Sofia regrese a su casa

En dag när Sofia kommer hem upptäcker hon att katten dricker mate.

Livet efter tsunamin, i väntan på havets återkomst

En månad efter den stora jordbävningen som drabbade Chile letar fiskaren Bruno Castro minnen utanför det hem som totalförstördes av tsunamins vågor. Tillsammans med 635 andra familjer bor han i ett katastrofläger utanför fiskebyn Tubul. Lukten av havsbotten sprids i bland de ödelagda husen och påminner om förlorade försörjningsmöjligheter. Trots att vintern närmar sig är den hjälp som nått de drabbade ytterst provisorisk.

Fiskebyn Tubul som ligger i regionen Bío-Bío tillhör en av de värst drabbade i Chile. Tsunamins vågor, som kom två timmar efter de kraftiga skalven, har gjort hela byn obeboelig. Vattnet strömmade in i samtliga och hem lämnade reliker av alger och döda fiskar i hela byn. Större delen av husen närmast kusten har rasat. Drygt tre veckor senare bor stadens 635 familjer fortfarande i provisoriska skjul och tält. Då havets krafter jagat bort fisken, som var dess främsta inkomstkälla är de nu helt beroende av hjälp utifrån.

- När det nu inte finns något arbete kvar för oss tror jag att många kommer att imigrera, säger fiskaren Bruno Castro, 49.

Han går på den havsbottendoftande stranden med en fiskkrok och samlar minnen ur resterna av sitt rasade hus. Med vågornas kraft flyttades det 20 meter in mot land.

Han är tacksam över att de lokala brandmännen[1] uppmanade byns medborgare att springa upp i bergen då jordbävningen skedde. Tack vare detta klarade sig alla personer undan tsunamins vågor. Nu väntar han på att regeringen ska hjälpa honom och de övriga drabbade med mat och bättre bostäder.

- Nu kommer vintern och med den kylan. Då blir det svårt för oss i lägren, säger han.

Studenten Marisol Palacios Chaer, 22, har åkt ner till Tubul för att dela ut 140 matpaket inhandlade med donationer från Sverige.

- Folk förtränger de de varit med om för att kunna överleva. I Sverige hade de fått psykologer men här får alla klara sig själva, säger hon.

Samma dag som hennes hjälp når lägren delas även kläder, bröd samt godis och leksaker till barnen, ut. Allt kommer från lokala och internationella volontära krafter.

Evelin Vilo, 35, delar ett skjul i ett av katastroflägren med övirga familjemedlemmar. Likt många andra provisoriska hem är detta byggt av virke hämtat från deras rasade hus i Tubul. Väggarna är tunna och trångboddheten är stor. Rinnande vatten finns ej.

- Vi är inte rika men vi hade det vi behövde. Vi tänkte på framtiden och planerade för barnens utbildningar. Nu har vi börjat om från noll, säger Evelin.

Hon som lärt sig snåla på det vatten lägret tilldelats, står och diskar i klor till ljudet av en brummande generator. Omställningen från livet innan tsunamin är stor. Spartaniteten och beroendet av hjälp utifrån är större i lägret medan integriteten är mindre. Familjerna lever även med en ständig rädsla för nya efterskalv och havsvågor.

Brandmannen Rodrigo Alexis Tralma Norambuena, 29, som besöker Tubul för andra gången, oroar sig för det oförändrade läget.

- Regeringen borde bygga upp bättre bostäder åt de drabbade men när detta kommer att ske vet jag inte. Dessa familjer lever lika provisoriskt idag som de gjorde precis efter jordbävningen, säger han.

Skrammlet från Evelins kök skär genom den tunna väggen och fyller den del av hemmet som släktingen Rosa Malhuén, 62, sitter i.

- Detta är bara sånt jag ser på tv. När jag såg jordbävningen i Haiti grät jag en vecka efteråt. Det var så fruktansvärt att se hur folk förlorade allt. Nu har samma sak hänt mig. Mitt hus var allt jag jobbat för, säger Rosa.

Hennes man Juan Reime, 67, som genomlevde den stora jordbävningen i Valdivia 1960 oroar sig likt Bruno Castro för den famtida sysselsättningen.

- Nu är det bara att vänta på att fisken kommer tillbaka så att vi kan börja jobba igen. Detta kan dock ta över ett år, säger han.

Vid den största chilenska jordbävningen i historien fick Juan vänta ett och ett halvt år på att fisk och skaldjur skulle ta sig till den lokala kusten igen. När havets vågor ännu en gång fört bort dess liv till djupare vatten, under det som är Chiles näst största jordbävning i historien, är risken stor att småfiskarna som är beroende av det lokala fisket drabbas hårt även denna gång.

Behovet av hjälp kommer leva kvar så länge de folket står utan bostäder och inkomstmöjligheter. Den kommande vinterperioden med regn och kyla kommer öka behovet av kläder, mat och framförallt mediciner. Frågan är hur länge den provisoriska hjälpen kommer att nå de drabbade utanför den ödelagda fiskebyn i regionen Bío-Bío.

En bit bort från Bruno Castros före detta hem står fiskarkollegan Juan Carlos Martines Salgado, 41. Han har kommit för att titta till sitt rasade hus och ge mat till den trogna hunden Ladie som inte vill lämna familjens ägor.

- Vårt arbete är här så vi kommer inte att flytta. Jag hoppas bara att vi kan hålla oss borta från sjukdommar, säger han.

Om hunden Ladie kommer kunna bo med familjen i framtiden är dock osäkert. Likt andra hundar som stannat kvar bland djurkadaver och döda fiskar i den obeboeliga byn finns risken att hon dragit på sig infektioner. Det är inte omöjligt att regeringen, när de väl bestämmer sig för att städa upp byn, tar sig an även dessa trogna husdjur.

Naturens krafter är starka nog att skaka om en hel fiskeby. Att dess invånare är ännu starkare råder det ingen tvivel om. Ur spillrorna av sina tidigare liv började de redan första dagen efter jordbävningen att resa provisoriska bostäder. Ammi Cederström, 20, som tillsammans med Marisol och Rodrigo Alexis åkt ner för att dela ut matpaket i lägren lade märke till den starka solidaritet som fanns bland de drabbade trots nödsituationen.

- Jag möttes av en otrolig gästvänlighet. Folket här hjälpte oss att lasta av bilen, de erbjöd oss tält och delade med sig av den lilla mat de hade. De är inte alls sådana tjuvar som man ser på tv, säger Ammi.

TEXT: JENNIE ÅSTRÖM

FOTO: SEBASTIAN ESTAY OCH JENNIE ÅSTRÖM

Artikeln finns publicerad på:

http://latinamerika.nu/i-vantan-pa-havets-aterkomst

---

[1] I Chile är brandmannayrket volontärt och utförs i många fall vid sidan av studier eller annan sysselsättning.

De torra mustaschernas Chile

Chile, det avlånga land som varit hållit mig med ett hem i nära åtta månader nu. Jag förvånas över att halva dess yta består av öken. Runda kullar av hård sten, vasst grus eller i bästa fall mjuk sand. Många gånger är de täckta av kaktusar eller små torra buskar, små mustascher i marknivå. På nära håll är landskapet snustorrt och vasst. På långt håll blir de runda kullarna mjuka. De går omlott över och förbi varandra så att det bildas skikt av olika mörka nyanser. I en dal mellan dessa skikt, lång borta mot det ljusaste lagret, kan det ligga en rand av lätt dimma. Så ter sig öknen i ingenmansland, under hela sex timmars bussfärd från den central kuststaden Valparaíso, mitt hem, upp till ytterligare fjorton timmar norrut. Växtligheten och mustaschen blir färre och färrer ju längre bort från Valparaíso jag kommer. Den vassa torra börjar redan vid gränsen där min kuststad möter landsbyggd. Öknens sanddyner visar sig redan i grannstaden Con-Con, 40 minuters bussfärd från där jag bor.
Som sagt, jag är förvånad. Och då har jag bara färdats 20 timmar rakt norrut. Det finns ytterligare 10 timmars torrmark att upptäcka innan den chilenska öknen blir peruansk.

Öknen runt San Pedro de Atacama, som är vändpunkten för min resa, är något mer oförutsägbar. Bergen är högre och liknar allt från grustag, månlandskap, till hårda rödaktiga toppklippor. Där finns det till och med vulkaner som ur platt mark sträcker sina seniga sandiga rötter upp mot en ståtlig topp. Saltsten, vita landskap av saltkristaller och saltsjöar som gör allt som badar däri flytande, är detaljer som bidrar till det magiska i detta landskap. Ett ögonkast efter att ha vridit på huvudet 20 grader kan förändra blickfånget från bedrövliga grushögar till bergstoppar med former som ögat tidigare aldrig skådat. Att San Pedro de Atacama är en plats där turisterna flockas och vandrarhem, hotel, äventyrsbyråer och restauranger täcker bytjärnan förvånar mig inte. Denna del av öknen bjuder på just den aha-upplevelse och fysiska ansträngningar, om så vill, som varenda backpacker strävar efter att få avprickat från sin resplanerare.

Men det så slår mig plötsligt tanken att torra oodlingsbara landskap I norr som nås av solen 24 timmar om dygnet 365 dagar om året, bortsett från ett par timmars regn per år inte är så mörkligt ändå. Solen i norra Chile representerar mörkret i norra Sverige. De chilenska torra bergstopparna representerar de svenska djupa skogarna. Det ena står för gruvindustri och mineraler, det andra för skogsindustri och träd. I båda ländernas nordligaste delar kan man färdas i timmar utan att se en gnutta av liv. Men små landsbyar och större städer påträffas dock mitt i dessa för övrigt öde marker, där man tror att det antingen på grund av överflöd av eller brist på sol inte skulle vara möjligt att bo. Likväl är det båda ländernas norra delar beroende av mat från bördigare marker just på grund av att solen värmer för mycket respektive för lite för att egna frön ska kunna gro.

Så när allt kommer omkring är Chile inte alls så olikt det land som jag själv fötts och vuxit upp i. De är sina likar och motsatser på samma gång och min förvåning delas med de chilenare som under diktaturen tvingats fly från sitt land och för första gången möta vintern i det nordliga landet Sverige.

Text: Jennie Åström

Foto: Sofie Åström