I vantan pa att vi snat ska ga ut och ata tillsammans med var resursperson och nagra andra skriver jag lite till. dagens frukost var helt underbar. inhandlade den i en liten affar dar det bodde tva spetsar (hundar). den ena som var beige och hade svansen upprullad som en kanalbulle pa ryggen hade jag sett fran bilen nar vi korde upp for den oerhort branta gatan som hostelet ligger pa. jag blev kar i den direkt. men jag far hela tiden hora att jag inte far klappa frammande hundar. hur ska jag klara av att bo i ett land dar det finns sa manga djur utan att fa klappa dem? hur som hellst hade denna vackra varelse en kompis, typ en haskey, som lag och vilade pa en soffa i affaren med huvudet bakom en kartongbit. den hade gosat ner sig den. och kan ni gissa vad som fanns i affaren?.. morkt rostbrod och musli med allt man kan onska sig i: sojabonor (ett tipps till pappas egna blandning, men kop rostade och inte oprepparerade for da far du besoka tandlakaren igen, pumpakarnor, mandel, valnot, havregryn och en massa andra underbara fron. jag som trodde att fibrernas dagar var slut men har i Quito gar det iaf att finna dem.

Till frukosten, som intogs pa altanen med en magnifik utsikt och i ett klimat som var over forvantan varmt, at vi forstass ocksa farska frukter. vilken mango! helt obeskrivligt smakrik. ja, den frukosten var den basta pa jag vet inte hur lange.
vadret har ar faktiskt ganska mysko. pa formiddagen var det varken varmt eller kallt, bara behagligt. sen satt vi inne och hade genomgang, da var det kallt som sjutton att sitta still for inne ar ju vissa stunder kallare an ute. sen gick vi ut och da var jag fullt pakladd. da sken solen och det var gassande hett. sen kom regnet och det blev kyligt igen. summan av kardemumman ar att jag idag lart mig att det ar lika bra att ta med klader for alla fyra arstider i vaskan nar jag gar ut for en dag.

Och lukten, jag maste skriva om lukten. den paminner sa om den rokiga luft som jag stundtals andades in under mina manader i Limerick. Fast nu lickar det regn, ocksa ar det ju en hel del avgaser ocksa.

besokte aven spanskaskolan dar vi kommer ha fem lektioner spanska innan vi far. gjorde ett skitsvart test och blev varmt valkomnade av de trevliga damerna som hade denna skola. ar lite besviken pa att det blev sa lite panska inplanerat tillslut. de tio dagar vi skulle ha i Quito innan vi delar oss for att aka till vara byar blev helt plotsligt bara sju atta dagar. och schemat ar ganska tajt. men en och annan turistaktivitet och partykvall ar inplanerad vilket kanns skont.

Det tutar utanfor mitt fonster. Nagon ropar "manana, manana!" Hundar skaller. Den svala luften tar sig in genom englasfonstret och lagger sig pa min kudde. Jag ar i Quito. Utsikten ar magnifik. vita, gula, gra hoghus bildar ett myller av mosaik till langt bort i horisonten. Fargerna ar fattiga. I bakgrunden tornar ett gront bordigt barg upp sig. anga hus har foljt dess fot och drar sig uppat men toppen nar de aldrig. Det ar for hogt.

For ett knappt tygn sedan lag jag pa stranden i miami. Luften var fantastiskt behaglig och vinden svalkade. Havet turkost, himmlen ljusbla och alla hus vita. Det var haftigt att de staden men anda trist med vitt sa langt ogat nadde. Plockade snackor pa stranden och badade fotterna i svala atlanten. Det var verkligen en underbar kortsemester. Ja minna, folk sprang langs stranden pa motionsturer precis som pa film. Solnedgangen over miami na planet flog in var ocksa som pa film. brinnande orange. starka farger. Nar planet sankt sig och det blivit morkare skiljdes land fran vatten genom en skarp linje mellan kolsvart och ett myller av glittrande lampor i vita, oragnga, gula och roda farger. har aldrig sett sa manga lampor i hela mitt liv. som en gigantisk platt julgran.

nar jag flog over london paminde de brittiska husen och grona falten mig om irland. fick en svag langtan till det fuktiga landet. en langtan efter ett utland som ar bekant for mig. sag nagot sa ovanligt som brittisk sno. aven big ben fran luften. vilken resa! nu kallar frukost pa terassen. vralhungrig!

En färgsprakande skara dansade gatorna fram genom Malmö

Som en del av den praktikantkurs jag läser fick jag lyckligtvis delta på Europeiska Sociala Forumet i Malmö. En del av mitt arbete var att dokumentera forumet och då blev följande text till (ja jag vet att några av mina läsare läst den men för er som inte gjort det):

Jag tittar ut över ett gigantiskt fält fullt av människor, banderoller och flaggor. Det är glädje och förväntan i luften. Jag är omringad av bekanta och obekanta människor som alla har liknande mål som jag. Det känns som att vara på festival fast bättre. Budskapet är politiskt. Alla har samlats för att föra fram att en annan värld bortom den rådande ordningen av global ekonomisk neoliberalism är möjlig.

Ett bolivianskt band som skulle tåga vid min sida i dryga tre och en halv timme har redan börjat spela sin glada trudelutt bestående av trummor och flöjter. Bredvid mig testas megafonen och slagord övas in. Längre bort i folkhavet har ett demonstrationståg redan börjat ta form. Svarta, röda och gröna banderoller. Dessa gigantiska tygstycken som ställt upp sig i olika skaror av enhetliga färger inger en viss respekt. Folk börjar röra sig. Sakta tågar de första blocken i demonstrationståget framåt. Spänning, förväntan. Känslan är obeskrivbar. Något stort är på väg att hända men jag kan inte greppa vad det är. Refrängen i Bob Hunds låt ”Nu är det revolution på gång” börjar snurra i mitt huvud. Jag som ska gå i det internationella blocket tillhör färgernas och mångfaldens revolution. Bland dessa demonstranter finns medlemmar och representanter från Latinamerikagrupperna samt gäster från Ecuador, Brasilien, Peru, Bolivia, Nicaragua och Honduras. Jag har lärt känna många av dessa människor i förberedelserna inför forumet och i arbetet under det. Gemensamt hårt arbete och skratt har förstärkt banden mellan oss. Känslan av att stolt representera och känna mig som en del av en organisation gör deltagandet i paraden extra meningsfullt.
Hela tåget har satts i rörelse och min marsch ut ur Rosengård har börjat. Min kropp spritter av glädje och energi när de bolivianska trummorna och flöjterna når mina öron. Traditionella dräkter och flaggor i regnbågens alla färger som representerar Latinamerikas ursprungsfolk tillfredställer mina ögon. Trots att jag lovat mig själv att spara på min hesa röst kan jag inte hindra mig från att för allt jag kan ropa ut ”globalizemos la lucha” (vi globaliserar kampen). När alla runt om mig svarar ”globalizemos la esperanza” (vi globaliserar hoppet) är tillfredställelsen total. Vi tågar fram på en motorväg som vanligtvis är fylld av bilar. Hastighetsskyltar och vägvisare känns i detta sammanhang absurda. På en gångbro ovanför mig står en skara människor och vinkar åt demonstrationståget. Det ger oss extra energi att ropa våra slagord som sedan ekar mot den betongmassa som bron består av. När vi närmar oss staden fylls våra fötter av ytterligare energi. Frontbanderollen med texten ”Internationell solidaritet till mänsklighetens försvar” börjar hoppa upp och ner. Hela främre delen av det internationella blocket övergår från att marschera till att hoppa och dansa fram. Energin känns än så länge outtömlig. Den hårda asfalten kom dock att slita även på de tapprastes fötter och ben. Den sista biten upp emot Pildammsparken, efter att ha tågat genom Malmös centrum kändes oändlig. Väl framme på den stora runda gräsmatta, som omringas av enorma pilar, har kontakten med gräset aldrig varit så underbar som den då var för min trötta kropp. Den glada musiken som spelats i tåget kom att snurra i mitt huvud flera dagar framöver och påminna mig om att jag inte är ensam i tron att en annan värld är möjlig.

Fotograf: Lina Lindgren

Alla djuren

När jag vaknade imorse hade alla djuren samlats runt min huvudkudde. De sitter där än och väntar på att få spendera sista natten med mig i Västerås. Det kändes fint på något sätt. Att veta att alla djuren är med mig.

Kommande vy

Fick en bild skickad till mig av min resursperson i Ecuador. Sähär ser vägen mellan mig och min reskamrat Åsa ut. Det tar en timme att gå. Jag ser fram emot många vackra promenader för att träffa den spralliga tjej som jag kommer att upptäcka landskapet Saraguro med. För att kolla in Åsa och mina andra klasskamrater som kommer att befinna sig i Ecuador samtidigt som jag kan ni besöka: http://globalaiecuador.blogg.se/

Morgonpromenad

Morgonpromenad. Jag går på platser som glömt bort mig. Andas in frisk höstlyft samtidigt som min hjärna bearbetar allt jag tidigare upplevt med luften från dessa platser i mina lungor. Solen lyser på mina tonårs hus. Jag tittar på det på avstånd. Jag vill inte ta det till mig. Mitt sinne är likgiltigt och min kropp är stark. Det är främmande. Fönstren har en blick jag inte känner igen. Ofrivilligt närmar jag mig huset och mina ögon söker sig till buskaget kring dammen. Ser en skymt av sextonåriga jag sittandes i trädgården med blicken fäst i en skolbok. Synen av tonårens jag är bara en illusion. Platser kan inte minnas. Jag fortsätter att skjuta huset ifrån mig. Det är bara i min hjärna platser existerar i sitt forna skick. Nu håller jag på att förbereda den inför ett nytt äventyr. Jag ska ta med mig själv på en resa som mitt sextonåriga jag aldrig kunde drömma om. Mina fötter kommer trampa på marker som många gått på förr, men för mig är de just nu totalt okända. När jag går här och tittar på morgonsolens varma strålar mot det trygga Sveriges svenssonvillor försöker jag förflytta mitt sinne till dessa av mig ännu outforskade platser som jag inom endast några dagar kommer att stå på i min fulla prakt. Men jag blir kvar på villaförortsgatorna i Västerås. Framför mig poserar ett vakuum som jag ännu inte lyckats fylla. Det är lite det som är tjusningen med pilgrimens liv. Att inte kunna greppa framtiden. Den är ett svart hål som kommer fylla sig själv. Framtiden får komma till mig och det är inte längre jag som håller i taktpinnen. I väntan på de okända platserna kan jag för en stund släppa kontrollen och låta vägen guida mig framåt. I detta vakuum finns ingen känsla för tid. Jag släpper greppet och istället för att vara rädd för det okända låter jag väntan på det fånga mig. Mina axlar sänks och pulsen går ner. Jag klipper banden med den konstruerade tryggheten som bestått av konstant hjärnverksamhet för att lägga allt till rätta. En ständig kamp mot tiden. En kontroll över allt som sker. I väntan på det okända äventyret står allt still. Jag står still. Tiden står still och alla ting står still. Jag hör mitt hjärta ticka och min puls håller takten till en svävande sinnesstämning. Långsamma slag i en rytm jag tidigare aldrig dansat till. Jag sparar denna musik i en liten ask och lovar att jag ska lyssna på den igen.

Med ord i huvudet och spring i benen

Kan det bli ett bättre tillfälle än detta till att skapa min första blogg. Jag hoppsa att mina läsare kommer att troget följa mig på färden och att jag kommer lyckas förmedla en liten bild av vad jag upplever och känner. Jag är säker på att mina väntade möten och upplevelser kommer göra så att det kliar i skrivar fingrarna och att tangenterna kommer att ryka. Kram på er!