På väg hem från jobbet vägde jag mellan om jag skulle ut och springa eller träna på gym. Blåsten och den kyliga höstluften som plötsligt dykt upp var inte särskilt välkomnande för träning utomhus. Att ta sig ut för att gå på ett tråkigt jympapass och sen gå hem för att gå ut med hunden lät inte heller som ett särskilt roligt alternativ.
När jag kom hem överrumplades jag av en glad och pigg Movi och en nästan lika glad Sebastian. Jag lade mig på sängen för att ordentligt hälsa på Movi och Sebastian gjorde oss sällskap. Movi som var full av energi sparkade runt mellan mig och Sebastian och vi gosade och skrattade tillsammans.
Denna glada lek gav mig kraft att bestämma att det var till skogs jag skulle. Sebastian lyckades jag inte lura med mig så det blev den busiga tanten Movi och jag.
Blåsten fick mig att börja springa på en gång istället för att promenera till skogen som jag brukar. Väl inne i skogen var jag uppvärmd så då var det bara att njuta. I lagom takt skuttade vi fram över rötter, stenar och vattenpölar och vi sprang på så många småstigar vi kunde. Det var meditativt att springa till alla ljud som omgav mig. Ljudet av blåsten i träden, min andning och skornas dunsande i marken. Movis flåsande som hörs då och då och den jämna takten av hennes tassar som landar mot de mjuka barren.
Att springa på mindre stigar gör att skogen kommer närmare, anklarna får jobba för varje rot och sten som fötterna landar på. Benen plöjer stundtals fram genom fuktiga ormbunkar och ris som hänger över stigen. Ögonen kommer närmare varje träd och varje gulnande höstlöv som pyntar skogen. Luften som lungorna drar in är fuktig och frisk från omgivande lavor och mossor.
Efter den sista uppförsbacken, när vi åter kommit ut på den bredare stigen, tar energin slut och vi går. Jag har godis i fickorna och Movi söker ständigt min blick. Vi tränar på att hämta en pinne tills godisarna är slut. Den kalla vinden kyler snabbt ner min varma kropp och vi sätter fart hemåt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar