VM yra efter en tur med de sista krafterna

Jag kom tillbaka från Norrbotten med en begynnande förkylning i halsen och kroppen. Sebastian som gått hemma och trampat har laddat hela veckan för skridskoåkning och nu när isen äntligen blivit bättre kunde jag inte göra annat än att sällskapa honom. Igår förberedde vi vår packning och lade oss tidigt för att sova ihop krafter inför turen med Bråvallaskrinnarna.

Min förkylning hade på morgonen gått från värk i kroppen till hes och lätt hostig hals så jag kände att jag hade en del krafter att göra av med på isen. Vi åkte iväg med en trevlig grupp och tog en runda på Svängbågen där vi också pausade med grillning.

På vägen tillbaka var ytskiktet mjukare så det var lite kämpigare att åka. Solen tittade fram och lös på våra näsor när vi kämpade oss fram. De knappa två mil vi åkte blev absoluta tillräckligt för mig. Benen värkte den sista biten och förkylningeng i kroppen jorde sig påmind.

Nu när jag nu ligger i soffan tittar på VM föreställer jag mig att det är jag som just kämpat mig fram på skidor och vunnit överlägset till publikens jubel över min kämparglöd. Jag känner utmattningen i kroppen efter ett stenhårt lopp och kan inte annat än att hålla med om att nu är det vila och återhämtning som gäller innan träningen återupptas för nästa säsong. Det enda som skiljer mig från dagens vinnare i dam-VM är att jag saknar den hurtigt glada norska accenten. Kanske något att träna på inför nästa år. 

Isbana och surdegscafé

Klockan två hade jag mitt sista möte och timmarna innan dess var inte så svåra att spendera som jag trott. En långsam frukost och uppvärmning på hotellrummet där jag bland annat gick igenom det 45 sidor långa PowerPointbildspel som jag skulle hålla. Rena PowerPointdöden kan en tycka men så fick det bli.

En halvtimme innan sista tid för utcheckning lämnade jag hotellet för att testa isbanan. Det pirrade i vinternerven när jag sparkade mig fram på isen och jag tänkte att jag gärna haft skridskorna på och Sebastian med. Banan var till och med spolad för bästa is så det var helt blankt. Nu var det dock lite vatten på isen på grund av tövädret. Sparkar fanns det utplacerat på olika påstigningsställen längs banan enligt "hämta här - lämna där" principen. Så smidigt!

Efter sparkturen med en avslutande promenad letade jag upp ett mysigt café och avjnöt en soppa med färskbakat surdegsbröd medan jag skrev i gästboken. Så lätt det gick att spendera några timmar i Luleå. Hade jag fått se solen hade det varit ännu bättre.

Sista natten i Norrbotten

Åter i Luleå och jag har bunkrat upp med sushi och godis för att njuta av sista natten i Norrbotten. Det är riktigt mysigt att hänga på hotellrummet och bara umgås med tvn och boken efter ett par dagar fulla av möten. Imorgon hoppas jag på sol då jag har förmiddagen ledig. På den halvmeter tjucka isen står ett gäng sparkar som bara väntar på att jag ska låna dem.

I Överkalix blommar körsbärsträden

Det första som möter mig när jag tillsammans med representanter från Luleå kommun svänger in på parkeringen i Överkalix är blommande körsbärsträd. De är förståss inte riktiga då våren är ett antal månader bort här uppe. Klimatet är dock milt och till skillnad från i Luleå blåser ingen nordanvind från havs. Här finns bara islagda Kalixälven och berg som jag kallar nu minifjäll. Bland alla Norrbottningar var det bara jag som uppskattade den vackra utsikten över fjällen. Jag fick då höra att det inte var några fjäll utan berg och kände mig då genast på samma nivå som Batra vad gäller placeringen av de svänska fjällen. I övrigt har det varit en mycket trevlig dag tillsammans med kommunrepresentanter och Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Nordanvind och drivor av snö

Flyget landade och jag möttes inte av palmer och friska havsvindar eller kanske avgaser från en väldigt befolkad stad. Nej denna gång möttes jag av nordanvindar och drivor av snö. Jag har kommit till Luleå.

Taxichaufför som till min förvåning pratade skånska körde mig och min kollega de sju kilometrarna från flygplatsen till centrum. Jag satt i bilen och gapade över all snö som skottats upp vid sidan av vägarna. Det kändes så rätt och så bra att få se lite riktig vinter igen.

Nu sitter jag på ett rymligt och fint hotellrum, dricker grönt the och lyssnar på vinden som viner utanför fönstret. Strax ska jag gå ut och fota snödjuret som står på torget utanför hotellet och efter det ska jag tappa upp ett varmt bad. Just nu känns det riktigt trevligt att vara här uppe i norr och jag ser fram emot det som komma skall. Vi ses imorgon Överkalix! 

Oj nu kom jag tillbaka från en liten nattlig upptäcksfärd i snöiga Luleå. Snödjuret var en rutschkana gjord av snö och is. Riktigt häftigt. Jag kunde inte motstå att prova den och det var rätt bra glid där på den glansiga isen. Hamnen var också nära hotellet så jag tog även en sväng dit, var ju tvungen att spana in vart nordanvindarna kommer ifrån. Vid vattnet lång Norrbottensteatern och ute på isen fanns en plogad bana. Tänk att det goda statslivet kan vara så nära friluftslivet. Riktigt trevligt tycker jag. Nu ska jag tappa upp mitt bad och sen somna till vindens vinande.

Mot Luleå

Glider in med tåget till Stockholm central och försöker smälta att detta snart är min vardag. Denna gång bär det dock vidare av till Arlanda och Luleå där jag slår mig till ro för natten. Det är så långt från vardag jag kan komma då jag inte kan minnas att jag varit så långt norrut förut. Imorgon ska jag ytterligare en bit norrut för att delta på en länsträff i Överkalix för att prata om flyktingmottagande. Sverige, Sverige du avlånga land, nog finns det plats för fler, nog finns det plats för dem som väntar. Visa mig nu vad du går för älskade land.

Bollen

Så efter nästan ett år med Movi kommer det fram en lekådra som vi inte upptäckt innan. Vi har genom träning med belöning lärt Movi att hämta saker, däribland bollen. Att bära saker i munnen har aldrig legat Movi speciellt nära om hjärtat men med godis som belöning har hon gjort det. Vi har också lärt henne på kommando gå fram och lägga tassen på bollen. Till en början var det alltid godis som var motivationen och belöningen men nu verkar bollen i sig ha blivit rolig. Plötsligt en kväll när vi lite lekfullt tränade med bollen började Movi skaka den och morra terrieraktigt som att det var ett byte. Nu har vi fortsatt att leka några gånger och det är fortfarande lika skojigt. Det är aldrig för sent att lära gamla hundar leka.

Lördagstur med viss försiktighet

Vid ett par tillfällen har jag sagt till Sebastian att det kanske kan vara skönt att vara hemma en dag på helgen och slappa istället för att åka skridskor. Ta det lugnt, har Sebastian då svarat, kan vi göra när skridskosesongen är slut. Så har vi gladeligen packat våra ryggsäckar och tagit oss ut de dagar vi kunnat.

Idag var en sån dag som jag trott att vi skulle vara hemma men när solen lyste in genom fönstret på morgonen var det jag som sade att vi skulle upp och packa skridskoryggsäckarna. Vi åkte till Svängbågen där vi känner oss trygga och stannade till vid det vanliga stället, vid en vik, för att känna på isen. I viken var ytan mycket mjuk och var inte lämplig för skridskoåkning. Jag ställde in mig på att ta en skogspromenad istället men Sebastian tyckte vi skulle åka fram till Tjalvestugan och kolla läget där.

Vid Tjalvestugan var isen överraskande hård och väl åkbar så vi tog på oss all utrustning och klev ut på isen. Movi som var med fällde ut sina sexton dubbar och hängde på oss. Isen var tjock med ett lager överis som var gjord av smält snö sant ett lager hård underis. Dock fanns det flers hål vid stenar och mörka fläckar med sprickor runt. Dessa gjorde oss fega och vi bestämde oss för att åka fram och tillbaka på ett ställe där vi kände oss trygga för att träna teknik. Movi fick vänta på bryggan medan vi tävlade med varandra och oss själva i att åka så få men långa skär som möjligt under en viss sträcka.

Vi tog fikarast med Movi på bryggan och träffade på ett par som åkte ett par timmar på sjön. De sade att isen är tjock och säker. Efter en stund kom en ensam kvinna åkande med knapphändig säkerhetsutrustning. Efter dessa möten blev även vi fegisar lite modigare och efter fikat tog vi på oss skridsorna igen. Nu tog vi oss tillsammans med Movi ut på sjön och åkte en rejäl sväng uppåt på sjön. Det tog ett tag innan jag vande mig vid det svarta fläckarna och den smälta överisen som låg blöt vid båda sidor av den plogade banan. Med min pik lärde jag känna dessa läskigheter och insåg att isen var hyfsat tjock även där.

På vägen tillbaka hade jag helt slappnat av och njöt till fullo av att glida fram i pendlande takt. Movi följde efter som den hund hon är med sina sexton dubbar ner mot isen.

Underbara hundar

Det som förgyller denna dag på skridskor med gott sällskap i solen är förståss hundarna. Jag och Sebastian är glada att ha hittat en likasinnad vän som är lika barnsligt kär i sin hund som äventyret. Våra små glädjespridare på fyra ben var dessutom sams hela dagen. Jag tror att de börjar forma sin lilla flock och det är fantastiskt gulligt när de springer lösa bredvid varandra på isen även om det är med rejält tilltaget avstånd. 

Här kommer Sebastians bilder.
Foto Sebastian Estay

Skridskotur på Svängbågen from Sebastian Estay on Vimeo.

Valrossar i solen

Himlen var grå och luften fuktigt ruggig på förmiddagen när jag Sebastian, grannen Sebastian och hundarna Movi och Molly packade oss in i bilen för att åter igen prova att åka skridskor på Svängbågen. Denna gång hade vi bättre lycka. Isen hade blivit väldigt hård och fin på den plogade banan. Vid sidan av banan fanns en rand av snö där hundarna kunde springa och få riktigt bra fäste.

Den första biten åkte vi i rejäl motvind. Benmusklerna fick kämpa ordentligt och Movi hade det mycket lättare att ta sig fram än mig. Senare blev det lite mer lä och solen tittade fram och värmde våra ansikten. Vi vände om och fick medvind fram till fikastället. Det gick så fort så att jag stupade över randen att snö när jag styrde mot land.

Fikat i solen var det bästa på länge. Vi lyckades hitta en plats i lä där vi slog oss ned på den varma bara marken. Efter maten låg vi som valrossar i solen, grannen Sebastian och jag med en varsin hund på magen.

Jag och Sebastian börjar prata om att köpa nya skor med lättare kängor och lös häl. På vägen hem stannade vi till vid XXL och provade ett par, de satt som ett smäck på foten. Jag blev tyvärr inte mindre sugen.

När vi kom hem somnade Sebastian på soffan, så klart med skridskoboken på magen. Den kan han inte skiljas ifrån.