Det här med att bygga i naturmaterial

Idag såg jag det senaste avsnittet med Sommar med Ernst. Jag och Sebastian tycker att det är trevligt att titta på alla inredningstips, byggnationer och få känslan av sommar serverad in i vardagsrummet även när vi är i stan. Dock börjar jag mer och mer reagera på hur detta program är gjort för att vi ska uppmuntras att konsumera och hur Ernst saknar ett hållbart tänk. Det är ju trots allt en reklamkanal så vad skulle jag vänta mig.

Idag skulle Ernst göra om under valnötsträdet och ersatte en vildvuxen gräsmatta med Ölandssten. Vildvuxet gräs med blommor och blad är bra för humlorna var det första jag tänkte på. Men det är klart att han går på estetik. Att han valde just Ölandssten gjorde dock att det högg till i mitt hjärta. Kalkstenen på Öland är cirka 500 miljoner år gammal. Den har för visso brutits i alla tider och under vår resa såg vi den på var och varannan innergård. Jag tänker såhär. Låt Ölandssten ligga där den ligger. Om det är i havet eller på Ölands stora alvar eller i en gammal trädgård där den är ett kulturminne. Men att i modern tid välja att bygga med ett naturmaterial som bryts från en plats där det skulle ta 500 miljoner år för den att återskapas. Det tycker jag att till och med Ernst borde förstå att en inte kan uppmuntra andra människor till att göra.

Frågan om att bygga i naturmaterial är komplex. En person som älskar naturen och som vill ha in den i sin egen trädgård borde tänka en gång extra på vartifrån materialet kommer. I samma avsnitt bytte Ernst ut försterskivorna i köket från ett material som jag inte såg vad det var, troligtvis högst funktionellt, till någon marmor bara för att han tyckte den passade bättre. Undrar vart det hålet i marken finns tänker jag.

Jag älskar också naturmaterial. Skulle jag flytta ut på landet och hamna på ett ställe där kalksten eller marmor byggts in i hus och trädgård skulle jag slita det med hälsa och vara glad för det jag fått ärva, kanske även ge det nytt liv genom en ny placering. Skulle det inte vara fallet skulle jag hålla till godo med andra material som i det stora hela tar en droppe i vattnet av den tid naturen använt för att bygga upp stenen. Jag skulle välja trä och åter trä så långt det bara går. Jag älskar skogen och blir väldigt ledsen när jag ser ett kalhygge, mest för min egen skull för att det kanske var just mun favoritskog. Men träd går att återplantera och det görs hela tiden. Träd växer upp på några år, det är ingenting jämfört med stenens 500 miljoner. Sen är jag inte särskilt positivt inställd till det moderna skogsbruket men det är en annan diskussion. Tanken på trä från det moderna skogsbruket men kan jag trots allt leva med.

Jag fick föresten en väldigt fin present från min kära syster. En bok om Leva husfabrik. De bygger med väldigt mycket miljötänk och använder mycket trä. Vi har besökt Leva husfabruk på Gotland ett par gånger och jag och Sebastian säger alltid att ska vi bygga hus så ska det vara ett Leva hus. Det är en dröm vi har. Det är enkelt, snyggt, stilrent och har en så liten påverkan på naturen som möjligt.

Hur en lagar en innerslang med gräs och hur det kom sig att vi behövde det

Här kommer några bilder och en redogörelse för hur det gick till när vi lagade kärran Svansens hjul med gräs. Jag ska börja med att berätta hur ovärderlig Svansen är för oss och hur länge den har hängt med. Vi måste ha köpt den för ungefär fem år sedan när vi för första gången skulle cykla på Gotland och då med vår förra hund Movi. Svansen gör att vi kan färdas långa distanser, på trafikerade vägar, i alla väder och med en obegränsad hastighet med våra hundar. Både Movi och Myra har alltid älskat att åka Svansen och när vi cyklat på grusvägar, stigar eller andra vägar med obetydlig trafik har de fått springa för egen maskin. Myra kan hålla en ganska god hastighet men inte under längre sträckor eller när solen gassar som mest. Med denna beskrivning förstår ni kanske också att Svansen använts ganska väl under dessa fem år och jag ska tillägga att vi bara tagit dess funktion för given utan att se över dess behov av service, tillexempel att byta ut de torra slitna däcken - nej det skedde inte innan resan.

Jo så jag drog då Svansen denna varma förmiddag på en lugn landsväg under vår semester på Öland när det bara small till bakom mig. Nu hade det tunna däcket där gummit blivit så nedslitet att väven under börjat titta fram till slut spruckit med ett litet hål och tagit innerslangen med sig. Det var väntat, vi hade cyklat runt med is i magen och bara hoppats på att turen skulle vara med oss. Detta då vi redan första dagen efter sju mils slit på de redan tunna däcken sett att väven börjat titta fram på vänster däck.

Så stod vi nu på en åker med ett antal kilometer eller mil till närmare tätort och med en minimal chans att någon eventuell butik på Öland skulle sälja 16 tum däck passade Svansen. Med en reservslang i packningen men vad hjälper det när däcket är trasigt. Jag föreslog att vi skulle tejpa på däcket för att förstärka gummit och sätta i den nya slangen. Kanske det skulle hålla. Sebastian ville inte riskera att punka den sista slangen, vi hade redan punkat en gång tidigare första dagen då på andra sidan efter en ganska skakig tur i oländig terräng. Under de fem år vi ägt Svansen har vi aldrig punkat den förr. Nu skedde det två gånger på samma tur men jag gissar att det andra däcket också var oroväckande tunnt även fast väven ännu inte börjat titta fram där.

Så kom Sebastian på en sak han sett på Youtube för ett antal år sedan. Ett riktigt sista utvägen tips. Vi kunde testa att fylla innerslangen med gräs. Vi skar upp hål i slangen, samlade och vek ihop gräs som vi pressade in. Så tejpade vi ihop hålen och ja, de var inte som en pumpad slang men mycket bättre än ingenting. Jag tyckte också att vi skulle förstärka däcket iallafall och vi tejpade på insidan för att förebygga att det skulle slitas i tu ju mer vi cyklade på det.

Lagningen var klar och det var dags att testköra. Jag tog första biten och måste säga att det inte var nämnvärt mycket tyngre. Det är alltid tungt att dra Svansen med Myra i när en även har cykeln full av annan packning. Lite tyngre ändå var det kanske men det rullade. Och rullade skulle det göra hela nio mil till på blandat underlag, asfalt, grusvägar och riktigt besvärliga stenvägar ute på alvaret. Lagningen hade lyckats riktigt bra. Tack för det tipset Sebastian och tack Youtube.

Uggla på tomten

För ett par nätter sedan väckte Myra oss klockan halv tre på morgonen genom att skälla som en dåre. Vi lugnade ner henne samtidigt som vi själva vaknade till. Utanför vår stuga hörde vi ett otroligt högt skrikande av en fågel. Sebastian gick upp till köksfönstret för att titta medans jag passade på att gå på toa.

När jag öppnade toadörren lät det som att fågeln satt på toa. Så högt var ljudet men så kom jag på att det var för att fönstret var öppet. Jag hann inte mer än bli klar innan Sebastian viskropar på mig att komma snabbt. Det sitter en uggla på toppen av vårat ihopfällda parasoll. Jag skyndar mig ut men ugglan är borta. Om det nu var en uggla tänker jag stilla.

Även nästa natt väckte Myra oss och vi hörde fågeln. Det var på pricken samma tid. Sebastian satt en stund i vardagsrummet men såg varken ugglor eller andra fåglar.

Så i denna kväll gick vi ut vud 23-tiden för att rasta Myra på tomten. Stilla sa Sebastian, nu hördes fågeln igen. Lika högt och tydligt som sist. Jag och Myra fick inte röra oss då Sebastian skulle spela in ljudet. Fågeln var kvar länge. Efter inspelningen närmade vi oss ljudet. Myra satte sig på en stig strax bakom tomtgränsen och tittade upp mot ett träd. Jag gjorde henne sällskap fast stående.

Fågeln flyttade sig från ett träd till ett annat bredvid så jag fick se den flygande och såg vart den landade. Jag pekade ut fågeln så att även Sebastian såg den. Vi hade olika uppfattningar om dess storlek. Någon uggla var det nog inte tyckte jag, Sebastian var också osäker. Jag tyckte att den var alldeles för liten. Sebastian tyckte den var ganska stor ändå. Vi kom överens om att den var ungefär lika stor som vår vattenkaraff iallafall, det vill säga 20 centimeter mer eller mindre.

Sebastian skickade ljudet och en beskrivning av utseende och storlek till vår vän Jakob som inte bara är vår guide i MTB skogen utan även fågelexpert. Svaret kom snabbt efter en googling från Jakobs sida. Han hade lokaliserat lätet och det stämde precis överens med youtubes beskrivning av en kattugleunges läte. Vi kollade upp det och blev övertygade. Det var kattugleungen som Sebastian sett på vårt parasoll utanför köksfönstret och som vi precis spanat in utanför tomtgränsen. Jag måste säga att mitt ögonmott en dunkel sommarnatt spelat mig ett spratt. Fågeln var större än jag först anat.

Lätet kan ni lyssna på på min Instagram @uteliv_med_myra

Bilden är stulen från Internet

Min vän från blåbärsskogen

En av de första personerna jag lärde känna här i Bränntorp var en arg gubbe som gick runt i området och agerade polis. Som en Ove som skällde på mig så fort jag råkade sätta min fot på det gemensamma badet tillsammans med hundarna. Då spelade de ingen roll om de var vid badet eller uppe vid skogskanten där jag anser att badet är slut, om vi var helt ensamna en sen kväll eller tidig morgon. Nej det fanns en skylt om att hundar är förbjudna och det som står på skyltarna det gäller. Att ha hundarna läsa var så klart också totalt förbjudet i hela området. Den arga gubben patrullerade alla tider på dygnet. För att få en lugn stund var det bäst att rätta sig efter reglerna. Jag hittade snart en ny favoritbrygga att bada ifrån som ligger mer undangömd och där hundar är tillåtna. Dock tänkte jag. Är det såhär folk i Bränntorp är. Vart jag än gick med hundarna hade jag kopplen i beredskap och var berädd på att bli utskälld så fort jag gav dem minsta frihet under så klart total uppsikt och mental kontroll.

Nu har jag varit i Bränntorp i tre somrar. Arga gubben har jag inte sett till på väldigt länge. Jag har lärt känna massor av grannar, den ena trevligare än den andra. Det många här har gemensamt är kärleken för djur och natur. Kopplet har jag lämnat hemma för länge sedan. När vi möter någon på vägen åker det mentala kopplet på och Myra får gå fint på sidan. Det är alltid bara vänliga leenden vi möts av eller någon som vill stanna och hälsa, kanske någon som har haft hund och saknar den tiden. För att inte tala om alla fina hundkompisar Myra har mött här och fått springa några varv tillsammans med. 

Nu skulle jag inte skriva om alla grannar i allmänhet utan en viss granne i synnerhet. Det är Bettan som bor längst ner mot skogen vid sjön där jag, Sebastianoch Myra passerar när vi ska plocka blåbär. Jag lärde känna Bettan första sommaren när vi båda plockade blåbär på samma ställe. Det var så mysigt att gå där och plocka och samtidigt småprata med henne. Hon hade nyligen förlorat sin man och var nu ensam med alla blommor och allt vad det innebar att sköta här på landet. Vi pratade om djur vi haft och mycket annat i takt med att hinkarna sakteligen fylldes med bär. 

Året därpå som var förra året fanns det inte mycket bär så då fick vi inte anledning att mötas i skogen. I år dock har jag varit nere massor av vändor och plockat. Bettan har inte varit i skogen men dock på tomten så jag har stannat till och pratat med henne. Hon berättade om katten Nisse-Lina som huserar hos henne om somrarna trots att den har en annan husse i området. Nisse-Lina kom samma dag som Bettans man gick bort och har inte lämnat henne under sommarhalvåret sedan dess. Hon berättade även att hon inte längre orkar plocka blåbär men att lingon går bra då de är mer lättplockade. Det blir lätt att vi står länge och väl och pratar och skrattar när jag stannar till.

Idag efter frukost när jag skulle ner och plocka bär andra vändan för idag tog jag med mig en liten burk med bär till Bettan. Hon var ute på tomten och skötte en av alla vackra rabatter och jag överlämnade min present samtidigt som Myra passade på att springa runt och undersöka tomten. Bettan blev glad för bären och vi blev stående och pratade om det ena och det andra igen. Så frågade hon om jag ville ha en kopp och de ville jag gärna. Vi kom överens om att Bettan skulle förbereda fika medans jag tog en sväng ner i blåbärsskogen. Myra som redan gjort sig hemmastadd på tomten fick stanna hos Bettan. Dock dröjde det inte länge innan hon letade upp mig men då hade hon redan hunnit vara inne och smaka på kattgodiset iallafall. 

Efter en stunds plockande gick jag tillbaka för att fika. Vi tog en rundtur på altanen och Bettan berättade om de spännande växterna som hon hade där. En med stora lila kottliknande bollar som hon tagit med sig från ett varmare land. Hon hade haft den torra blomman som dekoration i en vas och så hade den sjävsått sig i hennes rabatt. Denna spännande växt som var hög som en solros hade ett sätt att samla vatten i bladen så att det blev som små dammar kring växtens stam.

Så fick jag även se en potatisliknande växt som var flammig på stammen och i bladen. Den heter misslyckad fallos på latin då den på våren har en falllosliknande blomma, som ett avlångt blad med en fallos som sticker upp ur den. Bettan berättade att den under ett par dagar luktar apa, som dött, ruttet och att den då samlat på sig massor av skalbaggar som sedan var helt borta. Det visade sig att växten var köttätande. 

Jag fick även se bålgetingboet i hennes stövel och E4n som myrorna skapat över hennes gräsmatta då de tog sig upp för att mjölka bladlöss i en buske och sedan återvände till stacken bakom tomten bakom en gran. Det och mycket mer fick jag uppleva i Bettans prunkande trädgård. 

När vi satt och fikade och pratade som bäst och Myra sträckte ut sig så nöjd på verandan kom Sebastian förbi också på vägen till bärskogen. Även han kom in på en kopp och pratstunden fick nytt liv. Myra som var så glad att ha alla samlade på en och samma tomt började till och med förkovra sig med kattens leksaker som Bettan lagt ut på tomten. Tidigare när hon var där själv hade det visst inte passat att leka men nu blev hon som en valp på nytt.

Efter en påtår och ännu en rundtur i trädgården var det tags att säga adjö och på återseende. Nu väntade bären åter igen och de var väldigt lättplockade denna gång efter en trevliga fikastund med min vän från blåbärsskogen. 

Sommarläsning

Här kommer lite tips på sommarläsning. Två böcker som jag läste ut på bara några dagar per bok. Det är snabbt för att vara mig och då har jag inte suttit och läst hela dagarna heller. Själarnas Ö är vackert skriven, väldigt tragisk och hemsk men också fin på något sätt. Boken om Eleannor är lättsamt skriven med mycket humor trots att den berör ett tungt ämne. Båda böckerna handlar om relationen mellan mor och dotter på ett eller annat sätt och de stannar båda kvar i en ett tag. Jag känner nu när jag ska sätta tänderna i nästa bok att jag inte hunnit säga adjö till karaktärerna i dessa riktigt så jag måste nog vänta lite.

Cykla fem mil för att köpa mjöl och ägg

Vi hade ett ärende till Rejmyre. Sebastian ville mäta av sitt finger för att han hade kommit på att han också ville ha en björkbarksring och vi behövde köpa ägg. Vi cyklar Hunn runt föreslog jag. Sebastian tackade så klart ja till förslaget, han bangar inte cykling.

Vi började med att besöka Rejmyre, dit är det 15 km. Jag köpte ägg och Sebastian besökte silversmeden. Nästa stopp blev Hävla kvarn där vi köpte 2 kg grovt dinkelmjöl. Dit var det totalt 29 km. Myra hade fått skjuts av mig till Hävla och fick byta förare sista sträckan. Hävla kvarn bjöd på en fantastisk utsikt för vår fika och ett svalkande dopp till Myra. 

Till Brenäs var det ytterligare någon mil. Jag och Sebastian började få ont i stjärten men benen segade på. Kvällssolen gav oss lite extra energi så vi bestämde oss för att ta en liten omväg förbi Nora så att Myra skulle få springa några kilometers grusväg.

Så mycket vackra vyer vi såg från cykelsadeln. Blommande ängar, gröna skogar, stilla sjöar och röda torp. Jag tackar äggen och mjölet för att vi fick anledning att ta oss ut på denna fantastiska runda. Hunn runt, fem mil. Nu vet vi att vi klarar det på en eftermiddag, även med Myra i släp.

Bubbel och räkor på bryggan

Vi packade Kluckan med räkor och bubbel. Så rullade vi ner till sjön på kanotkärran. Stora Gryten låg blank och vi paddlade över till klipporna på andra sidan. Precis när vi skulle göra an vid en brygga blåste det upp ordentligt. Tänk om ovädret var på gång. Vi ville inte bli strandsatta på andra sidan om ovädret drar in. Vi vände om till vår sida av sjön igen. Vi kunde lika gärna äta räkor på bryggan där vi badat tidigare idag. 

Det blåste ordentligt när vi korsade sjön. Vågorna kom från sidan och drog tag i oss. Vi hade lastat mamma i mitten och Myra framme hos Sebastian så kanoten gick tungt. Till sist kom vi fram till bryggan och där var det lugnare. När vi packat upp och öppnat bubblet började vinden mojna och vi kunde avnjuta räkmackan till fint väder. 

Den lilla varelsen som skrämde två vuxna och en hund ur huset

Efter maran skulle vi ta itag med musproblemet. Sebastian sträckte sig in i köket, nästan med en fot utanför stugan och öppnade dörren under vasken. Jag stod utanför på behörigt avstånd och tittade in. Myra fick vara stöd åt Sebastian.

Ingen mus sprang ut när han öppnade dörren. Jag sa att den nog gått iväg. Sebastian skakade på komposthinken och skrattade förvånat till. Musen låg i hinken och kom inte ut. Vad skulle vi göra nu. Sebastian ville släppa ut den i komposten. Jag tyckte det var bättre att bära iväg med den en bit så att den inte skulle springa tillbaka det första den gjorde. Jag hämtade ett lock att lägga på hinken. Sebastian bar och jag gick före för att samla upp alla fästingar. Om jag ogillar möss så ogillar Sebastian fästingar. Jag frågade honom på morgonen vad han hellst skulle ha bredvid sig i sängen. En mus eller en fästing. Jag fick en motfråga som svar, skulle musen vara hungrig och äta upp mig. Självklart inte, den skulle bete sig som en mus. Jag vet iallafall vad jag valt, en fästing, och det sover jag dessutom bredvid var och varannan natt iallafall genom att jag har Myra. Jag har även haft en fästing utan Myra i sängen och fick inte hjärtklappning för det. Det skulle jag garanterat få om jag hade en mus i sängen, under eller ens bredvid sängen.

Väl i skogen letade jag efter en sten att ställa mig på för att vara säker när Sebastian öppnade locket. Jag insåg dock att jag var för nyfiken och inte skulle se något från stenen så jag klev ner. Lite i taget närmade jag mig hinken då locket åkt av. När jag satt näsan över hinken och såg musen sa jag, vad söt den är. Det var verkligen en söt skogsmus. Rund i kroppen när den satt och kurade i hinken, små spretande tassar ned tunna tår och små morrhår på den lilla spetsiga nosen. Jag och Sebastian var glada att mushistorien stutade så här, att vi slapp sätta ut en fälla, slapp döda musen och både bespara oss och den att uppleva tillståndet död mus i fälla. Jag insåg att det snarare är det jag har fobi för, eller levande mus i stugan. Det är inte heller kul. Men levande mus i skogen är bara sött. Den var även gullig när den skuttade ut i friheten iväg från hinken, mig, Sebastian och Myra som den skrämt så mycket där mitt i natten när den stökade i vårt kök.

Mara bland grannar och granar

Bränntorpsmaran var riktigt kul trots att jag inte var ett dugg utvilad. Det är en trevlig tillställning, ett sätt att träffa grannar och göra något kul tillsammans. Det var ganska många där så det var ju folk från olika ställen som hittat hit, kanske släkt och vänner till folk som har stuga här och andra från närområdet.

Myra fick följa med när vi gick ner till kiosken för att anmäla oss. Vi bor ju 50 meter från händelsernas centrum så det är lätt att ta sig hem för att hämta en vattenflaska, lämna en jacka och lämna Myra tillexempel. Myra raggade dock upp en hundvakt ganska snart. Det var en kvinna som bor ganska nära oss som ville hälsa på Myra. Sen träffade vi henne i kön till anmälan då hon skulle titta på sin bror som sprang. När de fick reda på att Myra inte skulle springa med oss sa brodern att då ville väl du vara hundvakt och så fick det bli. Hon fick ett koppel i handen och en Myra som snällt satt vid hennes sida under hela uppvärmningen och loppet, dock ständigt med ögonen letandes efter husse och matte. Jag och Sebastian hörde Myra gny till ibland när vi gick runt på området innan start men höll oss bortom synhåll för att hon skulle sitta lugnt och fint hos kvinnan.

Uppvärmningen pågick två låtar och var lite som friskis utomhus. Jätte kul att stå och sprattla till musik tillsammans utanför kiosken. Knattarna sprang först och sen sprang alla från 7 år och uppåt, olika klasser men i en klump. Jag hanmade bakom ett par små tjejer med lila hår och lät dem leda min väg den första kilometern ner genom skogen och längs vattnet. Vi sprang på en stig så det var inte så lätt att springa om heller men de sprang på rätt bra. En av dem sprang och peppade både sin jämnåriga kopmis och en större kille som verkade stannade till framför henne. Jag tyckte den tjejen var så tuff.

Den andra kilometern var på asfalt och då passade jag på att springa om barnen och en annan man som lunkade framför mig. Jag trodde jag var sist av alla som skulle springa sex km, barnen och gångarnas bana var på tre. Så hörde jag några jämna steg bakom mig och märkte att jag iallafall hade två personer som lagt sig strax bakom och höll mitt tempo. Tillsammans skapade vi en enhet och höll en takt som verkade passa oss alla bra. De gånger jag sprungit lopp innan har jag lagt mig i ryggen på mågon annan som fått dra. Det var en häftig känsla att ha tomma vägar framför sig och steg av trå främmande människor i ryggen som båda pressade mig framåt.

Jag slängde ingen blick bakåt utan njöt av att vara ovetandes om vilka som krokat arm med mig. Efter fyra kilometer sprang en man om och då var det bara jag och en kvinna kvar i vår grupp. Jag visste att det var en tjej i min ålder då hon tackade för peppen till alla grannar som stod vid sina hus, jag hade nöjt mig med att vinka åt dem och le.

Sista kilometern blev tyngre och då sprang min parkompis om och förbi. Nu var det bara jag mot den sista för övrigt vackra biten längs sjön och sen upp tillbaka till kiosken. Tempot var lågt men jag höll mig i rörelse, inte stanna, inte gå. Jag kämpade mig upp för sista backen och så kom skylten Spurta när det var 100 meter kvar. Jag sträckte ut armar och ben och lät nedförsbacken knuffa mig in i mål.

Det var både kul, härligt, jobbigt och lite mer härligt att springa lopp. Jag gör det så sällan men inser att jag gillar det. Så blev det lite mer mingel med grannar, prisutdelning och Myra träffade en valp som hon lekte med. Alla var nöjda och glada. Jag passade på att tacka ett par av arrangörerna som jag känner. Vi småpratade om nattens åskoväder och jag berättade om vår natt med musen i köket som lyckades skrämma iväg oss till gäststugan. Jag fick även veta att åskan slagit ner alldeles nära kiosken och vårat hus. Inte konstigt att det dundrade så att stugan skakade.

Vem stökar i mitt kök mitt i natten

Åh herregud vilken natt. Vi kom i säng sent igår efter att vi packat upp, städat och druckit the till åskans dån. När vi lagt oss fortsatte vi lyssna på åskan och såg hur blixtarna lös upp stugan. Vi somnade till slut och sov fram till kl 4 då Myra började springa runt i stugan och skälla som en galning. Jag tog ut henne och hon kissade direkt. Sen la hon sig och somnade medans jag låg vaken. Hör jag rätt, det kommer ljud från köket. Vem stökar i mitt kök mitt i natten. Troligtvis en mus. Sebastian hörde också. Jag försökte somna om, ignorera ljudet. Sebastian skulle upp. Vad har du tänkt göra frågade jag. Han skulle försöka få ut musen med sopborste och skyffel. Jag protesterade. Det kommer aldrig gå, det slutar med att vi har musen i huset istället för under diskbänken. Där har vi sett lortar innan men aldrig i huset. Låt den stanna där.

Möss och råttor är en av mina största fobier. Jag är uppvuxen på landet och vi har haft möss inne förr. Bokstavligen inne som sprungit över golvet. Jag gillar inte sånt. Det slutade med att jag bad Sebastian gå till köket och hämta nyckeln till gäststugan. Vi skulle på utflykt mitt i natten. Tog våra sängkläder och flydde ut bakvägen genom altandörren. Musen i köket fick stöka runt bäst den ville.

Nu är det morgon och jag har vågat mig tillbaka till stugan. Myra fick gå in först. Jag klampade ovanligt mycket på trapoan och hallgolvet. Köket var i sin ordning och jag öppnar inte dörren under diskbänken i första taget.

Om en timme ska jag och Sebastian springa Bränntorpsmaran, sex kilometer. Det kommer vara jobbigt. Vi kommer vara trötta. Men det ska gå. Efter det får vi ta itu med problemet under diskbänken.

Jag lutade mig bakåt och njöt av farten

Sista natten i stugan passerade och därmed kom också sista cykeldagen för mig och Sebastian. Vi kände oss båda väldigt nöjda med allt vi fått se och uppleva under dessa dagar samt att vi fått möjligheten att prova på olika stigar runt om i trakten. Nu lockade lugnet med långa och oplanerade dagar hemma i stugan i Bränntorp. 

Vi städade ur stugan i Bjursås och packade in oss i bilarna. Så for vi upp till Rettvik för att spendera sista cykeldagen i Jarlområdets cykelleder. Vi valde en blå lättcyklad led som var 16 km lång och kallades Farfar. Det kändes ju bra eftersom vi hade cyklat Gamla mormor tidigare i veckan. Det blev med det en mer jämställd semester. 

Farfar var en riktig rolig led med långa partier av lättcyklade stigar som gick genom vacker dalaskog, mestadels öppen tallskog med sand istället för grus på stigarna. Vissa partier fick vi trycka på ordentligt för att komma upp för de branta uppförsbackarna, dessa betalades snabbt tillbaka då vi swishade ner för raka, branta och jämna stigar. Här fanns ingen anledning att trycka för hårt på bromsen utan det gällde att luta sig bakåt och njuta av farten.

Som vanligt tog vi en ordentlig fikarast och denna gång blev det vid en turkos sjö. Som vanligt simmade Myra länge och med stor njutning i sjön. Min egna lilla bäver.

Vi avslutade semestern tillsammans med en lunch i Rättvik. Sen var det bara att köra hela vägen hem till Bränntorp med ett stopp i Sala där vi gick på toa och bytte shaufför samt ett stopp i Katrineholm där vi handlade mat och bytte chaufför igen. 

Väl tillbaka hemma packade vi upp och så såg vi att vi behövde städa lite efter de gäster som bott i vår stuga så då åkte dammsugaren fram igen. Det var andra gången idag som jag dammsög en stuga. Lika bra att hålla igång när jag ändå var uppvärmd. 

Det blev en lång men händelserik dag. Nu när allt är uppackat och saker i sin ordning i vår stuga njuter vi av att titta på semesterbilderna till ljuset av kraftiga blixtar medans vi lysnar på åskan som dånar utanför. Hoppas vi kommer kunna sova en blund i natt. Åskan fick precis stugan att skaka till ganska rejält. Regnet på taket söver förhoppningsvis våra trötta ögon.

Falun är en riktig fin stad, så är det bara!

Tredje cykeldagen blev det en sen eftermiddagstur i Falun efter att vi haft en halv vilodag. Jakob lämnade av mig, Minna och Sebastian samt hundarna vid Falu gruva med tipset att starta där för att sedan följa leden Vattnets väg till gruvan upp mot Stångtjärnsberget där det skulle finnas fler cykelleder och naturstigar. Det var ett riktigt bra tips. Jag navigerade oss fram till platsen vi blivit tipsade om, dock med massor av stopp längs vägen för att kolla karta. Stigarna var jätte fina i Stångtjärnsberget och vägen dit var också härlig bortsett från en bit längs en bilväg. Själv drog Jakob till Kjällviken som låg ganska nära där han skulle ge sig hän åt ordentlig utförscykling i backar där vi andra skulle utmana livet både genom att ta sig upp och ner.

Falu gruva var jätte kul att se. Utsikten från gruvan med den faluröda färgen som präglar hela staden i förgrunden, de gamla gruvbyggnaderna frontade resten av staden som tornade upp sig där bakom och som pricken över i't Lugnet med hopptornet längst bak i denna bild. Ja Falun är en riktig fin stad med massor av cykelmöjligheter och vacker stadsnära natur. Det var lite jobbigt för mig att inse detta, jag som har lagt det här med att flytta till Dalarna på hyllan. Nu kan jag ändå inte överlämnade denna dröm. Dock har jag och Sebastian kommit överens om att vi ska köpa ett fritidshus nära Falun. Så får det bli. Vi börjar där.