Lillan på tur

Igår köpte jag en cykel. Hon fick heta Lillan för sin vackra färg. Djupt lila och vinröd. Lillan har en cykelkorg som kan bära allt jag finner trevligt att ta med mig, som till exempel äpplen om vi råkar åka förbi en äng full av äppelträd. Just det hände idag när jag och Lillan åkte ut på promenad. Jag trampade och trampade och Lillan rullade oss ut på en landsväg. När vi for fram på vägen ropade Lillan att jag skulle stanna. Jag tvärbromsade med Lillans högsta växel i och Lillan pekade ut mot en gräsäng. Där fanns flera vildvuxna äppelträd med massor av äpplen på. Lillan och jag åkte in i gräset och vi började plocka. Ingen av oss är speciellt höga så vi nådde bara till grenarna längst ner. Lillans korg fylldes ändå till brädden och sen bestämde jag att vi skulle trampa hem igen. Lillan protesterade ganska vilt för hon gillade äventyret. Hon försökte få mig att klättra upp i ett av träden men mina armar tog mig inte upp. Så bar det av ut ur gräset på vingliga hjul. Sådär som det blir när högsta växeln är i och Lillans cykelkorg är full med äpplen. Väl ute på landsvägen fick vi upp farten igen. Lillan rullade på så att jag knappt behövde trampa. Det kittlade i magen av skratt varje gång vi for över en ojämhet i marken. Då hoppade äpplena rakt upp i luften så att det såg ut som att de skulle flyga ur. Jag blev så imponerad av Lillan som lyckades fånga upp äpplena igen. Inte ett enda åkte ur. Nu är vi hemma igen och Lillan står i stallet. Jag längtar redan till vår nästa tur.

Flickan på perrongen

Mitt i människomyllret, en lördagskväll på T-centralen, vandrar en osynlig flicka på perrongen. Hon är i övre tonåren men hennes osäkra utstrålning gör henne betydligt yngre. Med svävande steg förflyttar sig flickan några meter uppåt på perrongen. För att planlöst vända sig om, dra sin tunna hand genom det vågiga håret och omplacera den tomma blick mot slutet av perrongen. Så vandrar hon sakta upp och ner med nätta fötter mot det svala stengolvet. Varje omvändning med en bestämdhet och ett mål. Under den sista halvmetern av promenaden upprepas en vilsekommenhet i hennes uppenbarelse. Hon håller sig hela tiden nära det stora gapande hålet där de susande tågen träder fram. Volangen längst ner på hennes vita kjolen rör sig sakta av vinden från förbipasserande. Världen utanför flickan har ett annat tempo och flickan är inte där. Hon befinner sig i ett annat århundrade, i en annan mer dyster men också mer befriande verklighet. I handen bär hon en papperskasse med en sönderläst bok i. Boken är hennes enda vän och samtalspartner.

Baksuget av ett ankommande tåg för flickan med snabba steg fram till perrongens slut. Hennes tomma blick blixtrar till när den möter tågets svaga ljus från långt in i tunneln. Det ilar till i magen på betraktaren. Hon tittar bort, vill inte se flickan hoppa. En tung insikt kommer till betraktaren som genom en uns av mänsklig kärlek hade kunnat stoppa detta. Ett ord. En varm hand på flickans axel. En bekräftelse om flickans existens. Om dock endast från ett enda par frånvarande stockholmsögon, under dessa enstaka väntans minuter, men med stor betydelse för en osynlig flicka vars närmsta vän är en sönderläst bok.

Tåget bromsar in framför betraktaren. T-centralen fylls av partyglada kratt och rop och av klanget av urdruckna ölburkar som faller mot perrongens hårda stengolv. Kvällens resenärer stegar in genom dörrarna till tåget då en susning går tvärs igenom folkmassan. Flickans lätta fötter svävar åter igen upp för perrongen. Denna gång med blicken fäst på ett mål långt bortom den undre världen. Betraktaren sträcker snabbt ut handen i ett tafatt försök att slutföra sitt minimala kärleksuppdrag. Men flickan kan inte motta betraktarens värme. Hon är blott en vålnad på besök på den brottsplats som fört henne in i ett liv av oändlig värme.