måndag 30 november 2015

På NK med Lexie Kelpie

Idag har jag lärt mig att hundar kan gå på NK. Jag tog en fika med min nya kompis Lexie Kelpie som jag lärt känna via Facebook. Lexie och hennes matte Pia, så klart.

Det var en trevlig bekantskap att få då Lexie är dotter till Vilda som jag och Sebastian besökte för några veckor sedan. Vilda ska ha valpar till våren om allt blir som beräknat. Lexie är tydligen väldigt lik Vilda både till utseende och temprament så det var kul att träffa henne och att höra Pia berätta om dessa två tikar samt om Lexies syskon.

Lexie överöste mig med kärlek då jag kom och vi hälsade. Sedan hade hon siktet inställt på NK och det café vi skulle till. När vi tagit plats fann hon sig snabbt till ro men tröttnade ibland på mitt och Pias sällskap och då spanade hon ut i resten av cafét eller ägnade sig åt att leta smulor eller flirta med servitrisen som gick och städade bort matrester från borden.

Jag och Pia pratade på om träning, vardagsliv, icke-träning samt om Lexies olika stadier från valp till den tvååring hon är idag. Det var ett lärorikt och mysigt möte. Väl utanför NK tog vi adjö i höstmörkret. Lexie var redan inställd på nya mål men jag fick hastigt hennes uppmärksamhet en sista gång innan hon drog vidare in i snålblåsten och jag hoppade på min cykel för att styra mot söder och hem till värmen hos Minna.

söndag 29 november 2015

Movi är en riktig krutgumma

Milen var iallafall inget som tröttade ut Movi. Hon har hoppat mellan soffan, golvet och sin fotölj hela kvällen, precis som hon alltid gör. Huvudet har åkt upp och öronen styrt runt varje gång grannarna rört sig i trappen.

Jag tränade lite mer bakdelskontroll med Movi nu ikväll samt sitt, ligg och stå på höger sida. Jag använde klickern för att förstärka när hon satte, lade sig och stod rakt bredvid mig. Movi var så sugen på godis och tyckte att det var så roligt att träna att hon blev helt andfådd efteråt. Jag klappade henne och belönade extra mycket när vi var klara för att förstärka det roliga med träningen.

Efter dessa tio minuter av träning med klicker och godis var Movi mer andfådd än då hon sprungit milen. Det är verkligen roligt att se vad det är som hon går igång på denna lilla krutgumma.

Som socker

Du som någon gång ibland tittar in på min blogg kanske har reagerat på att jag helt plötsligt har börjat skriva massa om att springa som om jag precis lärt mig att springa från att jag aldrig kunnat stå på två ben förr. Lite så är det faktiskt. Jag ska förklara.

För ett par månader sedan fick jag reda på att jag har en obalans i kroppen, något som tydligen är ganska vanligt bland kvinnor i min ålder. Jag fick springa på provtagningar, hämta ut en rad olika mediciner och träffa specialistläkare. Jag kände mig inte direkt frisk som en nötkärna i det sammanhanget.

Egentligen hade jag själv inte märkt av denna obalans speciellt mycket så jag blev lite paff av all uppmärksamhet. Min kropp hade gått och producerat för mycket hormon från sköldkörteln. Det som händer går att jämföra med vad som händer när kroppen får en massa socker. Den blir överstimulerad för stunden men orkar egentligen ingenting i längden. Den har svårt att slappna av och den gör snabbt av med sin energi så att det troligtvis inte räcker till att bygga så mycket nya muskler. Precis som socker.

Den där springturen runt Ågelsjön, för några månader sedan, där varje backe var som att springa in i en vägg och varje ny kilometer var som en mil, den kanske egentligen sammanfattar vad min kropp kännt en tid. Egentligen vet jag inte hur länge. Det jag vet är att jag alltid varit en lillasyster i träningssammanhang. Hur sportig jag än har varit har jag alltid blivit omkörd av både min syster och min sambo. När jag har flämtat mig upp för en uppförsbacke har de susat förbi utan större ansträngning. Vem vet vad det berott på. Allmänt sämre kondition eller en obalans i kroppen.

Att nu efter denna rad provtagningar och läkarbesök, ställa sig på skakiga ben och testa att springa fem kilometer är ganska stort. Att klara av att springa fem kilometer var för mig samma upptäckt som när ett barn inser att det kan gå. När jag insåg att jag kan springa åtta kilometer var det som att helt plötsligt kunna cykla. Att idag springa en mil var som att kunna stå på händer.

Det är en märklig känsla att helt plötsligt upptäcka vad min egen kropp klarar av. Det är inte det att jag aldrig kunnat springa förut men jag gissar att det var ett tag sedan jag inte gick på socker. Jag kan inte heller minnas att jag kännt att det är så lätt att ta mig upp för en backe som jag känner nu.

Jag undrar var denna energi kommer ifrån. Jag har ju inte direkt haft ork, eller tid för den delen, att bygga upp kondition och muskler. Jag har för visso gått mycket då jag inte orkat springa, det kanske ger mer än en tror.

Jag antar att dagens runda inte var sista gången jag sprang milen. Det ska bli roligt att se var detta slutar. Jag har ingen ambition att bli någon maratonlöpare. För mig är en mil gott nog. Nu kan jag alltid öva på att komma runt den på kortare tid eller lägga på någon kilometer här och där. Jag kanske befinner mig i ett undantagstillstånd, vem vet. Att gå från socker till morötter kanske ger en extra kick som håller i sig ett tag men som sakta slätar ut sigtill en något lägre nivå av kraft. Jag kommer iallafall att njuta så länge orken varar. Håller den i sig så är det bara att tacka och ta emot, sköta den som ett barn och se fram emot att utmana storasyster i löparspåret.

Vi gjorde det Movi, vi sprang en mil!

Efter en lugn sovmorgon matade jag på mig och Movi med en ordentlig frukost. Movi fick tre deciliter mat istället för sina två och en halv annars. Jag åt frukt- och bärsmoothie, ägg och bröd med avokado och ost samt the. En liten stund innan vi drog ut fick Movi ett par deciliter vatten med en skvätt grädde i och jag drack några glas vanligt vatten.

Molnen hade skingrats och solen tittade fram och lös upp den annars gråa dagen en aning. Jag och Movi gick i rask takt upp till skogen och började sedan springa på milsspåret. Min mage kändes tung efter den rejäla frukosten och jag tänkte att jag hade ätit lite väl sent och nära inpå springturen. Jag kände i kopplet att Movi stretade bakåt redan de första metrarna och undrade vad jag gett mig in på då jag tänkt att jag skulle släpa med henne på en springtur runt milsspåret. Det gav dock med sig lite längre fram och då hon fått in springtakten.

Spåret slingrar sig fram och tillbaka. När vi gjort en runda bortom Vrinnevisjukhuset och kommit tillbaka in i skogen tänkte jag att det inte borde vara så långt kvar. Kroppen kändes lagom trött och jag hade kunnat sluta där. Då passerade vi skylten för fyra kilometer och efter en dunst av besvikelse över att vi inte kommit längre samlade jag kraft att tänka att jag faktiskt nu var lagom uppvärmd och skulle orka mycket mer.

Efter skylten för fem kilometer hade jag kommit in i en bra lunk och kroppen kändes stark. Jag var hela tiden på väg att öka farten men min farthållare Movi såg till att jag höll jämna steg och inte drog iväg.

Strax efter fem kilometer tvärnitade Movi och kissade på stigen. Dessa sekunder blev vårat första och enda stopp.

Strax innan skylten för sju kilometer började Movi sega lite. Det var då tur att jag hade godis i fickan som jag kunde ta fram och locka henne med så att vi inte tappade fart i en nedförsbacke. Jag hade fortfarande god energi och styrka i min kropp. Det enda stället i kroppen där jag kände viss trötthet var muskulaturen kring  häfterna. Det är också det stället på min kropp där jag är som mest ovig så jag anade ett samband och tanken slog mig att jag borde jobba med detta.

Strax efter skylten för sju kilometer tvärnitade Movi. Hon hade väl tröttnat på att springa och kände en god doft längs vägkanten. Jag lät mig dock inte luras utan drog med mig henne och sprang vidare utan att tappa fart.

Strax efter skylten för åtta kilometer sprang vi upp för två ganska tuffa backar. Där tappade även jag fart och jag fick trycka in lite mer vilja och kraft i mina steg för att komma vidare. Jag matade Movi med godis för att få med mig även henne.

Efter de två uppförsbackarna såg jag inga mera skyltar som visade distansen men jag var väl bekant med den sträcka som var kvar då den tillhör vår vanliga runda. Benen fortsatte att springa men stegen var likgiltiga, de ville bara avsluta detta. Movi verkade vara i samma läge. Hon gjorde inga mera försök att stanna.

Ned för den sista långa backen lade vi i en sista hög växel. Jag förundrades över att Movi ställde upp på detta men hon hängde med nedåt i ökad fart utan att protestera.

Väl framme vid slutet av rundan stannade vi till och Movi fick en handfull godis samt blev rejält omklappad och belönad. Vi gick vidare hemåt med avslappnade steg och varken jag eller Movi verkade speciellt påverkade av milen.

Hemma blev det ny påfyllning av energi och dricka sen gav jag min springkompis och farthållare en massage med stretch av alla de fyra benmusklerna. Jag såg även till att stretcha mina egna två ben och lägga lite extra kraft på att stretcha höftmusklerna.

Det känns inte som att milen var någon större prövning för varken mig eller Movi. Tolvåriga Movi var nog den som fick kämpa mest och jag ifrågasatte mitt handlande att dra med mig henne ett par gånger ute i spåret. Dock tror jag att hennes försök till att stanna snarare beror på att hon lessnat psykiskt och tycker att det är roligare att gå runt och nosa än att hon är dödstrött. Jag intalade mig också när jag sprang de sista kilometrarna och kände att Movi gärna hade stannat där, att jag genom att släpa med henne på detta förhoppningsvis förlänger hennes liv en aning snarare än förkortar det. Jag tänker, och hoppas att det är så, att hon mår bättre i längden av att följa med på en längre springtur någon gång ibland än att bli lämnad hemma och gå miste om den motionen. Någon gång ska jag springa milen själv för att se om jag kommer orka springa snabbare. Denna första gång tror jag dock att Movis sällskap var till stor hjälp. Utan henne hade jag nog spillt min energi redan på sträckan mellan fem och åtta kilometer så då vet jag inte om jag hade tagit mig hela vägen i mål.

lördag 28 november 2015

Träning ger färdighet

Oavsett om det är att träna bakdelskontroll på höger sida med Movi eller om det är att träna på att saxa i högersväng med mina långfärdsskridskor så är det verkligen så att träning ger färdighet. Det första har jag tränat lite smått på ganska länge. Att utföra kommandon på höger sida är i allmänhet ganska ovant för Movi. Bakdelskontroll, som innebär att hon ska styra stjärten in och runt mig så att vi tillsammans förflyttar oss runt åt höger, är i synnerhet mycket ovant. I början slutade det alltid med att hon snurrade ett helt varv och hamnade med stjärten framför mig istället för att behålla den bakom mig. Nu har vi kommit så långt att vi kommer runt tre kvarts varv och att hon under denna tid har lyckats behålla stjärten på plats så att hon kan sätta sig rakt bredvid mig efter detta tre kvarts varv. Även små steg är stora framgångar och det bästa för att se resultat är att dela upp det.

Även jag fick så göra framsteg idag. Efter att ha åkt in mina nya långfärdsskridskor med lös häl så pass att jag kände att jag kunde börja trixa lite testade jag på att saxa. Övningarna leddes av Bråvallaskrinnarna och höll hus på inomhusisen på Himmelstalund idag. Att saxa var en sådan övning som jag hakade upp mig på och inte alls fick till särskilt bra. Jag har inte övat på detta tidigare mer än någon gång då mina skridskor med fast häl som är lite klumpigare inte riktigt tillåter detta. Att saxa innebär att åka runt i ett höger- eller vänstervarv genom att sätta den ena foten framför den andra. För mig föll vänstervarvet sig mer naturligt än högervarvet så det sistnämnda blev otroligt stapplande. För att ändå kunna öva utan att fälla krokben på mig själv övade jag istället på att gå med skridskorna på isen genom att sätta det ena benet över det andra. Då kunde jag gå åt både höger och vänster utan större problem. Kanske är detta en lätt övning men jag ser den som en god start på min strävan att på ett glamouröst sätt kunna göra både en höger- och vänstersväng i hög fart genom att saxa med skridskorna.

Mitt mål för denna vinter är att iallafall lära mig att saxa i en ring, åt både höger och vänster, i lagom fart. Jag har också som mål att träna mer på själva skridskoskären så att de blir längre, mer effeltiva genom att jag använder både inner- och ytterskäret på skridskon. De riktigt graciösa skären ska vara S-formade och om jag snuddar vid att få till detta kommer jag att vara nöjd.

Tillsammans med Movi har jag som mål att få ordning på bakdekskontrollen på höger sida så att vi kan svänga runt ett helt varv och så att hon sätter sig rakt bredvid mig efter det varvet. Jag har också som mål att träna in skyltarna i avancerad klass i rallylydnad och att till våren göra den sista godkända tävlingen i fortsättningsklass så att vi även till våren kan börja tävla i avancerad klass.

Jag har ett mål till för denna vinter. Det är att klara av att springa en hel mil. Det målet hade jag tänkt att jag ska testa mig på att klara redan imorgon. När jag har klarat att springa en mil hade jag tänkt att göra det igen och igen så att det kommer kännas helt normalt att springa en mil någon gång ibland. Jag hoppas att Movi kommer vilja följa med på detta. Jag ska iallafall bjuda med henne imorgon och i bästa fall får vi även med oss Sebastian. Nu hoppas jag att det inte kommer regna för det ser inte bättre ut än att jag kommer bli tvungen att springa iallafall eftersom jag skriver om det här.

En för tidig julklapp

Idag fick jag lov att öppna min julklapp från Sebastian. Han hade redan stolt visat mig den för några veckor sedan då han berättat att han hoppas att jag kan prova den redan innan jul.

Idag är dagen då jag och Sebastian ska få prova våra nya hällösa skridskor. Det är upptaktsträff på Bråvallaskrinnarna och vi ska åka på inomhusisen i Himmelstalund. Sebastian skaffade pjäxorna så tidigt som i våras och har nu nyligen klippt till på skridskorna. Allt efter ett tålmodigt väntande på att rean ska slå till på just de grejer vi provat ut i vintras. Och den som väntar den får till slut öppna sin julklapp redan innan jul.

fredag 27 november 2015

En originell fredag

Ikväll fick jag och Sebastian besök av Eva som är vår acroyogakompis. Vi körde lite acroyoga tillsammans. Övade på att stå på huvudet och på händer samt flög varandra. Jag var lite trött i benen sedan gårdagens springtur men basade både Eva och Sebastian då de flög. Det innebär att jag lyfter dem med mina ben. Jag orkar inte göra några längre program när jag basar utan lyfter mest och håller dem i luften en stund innan jag faller åt sidan. Eva är riktigt duktig på att basa. När jag flyger på henne får jag en avslppnande flygning med både stretch och massage.

Movi var på sin vakt hela tiden när vi flög. De gånger jag vinglade till och föll ihop med min flygpartner kom hon genast och kollade att jag var okej. Hon stod ovanför mig med huvudet hängande ner mot mitt ansikte när jag låg på golvet. Min lilla skyddsängel slickade migpå munnen för att kolla att jag var okej.

Senare blev det dock min tur att skydda min skyddsängel. Jag gav Movi ett ben av en torkad djursena eller något sådant efter vår acroyoga. Jag tyckte att hon väntat på oss så länge och behövde något skoj att göra. Movi var ganska glupsk och satte i sig detta ben rätt snabbt. När benet var borta började hon gå runt och skrika. Jag tog tag i henne och tryckte ner min hand i halsen. Där nere kände jag att nenet satt. Hon slet sig och fortsatte gå runt och skrika. Då lade jag henne på golvet och höll henne så att jag kunde trycka handen änn djupare ner i halsen. Movi tyckte det var otäckt och rörde på huvudet och munnen. Jag fick några bitmärken på handen men benet åkte ner i magen. Efter det kunde Movi andas ordentligt och äta fil. Sen var det dags att ta ett oriligt varv runt lägenheten och så kom benet och filen ut i en slemmig massa och vi alla kunde pusta ut.

Mina bitmärken på händerna sved sådär skönt när dramatiken denna kväll lagt sig och vi kunde i lugn och ro äta upp vår middag. 

torsdag 26 november 2015

Orka, orka 8 kilometer

Movi är min farthållare. Vissa skulle kanske säga bromsklåss men jag väljer att se henne som en farthållare. Utan Movi skulle jag nog inte orka springa längre sträckor. Som idag, när jag efter en samverkansdag på Migrationsverket var hemma redan innan halv fyra, och drog ut i skogen med massa energi. Jag kände redan efter första långa uppförsbacken, där 2,4an börjar, att jag skulle utmana mig själv och springa tre varv. Movi hängde på bra första varvet men tappade rejält med energi under den långa uppförsbacken både under andra och tredje varvet. Hade det inte varit för att jag inte ville dra henne fram i kopplet skulle jag sprungit mycket snabbare upp för den långa backen. Konsekvensen av det hade troligen blivit att jag gjort slut på min energi snabbare.

Nu efter tre varv och 7.2 kilometer hade jag energi kvar att springa hela vägen hem. Jag var nära att spurta en bit men då var farthållaren där och hidrade mig. Så med ett jämnt och fint tempo, kanske lite väl långsamt i uppförsbackarna enligt min smak, sprang jag och Movi dryga 8 kilometer och jag tvivlar inte på att vi kunnat spriga längre om det inte vore för att det blir så förbaskat tråkigt att springa samma varv runt elljusspåret.

Efter turen väntade en varm bastu på mig. Movi fick följa med och duscha underredet samt göra mig sällskap där jag sprang mellan bastun och kallduschen.

lördag 21 november 2015

Välkommen vinter

Idag mådde jag som en prinsessa. Men sällskap av fyra trevliga pojkar och två hundar drog jag iväg till skogarna runt Övre glottern för att vandra och grilla korv. Love var på besök från Göteborg, vår skridskovän Jacob samt Seba och Sas från standardgänget var med. Att stiga ut i en knaprig vinterskog efter denna långa höst var det bästa jag gjort på länge.

Jacob spanade efter is och konstaterade att det kommer dröja ett bra tag innan skridskoisen lägger sig över Kolmårdensjöarna. Övre glottern rykte fortfarande då vattnet var varmare än luften. Inte ens "Jacobs gölen", en liten tjärn på en mosse bar för att kliva ut på.

Skogen skiftade från frostvit till grön, beroende på vart solen låg på. Både hundar och människor var glada som barn att komma ut i detta vackra. Jag hoppas att vintern kommit för att stanna.

onsdag 18 november 2015

Nu springer vi igen!

Sebastian hade lagat blomkålsris med rödbetssallad när jag kom hem. Kom in, kom in i värmen och ät var hans budskap när jag kom hem. Nej tack, sa jag, jag ska ut i höstmörkret och springa 5 km i skogen.

Så klädde jag på mig och Movi reflexväst och vi drog ut. Vi gick raskt upp till skogen och sen sprang vi två varv i elljusspåret. Jag hade med godis i fickan denna gång för att belöna Movi med när vi kämpat oss upp för backen.

Jag är så stolt över Movi som hänger med på detta utan att klaga. Och jag är stolt över mig som tar mig ut fast det är mörkt och ruggigt. Nu är det andra gången på tre dagar jag springer. Det är även andra gången på säkert två månader. Men nu har jag iallafall kraft och energi att springa så nu kommer Movi inte att få ligga på latsidan längre.

måndag 16 november 2015

En måndagskväll som jag gärna gör repris på

På vägen hem bestämde jag mig för att springa. Sebastian var på. Jag satte fart hemåt på min cykel i regnet. Det kändes inte så motiverande att springa längre. Jag tänkte på allt jag kunde göra istället för att springa. Sånt som fortfarande innebar träning. Köpa klippkort på gymmet och gå på ett pass. Köpa klippkort på badhuset och simma. Basta efter det. Åh basta!

Och där kom motivation att springa. Jag skulle så klart sätta på bastun hemma i föreningen så att den väntade varm när vi kom tillbaka.

På vägen ut packade vi en kasse med handdukar och ställde ner i bastun som jag satt på på vägen hem. Det hade slutat regna så det var inte längre någon motgång att gå ut. Jag och Sebastian hade värmt upp lite lätt med några övningar och Movi hade tuggat på ett ben.  En mycket bra uppvärmning för en hund.

Vi gick raskt upp till skogen och sen sprang vi. Jag som inte sprungit på veckor tyckte att det kändes bra så jag tog sikte på två varv runt elljusspåret. Det är 2.5 km per varv. Sebastian ville springa lite snabbare och han hade sin pannlampa så han tog ett varv ut på mörka 5 km rundan.

Det var rätt bra att ha Movi med. När jag peppade henne upp för backarna peppade jag även mig själv. Jag kände att jag hade ork och att jag kunde hålla en hyfsat bra fart. Sist jag "sprang" så var målet en mil runt Ågelsjön. Det hade säkert gått lika snabbt om jag gick den gången men nu var stegen betydligt lättare.

Sebastian och jag sprang på varandra i spåret. Vi tog sällskap hemåt och gick sedan raskt från skogen. Den varma badtun väntade på oss och Movi fick följa med oss ner i källaren där hon fick en dusch på sitt underrede. Mycket praktiskt att låta henne gå och droppa av i det varma kaklade rummet medan jag och Sebastian sprang mellan duschen och den varma bastun.

Avslappnade och nöjda släpade vi oss hemåt med alla blöta handdukar och svettiga kläder. Detta var absolut en toppen måndagskväll som jag gärna gör repris på.

lördag 14 november 2015

Fullt ös och mys i skogen

Sas bjöd med mig på en utflykt till Lilla Älgsjön med honom och barnen. Vi packade in oss två barn, två vuxna och två hundar i bilen tillsammans med mat och varma kläder.

Sas gjorde upp eld till korvgrillning medan jag, Majken, Uno och hundarna lekte i skogen. Movi tyckte att det var väldigt roligt att leka jaga och kurragömma. Det är helt underbart att gömma sig bakom en sten och höra hur Movi kommer springandes och frustandes genom skogen för att leta upp mig. Vilken energi och glädje att bli uppnosad av det bästa jag har.

Efter leken i skogen smakade det riktigt gott med korv. Det blev skugga där vi satt så vi tog fikat på en solig klippa lite längre bort. Jag och Sas fick ett varsitt barn i knät att gosa med, hudarna höll sig tett intill, mellan oss och pepparkaksburken.

På vägen hem svängde vi föbi Willys där barnen fick handla godis och jag mat. Uno satt i min korg och tog emot varorna. Han talade även om för mig när jag inte fick handla något mer. Korgen blev snabbt full och då hade han varor upp till bröstet.

onsdag 11 november 2015

Otrogna i Stockholm

Idag var jag och Sebastian på ett kennelbesök i Stockholm. Medan vi var otrogna med att klappa australien kelpies fick Movi bo över hos Lucdy. Det var en del fixande och trixande med hundvakt, resor och övernattning innan allt föll på plats men jag tror att alla blev nöjda till slut. Lisa kusin följde med på besöket och fick med sig ett par ordentligt rengjorda öron hem. Hon var lite förvånad över att jag och Sebastian vill skaffa knähund men det är så klart bara en liten del av vad kelpie är. Jag och Sebastian somnar nu hemma hos Lisa i Huddinge med huvudet fullt av hundar och mycket nöjda med kvällen.

söndag 1 november 2015

Mat, kortspel och skräckfilm

Igår kom Linnéa och Anton förbi för att äta middag med oss och sova över. Det var ute på en roadtrip från Göteborg Anton skulle vidare hem till Bollnäs och Linnea skulle vända åter till Göteborg efter besöket hos oss.

Det blev en kväll med mycket mat, kortspel, tv-spel och så klart skräckfilm halloween till ära. Efter att ha börjat titta på två filmer som inte höll måttet för kvällen valde vi Whisper. En film som hade den ruggiga stämning vi sökte men som många andra i sin genre hade ett ganska dåligt manus. Den fick oss iallafall att krypa ihop i soffan tätt intill varandra och det var ju precis det vi ville nå.

Efter frukost idag drog våra gäster vidare åt varsitt håll i ett skräckfilmsruggigt höstväder. När vi nu har jagat bort vargarna ur de mörka vrårna hemma i lägenheten kan jag och Sebastian nu ta söndag.