Pyssla är en trevlig syssla

Igår kväll kom Sofia Shalon hit och vi pysslade tillsammans. Då kom jag på att jag skulle göra en kelpietavla i tyg och brodyr. Jag fick verkligen blodad tand för att brodera så jag fortsatte brodera en tavla till idag. Jag ska sätta in dessa pyssel i tre tavlor som vi har på väggen. Idag sitter det vykort i tavlorna som jag ska ta ut. Nu återstår det att fundera över vad jag ska ha i den tredje och sista tavlan.

Jag har inte bara broderat idag. På förmiddagen var jag i Motala med Sara och Dana och åkte skridskor. Jag har också hunnit ut med hundarna några gånger varav en gång i Vrinnevi hundrastgård där Myra fick leka med en kompis.

Idag har verkligen varit en produktiv och mysigt dag. Jag gillar att pyssla. Just nu ska det bli skönt att gå och lägga sig och vila handen.

Bergsgeten, ståltanten och jag

På eftermiddagen åkte jag med hundarna till Ågelsjön för att promenera en sväng. För er som inte har varit vid Ågelsjön kan jag säga att det är som Östergötlands Höga kusten. För visso har jag själv aldrig varit vid Höga kusten men av vänner som varit där har jag förstått att det finns likheter samt att jag själv har en bild av hur Höga kusten ser ut.

Hur som helst så förstår ni kanske att detta är en underbar miljö för en sju månaders kelpievalp att springa runt i. Myra är verkligen en bergsget. Ena sekunden jag ser henne står hon på stigen. Nästa sekund har hon hoppat upp för ett berg och står ett par meter ovanför mig. Ibland tycker jag att hon bara kastar sig upp jämfota. Som att hon har fjädrar i benen och bara svingar sig upp.

Ni som jag kanske tänker att denna miljö inte är riktigt anpassad till en trettonårig aussietant. Vid ett par tillfällen stod Movi bara nedanför ett berg och tittade på mig som att jag var dum i huvudet, inte tänkte hon ta sig upp där. Men så visade jag henne en spricka där det växte rötter där både hon och jag kunde få fäste och ta sig upp. Jag var beredd bakom Movi så jag kunde skjuta på men när hon väl bestämt sig har hon en fantastisk förmåga att dra sig upp för klippor. Det slutade så klart med att det var jag som var sist upp då jag stod och drog mig upp för den fuktiga klippan. Mina händer och skor är långt ifrån lika anpassade till stenklättring som hundarnas tassar.

Likadant är det när vi ska ner för en brant. Myra är nere innan jag hunnit blinka. Movi slänger mig en blick för att bekräfta att jag verkligen tänkt att hon ska ta sig ner där. Så visar jag henne bästa vägen och hon kastar sig ner med all kraft. De fyra benen springer nedåt över bergsväggen och landar i marken långt innan jag ens hunnit tänka om jag ska försöka ta mig ned sittandes eller ej.

Om Myra är bergsgeten så är Movi ståltanten. Hennes självförtroende och kroppskontroll får sig verkligen en kick efter äventyr som detta. När Movi är nere på lägre höjder närmare sjövattennivån skuttar hon fram med hög svans. Säkert väldigt lycklig över att hon tagit sig fram helskinnad i denna terräng.

Så i smidighetsgrad kommer Myra på odelade första plats. Movi kvalar in på en välförtjänt andraplats och sist av alla kommer jag med blöta handskar och blöt stjärt. Fyra tassar är verkligen inte ivägen någon stans, inte ens om de sitter på en trettonårig aussietant.

Bild från Ågelsjön tagen för ett år sedan.

Midnattstimma

Djupt under midnattstimma. Månen vandrar sin tysta ban, vinden viner i fur och gran, snön lyser med sin frånvaro på taken. Endast husse är vaken.

Eller denna: midnattstimman har precis passerat. Studenten med fingrarna tangentbordet har masserat. Studieron ligger som ett täcke över taken. Det är om natten som studenten är vaken. 

Movis skugga

Idag fyller Movis skugga sju månader. Ännu en månad närmare tills Myra fyller ett år och vi får börja springa tillsammans. Det är roligt tycker jag.

När jag kom hem klippte jag små bitar av torkat kött och gick ut på innergården för att lägga ett varsitt godisspår till hundarna. Det var lite mörkt så jag lade en vit boll i början av varje spår och en ljus leksak i slutet. Jag började båda spåren med en upptrampad ruta med godis i och utifrån denna ruta trampade jag ett spår. Myra fick godis i varannat steg då jag vet att hon iallafall hoppar över större mängden av godiset och mest rusar fram i spåret. Movi fick godis i varje steg då hon är en livsnjutare. För henne är godiset belöningen medan spåret är belöningen för Myra.

Det var länge sedan jag lade ett spår till hundarna men det är ju egentligen väldigt enkelt och behöver inte ta mycket tid alls. Jag tog ut hundarna en och en så att de fick spåra ostört. Myra började spåra direkt, redan innan hon var framme i startrutan. Hon gick fint i spåret, lite åt sidan ibland och det kan ju vara vinden. Några godisar hann hon äta innan hon nådde fram till målet som var leksaken. Väl där tog jag leksaken och belönade henne med lek. Hon gjorde en antydan att vilja vända om och börja städa upp det godis hon missat men jag lyckades fånga hennes intresse i leken som tur var.

Movi njöt av sitt spår. Hon får lite mera lösa tyglar då hon inte kommer spåra annat än för sin egen stimulans. Hon får gå fram och tillbaka som hon vill och dammsuga upp de godisar hon missat. Movi fick även ta en sväng i Myras spår för att städa efter sin svarta skugga.  Movis svans viftade hela tiden när hon gick och nosen var verkligen oavbrutet i backen. Att spåra godis är nog en av Movis favoritlekar. Som att gå fritt i parken och nosa men med vinst hela tiden.

Glada i hågen av den korta spårningsträningen fortsatte vi inne att lekträna på att hämta föremål. Jag kastade några saker som Myra skulle komma med. När vi gör detta i parken kommer hon nästan ända fram till mig med saken i munnen, detta förutsatt att jag vänder mig om och går lite ifrån henne. Hemma kommer hon med saken ibland. Idag var det lite svårare. Då tränade jag utifrån ett tips jag fått, att lägga saken på marken och belöna med klicker då Myra intresserar sig för den.

Jag började med att klicka när hon tittade på leksaken och fick henne sen att nosa på den. Vi hade testat detta förut så hon förstod ganska snabbt vart hon skulle lägga fokus. Så klart testade hon att backa några gånger först men då hon insåg att det inte var det jag ville idag fokuserade hon på leksaken.

Efter några klick stoppade hon ner nosen i leksaken. Så långt kom vi idag. Nästa gång hoppas jag att hon förstår att ta den i munnen. Störningen fick vi på köpet då Movi stod bakom gallret och hoppade och skällde med sin hesa röst. Myra jobbar på bra även med störning.

Sen var det Myra som fick leka onöjd hund genom att träna passivitet bakom gallret då det var Movis tur att apportera, få uppmärksamhet och käka godis. Myra var lika duktig som Movi på att fungera som störning med sitt ledsamma gnällande bakom grinden. Dock lekte hon lite mer martyr än Movi och gjorde inte samma brutala försök att ta sig över grinden utan använde istället sin pipiga röst för att visa hur ledsamt det var. Inte heller Movi stördes av denna gnälliga konsert utan jobbade på bra med mycket glädje och hög svansföring.

Movi och Myra "leker" apport#australianmatesfriskamyra #myra #australiankelpie #kelpie #valp #puppy #kelpiepuppy #dogsofinstagram #australianshepherd #aussie

A video posted by Jennie-Sebastian (@jennieseba) on Nov 23, 2016 at 8:49am PST

Gosig hund

Sebastian drömde om en gosig hund. En gosig hund fick han. Myra är den perfekta kombinationen av närhetssökande och självständig. Hon kan ligga utslagen på golvet och sova och hon kan leta upp en kropp att ligga nära nära.

På morgonen strax innan det är dags att gå upp kryper Myra upp från fotändan för att ligga nära mitt och Sebastians huvud. Imorse vaknade jag med två tassar som omfamnade mitt ansikte.

Myra har också en benägenhet att vilja vara nära Movi. Det behovet delar dock inte Movi med Myra. Movi som tidigare alltid velat ligga i samma rum som jag och Sebastian vistas i har nu börjat gå och lägga sig i sovrummet istället där hon får vara ifred. Det är lite tråkigt att se att det nu börjar bli Myra som tar över Movis favoritplatser i vardagsrummet medan Movi själv går undan. Men jag tittar till lilla tanten på de platser hon går undan till och ser till att även hon får kärlek.

Ut på stan

Idag satte jag på hundarna sina gula västar och styrde promenaden mot stan. Sist vi promenerade på stan drog Myra väldigt mycket. Idag behövde jag inte alls blåhålla kopplet. Hon ville fortfarande gå först och lite drag var det i kopplet men inte direkt störande. Jag kunde njuta av promenaden, gå rak i ryggen stolt över mina duktiga och fina hundar.

Vi gick förbi spårvagnar, klungor av människor som väntade på spårvagnen, automatiska dörrar till varuhus, tickande övergångsställ och blinkande polisbilar. Ja det hade varit rån på stan så vi passerade både polisbilar, poliser och en ambulans.

De gånger Myra tog kontakt med mig firade vi med en godis. Annars var hon väldigt koncentrerad på att gå rakt fram med huvud och öron ner bland alla intryck. Då vi gick förbi människor gjorde hon ingen ansats att hälsa eller nosa på dem. Där kan Movi vara lite ful då hon ibland vänder huvudet bakåt precis när vi passerar en människa och lukta den på handen. Även Movi skötte sig på den fronten idag.

Efter denna runda på stan och efter att ha arbetat på äldreboendet idag somnade Myra ovaggad i soffan.

Skridskosesongen kan börja

Skridskosesongen kan börja! Nu har jag övat med snabbåkningsfroffsen på nyspolad bana i Motala. Runt, runt, runt i vänstervarv tills jag vågade göra översteg i fart. Det krävdes mycket mot och övning innan jag vågade ta första översteget. När jag väl insett att jag inte faller och inte fäller mig själv var jag redo att kliva med min högra fot över den vänstra in i kurvan mitt i farten. Snabbåkarna får fart genom överstegen i kurvan och glider genom raksträckan men ett fåtal skär. Så långt har jag inte kommit. Jag är glad att jag vågat göra översteg integrerat i åkningen. Tidigare har jag bara vågat göra det när jag långsamt åkt runt i en cirkel och bara koncentrerat mig på överstegen.

Inte nog med att snabbåkarna lärde mig att åka i kurvor. Jag fick också mina skridskor proffsbrynta av dem. Nu är de vassa som kockknivar. Det blir spännande att åka på de vassa skenorna nästa gång. Kanske jag vågar ta ut svängarna ändå mer med kockknivar under fötterna.

Åkningen avslutades med lyxlunch inne i klubbstugan. Rolahs vällagade syriska mat smakade väldigt bra efter en förmiddag på skridskor.

Inga halsbloss och en massa god mat

Eftermiddagen och kvällen spendera jag och Sebastian hemma hos Rolah och Ahad. Vi åt åt massa god mat, tabule,  hemgjord falafel, hummus, ris i vindruvsblad, abourgineröra och caulslaw. Jag hade önskat att min matsäck var dubbelt så stor, då hade jag fortsatt äta i timmar.

Maten smälte vi inne i köket med vattenpipa och hierba mate från Argentina. Jag visste inte att en drack även hierba mate i Syrien men det fick jag lära mig idag. Skrattet klingade långt efter att mörkret lagt sig. Jag blåste äppelsmakande rök från vattenpipan ut i Rolah och Ahads kök. Några halsbloss tog jag inte, det vet jag inte ens hur jag gör.

Trötta och nöjda cyklade vi hem i höstmörkret, fulla av nya lärdomar och inte minst av god mat.

Andra gången gillt

Myra går som en klocka i sin nya Mitzosele. Vi tog invigde den idag på en kort sväng ut längs en hyfsat trafikerad väg och genom parken. Så fort Myra drog kopplade jag om till ringen fram. Då vände hon sig mot mig varje gång kopplet blev sträckt. Varje gång hon vände sig om fångade jag in henne med godis som hon fick då hon gick vid min sida.

När vi gick in i parken blev Myra som vanligt lugnare och jag kunde koppla om till fästet på ryggen utan att hon drog för mycket.

Ja det var en fröjd att promenera med Myra med nya selen på.

Lokalproducerat

Jag reklamerade den gula Y - selen från Hurtta. Jag insåg att den aldrig skulle sitta bra. När Myra väl vuxit i den runt nacken skulle den hunnit bli för liten runt magen. Hurtta var själva medvetna om detta problem och tyckte jag skulle reklamera.

Nu köpte jag den sele som var dubbelt så dyr som jag hade stått och valt mellan. Det blev den lokalproducerade Mitzoselen som görs i Linköping, Östergötland. Ärligt talat skulle jag köpt denna redan innan för den satt perfekt och är också justerbar. Även denna har koppelfäste fram. När Myra provade denna i djuraffären då kopplet satt fram vände hon sig direkt om när hon gått fram och kopplet blivit sträckt. Jag tror att hon får väldigt svårt att dra i denna sele. Den är självklart inget alternativ till koppelträning men till de promenader då vi inte tänkt träna.

Gul fram till jul

Idag promenerade vi till djuraffären i Hageby och köpte en julklapp till Myra. På vägen dit koppeltränade vi och Myra gick ungefär en kilometer i halsbandet på en cykel och gångbana som var hyfsat trafikerad. Så fort Myra drog iväg stannade jag. Jag behövde knappt stanna till och kopplet blev precis sträckt när hon vände sig om och tog kontakt med mig. Så gick vi hela denna kilometer, Myra fram, jag stannar, Myra tillbaka vid min sida och vi går. Myra fram, jag stannar, Myra tillbaka vid min sida och vi går. Och så vidare och så vidare. Sista biten fick Myra gå och dra i selen.

Det var inte förrän på vägen tillbaka, när Myra hade nya selen på, som poletten föll ner helt och hållet och Myra gick stadigt vid min sida med ögonkontakt utan att gå fram med sträckt koppel. Men jag tror att miljön har ganska bra påverkan. På vägen till affären var det rätt mycket störning och det var tydligt att det var när vi kom in i en lugnare park som hon gick superfint vid min sida. Då hade hon inte halsbandet påkopplat så vi tränade inte på riktigt. Då var det hon själv som tog kontakt och fick så klart belöning så länge hon gick fint vid min sida.

Den nya selen har tre fästpunkter för kopplet. Dels den vanliga på ryggen som hon kan dra i. Sen en framme vid bröstet som gör att hon inte får kraft att dra. Nu är dock selen en aning stor, något att växa lite i, så den hamnar snett när vi fäster där fram. Sen finns det också ett fäste under magen som jag tänker är till för när hunden ska spåra. Det blir spännande att se hur långe Myra kan ha denna sele innan hon vuxit ur den, hoppas iallafall att den räcker fram till jul.

Myra Estrella

Movi får hemma hos oss heta Movistar. Myra är ju också en stjärna så hon heter spanskans estrella. Här kommer några filmer på vår Myra Estrella.

En fluga #australianmatesfriskamyra #myra #australiankelpie #kelpie #dogsofinstagram

A video posted by Jennie-Sebastian (@jennieseba) on Nov 13, 2016 at 9:39am PST

Sitt är en väldigt naturlig position för Myra. Hon har satt sig självmant ända sedan hon var bäbisvalp. Ligg kommer inte lika naturligt och vi har inte stressat med träningen. Nu börjar hon inse att det lönar sig att lägga sig. #australianmatesfriskamyra #myra #australiankelpie #kelpie #valp #puppy #kelpiepuppy #dogsofinstagram #tränahund

A video posted by Jennie-Sebastian (@jennieseba) on Nov 13, 2016 at 10:19am PST

Backa är alltid lika roligt #australianmatesfriskamyra #myra #australiankelpie #kelpie #valp #puppy #kelpiepuppy #dogsofinstagram #tränahund

A video posted by Jennie-Sebastian (@jennieseba) on Nov 13, 2016 at 10:24am PST

Husdrömmar och vardagsrealism

På tisdag ska jag och Sebastian på visning på ett hus. Mentalt flyttade vi in i huset för en vecka sedan. Vi har trivts med att bo på landet denna vecka. Närheten till skogen och sjöar har varit fantastiskt. Vi har också uppskattat att ha mer rymd inne och dessutom ha plats så vi kunnat sova i en större säng tillsammans med hundarna. Det har varit fantastiskt att kunna öppna dörren på kvällen och låta hundarna springa ut själva för att rasta på tomten.

Efter denna vecka på landet har vi återvänt till vardagsrealismen. Nu har vi nu satt oss ner och tagit ett beslut. Vi kommer inte att lägga något bud på huset. Vi ska fortsätta att drömma och längta och spara pengar för att sen kunna köpa något då vi har två löner. Lika mycket som jag tycker om att drömma så trivs jag också med att bo i den lägenhet vi har idag. Sebastian blev också kär i tanken att flytta ut på landet till detta hus men han har alltid varit den som velat vänta med att köpa hus. Nu är vi helt överens där.

Det mest realistiska för oss nu är att göra det som jag var inne på i våras. Att leta sommarstuga. Ett litet ställe på landet som inte har några större driftkostnader. Något att åka ut till på helgerna. Ett ställe där jag och Sebastian kan njuta av en the i solen på altanen och där hundarna kan springa lösa i trädgården. Och det viktigaste av allt, att jag får fortsätta drömma och leta efter ett paradis på landet. Vi ska leva både nu och i framtiden. Hej Hemnet-appen nu kommer du gå varm igen!

Lös i skogen

Denna helg har vi haft gäster och det har inte blivit så mycket träning med hundarna. Dock blir det alltid lite koppelträning under våra rastningsrundor. Igår tog jag på Myra halsbandet och gick ut. Jag har fått tipset att träna i halsband och låta henne dra i selen. När hon drar i halsbandet ska jag stanna och vänta in hennes kontakt. Sen belönar jag nära mig och går vidare.

Myra förstår detta väldigt snabbt. Det funkade även när jag följde mina gäster till affären. Myra gick i halsband och när de svängde av mot affären och vi skulle till parken drog hon massor i halsbandet mot dem. Jag stod still och väntade, fick vänta lite längre än vanligt. Men efter en stund vände hon sig mot mig, fick sin belöning och vi kunde gå vidare. Efter att Myra tagit första kontakten när vi tränar har hon mycket närmare till hands att vända sig om och ta en andra och tredje kontakt. Sen går hon fint vid min sida med ögonkontakt utan att jag tjatat på henne alls. Problemet här är att hon är så duktig att belönibgsgodiset tar slut på nolltid trots att jag stoppat fickan full. Jag måste nu ta steget att börja belöna mer sällan för att vi ska kunna gå fint längre sträckor.

Jag har kommit på att det går bra att även ha med Movi när vi tränar. Är vi i parken kan Movi gå lös nära oss. Är hon kopplad funkar även det, hon har inget emot att stanna till ett antal gånger men är då väldigt angelägen om att äta av godiset.

Det märks att denna kopoelträning gjort att hon oftare tar spontan kontakt och då går fint även i sele. När detta sker belönar jag med godis och röst. Annars fortsätter hon att dra ganska duktigt i selen, vissa sträckor mer och andra mindre. Jag har kommit på att jag ska köpa en sele med fäste fram så att jag kan koppla om så att hon inte får kraft de tillfällen hon drar som en tok. Det blir mer skonsamt för både mig, Myra och lättare att gå. Jag känner också att om vi går en längre promenad och Myra ligger på och drar större delen av sträckan så räcker inte mitt tålamod hela vägen hem. Att jag är irriterad och på slutet går och drar henne bakåt trots att jag vet att det inte hjälper förbättrar ju inte den fina grundträning vi lagt.

Idag fick hundarna springa lösa när vi kom upp i skogen. Myra har sån energi när hon sätter fart framåt. Efter en bit stannar hon tvärt och ställer sig med sidan mot mig för att vänta in mig och Movi. Ibland springer hon fart framåt med extra fart och jag tror att det ska vara något där framme. Men så vänder hon sig om igen och framför oss är bara tomma stigen. Hittills har vi lyckats välja de stigar som i princip är folktomma. Idag såg jag att Myra hopoade på ett speciellt sätt och gick och tittade framåt. Dum som jag var ropade jag inte in henne direkt. När jag insåg att det var en annan hund hade hon redan sprungit fram.

Som tur var så var både hunden och matte snälla. Jag försökte gå åt andra hållet medans jag ropade med i det läget funkade inte den tekniken. Det var bara att gå fram och ta Myra i selen så de andra kunde passera. Efteråt kunde jag släppa Myra utan att hon följde efter dem. Jag vill ju så klart att Myra inte ska springa fram till andra hundar men det måste jag också träna mer på. Annars är jag glad att inte Myra började skälla samt att hon ganska snabbt accepterade att de inte skulle hälsa.

Mycket finns det att träna på inser jag. Det är tur att hundlivet är långt så att vi kan ta en sak i taget.

Hela gänget i skogen

Denna helg har vi finbesök av Minna och Love. Tillsammans med Sofia som redan bor i Norrköping blev gänget från studietiden komplett. Hundarna är väldigt glada över vårt besök. Minna och Myra är lika pigga och lika gosiga så de fann varandra direkt. Sofia och Movi har sedan tidigare blivit själsfränder trots att Sofia egentligen inte gillar hundar utan bara katter. Love är kär i allt som har fyra ben och skäller.

Minna fick med sig mig och Love till badhuset innan frukost så jag simmade en kilometer. Det var väldigt skönt att börja dagen så.

En fin promenad blev det sen i skogen. Myra hoppade upp på var och varannan sten och vallade hela gänget under promenaden.

Tanten kan

Ibland är det Myra som får stå bakom gallret och vara missnöjd när Movi tränar och glänser. Movi har helt klart fått ett mycket större föremålsintresse sedan Myra flyttat in. När jag tränar "hämta" med Myra ska Movi alltid vara med och slita i sakerna och visa hur det ska gå till. Innan Myras tid fick jag kämpa som sjutton för att Movi skulle komma med sakern fram till mina fötter. Nu lägger hon dem snyggt i handen. Movi har alltid kunnat, skillnaden ni är att hon också vill. #australianshepherd #aussie #tränahund #apport #tantenkan

A video posted by Jennie-Sebastian (@jennieseba) on Nov 6, 2016 at 12:10pm PST

Här kände vi att vi kan bo

Sebastian var halvsjuk och jag var inte mycket piggare. Men något skoj skulle vi väl iallafall få denna lördag. Jag kokade en termos ingefärsthe och vi packade in hundarna, picknick och oss människor i bilen. Nu skulle vi på piratvisning i Åby och Finspång. Äntligen få se två hus jag sparat in via Hemnet i verkligheten.

Sebastian började att köra. Med övningskörningsskylten på drog Humlan iväg till Åby. Sebastian fick för första gången köra i riktig stadsmiljö, ut ur Norrköping genom rödljus och rondeller. Han klarade det galant. I Åby fick han också tillfälle att öva på att starta i brant uppförsbacke. Även det gick galant. På vägen till huset körde vi förbi en sjö där isen var på väg att lägga sig. Glada hurrarop fyllde vår bil. Snart kan vi ta fram långfärdsskridskorna.

Även fast övningskörningslyckan och islyckan var god fann vi inte huslyckan i Åby. Vi bestämde oss för att dra vidare till Finspång. Från ett nybygge eller ombygge på en höjd till ett sutteränghus från 70-talet. Sebastian hade redan innan blivit lite kär i det senast. Det är sällan de hus jag trycker upp framför näsan på honom i mobilen går hem men här kände vi att det kunde vara något. Att jag ens fick med mig Sebastian på husspaning en blåsig lördag när han igår höll på att dö av halsfluss visar ju att detta kunde vara något stort.

På pricken tre mil bortom Norrköping stannade vi bilen på en lugn villagata i Lotorp utanför Finspång. Jag har inte direkt tänkt att jag vill bo i ett villaområde men ser fördelarna med att ha grannar. Bara det att det inte är bäcksvart utanför fönstret på vintern, att det lyser i några hus bredvid och gatlyktor är tända gör omgivningen trevligare. Sen är det en förutsättning för mig att villan ligger i utkanten av alla villor vilket denna gjorde. Bakom huset fanns ett stort fält och så skog och åter skog.

Vi klev ur bilen och började direkt att spana in omgivningarna. Hundarna fick provspringa på fältet och de gillade det. Bortom fältet fanns en sjö och vi var så klart tvungna att testa om bryggorna dög att gå ut på. Efter denna korta promenad under årets blåsigarste och ruggigaste dag kunde vi konstatera att här skulle vi vilja bo. Vi gick tillbaka till bilen och åt vårt fika med utsikt över huset och dess gata med alla intilliggande grannhus. Längtande tittade vi in mot fönstren i huset där varmt ljus spred sig. En dag kanske vi sitter där inne och tittar ut över björkarna, skogen och fältet. Eller så gör vi inte det men tanken, blotta tanken gör att vi kunde njuta idag.

Så kommer vi till detta med avståndet. Jag och Sebastian tror att vi kommit fram till en kontenta efter dagens två piratvisningar. Att pendla femton, tjugo minuter till stan är så klart närmare och smidigare än att pendla en halvtimme. Dock gör sig staden mer påtaglig inom tjugo minuters gångavstånd. Bruset från motorvägar hörs, områden byggs ut, vägar och industrier syns från höjder som annars skulle vara vackra utsiktsplatser. Åby är en växande stadsdel mitt emellan väg 56 mot Katrineholm och E18 mot Stockholm. Det finns för visso massor av fin skog att vandra i och sjöar att bada i men vägarnas brus är nästan alltid närvarande.

Lägger vi på cirka tio minuter av vår resväg hamnar vi i Lotorp. Där är det tyst men dock inte öde. Tio minuter enkel väg blir tjugo minuter tur och retur varje dag. Det är tjugo minuter som försvinner i extra pendling varje dag. Men som jag känner just nu så pendlar jag hellre några minuter extra för att komma till en plats i tystnad där jag tror att jag kan trivas än att åka kortare och hamna halvt i bruset iallafall. Dessutom får en mer hus för pengarna ju längre bort från staden en kommer.

Det var allt från mig för denna gång. På återseende från husdrömmaren!