onsdag 30 december 2015

Hemma är alltid bäst

Efter drygt en vecka, två dagar i Västerås/Stockholm och en vecka i stugan i Östa, var det riktigt skönt att komma hem. Jag älskar att vara på landet och tycker alltid att det är lite tråkigt att åka därifrån. Dock infinner sig en skön känsla av att komma hem. Detta trots att köket luktade sur mjölk och ruttet broccolivatten när vi kom hem. Sebastian hade haft lite bråttom när han packade sig iväg till tåget och missade att plocka undan i köket. Det var skönt att komma hem ändå. Köket blev fint på nolltid.

Jag är glad att jag trivs så bra hemma. Det måste vara träplankorna i golvet och de hemtrevliga ljuset som blir av lampor och stearinljus som lyser upp de ljusa väggarna tänker jag. Att komma hem känns som att vara på landet fast det är i stan. Att Movi slappnar av några extra nivåer när vi kommer hem bidrar också till den sköna känslan. Hemma har jag och Sebastian alla våra grejer så vi vi behöver aldrig åka någonstans för att hämta tillexempel våra skridskor när vi är hemma. Hemma har vi våra saker när vi behöver dem. Det är ju skönt på något sätt.

Jag och Sebastian har nu packat upp. Snart ska vi packa igen. Men inte för en resa utan för en skridskotur imorgon så det är ryggsäcken med plurrpackning vi ska packa. Sesongens första skridskotur och årets sista blir av imorgon. Äntligen ska bi få prova de nya skridskorna på naturis. Vi åker på en tur med Bråvallaskrinnarna till någon mindre sjö som frusit ordentligt.

Grannen Sas var här till kvällsfikat och vi planerade nyårsmiddagen som vi ska ha tillsammans hemma hos Dorit och Ludcy. Alla grannar på Lagergrensgatan. Det är mycket praktiskt och trevlig att ha sina vänner så nära. Sas hade med sig hunden Molly och även hunden Rufsen som han vaktar. Movi var inte så glad över besök. Hon har ju haft manligt hundsällskap i nästan tre veckor nu, Vajlo i drygt en vecka och sen Murphy i en och en halv vecka. Så precis när hon kom hem till lugnet kom Sas med ytterligare en hane. Han var dock mycket försiktig och så stannade han inte så länge så han var ett gott föredöme tyckte Movi.

tisdag 29 december 2015

Sebastian blickar ut över skridskoisen

För drygt en vecka sedan, när jag och Sebastian packade bilen inför julhegen och mellandagarna visade väderprognosen att det skulle vara plusgrader fram till nyår. Plus både dag och natt. Nu en dryg vecka senare har temperaturen sjunkit med en sådär 15 till 20 grader. Inatt var det minus 17 grader här i Östa och på dagen var det minus tio. Vi hade stått och vägt mellan att ta med skidor, skridskor eller att skippa båda. Det blev lättast att skippa båda eftersom sannolikheten att det skulle komma snö eller is med denna prognos var lika liten. Att prognosen skulle ändras drastiskt hade vi inte vågat hoppas på.

Nu en dryg vecka senare står Sebastian och ser ut över Östaviken och på två skridskoåkare som kommer från Nyköpings skridskoklubb. Hade avundsjuka kunnat synas hade han lyst grön i det ögonblicket. Sebastian har längtat efter att åka skridskor sedan de sista skär han tog i mars i år. Under hela våren och hösten har han inhandlat ny utrustning som han ännu inte fått prova på naturis. Att han nu har prima is framför sig, om än lite väl tun, utan några skridskor är en stor miss i planeringen.

Jag känner mig dock lugn med tanken att det finns många åkdagar kvar denna sesong. Isen har precis lagt sig och det skadar inte att lämna den några dagar till för påfrysande. Inte minst nu när isen är landlös då vattennivån höjts efter att isen lagt sig. Vi kommer nog kunna åka både i Norrköping och i Östa tills vi är mer än nöjda tänker jag. Jag är istället lyrisk över att vintern äntligen kommit och är precis lika glad över att få gå en långpromenad längs stranden mot Östaholm. Jag älskar ljuset av ett lager snö i kombination med en låg men ihärdig sol.

Fotona nedan har jag tagit idag med min mobilkamera.

måndag 28 december 2015

Foton från isen

Sebastian har köpt en ny filmkamera som även kan ta kort. Kameran är i fickformat och tar riktigt fina vidvinkelbilder så att allt blir lite runt precis som jorden. Sebastian tog dessa bilder idag på isen.

På isen vill vi vara

Igår morse när vi vaknade hade isen lagt sig. Det hade gått från någon plusgrad till sju minus på en natt. Igår kväll och natt kom det lite snö över Färnebofjärden. Nu är isen en vit skärva ljusterapi.

Jag och Sebastian ska ta på oss isdubbar och promenera med kopplade hundar längs kanten av den kanske två centimeter tjocka isen. Det är på isen som solen lyser. Allt annat är skugga. På isen vill vi vara.

torsdag 24 december 2015

Åtta kilometer terräng på julafton

De jular jag firar i stugan brukar jag alltid inleda med en tur på skidor eller skridskor. Nu är inget sådant nedpackat då det kommer vara plusgrader fram till nyårsafton. Istället är terrängskorna med så jag bjöd med mig min terrängexpert, syster Sofie, i skogen tillsammans med hundarna.

Sebastian låg fortfarande och sov i husvagnen när vi gav oss ut. Det är dock inget tecken på att det var tidigt men det är förklaringen till varför han inte följde med på en springtur på julafton.

Skogen var frisk men fuktig. Vi sprang över småstigar med ris som slog oss på anklarna, över hala rötter och över en våt mosse där skorna sjönk ner i mossan och fylldes med vatten som båtar som läckte in. Kallt var det till en början i skon men efter ett tag blev foten varm i yllestrumporna.

Om någon undrar om det var jobbigt kan jag säga; Ja, det var det! Att springa åtta kilometer är jobbigt. Att springa åtta kilometer i terräng är ännu jobbigare. På stigarna måste jag lyfta fötterna för att inte snubbla på stenar och rötter. På mossen måste jag lyfta fötterna för att fötterna sjunker ner för varje steg. Ibland när stigen är för blöt måste jag lyfta fötterna över det höga riset jag springer över. Det är jobbigt men det är också kul. När jag sedan kommer ut på en slätare stig kan jag pusta ut ett tag tills det kommer en stenig uppförsbacke.

Medan jag sprang tänkte jag på Endreeexpeditionen. Jag har börjat läsa Bea Uusmas bok som jag gav Sofie i julklapp förra året. Jag förundras över vad expeditionens medlemmar utsatte sig för. Ett gäng ingenjörer som kunde allt annat än just det de behövde kunna gav sig iväg i luftbalog till Nordpolen och fick nödlanda innan de kommit en tredjedel av förden till målet de ville upptäcka. Alla har ställt sig frågan vad medlemmarna dog av, jag undrar snarare vad de inte dog av när de släpade sig fram över polarisen i blöta kläder med tvåhundra kilos packnig per person att dra på. Det tänkte jag när jag sprang över stigarna.

Movi hängde med hela tiden. Innan hon värmt upp var hon som vanligt lite seg men hon höll hela tiden jämn takt med oss andra. Ibland tog sig Movi en snabb luktpaus och efter det sprang hon på lite extra för att hinna ifatt. Jag är så imponerad av min lilla tant.

När vi kom tillbaka hade alla julgäster kommit, Ritvas barn och barnbarn. Jag slogs då av att vi inte hade nåon gran så jag och Sebastian tog med oss ett par av Ritvas barnbarn och dreas mamma i skogen och fixade en. Tea som var älst av barnen var den som mest uppskattade granen och utflykten. Vi tog en liten som växte inklämd bland andra granar och som aldrig skulle klarat sig ändå. Tea och jag plockade sten på stranden som vi lade runt granens stamm i en hink, så hade vi en julgransfot. Sebastian och Tea klädde granen medan jag duschade. Då vi var klara hade alla andra fixat maten. Vilket bra byte, tänkte jag.

Nu kommer visst tomten. Tomtens röst känner jag igen från mitt sällskap i skogen. 


onsdag 23 december 2015

Movi på bordet

Igår när mamma kom hem till sin lägenhet, efter att Sofie hämtat Movi som varit hemma ensam hos mamma några timmar, möttes mamma av att någon varit uppe och stökat på hennes köksbord. Allt utom adventsljusstaken i porslin var nerputtat. Tur att Movi varit så försiktig med ljusstaken.

Ett bord som står vid fönstret är perfekt för att hoppa upp och spana på säger Movi. Att stolarna stått långt ifrån bordet är inga problem. I vissa lägen är Movi väldigt duktig på att hoppa. Hur ska hon annars veta om matte är på väg. Idag när Movi ska vara hos Sofie har Sofie förberätt lägenheten så att hon i lugn och ro kan gå till massören en timme och inte behöva mötas av att dukar och blommor är nerdslitna. Hon är söt lilla tant.

Igår när jag och Sofie tittade på adventskalendern på svtplay plingade det på dörren hemma hos hos hippiesarna på tv. Då var det Movi som tog initiativet att resa sig upp och börja skälla som en galning. Båda hundarna drog till dörren och vi hade missat hela scenen innan hundarna var lugna igen. Sofie spolade tillbaka det vi missat och då ringde det så klart på dörren igen så att Movi for upp och iväg. Efter det låg hon länge på golvet i vardagsrummet med örona i vädret och undrade vart personen som ringt på egentligen tagit vägen. Hon trodde säkert att Sebastian skulle kliva in i lägenheten. Ja, du Movi, vi hade ju tränat på detdär...

måndag 21 december 2015

Två blir en. En blir två.

Vajlo lämnade oss. Jag och Sebastian blev ensamma med Movi igen. Jag hade med lätt sorg tänkt på denna dag och att det skulle vara så tomt. Saken är den att när en hund åker kan den som är kvar fylla upp tomrummet. Den plats i ett rum som två hundar delat på tar nu den hunden som är själv. Den kärlek som två hundar delat på slukar den som är själv gladeligen i sig. Och ja, Movi fyllde platsen, det var inte tomt. Movi var ju hemma.

Den största skillnaden var när vi gick ut. Att gå med Movi i koppel är som att bära på luft. En promenad med Vajlo och Movi i koppel var som att paddla i en båt med olika personer som paddlade åt olika håll. Jag hade fullt upp att snurra mig runt deras koppel då de gick om varandra och att dra bort Movi då de stått och luktat på samma fläck och Vajlo helt plötsligt lyft på benet medan Movi fortsatt lukta. Jag tycker att det är kul med lite motstånd i kopplet och dessa promenader med två roade mig. Det var också en härlig känsla att vara ute med Movi själv och kunna ha full koll på bara henne samt göra aktiviteter på hennes nivå. Allt som skapar kontakt mellan människa och hund tycker jag är roligt.

Det känns på något vis tryggt att det finns fördelar både med att ha en och två hundar. Det känns också tryggt att en hund på något vis tar större plats då den blir ensam så att hemmet och livet i allmänhet inte riktigt blir lika tomt när den andra lämnar. Det är ingen slump att jag och Sebastian väljer att skaffa en valp till våren. Movi är drygt tolv år och vi vet inte hur länge hon kommer stanna med oss. Förhoppningsvis länge till.

Varken jag eller Sebastian kan tänka oss ett liv utan hund. Vi vill också att den hund vi skaffar ska få växa upp och färgas av Movi. Jag och Sebastian kommer göra allt vi kan för att uppfostra en valp till en god samarbetspartner och en livskamrat. Dock finns det ingen som är bättre lämpad att uppfostra en valp än Movi. Kan hon dela med sig lite av sitt trygga, stabila och samarbetsvilliga jag så är vi nöjda. Kommer vi kunna se en liten bit av Movi i en valp som växer upp är vi lyckliga.

Jag tycker också att det känns bra att ha dessa månader fram till i vår tillsammans med bara Movi. Jag ska ta till vara på den tiden. På ett sätt känns det lite sorgligt att denna tid med bara henne snart är över. Det känns sorglig men också rätt. Det är rätt tid för Movi att anta denna viktiga uppgift. Än är hon pigg och stark. Jag hoppas kunna ha egentid med hundarna även om de är två. Sebastian och jag väntar och längtar med spänning. Det ska bli bra.


söndag 20 december 2015

Vilodagen fortsätter i Movis anda

Vilodagen fortsätter i Movis anda. Vajlo och jag är riktigt duktiga lärljungar. Vi gör precis som Movi, förflyttar oss mellan soffan, fotöljen och golvet, tar något att dricka ibland, för mig blir det the.

Jag har läst några sidor i en bok som jag hoppas komma in i snart. Början är ofta kritisk i en bok innan jag lärt känna karaktärerna och deras relation till varandra. Bara jag kommer in i boken kan jag läsa i timmar. Det är inte alla böcker jag ens kommer in i.

Jag och hundarna väckte Sebastian klockan ett. Sebastian är lika duktig som Movi på att vila. Vi låg en bra stund alla fyra och gosade i sängen innan Sebastian gick upp. Jag låg på magen med en varsin hund under armen och turades om att trycka ner näsan i de två hundarnas pälsar. Movi låg och tryckte sina tassar mot mig och Vajlo och deras nosar mottes ibland. Så gosigt, så gosigt.

Snart är det dags för en till promenad i Movitakt och efter det ska jag och Sebastian ta en paus från vilodagen med att städa lite inför jul.

Vila på schemat

Sista dagen med Vajlo behöver bli en vilodag. Det verkar inte vara sprickan i trampdynan som gör att han haltar utan att han är öm i fotleden. Det var säkert ett hopp eller en landning upp på en sten igår som orsakade den ömma leden. Jag har iallafall lindat tassen med en stödlinda för att avlasta leden. Det såg ut som att han fick bra stöd av den när vi var ute på morgonen men haltar lätt gör han. Movi fick iallafall bestämma takten denna runda så en lugn promenad blev det verkligen. Det känns ju sådär att behöva lämna tillbaka en halt hund till matte Sara. Jag hoppas att skadan går över snabbt bara Vajlo får vila.

Jag kan inte sluta tänka på kombinationen galen hund och galen husse och matte. Den kan vara ganska farlig. Jag och Sebastian är ju ganska aktiva och vi tycker mycket om att leka och busa. Movi är en väldigt lugn hund, hon har glatt följt med oss på alla våra äventyr men hon ställer inte upp på några tokigheter. Movi är väldigt duktig på att avgöra sina egna begränsningar, eller kanske snarare avgöra om det verkligen är värt ansträngningen för den belöningen. Vill jag få fart i henne måste jag verkligen peppa henne. En aktiv hund som Vajlo behöver jag istället lugna ner och stoppa. Där gäller det verkligen att tänka en extra gång om hunden klarar det jag tänker göra för den tanken tänker inte Vajlo, han ställer upp på allt.

Nu menar jag inte att jag är helt galen, och inte Sebastian heller men skillnaden mellan en lugn och en aktiv hund är absolut något vi måste tänka på hela tiden. Husse och matte måste försöka bli lite mer som Movi så att vi inte skickar iväg vår aktiva hund på allt för mycket tokigheter. Sen kan ju skador alltid uppstå ändå men men onödiga skador går att förebygga.

Hejdå från vilostugan.

lördag 19 december 2015

Livet leker. Verkligen!

En decembergrå dag. Det hade kunnat vara bara det. Men idag var en sådär dag då livet leker. Verkligen leker. Jag ska berätta.

Sas bjöd med mig, Sebastian och hundarna till hans kompis som bor på landet i Gryt utanför Valdemarsvik. Jag visste inget mer än att kompisen Boel hade häst och gillade hundar men tackade ja direkt. Landet är ju aldrig fel.

Vi packade in oss tre människor och tre hundar i bilen och körde den dryga timmen till Gryt. Vi hade planerat att vi skulle komma dit en timme innan vi skulle träffa Boel för att först ta en promenad. Vi kärde på E4an, sen på en slingrig asfaltsväg förbi Valdemarsvik och sist på en slingrig grusväg. Sen var vi framme vid Boels hus.

Boel var inte hemma men däremot stod det två stora får på hennes tomt. Det var så klart lycka direkt. Jag, Sebastian och Sas gick fram och klappade mjukdjuren. Fåren blev nyfikna när vi tog ut hundarna och kom fram för att hälsa. Vajlo sträckte sig kopplad fram för att nosa på ett av dem. När han kom för nära stampade fåret i marken med sin klöv och Vajlo backade ett steg. Så närmade sig Vajlo igen, fåret stampade till och Vajlo backade. Vilket häftigt samspel mellan får och fårhund.

Vi promenerade mot vattnet och hundarna fick springa fritt när vi kommit förbi alla husen. Vajlo först, Molly efter och sist med oss kom Movi. Vi lekte oss fram under promenaden med pinnar, hopp på stenar och med fotografering. För att få utblick över vattnet gick vi upp på en höjd i skogen. Där var det bara att ta fram kameran och dokumentera våra skönheter.

På vägen tillbaka mot Boels stuga lekte vi inkallning. Vajlo kom med en sådan fart att han sprang hälften så långt till innan han kunde stanna. Molly kom på en välförtjänt andraplats och sist kom Movi i ett behagligt tempo. Innan vi lämnade vattnet gick vi ner till en brygga. Vajlo passade på att ta ett dopp och gick i till magen. Där stod han i vattnet och väntade på att han skulle få godkännandet att ge sig ut på en simmtur. Det godkännandet kom aldrig och han fick halvt besviken gå upp på land igen.

Boel hade lagat mat till oss och vi fick gå in i en varm stuga. Hundarna kände sig som hemma direkt och Boel fick kliva ett antal gånger över dem när hon fixade i köket inför lunchen. Boel har själv haft hund och har nu tankar på att skaffa ett par nya hundar så hon var väldigt glad över att få besök av dessa tre. Det är just hundar hon vill kliva över när hon lagar mat där hemma i stugan.

Efter en mycket välsmakande lunch och kaffe gick vi ut i hagen och klappade hästen Plutten. Hundarna fick vara lösa under uppsyn och höll sig utanför hagen. Movi som alltid är så cool gick och lade sig bredvid en traktor. Hon befann sig verkligen i sitt rätta element. Att vara bland djur, maskiner och höbalar var för henne lika självklart som att ligga och vila på mattan hemma i lägenheten. Om inte mer självklart.

Vajlo var väldigt intresserad av de två fåren. Efter hans fina första möte med fåren och efter att ha pratat om det med Boel bestämde jag mig för att låta honom gå fram. Jag vet att han är van vid får och andra djur sedan innan. Precis som innan stampade fåren i marken då Vajlo närmade sig. Han tog en lov runt dem och när de gick emot honom backade han. För att sedan visa vem som bestämmer ställde han sig en liten bit ifrån dem "buga-ställning" och skällde. Vajlo fick fåren att stå stilla bredvid varandra så han hade lyckats med sitt jobb. Jag kallade in och belönade den lilla vallaren och han kom direkt.

Nöjda och glada hoppade vi in i bilen och styrde åter mot stan. Jag hade inte kunnat föreställa mig en sådan toppendag på landet. Promenad, lek, glada hundar, vackra djur inpå knuten, god mat, trevligt sällskap och så pricken över i:et, vallhundens möte med fåren. Jag är sjukt taggad på mera sådant men självklart i mer ordnade former.

Hundarna var trötta när vi kom hem. Jag märkte att Vajlo haltade så jag undersökte hans tass genom att klämma och känna. Inget var ömt men han hade fått en spricka i trampdynan av allt springande och hoppande på stenar. Jag smorde in alla hans tassar med ekologisk kallpressad rapsolja medan jag tänkte att det är tur att Sara kommer hem imorgon så att Vajo får åka hem och vila.

Jag förundras över att jag efter en vecka lyckats slita så mycket på en kelpie. Inför valet att själv skaffa en så aktiv hund har jag ställt mig frågan många gånger om jag kommer kunna ge den tillräckligt mycket stimulans och motion. En spricka i tassen är så klart varken något bevis på ett aktivt liv eller för den del något speciellt gott tecken men den påminner mig om att vi haft en händelserik och väldigt rolig vecka. När jag sedan har en egen aktiv hund behöver jag inte slita på den lika mycket som jag gjort med Vajlo under denna vecka. Det har ju blivit så komprimerat nu när jag velat passa på och göra så mycket skoj med den nya vännen. Movi har fått stå mycket vid sidan och tittat på men hon har också gärna avstått aktiviteter som att hoppa aguility i lekparken, springa canin race i skogen, leka med bollar och pinnar samt hoppa på stenar och över hästhinder. Det hon velat vara med på har hon fått men i lightversion anpassad för en tolvåring. 

Nyss hoppade Vajlo upp i soffan och lade sig tätt intill Movi, mellan mig och henne. Så nära varandra har de inte legat på en vecka även om de hela tiden varit bekväma med varandra. Movi protesterade inte men valde sen att hoppa ner efter en liten stund. Valjo sträckte då ut sig på soffan och tackade Movi för platsen genom att ligga på rygg och snarka. Movi sträckte ut sig bredvid soffan och sov så nära Vajlo iallafall men med en bakväm nivåskillnad. Dessa underbara två. Vilken dag vi haft tillsammans.