lördag 28 februari 2009

Amzonas öppna sár

Livet i orienten var lite som en festival utan bajamajor. Toalettbesök fick skötas i närmaste buske, oavsett kroppslig hälsa, rinnande vatten fick jag ga en bit pa grusvgen för att fa och den enda harda sängen som fanns i det lilla trähus pa pelare som vi bodde i delade jag med barnen Sisa och Daniel och mamma Carmen. Resten av familjen sov pa filtar pa golvet. Men mysigt var det att spendera en semester med lek med vatten och mjöl tillsammans med min familj. Jag fick även tillfälle att dansa med mina bröder och lillbrorsan som är 16 ar gled fram som en prins pa dansgolvet.

Under den första dagen pa karnavalen var det en parad och alla saraguros, som flyttat till eller var pa besök i Guaysimi hade klätt upp sig i sina traditionella kläder för att delta i taget. En stackars asna som Miguel red kläddes upp med ballonger och glittrade fransar. Redan när den kom till centrum där paraden skulle ga av stapeln var den genom svettig. Grimman den hade var av ett plastaktigt rep och efter all den tid som grimman nätt mot den stackars mulen hade det bildats tva djupa skavsar i form av öppna, fuktiga, röda faror som gick tvärs över mulen. När paraden var slut och asnan skulle fraktas hem bands den fast pa ett flak dár även vi mánniskor akte. Repet som háoll den fast drogs at da bilen började aka och asnan stretade pa det öppna flaket. Grimman som gick strax under ögat akte in i det öppna ögat medan asnas stretade och det bilades en flod av tarar under det atstramade repet. Jag led mycket med den lilla asna och försökte papeka flera ganger hur grimman gjorde den illa. Det fixar vi när vi kommer hem sade de andra. Inte fick den asnan nagon ny grimma och nar den nagra dagar senare skulle mala sockerrör sag jag hur det kröp sma flugor och djur i skavsaren.

Regskogen är oerhört frisk, grönskade och vacker. Där jag var fanns det mycket uppodlad mark och jag gick bara en liten sväng i regnskogen för att ta mig till familjens bananplantage. Under den tiden han jag tjänna att jag aldrig ville ta mig därifran. Jag badade ocksa i en kristallklar flod i Zamora, pa vágen hem. Senare mötte jag upp handledare och Asa i ett samhälle mer norrut där det nästan bara bodde saraguros. Där fanns det änn mindre regskog och änn mer uppodlad akermark. Hela regskogen betäcks av stora upprivna sar dár inte längre frodiga träd far växa. I Sverige tycker jag att det är charmigt med ängar och öppna landskap men i regnskogen blir öppenheten ful och sarliknande. Vad är sillnaden? Varför har mánniskor i Amazonas inte samma rätt, enligt mig, att odla grödor pa bördig mark som bönder som värnar om öppna landskap i Sverige? Skillnaden är ingen. Och faktum är att varenda betande ko som haller skogarna borta är överflódig och ett hot mot naturen. Visst ska vi odla sa att vi far mat pa bordet men de som behöver mest mark av det som tidigare varit vacker skog är just betande kor som sedan kommer att befinna sig pa varat matbord eller som haller oss med mjölk. Ja vi far nog bli veganer allihop om vi vill bevara regnskog samt svensk löv, tall och granskog.

tisdag 17 februari 2009

Turistas locas

Jag har fatt höra av bade Asa och Carmen att jag i respektive byar, Tuncarta och Oñakapak, kallas för la chika loca (loca=knäpp). Anledningen till detta far läsaren av denna blogg själv tolka men jag tar det som en lätt komplemang. Hur det än är sa tror jag att mamma min som nyss varit pa besök, jag vinkade av henne vid bussen för cirka 15 minuter sedan, far lov att ansluta sig till skaran locas.
För nagra dagar sedan skulle hon och jag förla med Carmen upp i berget för att kolla till pappa Miguel när han hade en minga för att hugga ner buskage och sly sa att de kunde sa potatis. Pa vägen upp till deras igenväxta jordplätt började det regna. Vi tog skydd under ett buskage för att vánta ut regnet och fortsatte sedan uppat i berget. Väl framme mötte vi mingagubbar med machetes. Vi hjälpte till med nagra hugg innan vi insag att vi inte var lika haj med detta verktyg som med yxan hemma pa vedkullen i det avlägsna landet Sverige. Samlade därför ved, eller snarare pinnar, som vi skulle älda med hemma i brasan sedan. Regnet som avtagit tog ater igen fart. Jag som varit förkyld sedan jag varit och hälsat pa Johanna och Linnéa i de kallare delarna av bergen, allts ai veckor, kände att jag borde ta mig hemat. Mamma var inte sen pa förslaget. Vi tog med oss de blöta pinnarna vi samlat ihop och tog oss nedat. Jag hade varit uppe pa berget en gang innan da jag inte haft mer för mig och visste att om man bara gick nedat skulle man komma hem. Regnvattnet bildade floder tillsammans med leran pa stigarna vi gick pa. Vi blev snabbt genomblöta och min ullhatt blev tyngre och tyngre. Stigen delade sig vid flertal tillfällen och jag valde slumpvis riktning. När vi gatt nerat längre än jag mindes attvi gatt upp kom vi till en väg jag trodde jag kände igen. Vi började även se hus sa nu var vi snart framme. Regnet och dimman gjorde det svart att urskilja bakgrunden men vi gick nedat i leran. Vägen tog oss bara till änn mer ödemark. Vi slängde de stackars vedpinnar vi gatt och burit pa i vrede över att vi aldrig kom fram och att regnet kylde vara kroppar. Träffade pa en gammal gubbe som tog sig fram i leran med en käpp i vardera hand. När vi fragade honom om vart Oñakapak lag skrattade han och pekade uppat. han förlde oss en bit pa vägen och nár vi lokaliserat oss upptäckte vi att vi nästan varit hemma da vi kommit fram till vägen vi gatt ner för. Vedpinnarna lag inte allt fór langt bort men vi orkade inte titta at deras hall. Carmen och Miguel skrattade at vara äventyr när de en stund senare kom hem till huset där blöta leriga kläder hängde pa strácket utanför dörren. Att vi kunde ga vilse var ett mysterium för dem.
En annan kväll var hela familjen i en doña Rosas hus, som har större kök, och firat familjens tva barns födelsedag, Sisa 9 ar och Brauleo 21. Mamma, jag och Sisa blev kvar och hade massage med doña rosas barnbarn som är rullstolsburen och därmed hade iskalla händer och fötter. Nar vi skulle ga hem var det bäcksvart, molnen skymde manens ljus. Dagarnas regn hade även rivit upp stigen till huset sa att den badade i lera. Sisa som var lätt och smidig tog sig upp och gick pa kanten bredvid stigen, vilken var nagot mindre lerig. jag vagade inte ta mig upp där da den är smal och gränsar till en meters stup ner i en hage där en gris länge bott och bökat upp jorden. sa jag klafsade fram ileran med mina sma plastskor jag inhandlat här. Mamma dáremot klev självsäkert upp och följde Sisas steg innan jag hörde ett brak, ett skrik och ett skratt. Vände mig om och sag mamma ligga mitt i grisleran. Carmen och Miguel fick unerhallas med ännu ett skratt när mamma kom in i huset med leriga kläder och en lukt av gris. Att vi nagon gang kallar mamma för "el chancho" (=grisen) har därför sin naturliga förklaring.

tisdag 10 februari 2009

Kristallklar flod lockar mig tillbaka
















Till strandkanten mellan tva floder i den norra ecuatoreanska djungeln skulle jag vilja atervända. mIn semester har varit underbar. Bade trippen till Baños som är en liten stad i norra bergen, pa vagen till djungeln, samt Tena som är en stad i djungeln. Jag och mina tva mammor, Carmen och Lotta, tog nattbussen till Baños tillsammans och kom fram till denna nagot varmare stad en regnig morgon. Efter frukost trotsade vi regnet och tog oss upp till bassängerna med vatten uppvärmt av vulkanbergen. Carmen som inte var van vid vatten var lite tveksam om hon skulle vaga ga i men när hon väl bestämt sig blev hon kvar i vattnat i cirka tva timmar. Mycket lyckat besök alltsa. Vi alla gillade staden och Carmen blev eld och lagor för varje hus hon sag som var till salu. Vi at pa restaurang, tittade i affärer och drack the framför en öppen brasa pa ett utecafé under kvälen. Pa vägen hem till hostalet gick vi och pratade och fnissade alla tre som om vi hade varit vänner länge. Mamma Lotta och jag bjöd med Carmen att följa med vidare till Tena och sa snart som hon fixat vidare barnvakt tackade hon jag till att fortsätta resan.
I Tena var det festdagar. När jag nattat mina tva mammor tog jag med mig Johanna och Linnéa, som vi mött upp där, ut pa salsadans under bara himmlen. Klimatet var underbart, varken varmt eller kallt. Under dagarna tva var vi ute pa tur i regnskogen tillsammans med guider som vi träffat pa i nárheten av hostelet. Floderna var det som fachinerade mig mest, samt vattenfallen inne i djungeln. Den föirsta dagen akte vi bat pa floden. Vi fick även aka gummiringar ned för strömmen en bit pa floden. För Carmen var djungeln ingen nyhet för hon har en liten bananodling i djungeln i närheten av Saraguro. Men det var kul att se hur hon kände en kulturell tillhörighet med guiderna genom kichuwan samt slank in med en kommentar i den guidade turen om hur det var i den djungeln hon kände till. Vi blev alla malade med naturlig rödfärg som kom fran kärnorna i en frukt. Djurparken med de instängda djuren som beslagtagits av polis i lágenheter och pa hotellrum var mindre intressant, även om det fanns en hel del fina djur.
Kvällen var den mest fantastiska. Efter att ha blivit körda till det ställe vi skulle spendera natten och nästkommande dag pa blev vi nedvisade till flodens kant. Det skumde snabbt och snart stod för det manen ljus som ledsagade oss där vi badade i flodens kristallklara friska vatten. Träden i bakgrunden var svarta men flodvattnets yta glittrade av manens ljus. Det klara vattnet fangade upp manens ljus och vid strandkanten rörde sig ett sköldpaddsmönstrat ljus i takt med de lugna vagorna som följde av flodens ström. En bit bort mötte denna mindre flod den nagot större och kallare floden RioNapo. Kylan fran denna flod bildade ett lager av dimma vilket gjorde magin i denna klara natt änn starkare.
Natten spenderades i ett öppet trähus. Myggnät var det enda som stängde oss ute fram resten av djungeln. Da natten var nagot sval som vi alla med kläderna pa sa nästa dag var det bara att kliva upp ur sängen och fara ut pa äventyr. Mamma och jag följde Carmen till bussen da hon bestämt sig för att fara hemat. Morgonpromenaden skred över tva hängbroar, en halvrutten och en säker. Grusvágen vi kom ut pa efter att ha promenerat i knappa halvtimmen var tom fran bade bilar och bussar. Men da frukosten och nya äventyr väntade bad Carmen oss att atervända och lämna henne vid vägkanten. Hon tog sig ytterligare tjugo minuter bort där hon hittat en bil.
Frukosten mättade, badkäder sattes pa under kläderna och gummringar plockades fram. Alla män bär en ring var, uppmanades det. Jag är en man, sade jag och traskade iväg in i djungeln med en gummiring hängandes pa axeln. Stigen vi följde tog oss till en strand vid rio Napo. Vattnet ilade pa tarna och det var bara att satta sig pa de ihopbundna ringarna och följa flodens ström nedat. Denna korta resa var fantastisk. Naturen hade skapat den klippvágg av hart sammansatta stenar som äventyrsbadhusen i Sverige arbetat i ar för att försöka härma. Högs ovanför oss stod regnskogen och tittade ner mot det rinnande brunaktiga vattnet. Vandringen mot vattenfallen var lang men vär mödan. Efter över timme besteg vi bäcken som tog oss uppat mot vattenfallen. Stövlarna fylldes med vatten och tog snart varat första dopp. Tre vattenfall skulle vi bestiga, de ena brantare än det andra. Med hjälp av ett rep drog vi oss upp för den branta klippkanten med piskande vattenfall mot vara ben. Mamma fick visa sin kruttalang och ben och armmuskler fick vara tacksamma för att de existerade. Axlarna fick sedan massage av den harda duschen av vattenfall och stövlarna sköljdes otaliga ganger fran sand och smasten som flutit in. Det friska svala vattnet redade oss fran allt svett vi samlat pa oss under färden och Asa fick en väldigt vacker förtidig födelsedagspressent genom upplevelserna fran denna dag.
Pa vägen hem kluckade vattnet i mina gummistövlar i takt med mina steg. Sma sandkorn skavde och mina ben var allmänt trötta efter att ha bestigit berg och vattenfall. Men sällskapet och de varma solstralarna som värmed min nedkylda kropp höll energin levande enda fram till det dukade bordet med kvällsmat.

tisdag 3 februari 2009

Middag hos handledare




Dags att lägga upp lite bilder igen! Ett par visar engelskalektionerna i Oñacapac. Asa star vid tavlan och försöker överrösta de elever som pratar, leker samt fragar om de far ga pa toa. Sist vi hade engelska var det värre än nagonsin med den yngsta klassen. De hade inte alls lust att lära sig. Det trakiga är ju att vi är där för deras skull. Men de är ju snälla och sa, bara det att de har sa otroligt mycket energi och inte kan sitta stilla.

I söndags gick ju mamma och jag till en fest som inte blev av. Da hade vi klätt upp oss i indígenakläder. Mamma blev riktigt fin. Sisas anako (kjol) som hon hade var lite trasig och mamma tog pa sig att laga den. Da kom lilla hunden Pancho pa besök och ville mysa. Han är sa himla gullig och bade mamma och jag är helt kära i honom. Han är sa glad och sällskaplig och när man klappar honom börjar han pa en gang stanka och lata lite belatet sa att man inte kan sluta klia honom.

Asa och jag har blivit änn mer kompisar med vara handledare. Pepe och hans tjej Rasa bjöd hem och oss att laga svensk mat en dag. Vi köpte med oss sa att vi kunde göra rotmos, hittade dock inget annat än potatis och morötter, stuvad mangold samt kokta rödbetor med smör. Det var trevligt att fa komma hem till dem. innan har jag bara pratat med dem utanför huset pa väg till Asa eller Saraguro. Köket var litet och spartanskt. Vaggarna var kädda med papper fran sopsäckar. Fönstret täcktes av plast ictället för glas, bordet var litet och stolarna likasa. Rinnande vatten hade de inte för tillfället da presidenten i byn stängt av det. Kollektiv bestraffning da nagra familjer inte betalat den arliga vattenkostnaden. Sa vattnet fick de hämta ner i hingar fran bergen. Hönan ni ser pa bilden är Papes. Det var den enda hönan som var bunden för den hade en förmaga att rymma. Därför knäots den fast i ett snöre runt benet.

Den nya handledaren Angel Alvaro tog oss med för att visa sin by igar. Vi blev presenterade i alla tre klasserna i den lilla skolan och fick höra hur mycket pengar det fattades och att vi behövdes för att hjäolpa dem. Jaja, sade vi, vi ska se vad vi kan göra. Svart att bara säga nej rakt pa. Problemet med detta land är ju att statens pengar fïrsvinner i korruption. Da hjälper det ju inte att vi söker bidrag till en skola. Hemma hos Angel Alvaro lagade hans fru soppa till oss och vi satt ute i solen i gräset och tittade ut över Saraguros bergstoppar medan vi sörplade kol, banan och bönsoppa. De hade ungefär samma standard som Pepe och Rosa men dock mindre. Här var sovrummet och köket samma rum. Ville man ga pa toa fick man ta pa sig en poncho och sátta sig i gräset. Angel Alvaro är en mcket trevlig kille i min alder och jag har haft häga förväntningar pa honom da han verkar intelektuell och utbildad. Han har pratat om att giftemal mellan tva personer av samma kön inte är legalt här och att det är daligt. Men hemma ideras hus var det frun som stod och lagade mat samt cerverade honom tallriken med soppa samt pafyllning. Dessutom slängde han som själv är president i byn pappaers- och plastskräp pa marken när vi var ute och gick. Sa där sjönk han i mina ögon, men dock ända trevligt att fa hälsa pa.
























söndag 1 februari 2009

Mer planering

Mamma besök. Familjen har fatt pressenter och fyraariga pojken grät natten därefter för att han inte fatt nagot. Chokladen da? Oh änglaspelet som barnen tänder bade morgon och kväll. Räknas inte de? Nej, ge mig mer pressenter, mer pressenter. Alltsa inte helt olikt bortskämda barn i Sverige. Du fick ju nyss en cykel Daniel, som du tjatat sa om. Räcker inte det?
Igar skulle det vara en fest i FIIS-presidentens hus. Lillasyster Sisa klädde mamma och mig fina i indigenakläder. När vi kom dit stod en sju män stöpte ljus. Vi blev bjudna pa chicwa och drog sen. Idag skulle Osa och jag haft en alkoholworkshop pa morgonen. Vi väntade i tva timmar. En gast kom i tid, en efter en över timme när den första tröttnat pa att vanta. Vad det blir av saker vet man aldrig i förväg. Men det var iallafall givande att sitta dár och vänta och disskutera alkohol och beroende med han som kom i tid samt killen som jobbade pa organisationen som ville ha workshopen. Vi tog nya tag och planerade lite till. Nagot jag har astadkommit här är iallafall att planera.