söndag 30 augusti 2009

En vardag tar form



Söndag morgon. Jag sticker ut armen och känner på den kyliga luften som strömmar in från det stängde fönstret ovan mig. Sofia i rummet bredvid har just kokat the till oss båda och sitter nu och knapprar på sin dator. Jeg bestämmer mig för at stanna i sovsäckens värme ett tag till. Läsa bok. Skriva blogg. Jag skulle kunna bo i min säng om det inte vore för att det fanns ett helt nyttspännande land där ute att upptäcka.
Klassen min är god och glad ovh trevlig. Och mycket partylysten. Sofia och jag tycker om att dricka the. Tja någon gånge sådär går det väl att festa till med lite vin. Då blir det liv i luckan i tanternas vardag. Men energin räckte inte till att gå ut och dansa. Reggeaton och salsa. Jag vill ju återuppleva mitt gamla latinamerika. Men det finns tid. Nu myserjag ner huvudet i kudden och tar igen mig efter det sommarlov jag aldrig fick.
Skolarbetet då. Hur går det? Jag kan tänka mig att ni är några som undrar. Veckan inleddes med information och filmvisning under ledning av kursansvariga Bengt. Svenskfödd. Bosatt i Chile. Filmerna vi såg var av dokumentär art och utspelade sig i Latinamerka. De väckte tankar om hur långt en filmare kan gå för att göra bra film. Tankarna och åsikterna efteråt blev många. En diskussionsvillig klass. I mitten av veckan kom Juan Diego. Chilenskfödd. Bosatt i Chile. Han har levt i Sverige i 20 år där han utbildat sig till och varit verksam som journalist. Båda mina lärare har studerat på Di. Ett institut som jag också varit opch nosat på i drömmarna. Juan Diego har läst just den radioproduktionsutbildning som jag en gång sökte til och inte kom in pål. Då när universitetskontexten känndes allt för jobbig.
Mina lärare är intressanta på det sättet att de båda är delar av två kulturer, två nationer, två tillhörigheter. Det verkar också som att båda har mycket kankar och känskor kring det. Jag tror att det finnsmycket att hämta där.
Under klasserna med Juan Diego har vi fått lyssna på två av hans radiodokumentärer samt fått skriva en kort recension. Uppgiften kom som en blixt från ovan. jag var inte alls beredd och hade ingen aning om hur jag skulle skriva. På en eftermiddag skulle det göras. Men som vanligt växte en text fram så fort hjänan kopplades samman med tangentbordet. I redovisningen av våra texter var hethetsintrycket mycket positivt.
Hittills har båda krserna arbeteta tillsmmans. "Norden i Chile"går från grunden igenom film och skivarkonstens finesser och "Frilanslinjen" arbetar mer självständigt fram reportage i valfri form. I fredags samlades den lilla grupp om fyra personer, som än så länge anlänt till Chile, för att ha ett Frilansmöte. Äntligen fick ideér som långsamt växt fram i Sverige presenteras. En plan för det framtida arbetet lades upp och en spark i baken för påbörjandet av grundarbetet delades ut. Det kliar i fingrarna att börja testa mig fram i skrivandet och skapa möten med intresanta personer som ska få stå i fokus i mina texter. Men det är så mycket jag behöver veta om detta samhälle för att sätta dem i en kontext.
Nu har Sofia slutat knappra på sin dator. Magen kurrar efter frukost och jag tror att vi får avsluta här för denna gång.









Bildförklaring: Mitt rum är det illgröna. Den öppna dörren från mitt rum leder in till Sofias rum som är beige-gul-rosa i färgen. Båda rummen har en varsin ingång förutom dörren mellan dem. Sofias ingångkommer man till om man går från hallen och igenom husets bardisk. Min ingång är direkt i hallen. Det färgglada köket ligger i slutet av korridoren. Där nere bor även Marc.

tisdag 25 augusti 2009

Valparaísos konst och hundar




Två mycket vanliga och trevliga inslag i gatumiljön här i Valparaíso är all konst som målats på väggar och murar samt alla hundar som springer runt på gatan eller bara ligger ihoprullade på ett torg och tar en siesta i solen. Konsten är oftast väldigt vacker, glad och färgrik eller snygg och med ett politsikt budskap. Hundarna kan vara allt från välmående och matade och påklädda med täcken av kvarterets grannar till att de haltar runt med endast två-tre friska fungerande ben. Hur det än är så är varrriationen stor och dessa två sinslag gör Valparaíso till en snygg och händelserik stad.

Bild 1: En målad vägg som jag passerar på väg ner till centrum.

Bild 2: "Stäng av tv:n, lev ditt liv"

Bild 3: Närbild på motivet på bild 1.

Bild 3: "Esta es la vida del perro eligante" ("Detta är den eliganta hundens liv"), sade damen som gick förbi hunden en halv minut innan jag fotade den.

Bild 4: En hungrig hund.

Bild 5: Stina på cafét "El desayunador".





lördag 22 augusti 2009

Tillbaka i Latinamerika

Jag är verkligen i Latinamerika igen och det är sa tydligt! Jag hade en bild av att Chile skulle vara på ett annat sätt. Det är ju sa långt bort från Ecuador och Centralamerika som jag tidigare besökt. Och till skillnad från de länder jag tidigare sett som hör till Latinamerikas fattigatse så tillhör Chile det rikaste. Detta märks på vägen som jag åkte mellan Santiago och Valparaìso men resten är så likt. Stadsmiljön, husen, hundarna på gatorna. När jag tänker efter kan jag inte svara på om antalet försaljare som går omkring på gator och bussar är detsamma. Men frukt och grönsaksstånd finn det gott om likasa ¨gringocafén¨ likt dem som jag stötte på i Quito.

Jag tänkte dra en kort resumé av resan hit. Iberia är ett dåligt flygbolag så åk aldrig med dem frivilligt. På den fyra timmars resan till Madrid cerverades inte en smula gratis. På lång flyget till Santiago var det iallafall mat men den trevliga filmstund jag sett fram emot kunda jag glömma eftersom sätet framför mig bara bestod av en bit tyg. Det treviga med resan var att jag träffade på två av mina klasskamrater Stina och Marc på gaten i Arlanda och jag fick suveränt trevligt sällskap av dem hela vägen. Den fantasitiska utsikt som Anderna bjöd på när vi flög över gränsen från Argentina var obeskrivlig. Jag såg varje sena av bergtopparnas konturer och des högsta punkter täcktes av vit snö där det här pch var stack fram en bit av det kala berget. En lång stund flög vi över denna bergskedja på beskådbart avstånd och jag höll på att ramla ut genom fönstred som jag tittade. Väl framme på flygplatsen i Santiago stod Sofia och väntade trött efter att ha spenderat natten där. Den råa kylan som svepte in genom de öppna dörrarna hade svårt att tränga sig igenom detta kära återseende.

Valparaìso en hamnstad som från nb vik in fran havet stracker sig upp mot dess manga kullar. Staden flyter ocksa ihop med turiststaden Viña del Mar. Det är svårt att få en uppfattning om hur stor staden egentlige är efterson jag ser hus överallt. Det sköna är att det knappt finns några höghus på kullarna. Då jag under cirka tva timmar gick och letade efter skolan med Sofia, Stina och Marc stötte vi endast på ett höghus. Nere i centrum finns det dock en hel del höghus med finaste betongkönsla. Jag kan tillägga att letandet efter skolan var en histora i sig efterson vi letade efter den adress som breven skulle skickas till och därmed inte fanns. Men tack vare att ¨svenskarna¨i stan är sa kända på vissa ¨gringocafén¨ lyckades vi hitta rätt tillslut. På den kulle som skolan ligger är de mesta av husen frächa och målade i regnbagens alla färger. Varje hus är tvåfärget och inget är det andra likt.

Jag hade ju haft kontakt med en kompis, Ricardo, till en blivande klasskompis som jag och Sofia skulle bo hos. På den kullen där han bodde fanns en blandningen av lyxhus likt villa villekulla, som kunde stå högst uppe på en kulle och stoltsera med sin existens, samt ruckel likt de fattigaste av kåkstäder. Det var den skarpa skillnaden mellan fattigt och rikt så närvarande. Nu blev det åa att vi hittade reltivt billigt boende, som var varmare och närmre skolan så vi flyttade dit redan samma kväll som vi kom. Men Ricardo har vi fortfarande kontakt med. Det känns redan som att vi har fått lite kompisar här. Vi var även in på en restaurang där de som jobbade blev så glada att svenskarna kommit. Det dröjde nästan an halvtimme innan vi kunde beställa den lilla soppa vi suktade efter eftersom kocken på restaurangen noga ville gå igenom hela menyns delikata smaker för oss. Innan vi gick därifrån fick vi en kindpuss av samtliga tre som arbetade ute i restaurangen den kvällen. Och snacka kan dem alla som jag stött på. Jag hänger ändå med ganska bra och är oerhört glad över att få prata spanska igen. Men dem jag pratat med hitills har de flesta varit vana med turister så de kan ha skippat den chilenska dialekten. När jag skulle handla tofflor i en affär blev jag stående som ett frågetecken då jag inte förstod ett ord av vad kassörsbiträdet sade.

Nu kurrar magen och jag ska snart ta med mig mina huskamrater Sofia och Marc samt Stina som är här på besök och gå till skolans kök för att laga mat med två andra från skolan. Där ska vi sitta på skolans terrass och dricka chilenskt vin och titta ut över havet och anderna. Ni som blir avundsjuka kan iallafall trösta er med att ni har ett varmt hem att krypa in i när kvällarna blir kyliga.

onsdag 19 augusti 2009

I mormors fotspår

Nu är väskorna packade ännu en gång. Imorgon åker jag och min lilla dator på en resa till Chile. Där ska vi tillsammans arbeta om alla intryck och möten som vi stöter så att de kan levereras i skriftens form till andra sidan jordklotet för att min fina familj, mina vänner och övriga intresserade ska kunna få ta del mitt liv.

Sofia som jag planerat studieresan med har redan tagit sig halvvägs och sitter just nu på en minibuss och åker runt i New York. Jag ska ta ett sista avsked av Sverige och packar ryggsäcken med thé-termos, ägg och sillsmörgås samt drar med mig en Liam som sällskap ut på Badelundaåsens fårharhagar. En utflykt som aldig görs utan att tankarna faller på min beresta, kulturintresserade och naturälskande mormor som sedan några år tillbaka lämnat mig mormorlös på jorden. Den kommande Chilesesan likt den tidigare Ecuadorresan hade med stor sannolikhet aldrig blivit av om inte min goda mormor hade fört in resandets kultur i släkten och skapat en positiv, nästan lyrisk, inställning till allt som har att göra med mötandet av nya kulturer, språk och platser. Formad av min släkt ser jag ingen annan mening med min vistelse på jorden än att upptäcka den. Och hur kan jag göra det bättre än med en penna i handen och en kamera på ryggen?