Myras familj från Skåne kom och vi vandrade en bit av Sörmlandsleden tillsammans. Vi började i Säter för att vandra längs Bråviksbranten, tältade vid Lövsjön där vi dumpat av lite vatten och lite av maten. Tanken var att sluta vid sjön Skiren i Stavsjö där vi ställt en bil. Dock kom bara två av oss dit.
Den yngsta hunden i sällskapet var Brim som var fyra månader. Movi med sina fjorton år var äldst. Så hade vi Myras mamma Hedda och Myras syster Foxy. Systrarna hade av en slump likadana klövjeväskor så de var som vanligt nästan omöjliga att hålla reda på vem som var vem. Det spelade dock ingen roll eftersom de alltid gick bredvid varandra. Movi och Brim låg på ungefär samma nivå när det gällde sminighet och kroppskontroll. Den första biten med många branta backar var tuff och det syntes att Movi kämpade sig upp för klipporna. Vi hittade en grotta som jag, Sebastian, Kristina och Micke gick ner i. Vi kallade på Myra och syster Foxy från grottan då vi såg att de var smidiga nog för att kunna ta sig ner för den branta nedgången. Systrarna stod båda vid grottans öppning och pep, sugna på att gå ner men för fega. Så kom Movi fram till kanten och utan att tänka for hon ner för branten med huvudet före. Vi tog så klart emot henne lugnt och tryggt. Så stod vi där fyra människor och en klumpig hundtant på grottans golv med marken tre meter ovanför oss. Tur att Foxys husse Micke är stark så han tog Movi under armen och klättrade upp med hjälp av repet.
Kantareller hittade vi i massor, så även svart trumpetsvamp. Till lunch blev det pasta carbonara med svamp kryddad med en magnifik utsikt. Jag visste det inte då men för mig skulle det bli vandringshelgens enda mål mat. Tur att jag njöt av både maten, sällskapet och utsikten.
Det råder delade meningar om hur långt vi vandrade. Jag och Sebastian hade mätt upp turen till cirka 11 km. Vi vandrade och vandrade i timmar. Tog flera pauser så att valpen fick vila. Regnet kom och sällskapade oss. Jag lade på ett riktigt kol mot slutet. Movi som fått kämpa i den tuffa terrängen hängde på mig som ingenting när marken nu var mer platt. Väl framme började det skymma. Valpen rymde för oss för andra gången under turen. Husse Christian tappade hummöret. Valpen hittades efter en stunds letande förvirrad inne i skogen. Alla kunde slappna av. Vi hittade en lägerplats, slog upp tält och gjorde upp en värmande brasa. Micke som är en van vandrade trodde att vi gått 15-18 km.
Där framför den nytända brasan tog det roliga slut för min del. Illamåendet kom snabbt och snart fick jag springa in i skogen flera gånger där jag stod och hängde vid ett träd. Kall, ruggig och helt slut på energi satt jag framför brasan och försökte få i mig något att dricka som jag inte fick behålla många minuter. Jag gav upp och bad Sebastian bädda iordning åt mig i tältet. Tur att jag köpt så varm och skön sovsäck. Den räddade min natt. Jag somnade med resorbvatten och plastpåsar bredvid mig. Vaknade flera timmar senare av att nästa person var ute i skogen och hängde över träden. Strax där efter hörde jag att nummer tre var på gång. Av fem människor blev tre sjuka i magen. Troligen något vi ätit men jag har ingen aning om vad.
Jag hann knappt somna om förrän nästa äventyr började. Ett mullrande motorfordon närmade sig vårat läger, stannade till på stigen ovanför och gasade och lös på våra tält. Så försvann det bort, jag andades ut en stund men det var strax tillbaka. Denna gång stannade fordonet längre. Jag bara väntade på att det skulle åka, hade ingen aning om vad de ville oss. Så liten och oskyddad en är i ett tält när ett okänt motorfordon står och gasar emot en. De som satt i fordonet börjar sedan låta och dumma sig, bräka som gätter och andra djur. Christian som repat sig något efter sin sjukdom reste sig ur tältet och skrämde iväg dem. Siluetten av en stor man räckte för att få skitungarna att vända om och köra in i ett träd av rädsla under flykten. Tänk att jag själv aldrig kommer kunna inge samma respekt. Att skogen inte för vara en trygg och rofylld plats gör mig besviken och arg.
Sebastian och Kristina var de som klarade sig helt från sjukdom. De fick bli morgonens hjältar då de marcherade iväg åtta kilometer i snabb takt för att hämta bilen i Stavsjö och parkera den bara hundra meter från vår lägerplats. Vi tre sjuka hann knappt blinka inne i våra tält innan hjältarna var tillbaka. Eller snarare vi var så däckade att två timmar gick på nolltid. Så var det bara att resa sig upp på skakiga ben och börja packa ihop. Någon timme eller två senare landade vi alla hemma i lägenheten på Lagergrensgatan där vi laddade om med mackor, the och fil. Den första energ min kropp kunde behålla sedan lunchen igår. Lite tilltuffsade men alla glada sade vi adjö och lovade varandra att detta skulle vi göra om, då utan att packa ned magsjuka. Det härliga med detta gäng är att ingenting låter oss nedslås. Gott humör och gott mod följde oss genom hela hälgen. Vi som mådde dåligt bet ihop och gjorde det vi behövde. Den sista lilla kraften lade alla på ett leende och på att se det positiva i stiuationen. När tre faller så är det iallafall två som står. Och de fallna kunde snart resa sig igen.
Det är med lätt illamående och stor glädje jag minns denna helg. Jag kommer nog inte kunna se ett tält eller ett triangiakök i kombination med barr och klipphälkar under den närmaste tiden utan att tänka på magsjuka. Men det är bara att på't igen tills den tanken försvinner och skogskamping fylls av nya minnen.
