I skogen på besök

Så kom våren med alla längtan som det innebär. Längtan efter sol och värme. Längtan efter den kommande valpen. Ledighet. Bad i friska skogssjöar och en massa cykelutflykter. En av de längtan som jag har på våren är den efter ett eget krypin på landet. Ett ställe där jag kan öppna dörren och låta hunden springa ut i det gröna. Gärna ett ställe som ligger ett stenkast från där jag bor.

Jag är en periodare. Hemnet knarkar jag mest denna tid på året. Husporr är inte olagligt men dock inte ofarligt. Varje gång jag hittar mitt drömhus är jag på väg att släppa allt för att köpa det. Om jag säljer lägenheten. Om jag säljer stugan som jag delar med min familj. Det är inte omöjligt,  jag kan alltid köpa om jag uppoffrar något annat.

Igår började min tyngsta period av hemnetknarkande och då vips dök det upp en stuga som faktiskt kanske kan ingå i min ekonomiska världsbild. Jag blev så klart nyfiken och lurade med mig mina grannar Sas och Ludcy för att snoka runt lite i området.

På vägen dit upptäckte vi att maklarassistenten som säljer stugan också är vår granne tillika styrelsemedlem i min förening. Jag ringde henne och frågade om vi får titta in på tomten. Det gick bra. Vi var tydligen inte de enda som bett om att få åka dit och gå runt. Jag frågade varför det var så billigt och det var det lätt otillgängliga läget med att vägen inte går fram till huset som sänkte priset. För min del var inte otillgängligheten något problem utan snarare att det förhöjde upplevelsen. Här kommer min plus och minuslista samt bilder från stugan, tomten, skogen bakom tomten samt en sjö ett par kilometer bort.

Plus:
- högt beläget med häftig utsikt över Kolmårdenskogarna
- häftigt kuperad tomt med både höga bergsknallar och plattare delar med tex stor altan
- lättskött tomt, liten stuga, mer tid för avkoppling och äventyr
- Kolmårdenskogarna börjar bakom husknuten fulla med stigar att vandra på
- cykelavstånd till mindre och större skogs- och badsjöar
- bara en granne framför, inga grannar vid sidan eller bakom
- nära till Norrköping, cirka en mil, bussplats finns runt hörnet och cykelväg hela vägen till stan finns

Minus:
- på höjden ca en km från väg 56 och tåget, ett brus hörs från vägen, det är inte tyst som en kan förvänta sig i skogen
- tomten är mestadels skuggig mitt på dan pga alla träd på tomten och pga skogen och bergen som omringar tomten
- troligtvis ingen kvällssol då solen går ner bakom bergen och skogen

Övrigt:
- att stugan är enkel är inte mycket att kommentera, jag förväntar mig inget mer för det priset
- till stugans fördel är att kommunalt vatten är indraget och kommunalt avlopp finns där anslutningsavgiften är betald
- stugan har ett utedass med en form av elektrisk toa
- tomten är friköpt

För att sammanfatta finns det fler plus än minus. Nu är det bara att ställa dessa mot varandra för att se vad som väger tyngst. Alla plus och minus måste också ställas mot utgångspriset. Kan jag förvänta mig en lättskött skogstomt nära stan, utan ljud från vägar och tåg till det priset? Svar nej. Vill jag fortsätta spara pengar och vänta på något bättre? Vill jag ta schansen till en första enkel egen stuga? Den största frågan som inte jag kan påverka är så klart slutpriset men innan vi är där måste jag själv veta vart jag står. Och så måste jag ta med mig Sebastian till skogen på besök då han var hemma och pluggade idag.

Tärnsjöläder

Jag har längtat efter att få köpa halsband till nya valpen och har då tänkt köpa det av läder från Tärnsjö. Sen kom jag på att jag faktiskt kan skämma bort Movi med något fint. Hon har haft samma tyghalsband som hon hade när hon kom till oss för två år sedan. Vem vet hur länge hon haft det halsbandet.

Movi tyckte det var så där kul att prova kläder på Arken Zoo. Hon försvann hela tiden iväg och nosade på hundben eller fiskmat. Killen på affären tyckte hon var väldigt scharmig. Vi hittade ett svartvitt som var som gjort för Movi. Nu har hon äntligen ett riktigt halsband som är vegetabiliskt garvat med kromfritt Tärnsjöläder som andas och inte framkallar allergier.

Min farmor och farfar har ägt och arbetat på Tärnsjö garveri och farmor har tillverkat massor av lädersaker. På den tiden var inte produktionen miljövänlig och pappa berättar om hur sjön bredvid garveriet, den som farfars far en gång badat i, varit död under pappas uppväxt. En visste inte bättre på den tiden. Nu är förhoppningsvis sjön på väg att återhämta sig. Garveriet finns inte längre i min familjs ägo och det blåser miljömedvetna vindar över Tärnsjö.

Movi var iallafall väldigt stolt när hon med sitt nya halsband gick hemåt på Norrköpings gator. Om det var glädjen över Tärnsjöhalsbandet eller att påsen matte bar på innehöll ben är svårt att säga men stolt var hon. Jag tror även att farmor hade varit stolt om hon sett Movi idag.

Skåne och Gotland väntar

Ikväll har jag, Sebastian och våra grannar suttit hela kvällen och planerat kommande Sverigesemestrar. Vi har två hållpunkter för denna vår och sommar.

Om några veckor bär det av till Skåne för att klappa valpar. Då följer Dorit och Ludcy med som kommer vara valpens extraföräldrar. Vi har bokat ett hundvänligt vandrarhem i Kiviks på Österlen och ska passa på att semestra när vi ändå är i Skåne. För mig är det, förutom trevligt sällskap, också väldigt skönt att Dorit och Ludcy följer med då jag slipper köra tur och retur till Skåne själv. Körkort är ett av Sebastians projekt denna sommar.

Nästa semester, som även den blir med grannarna bär av till Gotland i augusti. Då följer även grannen Sas och min mamma med så det blir fullt hus i den lägenhet som vi ska hyra på Fårö. Ikväll har vi diskuterat hur vi ska lyckas få in fyra vuxna människor, tre hundar,  tre cyklar, en hundkärra och packning i bilen för att billigast möjligt ta oss på färjan. Det är en utmaning som återstår att grunna över. Nu tar logistiken paus för ikväll.

Nedan följer bilder på vandrarhemmet vi ska bo på i Skåne samt valpbilder snodda från uppfödarens Facebooksida.

Mera film

Igår tränade jag rallylydnad igen med Carina och hennes kelpie Pip. Då var också Gunilla och hennes kelpie Undis med. De är alla fyra väldigt duktiga. Movi var glad som vanligt och lite mer sprallig och luktig än annars. Kan bero på att hon är på väg att löpa. Vi kämpade iallafall på och hade kul. Jag filmade banan från olika vinklar men batteriet tog slut så jag fick inte så mycket material. Dock kunde jag klippa ihop denna lilla film av det material jag fick ihop. Mycket nöje!

Humlan är redo

Idag lämnade jag in bilen Humlan till en verkstad för att sätta på solfilm. Det är sista steget, efter att han utrustat den med galler, för att göra det bästa av vår lilla bil så att den kan passa två hundar som kommer sitta och andas där bak och ska dela på luften i bakluckan. 

Vi testade först att beställa hem färdigskuren solfilm via nätet som bara skulle vara att montera på. Den passade inte vår bil så vi fick inte dit den. Vi skickade tillbaka solfilmen och gick till en riktig verkstad. När jag hämtade bilen på eftermiddagen var den inte bara mörk och fin i rutorna, den var också tvättad invändigt och utvändigt så det var verkligen som en ny bil. Han som monterade på sa att han haft svårt med alla hundhår som flög runt så han valde att göra rent den. Movi godkände iallafall jobbet och tyckte att det var ett fint minne att ett av hennes mjuka små hår fastnat mellan glaset och solfilmen.

Idag var fjärde gången på mindre än en vecka som jag tränade rallylydnad på en riktig bana med Movi. Det har blivit extra mycket nu när jag precis har träffat några nya träningskompisar. Och så hade vi vår kurs idag med skyltar från avancerad- och mästarklass. Jag koncentrerade mig på de lättare skullarna för att inte lära mig allt för mycket nytt inför nästa helgs tävling. Movi var duktig idag igen, inte alls lika hoppig och mosig som hon var igår. Dock blev hon lite låg och avslutade dagens träning med att tappa lusten på grund av att en annan hund kom av sig och började bråka. Det blev lite stå hej kring detta med människor som skrek för att stoppa hunden. Movi gillade varken det eller bråket så då slutade hon vifta på sin glada svans tills vi gick av banan. Hon fick avsluta kvällens träning med ett godisspår borta på ängen istället. Då viftade svansen igen och hon blev sitt vanliga hundjag.

Nu ska jag och Movi ta en paus från träningen till på tisdag. Sen är det vara att se hur det går på tävlingen.

Glädjerus

Idag har jag hela dagen gått omkring med fjärilar i magen. De senaste dagarna har jag tittat i telefonen efter nyheter varje dag. Snart kommer de, snart kommer de! Denna vecka skulle det ske. Jag var helt inne på att de skulle komma på onsdag. Jag kollar iallafall Facebook direkt när jag kommer hem från jobbet. Jag bara skriker och Sebastian undrar om något är fel. Nej inget är fel. Det är bara bra. Valparna har fötts och vi får alla ett glädjerus. Inklusive Movi som inte alls vet vad hon är glad för. Hade hon vetat varför vi skrek hade jon inte varit glad. Du ska bli mormor ropar jag, Movi ska bli mormor.

En brun hane, två svarta tikar, tre bruna tikar. Sex små friska valpar har idag fötts av Australien Mates Come Bye Hedda. Pappan heter Outback Drovers Amazing Blinq och bor i Holland. Om några veckor åker vi till Skåne för valpbesök och till midsommar börjar småvalpslivet.

Pip och Movi gjorde snygga rundor

Idag blev jag och Movi hembjudna till Carina för att träna rallylydnad. Det var lyxigt att komma hem till Carinas gård och träna på den fortsättningsbana som hon ställt upp till oss. Hon har skyltar, hinder, frestelse, koner, honnörsruta och allt. Det är ingenting som fattas i denna rallyuppsättning. Vi värmde upp med hundarna och gick sen några varv var med hundarna. Carina och Pip tävlar i mästarklass så för Pip var denna bana enkel men en god investering i självförtroendet. Att jag och Movi var på plan på en annars väldigt bekant plats för henne gjorde det hela mer tävlingslikt även för Pip. Carina var väldigt nöjd över att de fick tillfälle att träna på honnören.

Jag var väldigt nöjd med de rundor jag gjorde med Movi. Hon slog i hindret med tassen så att det klingade lång väg i första rundan men gick annars bra. Som alltid finns det moment som det går att öva mer på medan andra moment satt fint. Det jag var väldigt imponerad över var att Movi vid ett sittande varit lite snabb och hamnat för långt framför mig när hon skulle sitta vid min sida. Innan jag själv hann korrigera henne hade hon backat ett steg bak och satt sig perfekt vid min sida. Jag fick också höra av Carina att Movi har snygg bakdelskontroll vilket var väldigt roligt då det är något vi övat på mycket.

Innan jag gick den avslutande halvrundan och övade extra på ett par moment tog vi en fika inne i Carinas kök. Där fick jag träffa hennes sambo och dotter och prata om hundar i allmänhet och kelpies i synnerhet. Det var en nöjd och trött Movi som åkte hem från Carina. Innan denna träningutflykt hade vi tagit en rejäl promenad upp i Vrinneviskogen så det var både kropp och hjärna som fick jobba idag.

Jag fick idag klippa min första film av det material som jag spelat in på rallyplanen. När det inte längre är långfärdsskridskor jag filmat kunde jag inte vänta mig att Sebastian skulle klippa så det vara bara för mig att sätta mig in i hur detta program fungerade. Jag hade idag bara ställt kameran på ett ställe så jag hade inte så mycket roligt material med närbilder och olika vinklar att jobba med. Dock var det roligt att klippa och jag märker vad lätt det är att piffa upp en väldigt platt filmad film med tempoväxlingar och lite musik.

På tisdag tränar jag och carina igen. Då kommer vi bygga upp en betydligt svårare bana så att hon får tillfälle att träna inför sin tävling i Nyköping. Jag kanske ska koncentrera mig lite mer på att filma då så att jag har snyggt material att sätta tänderna i när jag kommer hem. Jag har upptäckt charmen i att klippa film. Det är nästan lika kul som att träna hund. Att klippen är fulla av duktiga vallhundar gör ju saken bara ännu roligare.

Jonas kom inte med tåget

Idag rullade Jonas Hassen Khemiri in sin stora resväska på Norrköpings gator. Jag och Sebastian som lite försynt gick bakom honom på vägen in till Norrköpings stadsbibliotek förvånades över att han var så lång. Vi är nog inte ensamma om detta första intryck av Jonas. Min andra tanke var att han var lika cool i verkligheten som på bild. Sen vet jag att jag föreställde mig att han kom från tåget och att han rullat sin väska genom stan. Jag tänkte att det var modigt av honom att rulla in tjugo minuter innan hans föreläsning skulle börja. Inte mycket mariginal men konstnärligt avslappnat. En väska är för mig alltid förknippad med kläder så det var klart att även hans väska som han rullat över Norrköpings gator till största del innehöll kläder.

Jonas pratade i sin föreläsning om människors olika minnesbilder av en händelse eller en person. Min första minnesbild av Jonas är den jag beskriver ovan. Sen visade det sig att detta inte var sant. Han var ganska fascinerad över att han har en bil då han precis som jag är en relativt ny ägare av ett sådant fordon. Så helt fel hade jag inte där. Han hade lika gärna kunnat komma med tåget. 

Väskan var så klart inte full av kläder. Vad skulle Jonas göra i Norrköping med en månads packning av kläder? Det är i efterhand uppenbart men den första tanken är inte alltid så reflekterande. Det skulle visa sig att Jonas väska var full av böcker. Så klart.

Det första intrycket. Vad gör det egentligen med oss och vår bild av andra? Efter att ha lyssnat på Jonas en timme och fått med mig en del fakta om honom blev bilden en annan. Men det betyder inte att den första bilden inte är kvar. Jag tänker istället att jag har två bilder av Jonas. En där han kommer med liten marginal från tåget dragandes på sin stora väska full med kläder. Och så den andra met riktiga som han med sina egna ord fått vara med och måla upp.

Tankarna kring den första bilden sitter fast i bilden. Det blir svårt att hålla isär vilka egenskaper som jag tillskrivit en person och vilka egenskaper som den faktiskt har om det nu finns något faktiskt i detta sammanhang. Så är det nog väldigt ofta när vi träffar nya människor. Det kan ta några möten innan den första bilden suddas bort till förmån för en mer rättvis bild.

Enligt beskrivningen ovan kan en kanske säga att jag såg en häftig och avslappnad bohem som reser in i en stad och stannar så länge han behagar innan han åker hem igen och kanske packar om väskan för nya äventyr. Familj då? Finns det plats för en familj i mitt första intryck av Jonas? Nej det gjorde det ju inte. Även där hade jag fel.

Nu ska jag säga att denna sista beskrivning är en efterkonstruktion för att försöka sammanfatta det första intrycket och visa på hur fel det kan bli. Dessa tankar tänkte jag inte när jag stod där utanför Norrköpings stadsbibliotek på väg in för att lyssna på Jonas föreläsning. Dessa tankar tänktes i skrivandets stund när jag reflekterande över vem personen bakom min första bild av Jonas hade kunnat vara. 

Men om vi går tillbaka till den mer nyansierade bilden av Jonas. Den där han som den författare han är pratar inför en fullsatt sal med en väska bakom sig som är full av böcker. Jag tänker att Jonas är väldigt lik mormor i sitt sätt att prata och berätta. Han börjar i en ende då han beskriver en händelse. Han rullar ut en bild och sätter färg, ljud och doft på den. Sen fastnar han i en detalj, ett sidospår och det blir en berättelse i berättelsen. Som när han kommer in på att prata om ljudet av en ny bil när han berättade om en händelse där han blivit ifrågasätt och inte trodd på av polisen. Fast egentligen pratade han om vad hans senaste bok handlade om. Och så kom han tillbaka till detta möten med polisen men då var det en annan polis som figurerade i brevet han skrivit till Beatrice Ask. För egentligen så pratade han hela tiden om strukturer. Om vithetsnormen, maskuliniteten, om att inte passa in och göra allt för att försöka vara normal. Onormalt mycket normal. Men hur många sidospår Jonas än kom in på så landade han tillslut i den berättelse han påbörjat. I boken han senast skrivit och i hans relation till minnet. Berättelserna svävar hela tiden i rummet mellan detaljer och strukturer.

Det är för mig mycket imponerande. Den egenskap att kunna brodera ut en historia, brodera grenar och detaljer, näst intill gå vilse i lövverket men hela tiden hitta tillbaka till stammen och den röda tråden. Eller trådarna för det berättas alltid flera historier parallellt. Så minns jag mormor. Och så ser min nya bild av Jonas ut. En mycket klok, humoristisk, analytisk författare och familjefar som nummer kör bil men som kanske i ett tidigare liv ofta tog tåget. Mormor var tyvärr inte så analytisk och vi hamnade ofta i gräl när vi pratade politik. Hon hade verkligen behövt lyssna på Jonas. Jag var inte så bra på att argumentera när jag var fjorton år. Så är det det där med minnet. Jag har inte den blekaste aning om hur gammal jag var när jag slutade argumentera med mormor. Jag minns inte vilket år det var hon dog så det tjänar inget till att försöka räkna ut det. Hur som helst var det länge sedan nu. Och det var just idag som jag kom att tänka på hennes berättarteknik. När jag mötte den riktiga Jonas. 

Jag tänkte att jag skulle säga till Jonas när jag köpte boken att han påminde mig om mormor. En annan kvinna ställde frågor så att han knappt kunde koncentrera sig på att skriva autografet. Jag sa istället lite skämtsamt att jag sett honom komma med den stora väskan och undrat om han tänkt stanna i Norrköping en månad. Jag kände att jag ville säga något när han delat mer sig av sina historier i en timme. Men jag känner att det inte blev så bra. Jag lägger sällan energi på att fundera över hur andra uppfattar mig. Men i detta sammanhang hade det varit intressant att se vilken person jag blev i Jonas ögon. 

Sist av allt vill jag säga. Jag har läst tre av Jonas böcker. Jag kommer inte alls ihåg vad de handlar om. Det gör jag sällan med böcker och filmer jag gillar. Jag minns bara att jag gillade dem. Och jag gillade hans språk och sätt att berätta. Precis som jag gillade hans sätt att berätta idag. 

Hot och kortspel

Kvällen slutade med kortspel istället för att se klart Xavier Dolans film Mommy. Det var helt enkelt ingen film som passade tillsammans med sushi. Allt plockande med pinnar och ris som föll samman gjorde att jag missade halva dialogen. Och så var det det där med att Xavier själv inte var med i filmen. Det är hans uppenbarelse som gör halva filmen. Och de snygga klippen gör andra halvan. Mommy hade inget av detta tycker jag. Det blev sushin som tog över.

När sushin var slut men inte filmen bestämde jag och Sebastian oss för att spela kort istället. Sebastian lärde sig att fuska i vändtia innan han ens lärt sig reglerna. Han var en jäkel på att fuska. Jag tror att bluffstopp skulle passat honom bättre. Hade jag bara kommit ihåg hur en spelar det. Jag fick hota Sebastian med att vi skulle spela vändtia tills han lärt sig reglerna och slutat fuska. Efter det behövde vi bara spela en gång till. Hot är en effektiv metod för inlärning.

Rally och sushifest

Ikväll höll jag i en rallyträning tillsammans med Carina som också tränar och tävlar i rallylydnad. Vi träffades efter jobbet och nyggde upp banor i solsken. Jag ansvarade för nybörjarnanan och Carina för fortsättning. Lagom till att de sju deltagarna som ville träna kom närmade sig de mörka molnen.

Jag guidade mina deltagare på banvandringen och sen fick alla gå några rundor och jag tittade på. Jag tittade sedan på när de gick och gav feedback efter bästa förmåga. Det var kul att leka domare och att se hur rundorna blev snyggare vartefter hundar och förare blivit varma i kläderna.

När alla var klara fick jag och Movi gå några rundor. Movi som tittat på och väntat var riktigt glad och taggad när hon skulle gå. Hon hade hög energinivå men inte för hög. Så det var riktigt roligt att gå med henne idag. Jag har på den kurs jag går fått tipset att inte titta så mycket på Movi. Jag testade det nu och märkte att hon hänger med snyggt iallafall även fast jag inte tittar på henne och pratar med henne hela tiden. Det var en rolig insikt.

Det var roligt att titta på Carina också när hon gick fortsättningsbanan med sin kelpie. Tyvärr hann hon inte gå så mycket innan regnet kom. Det var med kalla händer vi plockade ihop skyltarna. Tur att Bibban som släppt in oss på klubben ikväll hjälpte oss att torka skyltar. Annars hade vi gjort det än.

Nu väntar sushifest och den tredje filmen av Xavier Dolan denna vecka. Ikväll blir Mommy som jag rekommenderas filmproffset Peter. Nu fortsätter festen!

Ormjägaren Movi

En helg är ingen helg om jag inte får en utflykt till skogen. Och då räknas inte en springrunda i Vrinneviskogen som är ett väl uppgått naturreservat nära oss. Det ska vara en riktig skog, gärna med varierande natur, vatten och kanske även ett vindskydd. Övre glottern har allt detta.

Jag fick sällskap av grannen Ludcy, Sebastian och Movi. Det var en skön vandring i den friska vårluften med en sol som strålade ner mellan träden och träffade oss ibland med sina varma strålar. Doften av skogens mossor och barrträd var tydlig idag, inte alls som när högsommarens hetta kväver alla dofter.

Jag och mitt sällskap träffade på en del folk längs vägen. Bland annat ett äldre par som vi stannade till och pratade med. Som de flesta andra människor gör så gillade de Movi. Jag berättade att hon följer mig överallt och att hon är så praktisk att ha lös eftersom det inte är någon jakt i henne. Det stämmer eftersom hon är ointresserad av alla djur förutom skälliga hundar som hon vill uppfostra.

Det skulle jag förståss inte sagt och heller inte tänkt. När vi gått några meter till på stigen efter att ha sagt hej då till paret dyker Movi ner med huvudet i blåbärsriset. I vanliga fall när hon gör så kommer hon upp tuggandes på något smaskigt bajs och jag ger henne en lätt utskällning och vi går vidare. Nu står hon kvar där i riset och jag ser att något mörkt rör sig vid hennes nos. Jag går fram och upptäcker en hel hög med ormar.

När jag kört bort Movi står hon på stigen med slem droppandes från munnen. Jag känner en stark besk doft. Jag är så klart livrädd att Movi blivit biten av en huggorm och närmar mig högen av ormar för att ta reda på vad det kan vara för sort. Jag ser bara svarta ryggar och ljusa magar, inga zick zack mönster och konstaterar att det inte är huggormar. Jag blir tvungen att kolla två gånger till för att vara säker på att jag inte missat mönstrena. Det är nog snokar konstaterar jag efter tredje titten.

Ludcy googlar på huggorm och på snok det råder ingen tvekan om att det var det senaste. Jag drar mig sedan till minnes att Movi för ett eller två år sedan gjort precis samma sak. Sebastian, hon och jag var då ute i skogen och hon dök ner med huvudet i ett dike. Jag trodde att hon skulle dricka och upp tillsammans med hennes huvud flög en orm. Jag vet inte om hon hade haft den i munnen och precis släppte eller hon ormen hoppade av förvåning. Denna gång blev hon också stående med droppande mun och hon doftade beskt. Även då konstaterade vi efter viss oro att det endast var en snok.

Jag vet inte vad snokarna gör för att fånga Movis intresse. Inte heller vad hon tänkt göra med ormarna. Bara lukta och kolla läget eller smaka. Jag vet inte om hon skulle vara lika intresserad av en huggorm. Av de två gånger Movi dykt ner bland kryllande ormar har det varit ofarliga snokar. Det är säkert ren tur men jag hoppas så klart att detta mönster visar något annat.

Foto Sebastian Estay