Jag blir utfrågad om julen

Jag: Klockan är fyra på eftermiddagen och jag äter frukost. Vad hände?
Intervjuaren: Det är jul och du är i Chile. Minns du?
J: Jo, jag minns att jag var på stan. Det var fullt av folk. Julhandel ja, det var det nog. Folk sjöng julsånger och jag gav dem pengar. Det var vackert. Jag kände mig lite extra soledarisk, så som man gör vid jul, så visst. Det var tomtar och snö och allt detta som hör julen till. På taxibilar, i skyltfönster, på hus. Men vänta här, sen gick jag till stranden. Jag badade. Vattnet var kallt men solen var varm. Luften var till och med het. Hur kunde tomtarna ha luva, jacka och stora svarta skor? Och vadå jul. Jag såg ingen snö, bara vit sand. Men det är ju sommar här. Är folk galna eller. Tror de att de kan fira jul vilken jävla årstid som helst på året. Nu blir jag irriterad. Kan du inte gå nu? Jag är trött. Klockan är sent som sagt och jag har inte ätit sedan middag igår.
I: Ät du din frukost. Och jag tänker inte gå. Jag ska hjälpa dig att förstå. Du skulle ju berätta för sin familj om julen.
J: Men julen och julen. Det är ju en familjehögtid. Det är mat i mängder. Kanske en snaps eller så men hallå. Vill du få mig att tro att det var jesus vi firade igår? Med alla dessa glas på bordet som ständigt fylldes på ända fram till gryningen. Det var dans och det var skratt och ja, allt sånt. Och så var det ju grillning när vi kom. En pappa med en öl i handen vändandes på köttbitar på en grill i trädgården. Och en mamma i köket som gjorde sallader och höll ordning. Plockade undan och diskade. Men det var väl en vanlig sommarfest. Det vet väl jag. Sånt har jag sett massor av gånger hemma. Kom inte här och försök itala mig att jag befinner mig i något så exotiskt land som Chile. Och Chile är ju katolskt som jag vill minnas. Superkristet, konservativt. Det tror ju verkligen på Jesus. Det är klart att de aldrig skulle fira en sådan dag med dans och alkohol.
I: Okey, detta börjar bli invecklat. Men jag ska ta det från början. Jo, Chile är katolskt. Just av den anledningen att europeerna införde katolosismen under kolon...
J: Kolonialtiden, jag vet. Försök inte att dumförklara mig. Bara för att jag vänt på dygnet har jag inte helt tappat omvärldsuppfattningen.
I: Det är en bra början. Då kanske vi kan reda upp detta. På samma sätt som eurpoeerna hjärtvättade latinamerikas ursprungsfolk med katolisismen kommer det idag dagligen influenser från Nordamaerika och Europa...
J: Aaaah. Postkolonialismen ja. Jag vet det där. Jag har faktiskt läst på universitetet. Men du är pracis som alla andra pratkvarnar jag träffat som tror att du kan allt. Men jag förstår. Snö, tomtar, sommar. Amerikanska filmer. Konsumism. Stora företag. Pengar i rullning. Import av kultur, import av produkter. Export av det som betyder något. Tidigare värden blir exotiska produkter på ett exklusivt köpcenter i Now York. Kvar blir bara en tomhet som måste fyllas med billiga prylar som går sönder. Också måste det köpas nytt.
I: Det är bra. Nu har du börjat få igång tankarna igen. Men du skulle ju berätta om julen.
J: Jag gör ju det. Konsumtion hör liksom ihop med julen. Det var ju där jag var. På stan när jag skulle köpa min julklänning. Med en massa människor som som prang runt och sistaminutenshoppade. Men sen då. Jo, jag badadde. Okey, det kanake är jul att bada. Om det verkligen är så att jag är i Chile. Så kom festen på kvällen. Jag minns det nu ja. Att efter att vi grillat och ätit en väldigt sen middag. När tolvslaget kom reste sig alla och vi kramades. Då sade vi god jul till varandra. På natten till den 25 december. Åh, minna vänner måste tyckt att jag var lustig. När jag var ute med dem dagen innan började jag säga god jul när klockan blev den 24. Det är väl kanske det som är skillnaden mellan det kristna firandet och det katolska.
I: Nu tror jag att du börjar knäcka nöten. Hehe...
J: Äh, sluta. Jag blir så nostalgisk när su säger så. Jag knäckte inte en enda nöt, åt inte en daddel. Men jag sade ju att det inte var så familjärt. Alltså det stämmer nog inte. Det var ju barn, föräldrar, kusiner och till och med en farmor som var supermysig. Så var det vänner och så också. Alla var som en familj. Jag har märkt det att här spelar det inte så stor roll vilken relation man har till varandra. Är man nära så är man en del av familjen. En god vän till mamma blir helt plötsligt kallad ”tia”, moster. Det är fint på något sätt.
I: Så, du kanske har fått en ny bild av vad familjärt är?
J: Jo, kanske. Men inte riktigt. För jag tyckte ju ändå att själva festandet ihop var märkligt.
I: Men hur många vinflaskor har inte tämts under en julhelg i din familj?
J: Jo, jag vet. Men det känns som något annat när maten är det ecntrala och alkoholen blir ett tillbehär. Dock ett väldigt betydelsefullt i vissa fall. Men sedan när sällskapsspelet åkte fram igårkväll och när pappan gosade med hunden som låg i hans knä, då kände jag mig hemma liksom. Det sitter nog långt inom mig. Men jag kan ju förså ändå. Att det finns olika sätt att bete sig på inom familjer.
I: Precis. Det är bra. Så kanske din svenska familj inte är så representiv för hela Sverige på samma sätt som denna chilenska inte är...
J: Det är klart. Så är det ju verkligen men vi får jui nte glömma att det finns nationella traditioner. Precis som midsommar så är ju den svenska julen väldigt svensk. Men jag har svårt att se att dennna var så traditionell. Det var fest och det var glädje. För visso kramades alla klockan tolv på natten men annars fanns det inga utsatta tider. Inga hållpunker som mat klockan 13, Kalle Anka och fika klockan 15 och julklappsbyte efter det. Allt rullade på som vilken fest som hellst. Folk skrattade, blev lite sega, drack lite mer. Stämmningen byggdes upp och det blev dans.
I: Men du kommer ju också från ett väldigt strukturerat land. Du kanske är mer nationalistisk än vad du vill tro.
J: Och härregud, nu blir jag sådär trött igen. Detta är för stora frågor för mig att besvara så här vid frukostbordet. Jag som hade tänkt att hinna med lite annat idag också. Men snart är det ju kväll.
I: Oye, slappna av. Du är i Chile. Det är på kvällen livet börjar. Hehe.
J: Nänä, nu får du ge dig. Inte en kväll till. Fan det är bara party hela tiden. Jag säger ju det. Men, vadå så du menar att Chile skulle ha mindre nationella traditioner än Sverige? Jag som trodde att det var grymt nationalistiskt.
I: Jag menar ingenting. Jag vill bara få dig att fundera. Inget är svart eller vitt. Jag vet inte hur man firade jul förr i Chile. Då var inte jag född. Men det kanske är så att man är lite mer ”rätt” i Sverige. Att allt ska vara på sitt speciella, bestämda sätt.
J: Neeeej, där har du fel. Vi har faktiskt ändrat det där med att äta klockan 13 i min familj. Nu äter vi efter Kalle. Också har vi för några år sedan börjat med en julklappsek som vi nu alltid kör efter att alla julklappar är öppnade. Och jag införde förr, förra året den nya traditionen att alla äter julfruskort med gröt tillsammans innan vi åker ut och åker skidor.
I: Du måste skämta, eller är du så dum som jag först trodde.
J: You bet, jag skämtar. Jag förstår vad du menar.
I: Men ändå. Du snackar om tider. Vad gjorde du egentligen klockan åtta imorse?
J: Jag satt in en bil på väg hem till min kompis lägenhet. Vadå då? Jag var astrött. Hade precis blivit väckte efter att ha sovit två timmar i en säng jag fick låna. Solen sken in i mina ögon där jag satt, bakom kvinnan som körde. Hon hade varit med och dansat hela natten men såg helfräch ut. Hon körde hem oss på vägen till jobbet. Fattar du? Jobbet! Bilen vi åkte i var helt sjuk. En stor tadsjeep med filmskärm i taket. Hennes man, som var solbränd och vinglig, han hade hoppat in i bilen när vi skulle åka iväg. Startat motorn, satt på muskien på högsta volym och fällt ner filmskärmen. Allt för att som visa upp att det minnsan var han som ägde bilen, och titta vad jag har. Jag blev ju självklart rädd att han skulle köra, men när hon kom blev jag lugn.
I: Tjejer är mer försiktiga än killar, det är det du tror? Jag som trodde du var kritisk till att generalisera efter genus.
J: Aja, men det stämmer ju väldigt ofta och det är det vi måste ändra på, genusrollerna. Först måste vi se dem, sen kritisera dem och det är då vi kan vi göra något åt det.
I: Okey, en annan diskussion nu iochförsig. Men där har vi det. Klockan åtta åkte du alltså trött hem med en bil full av festlyriska människor?
J: Ja, eller det var bara de vuxna som var det lyriska. Jag, ehm, nu såg jag mig helt plötsligt tillhörande gruppen barn igen, men iaffalall så hade mina kompisar som jag var där med också blivit väckta och var lika döda som jag.
I: Så du kände dig som ett barn på nyårsafton. Som inte orkat vara uppe lika länge som de vuxna. Vad gulligt. Men det är iallafall det jag ville komma till. Att det ksnake också är en tradition, att åka hem vid åttasnåret på morgonen. Se solen gå upp och sen sova hela dagen. Precis som din risgrynsgrötsfrukost och den ”nya” julklappsleken som ni nu haft i flera år. Sade du förresten var den kommer ifrån?
J: Vadå, leken?
I: Ja.
J: Hm, det var det ja. Min kusin tog med sig den från USA.
I: Där satt den. Här som hos din familj växer traditioner fram och omskapas utan att man egentligen planerar dem. Så att åka hem efter grymningen är ju egentligen lika mycket en tradition leken och gräten. Även fast den kanske känns spontan för dig. Bara för att det är nytt.
J: Åh, vad sorgligt det låter. Vad ospontan människan är. Men du, vi måste försöka avsluta detta på något sätt.
I: Det är väl bara att sluta det.
J: Men jag tänker på min familj. Du skulle ju hjälpa mig att berätta. Och nu har det bara blivit helt rörigt. Tror du att de kommer att förstå?
I: Detta är väl inte rörigare än livet i övrigt. Det är klart att de fattar. Jag tycker att du gjorde detta bra.
J: Tack själv, det var som oväntat. Jag hade inte direkt tänkt att skriva en bok om detta men...
I: Aja, överksatta inte idg själv nu. Du är ju svensk. Ta det för det blogginlägg som det är.
J: Jag är fortfarande hungrig.
I: Du tänker bara på mat du. Vad kommer du frän för familj egentligen?
J: En matglad. Så har jag bott i Ecuador också. Där har maten en central roll. Men nu ska jag vila. Måste ladda inför nästa fest. Nyår ska ju vara ännu större. Då får jag inte somna innan allt slutat.
I: Vila och vila. Du ska träna. På med musiken bara och försök håll dig vaken till nästa soluppgång.
J: Tyst nu. Jag skulle aldrig palla att vara chilenare. Aldig.
I: Och så blev du sådär fördomsfull igen.
J: Med det är ju iallafall bara det jag ser.
I: Och vad vet du om vad som pågrå bakom stängda dörrar.
J: Ännu fler fester antar jag. Jag orkar inte mer nu. Ska borsta tänderna och sen gå ut i solen.
I: Fan vad präktig du ska vara då.

Jul i bilder

Där kom de fram

Okey, svenskarna var inte så icke-sexuella i blicken de heller. (Se blogginlägg från den 22 december.) En googlesökning på "tjejer" gav dessa resultat:

1. Tjejer som ser unga ut, 1.410.000 resultat

2. Tjejer söker killar, 587.000 resultat

3. Tjejer hånglar, 372.000 resultat

4. Tjejer på stranden, 259.000 resultat

5. Tjejer klär av sig, 212.000 resultat

6. Tjejer i duschen, 132.000 resultat

Därefter kommer tjejer i allmänhet, tjejer som kissar och tjejernas omklädningsrum.

Till skillnad från tidigare sökningar på "kvinnor" samt "mujer" på den chilenska google talar vi nu främst om tusental och inte tio tusental. Vi kan då konstatera att "kvinnan" på google.se är mer stark och aktiv medan "tjejen" däremot är ett större sexuellt objekt.

Kvinnor utan kläder är enligt chilearna de mest intressanta kvinnorna

Här presenteras resultatet av ett googlesökande på orden "mujer" och "hombre" på den chilenska sidan google.cl. Samt motsvarande resultat på orden "kvinna" och "man" på den svenska varianten google.se.

Mujer:

1. Mujeres sin ropa (kvinnor utan kläder), 7.640.000 resultat

2. Mujeres ricas (rica är ngt som smakar gott eller "goding"), 5.310.00 resultat

3. Mujeres bellas (snygga, vackra, stiliga), 4.980.000 resultat

4. Mujeres lindas (snygga, vackra, stiliga), 4.960.000 resultat

5. Mujer busca hombre (kvinna söker man), 4.610.00 resultat

6. Mujeres hermosas (vackra kovinnor), 4.340.000 reslutat

7. Mujeres haciendo el amor (som har sex), 1.560.000 resultat

Sen kommer chilenska kvinnor, ryska kvinnor och kvinnor i bollar (mujer en pelota)

Hombre:

1. Hombres para mujeres (män för kvinnor), 9.770.000 resultat

2. Hombre arbol (trädmannen, han har en infektion så att han ser ut som ett träd) 7.250.000

3. Hombres musculosos (muskliga män), 2.190.000 resultat

4. Hombre desnudo (nakna män), 1.490.000 resultat

Sen kommer snygga män, män i boxer, underkläder samt män som spelar (araña juegos).

Ja, vad kan vi då med detta konstatera. Att det finns en stor tendens av objektifieringshysteri både i betraktandet av kvinnan och mannen inom det chilenska googlesökandet. Skillnaden mellan de båda könen är att kvinnan är en naken, vacker och snygg "goding" medan mannen är en boxerklädd, i vissa fall naken, muskelknutte.

I denna bittra verklighet kan vi också mellan raderna se villken kvinnlig och manlig information som är ointressant i Chile. Kämpande, starka, svaga, sjuka, arbetande, engagerade, hungrande, hjälpande, geniala, oslagbara, älskande, vårdande, ömkande,tänkande, skidåkande eller livsnjutande kvinnor och män.

Varför är den sexuella blicken på objekten kvinnor och män starkare än den inspirerande blicken på de aktiva engagerande subjekten. Endast i ett fall är offret, som annars så ofta brukar få oss att känna mening i livet genom att ägna en tanke eller skänka en slant, starkare än de sexuella objekten. Jag talar då om den manliga trädmannen som kom på hela andra plats i sökrangorningen av intresset av män.

Samma experiment på den svenska google.se ger dessa resultat:

Kvinnor:

1. Kvinnor i tiden, 3.310.00 resultat

2. Kvinnor kan, 2.630.000 resultat

3. Kvinnors rättigheter, 1.620.000 resultat

4. Kvinnor som älskar för mycket, 1.310.000 resultat

Sedan kommer kvinnor söker män, kvinnors rösträtt, kvinnor i islam, kvinnor med ADHD och kvinnorörelsen.

Män:

1. män som hatar kvinnor, 1.370.000 resultat

Man:

1. Manpower, 24.500.000 resultat

Det var svårt att greppa det svenska intresset av män. Kvinnorna kan dock konstateras fylla bilden av der mer starka engagerade. I den svenska googlesökningen saknas den objektifierande sexuella blicken helt både på kvinnor och män.

Vad säger denna skillnad om det chilenska samt det svenska samhället?

Pandora bjuder på idyll och snäva kroppsideal

När den vita mannen skövlat all urskog söker han sig till nya platser att skövla. Tar inte han beslag på naturens rikedommar gör säkerligen någon annan det. Och det skulle ju vara fruktansvärt att riskera. Maktbegäret tar honom till marker som bebos av ursprungsfolk som lever i harmoni med naturen.

Det skulle kunna vara kolonialtidens Latinamerika, eller dagens postkoloniala. Denna gång är det filmen Avatar.

James Camerons senaste mästerverk tar oss till en planeten Pandora bestående av gröna regskogar med milslånga vattenfall och trädstammar bredare än höghus. Gräs, insekter och växter som lyser om natten. Människoliknande varelser med influenser av djur och utomjordingar som älskar, sammarbetar och språkar med naturen.

Denna harmoniska värld har dock inte helt lyckats skildras utan inspiration av den vita mannen. I detta drömrike tar ursprungsfolken makt över de vilda djuren genom att tämja dem och göra dem till sina trofasta tjänare. Nog vill jag medge att det ser underbart ut att flyga på en storvingad drake. Men förhållandet mellan dem och Pandoras ursprungsfolk är slående likt hur Tellus människor tagit sig an den fria vargen och gjort den till den underlägsna vännen och arbetskamraten hunden.

Så kommer vi till filmens kroppsideal. Att de mänskliga jordborna, som i detta fall framställs som onda, näst intill rakt igenom porträtteras som muskliga män med biffiga nackar, spelar oss ett ironiskt spratt med vår verklighet.

När vi kommer till pandoras folk, som här ska vara ett exempel på en mer eftersträvansvärd varelse, får vi se långa späda kroppar med smala midjor men dock starka armar, axlar och nackar. För det mesta är deras kroppar avklädda så att vi riktigt får borra in våra ögon dem och omöjligt missa att ta till oss idealen.

Tack Cameron, nu slipper vi tveka inför vårt nyårslöfte som vi annars bittert försöker glömma lagom till att den första månadens gymkort oanvänt gått ut.

Tja, så kommer vi till lite småkuriosa om att både den goda och den onda huvudkaraktärern är en man. Visserligen finns det starka kvinnor vid deras sida men normen om den manliga hjälten som får ta emot publikens jubel när sluttexten börjar rulla bryts inte heller i denna film.

Ja, men i det stora hela var det en fantastisk upplevelse. Lite krig, lite spänning, lite exotisk natur och så förståss lite kärlek. Då har alla krav för en bra film bockats av och det blir fyra getingar i expressen.

Trailer och bilder hittas här: http://avatar-trailer.blogspot.com/

"Du skall icke förstå för mycket"

Jag borde kanske inte ha tänkt så mycket; jag borde hellre ha fortsatt mina studier. ”Vetenskapen äro nyttig därigenom att den hindrar människor från att tänka.” Det är en vetenskapsman som har sagt det. Jag borde kanske också ha levat livet, som det heter, eller ”levat lusten”, som det också heter. Jag borde ha åkt på skidor och sparkat fotboll och levat friskt och muntert med kvinnor och vänner. Jag borde ha gift mig och satt barn i världen: borde ha gjoprt mig plikter. Sådant blir hållhakar och stöd. Det är kanske också dumt att jag inte har kastat mig i politiken och uppträtt på valmöten. Också fosterlandet har krav på oss. Nå, det kanske jag kan hinna med ännu...

Första budet: du skall icke förstå för mycket.

Men den som förstår det budet, han – har redan förstått för mycket.

Jag yrar, det går i cirkel för mig.

Från mörker till mörker.

Ur: Hjalmar Söderbergs "Doktor glas", s. 177-178

Brevbäraren kom med tomtar i säcken

Tre små tomtar har hittat sin väg till Valparaíso från de västmanländska skogarna. De kom med en hälsning om julen från min kära mamma. De trivs med att vaka mig om natten men den chilenska luften får dem att svettas under mössan och i skägget.

Jul på Capilla

Så kom julen till mitt hus med lussebullar utan smak av saffran, familjekärlek och glada hundar.

Brödberättelser för framtiden

Passa på att lämna ditt brödbidrag till Nordiska museets brödbank, för framtida forskning. Den är öppen till den 16 december. Lämna dina recept, brödminnen eller tankesett här:

http://brod.nordiskamuseet.se/

Nedan presenteras mitt bidrag:

Det knallar mellan tänderna

Jag har speciella minnen från det hårda bröd som min familj köpte när jag var liten. Det var en hel kultutr kring detta. Jag uppfostrades tidigt med att lära att det hårda brödet var en självklar del av frukosten. Då bredde man på messmör i ett ganska tjockt lager. Messmörskniven skrapades sedan mot brödets kant och det blev en extra god klump av det söta smöret på den kanten.

I min familj köpte vi alltid ett hårdbröd som heter "Ockelbo". Det såldes i Tortuna kvarn (jag väste upp utanför samhället Tortuna som ligger utanför Västerås) där det också maldes och såldes mjöl. När vi kom för att köpa bröd fick jag och min syster alltid en varsin pepparkaka, för att vi skulle bli snälla. Mormor, som åkte från Västerås för att också köpa Ockelboknäcke pratade alltid med männen som jobbade i kvarnen om hur bra det var för tänderna. Som den fd tandhygenist som hon var fick jag lika tidigt som jag lärde mig att äta hårt bröd, också lära mig vikten av att ha fina tänder.

Bror som jobbade i kvarnen berättade att hans pappa alltid ätit Ockelboknäcke men att han nu bytt ner sig till ett mindre knalligt bröd. "Det är ett bevis på att hans tänder inte längre är lika starka", sade Bror. Då skrattade mormor alltid lika glatt och fick ett belåtet leende på läpparna. Hennes tänder klarade då fortfarande av det knalliga brödet, och det skulle dem göra till den dagen hon dog.

Dock slutade Tortunakvarnen att sälja Ockelboknäcke för någa år sedan, till min familjs besvikelse. Vi, som alla flyttat in till västerås, tog någon gång ibland en utflykt tillbaka till landet för att fylla på vårt brödförröd så länge detta hårdbröd såldes. Det fiberrika Ockelbobrödet bakades för hand i stenugnar, det är iallafall så jag minns det. Det var runt och hade hål i mitten, som klassiskt hårdbröd. Hade man riktig tur kunde man få ett paket med en eller ett par småbröd i. Det var innehållet av de hål som skurits ur i mitten. Denna brödbit var den godaste i hela paketet. Den av mig och min syster som hittade den först var alltid den lyckligaste.

I skolan var hårdbrödet fyrkantigt och tråkigt. Mamma sade alltid att dessa Wasaliknande hårdbröd smakade som papper. Men hos dagmamma Kajsa fick vi alltid rågrut. Det var spännande att få ett rutigt bröd. Smaken var kanske inte så god men formen gjorde att vi barn älskade det. Vi fick bara ta en skiva (eller om det var två) för varje portion vi åt för att inte äta oss mätta på hårdbröd.

Omväxling förnöjer. Till jul köpte vi alltid Wasas havreknäcke. Det var också relativt knalligt, men mer luftigt än Ockelbo. Med dess havregyryn på undersidan uppfattade jag detta som ett lyxbröd som bara köptes till jul. Men när jag blev lite äldre knäckte jag kåden och insåg att jag gillade det just för att vi köpte det så sällan. Nu bor jag knappa året i Chile. Här har jag träffat på vanliga Wasa-husman på en stormarknad. Trots att det är det pappersbröd som jag tyckte var så oerhört tråkigt i skolan batalar jag hela 26 kr per paket (det kan man få mycket annat gott för i Chile), för att någon gång ibland få avnjuta hårdbröd.

Chilenare köper ingen alkohol på valdagen

Jag vaknar den 13 december upp till en svag Luciasång från Sofias dator i kombination till grannar som ropar Piñera. Att det är valdag i Chile går inte att undgå. När jag går till affären runt hörnan för att köpa min morgonmjölk möts jag av uppklistrade tidningspapper för disken där det vanligsvis skyltas med alkohol. På valdagen, och en dag innan, är det förbjudet att sälja alkohol. Framtidens politiska beslut är för viktiga för att tas påverkad av den berusande drycken.

På eftermiddagen får jag följa med Sebastian, som jag bor med, när han ska rösta. Han tar fram sin validentifikation, som är tilltuffsad i kanterna och säger: "Den här har många år på nacken. Men finns det någonting i mitt liv som jag inte tappat bort är det min identifikation för att rösta".

Sebastian, som är inskriven får böter om han inte röstar. Det är få unga i vallokalen. Har man en gång skrivit in sig måste man rösta vart fjärde år i resten av sitt liv. Av den anledningen skjuter många unga på det stora beslutet att skriva in sig. Det kan också vara så att den nya generationen har en annan inställning till politik än den äldre. Politikens bhov av förändring är något som de alla politiska kandidaterna har haft med i sina valkampanier då de pratat om förändring.

En kultur som legat kvar sedan kvinnans rösträtt infördes är den att kvinnor och män röstar separat. Det sägs att det var enklare att låta kvinnorna ha egna röstlängder istället för att blanda in dem i det redan etablerade manliga politiska valsystemet. Idag skämtar min huskompis Sebastian om att männen alltid handlar snabbare i vallolalerna för att kvinnorna står där inne och konverserar. Detta fick vi dock motbevisat när vi senare på eftermiddagen fick ta den av valresultatet av det förat räknade valbordet, som var ett kvinnligt.

Chiles alla kvinnor och män var efter räknade röster till 44% överens om at de ville satsa på Piñera om president. Den första högerpresidenten sedan Pinochetdiktaturen. Detta stöd räckte inte hela vägen och det blir som väntat en andra valomgång. Piñera kommer om en månad att ställa upp emot vänsterkoalitionens Frei som fik 30% av rösterna. Frei hoppas på att han får ökat stöd i den andra valomgången då han räknar med att få kommunisternas kandidat Arrates väljare på sin sida, också han i vänsterkoalitionen, samt några av den oberoende kandidaten Marco Enriquez-Ominamis väljares stöd.

Läs mer om Chiles presidentlav på DN's och SR's hemsidor:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/chile-far-avgorande-valomgang-1.1013359

http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?artikel=3305472

Hon kommer med ljus och med spänning

Sofia och jag såg ljuset i en simpel träkyrka i Nercon. Kanske var det en för tidig Lucia, kanske var det en lek med våra hjärnor. Hur som helst fångade denna väderbitna träfasad mitt hjärta. Dess halvt övergivna kyrkopark med trasiga träbänkar placerade i en ryund cirkel kring en betonggrund för någon som tidigare varit ett monoment. Känslan var filmisk. Skulle jag spela in en vampyrfilm skulle jag göra det där. Skulle jag gå på en luciakoncert skulle jag också göra det där. Inne i kyrkan pryddes dess marmormålade träpelare med torkade blommor och ris. Tiden hade slutat räknas för länge sedan i denna antika kyrka. Den som steg in där tappade plötsligt greppet om nu och då i denna plats fylld av spänning och mystik.



För att fortsätta på temat spänning kommer vi osökt in på en viktig händelse i Chiles politiska framtid. När svenskarna njuter av lussebullar och körsång går de chilenare som skrivit in sig till valurnorna och röstar. När rösterna är räknade återstår det att se om det är kristdemokraten Frei eller socialistpartiets utbrytare Marco MEO som går vidare i andra valomgången mot högerkandidaten Piñera.

Lukta och känn

Försäljarskrik. Trafikbrus. Skosuleklapp. Doften av urin fräter på de smutsade gatustenarna. Parkgräsets ovårdade strån sprakar när en trött kropp trycker dem mot jordens hårda yta. Snart är de gröna stråna lika torra som hennes fotsulor. Fiskresternas selta fräter på hennes sträva tunga. Den spritfyllda kroppen bredvid snarkar tungt. Han känner inte längre att huden kliar då byxorna klistras mot hans lår. Gatustenarna, hennes tunga, hans byxor. Alla dofter ter sig lika för den turist som närmar sig med kameran på magen. Hon fastnar på bild. Han också. Det blir smaskiga minnen från en semester i varm sol och tvättmedelsdoftande hotelsäng.

På dagens frilandsträff fick vi uppgiften att beskriva en plats utifrån fler sinnen än bara synen. Texten som presenteras ovan är mitt resultat av uppgiften. Platsen är Plaza Echaurren, Valparaísos äldsta torg.

Den skrivande pilgrimmen

Själen vill stanna. Synen vill vidare. Magkänslan vill hem. Hjärnan räknar minuterna för att inte missa bussen. Fötterna njuter av stegen mot sanden. Näsan drar in doften av det oupptäckta. Kinderna är mätta av intryck. Armarna slappnar av. Ögonen känner sig otillräckliga, de kan inte ta in allt. Öronen vill bara krypa in i en snäcka och höra havets brus. Kroppen kan inte få nog. Jag kan inte få nog. Kroppen har fått nog. Jag vill hem. Jag vill stanna. Jag vill vidare. Jag vill ha mer. Det räcker nu. Jag vill bosätta mig här. Jag vill aldrig mer komma tillbaka. Vem är jag? Jag blev kvar någon stans på vägen. Har jag ens existerat?

Irland fast lite lummigare. Stranden från Robinsosns öde ö fast med livet från en fiskeby. Sveriges söta snickarglädjestugor fast gjorda av fiskfjällsplankor. Strand, kullar, stup, hav, hårda klippor. Också på allt detta; snötäckta Anderna i bakgrunden. Det gjorde ont att komma dit. det gjorde ont att åka därifrån.

Nu sitter jag iallafall åter vid datorn Rutan i mitt rum i Valparaíso. Då hon förmedlar mina tankar och berättelser blir frågan om min existens något klarare.

Quehui

Till ön Quehui som tillhör Chiloés ögrupp tar man sig endast med båt. Det går en tur därifrån kl 7 på morgonen och en tilbaka klockan 7 på kvällen, varje dag. På ön, som är C-formad finns tre samhällen. Varje samhälle har en skola och en kyrka. Det fåtal bilar som

finns på ön har fraktats dit med bil. Jag hade turen att få besöka denna sköna plats tillsammans med filmestivalen då de visade film för barnen i skolan. Jag hade än större tur att få se denna plats under en av dess få solmånader.

Jag växlade några ord med en av skolans lärare. En ung tvåbarnspappa född i Castro som flyttat till ön på grund av bristen på jobb i Castro. Efter att han berättat att hans två flickor går på skolan sade han att han nu väntar på att få en pojke som kan föra hans namn vidare. Jag höll på att trilla ur skorna. Den kommentaren tillsammans med vetskapen om Queguis få soltimmar fick mig att inse att detta inte var paradiset på jorden.

Dock var det svårt för ögonen att ta till sig faktum och slita sig från denna skönhet. Quechui. Täckt av gröna ängar, åkermark och grusvägar. Kulle upp och kulle ner.

En värdig vinnare

Vinden vände mot slutet av Chiloés filmfestival i Castro. Dels visade Sofia och jag vår kortfilm "Mijita rica" som handlar om män som tar sig rättigheter till kvinnors (i detta fall våra) kroppar när man är ute och dansar. För visso visades den under en dålig tid och få var där men några som såg den berördes iallafall. En kille vi lärt känna under festovalen kom fram till oss efter filmen och sade att han skämdes. Det var kanske inte meningen att han skulle skämmas för hela det manliga släktet men förhoppningsvis tändes en gnista i honom att delta i arbetet mot en värld utan objektifiering av kninnokroppen.

Så visade Cicleto, den sympatiska killen som vi bodde hos, sin film. Den skiljde sig positivt från mängden ur tre synpunkter. Filmens fokus låg på den kvinna som arbetat som hemhjälp åt hans farfar. Den var lokalt anknuten då den utspelade sig i ett hus i Castro (faktiskt det hus som jag och min klass bodde i denna vecka, då han gjort om sitt släktus till ett hostel). Sist var den inte längre än en halvtimme vilket gjorde att man aldrig tappade intresset. Allt för många av de andra filmerna föll på det faktum att de visade minuterlånga dialoger, spelningar av hela låtar etc. Att saxen är det bästa verktyget har jag verkligen fått bevisat här.

Men för att återgå till mitt tidigare inlägg så lyfte sig festivalen i mina ögon genom att utse denna lokala filmare som speglar en kvinna som spenderat sitt liv med att vårda en läkarbostad. Ett arbete som vanligtvis inte lyfts fram, en kvinna vi sällan ser på videoduken. Sådant gillar jag.

En festival för, av och om män

Så blev det ännu en gång skrivet svart på vitt att vi lever i en mansvärld. Chiloés filmfestival presenterats stolt som att det ska visas dokumentärfilmer på ett ställe där det aldrig annars skulle visas. Tanken är myclet fin och arrangörerna är välmenande. Dock har de fallit i samma fälla som mänskligheten om och om kliver ner i. Efter att ha besökt ett antal filmer finner jag snart ett mönster. De flesta handlar om män som spelar i band, spelar ensamma eller som samlar sopor. Igenkänningsfaktorn är för mig noll och därför svalnar mitt intresse ganska snabbt.
Efter att ha räknat antalet regissörer i programmet kommer Sofia och jag fram till att de kvinnliga representanterna är två till antalet medan de manliga är 19. Filmfestovalens arrangör tar till sig av kritiken då vi framför att detta ej är representativt för mänskilgheten. Han ursäktar sig med det allt för vanliga svaret: "Problemet är att det inte är så många kvinnor som skickat in sina filmer. Och vi väljer ju de bästa filmerna."
Jag ställer mig då frågan. Vad skickar det ut för signaler till ortsbor som tidigare inte intresserats av dokumentärfilm när utbudet koncentreras till storstadsmännens självgoda intressen? Hur ska dessa filmer kunna fånga intresset hos fiskare, gymnasiestudenter eller fruktförsäljerskor boende på en ö i södra Chile?
Ännu en gång har världen fallit i gropen av att passivt vänta på att mediernas underrepresenterade varelser själva ska resa sig upp och ta tag i jämställdhetsproblematiken istället för att aktivt göra detta till en gemensam kamp för alla.

Castro

Filmfestival i ett regnigt söder

19 timmars bussresa tog mig till ett söder såder som så mycket påminner mig om ett land jag tidigare bebott. Regnet, fukten och de gröna kullarna. Allt så slående Irland. På festivalinvigningen som hölls i en kyrka träffade jag några trevliga ortsungdommar. En av killarna höll med om min beskrivning om att Chiloé liknar den europeiska gröna ön. "Å, det ska vara så vackert där. Det är verkligen ett land jag skulle vilja besöka." Intressant det där att hemortens landslikheter kallar på det sättet. Jag har själv varit nyfiken på Kanada just för att jag hört att det ska vara som Sverige fast lite mer.

Då sitter jag iallafall här framför en kamin i ett stort hus på ön Chiloe, latinamerikas Irland. Ute kämpar solens strolar sig igenom de vita passagerna på en annars tätgrå himmel. Husen är fastastiskt häftiga. De flesta av träpanel som liknar fiskfjäll. Då detta är ö full av fiskare och havsmat är det ganska passande att husen ser ut som fyrkantiga fiskar som tagit sig upp på land.

Festivalinvigningen hölls som sagt i en kyrka. Det var det kallaste men också häftigaste stället som jag sett en film på i hela mitt liv. Sofia och jag kom till den lilla bykyrkan en aning sent. Då strålade det kyrkliga sånger ut från träporten och jag var ganska säker på att jag kommit fel. Vi gick iallafall in i den lörfyllda kyrkan. Golv, väggar, tak och pelare var allt av trä. Framme vid altaret stod kören, framför en filmduk med festivalens logga. Vi hade alltås kommit rätt. Atmosfären går inte att beskriva. De ord jag försöker få ner för att beskriva kyrkans gamla träkaraktär blir bara platta i jämförelse med vad jag såg.
När kören slutat sjunga och festivalen pressenterats skulle det visas en 40 minuter lång film. Jag som frös som en råtta i sommarpäls fick nästak krupp. Hur skulle jag klara ev en hel film på dessa kalla träbänkar? Men det kanske är måttet för en bra film, när den kan visas i en kryka som denna. Jag slöts in av dess handling, kröp mig närmare Sofia, och njöt av dessa 40 minuter som handlade om hur en dag i Santiago såg ut för tre musikanter. "Santoago tene una pena" visade en slitig och glädjefull vardag. Arbetet för att få ihop några slantar till familjen sträckte sig från tidig morgon till sen kväll.

Bilderna visar det rum jag och Sofia bor i samt en vy över Chiloé från en restaurang vå åt på.

Äntligen ute i ljuset

Nu fick min debattartikel den uppmärksamhet som den förtjänade. Och den finasdte hunden i Valparaíso hamnade på första sidan!
http://www.lasarnasfria.nu/

Fest med tema femininitet

Marc, femininiteten tål att filas på!

Födelsedagsfrukost

Idag fyller Sofia 24 år. Det firades med paket från Sverige. En frukostförrätt och sedan en frukost. Allt detta efter en trevlig springtur i ett regngrått Valparaíso. Sofia har matat mig med juskänsla i snart tre månader nu. Änligen har hon lyckats få mig att känna den och det blev på hennes födelsedag. Därför drack vi chaite till frukosten.