Ambivalens

Ambivalens är ett tillstånd av att ha samtida, motstridiga känslor för en person eller en sak. I mitt fall en fysisk plats och en situation. 

De senaste dagarna har varit väldigt intensiva och väldigt spännande. I onsdags fick jag reda på vad jag ska jobba med första tiden på mitt gamla jobb. Det var en mindre chock för hjärnan att smälta den informationen även fast den var helt väntad. Jag gick hem och kastade i mig några nävar nötter och torkad frukt. Sen satt jag helt utslagen i en fotölj en stund innan jag fick besök av min syster som jag bokat tid för klippning hos. Hon har följt mig genom mina upp och nergångar under mina månader i Västerås. Nu fick hon även vara med när jag gör slag i saken och flyttar tillbaka till Norrköping på heltid.

Igår hade jag en fantastiskt fin dag och kväll då min närmaste kollega Åsa tackade av mig med en sång hon skrivit och då vi hade en jätte fin gruppaktivitet med deltagarna. Det blev sista gången jag träffade deltagarna och första gången jag träffade dem i grupp. Vilken glädje och kärlek jag fick med mig efter denna kväll. Jag är så tacksam över att få ha lärt känna dessa fina människor, så även min kollega Åsa som jag jobbat med och kommit nära under tre månader. 

Igår kväll gick jag och lade mig med massor av fina känslor i kroppen samtidigt som det kändes vemodigt att tänka på att detta var slutet på en epok för mig. Epoken Västerås och projekt Min Framtid. Jag somnade ganska snabbt och var redan då inställd på nästa uppdrag som var att ta Myra till veterinären nästa morgon så det fanns inte allt för mycket tid för att känna efter. Det är väl egentligen lite så jag fungerar. I detta läge med gruppträff med deltagarna till sent på kvällen och sedan upp tidigt för att köra till Uppsala är tankarna mest inställda på logistik och att få allt att fungera. Känslor och tårar i ögonen fick min kollega Åsa stå för. Hon gör det så bra. 

Jag var ganska nervös här på morgonen när jag skulle iväg till Uppsala. Dels var det en stor dag jag väntat länge på för att förhoppningsvis få någon form av uppfattning om hur det står till med Myras hjärta. Dels för att jag skulle köra själv till ett ställe jag aldrig varit på och hade en viktig tid att passa. Internet på min telefon var dessutom slut så jag var osäker på huruvida jag skulle få guidning av gpsen eller ej. Jag körde iallafall iväg med god marginal och så fort jag kommit ut på vägarna och såg att gpsen gjorde sitt jobb blev jag lugnare. Vi kom till rätt plats och i god tid. Att Myra sedan tog besöket på djursjukhuset som en jätte stor fest och utstrålade glädje och nyfikenhet till alla hon mötte gjorde att även jag njöt av situationen. Veterinärbesöket blev en trevlig utflykt där jag fick spendera tid med min älskade hund.

Vi hade en jätte fin förmiddag tillsammans i Ulltuna. Myra skötte sig jätte bra även under undersökningarna. När veterinären tog ekg nöp hon fast fyra metallklämmor på Myras kropp. Det var inte kul tyckte Myra men hon stod still och höll sig lugn trors förnedringen. Sen blev det ultraljud och Myra fick ligga på sidan medans en dokorand och veterinären körde runt med gelé och en sån apparat över Myras hjärta. Även då var hon helt stilla och lät sig undersökas. Myra fick mycket beröm både för sitt mjuka fina sätt att vara och sitt utseende den blanka svarta pälsen, tänderna, den lagom storleken och det nätta ansiktet. Jag kunde så klart bara hålla med. Att jag även under denna undersökning fick bekräftat att Myras hjärta såg fint ut gjorde mig ändå gladare. De plötsliga kollapserna som kommer under aktivitet finns hos flera raser och är inte farliga för Myras hälsa. 

Efter veterinärbesöket åkte vi tillbaka till Västerås och jag fixade med några sista grejer i lägenheten, packade in allt i bilen, åt och jobbade lite. Sen var det bara att köra hem till Norrköping för sista gången denna epok.

När all denna logistik var klar kunde jag äntligen slappna av och känna tacksamhet över allt jag upplevt. Tänk att jag flyttade tillbaka till Västerås och upplevde en sån uppförsbacke i hur jag förhöll mig till min nygamla stad. Jag hade så svårt att ta mig till den och att trivas. Förutom mamma och syster kände jag ingen där och efter ett par månader fick jag äntligen en kollega. Bitarna föll långsamt på plats och vi hade efter ett tag faktiskt startat upp projektet i Västerås. Det är häftigt att få ha varit en del av det. 

Så stod jag där denna sista kväll i Västerås och kände åter igen, precis som jag känt de första kvällarna på plats. Vad är det egentligen jag har gjort? Fast denna gång handlade det inte om att jag flyttat dit utan att jag skulle flytta därifrån. Ambivalens över platsen och situationen. 

Jag är en person som när jag väl har begrundat något tar jag ganska snabbt ett beslut. Så var det när jag tackade ja till Västerås och så var det när jag tackade nej till Västerås. Vid båda tillfällena hade jag begränsad tid på mig för att ta mitt beslut. Även om det varit tufft båda gångerna ångrar jag inte ett beslut. Jag tänker på de fina stunder jag fått och tagit till vara på både med min kollega, deltagarna, samverkanspartners och min familj. Jag tänker också på de stunder som jag kommer få på hemmaplan i Norrköping som jag saknat och längtat tillbaka till. Ambivalens, att trivas på en plats och samtidigt längta till en annan. Att känna sig delad i två. En här och en där och aldrig helt hinna landa.

Ikväll när jag körde in på innergården i Norrköping och packade ur bilen var jag åter igen här och nu. Jag var hemma efter en fantastisk upplevelse och nu var det här jag skulle vara. Jag tog en kopp the med Sebastian och sen föreslog jag en springtur tillsammans med vår för övrigt näst intill friska hund. Det tyckte Sebastian var en bra idé så vi begav oss till Vrinneviskogen som jag uppskattar så mycket mer än den stadsnära skog jag sprungit i nära lägenheten i Västerås. Myra sprang som en gud och det gjorde vi människor också nästan. Denna springtur blev första steget på min nya epok tillbaka i Norrköping efter Västerås. Det ska bli spännande att se vad den har att erbjuda. 

En hund i entrén på Västerås stadsbibliotek 

Myra i skogsdungen nära lägenheten i Västerås 

Mamma och jag på parkteater i Västerås 

Återträff med barndomsvännen Molly och hennes mamma Pia tillsammans med min mamma och syster i Västerås 

Myra och min kollega Åsa under en friskvårdslunch

Sången som Åsa gav mig 

Inte så mycket klokare men en erfarenhet rikare

Så kommer sista veckan som jag jobbar i Västerås på Rädda barnen inom Projekt Min Framtid. Jag måste säga att det är med blandade känslor jag lämnar projektet. Det känns på ett sätt tråkigt att lämna nu när projektet äntligen kommit igång. Vi har ett bra samarbete med många av våra samverkansparter och vi har börjat få in flera ungdomar som vi fått fin kontakt med. Jag och min kollega har hunnit lära känna varandra på djupet och är ganska väl medvetna om hur den andra känner och reagerar i olika situationer och kan skratta åt varandras likheter och olikheter.

Det känns också på ett sätt fint att lämna nu, om jag ändå ska lämna. Nu vet jag att projektet har kommit igång i Västerås och att det finns ungdomar att jobba med. Jag vet att min kollega är varm i kläderna och kommer att fortsätta förvalta det vi har byggt upp. Snart kommer det en ny person som tar över min roll och förhoppningsvis kan ta nytta av den grund jag lagt. Det hade ärligt talat varit mycket tråkigare att lämna om det inte hade kommit igång ordentligt och vi bara mött ett fåtal ungdomar. Projekt är precis i startgroparna och det kommer att hända massor av spännande saker efter min tid. Jag har dock fått vara med och bygga upp det och det känns viktigt.

Så nu sex månader senare kommer jag tillbaka till Norrköping på heltid. Jag har märkt att de frågor som snurrade i mitt huvud när jag lämnade snurrar i mitt huvud även nu. Vart ska jag bo någonstans och vad vill jag jobba med när jag blir stor. Så mycket klokare har jag inte blivit efter dessa månader men dock en erfarenhet rikare och saker jag redan visste om mig själv har jag ännu en gång fått bekräftat. Jag vet vad jag behöver för att trivas med livet och jag vet vad som får mig att inte trivas. Jag vet också att jag kan bita ihop när det är tungt för bättre tider kommer oftast.

Det finns en sak till som har förändrats sedan jag började veckopendla. Det faktum att Sebastian ser slutet av sin utbildning. Han har nu hunnit jobba en vecka på sitt exjobb i Linköping. När det är klart någon gång i början på nästa år kommer vi äntligen att kunna planera våra liv på riktigt. Än kan vi drömma stort och sen får vi se vart livet tar oss.