Moder jord protesterar på allvar

Imorgon har det gått en månad efter den stora jordbävningen som drabbade södra och centrala Chile. Moder jord har inte ens lust att vänta på månadsdagen innan hon planterar nya skakningar i marken. Denna gång i norra Chile. Vad är det som är på gång att hända?

Kanske vi ska börja ta och ändra vår livsstil på allvar så att jorden åter kan lägga sig tillrätta och vila i harmoni.

Hundarna som blev kvar i tsynamins eftersvall

Jag ägnar en tanke åt hundarna i Tubul, den ödelagda fiskebyn i södra Chile. Trogget väntar de utanför sina hus som förstördes av tsunamins vågor.

"Vovven, matte och husse kommer inte komma hem. De inväntar den kyliga regninga vintern i katastrofläger utan rinnande vatten och med brummande elgeneratorer. Gå och värm dem där istället", vill jag säga.

Men på grund av sjukdomsrinken är det försent för lilla vovven att flytta in till det provisoriska hem som byggts upp av återanvänt virke samlat från den försörda byn. Hon har redan ätit för mycket av köttet från de djur som aldrig hann ifrån de starka vågorna havet kastade upp över fiskebyn. Så där kommer hon att få stanna bland djurkadaver och husskelett tills hon själv blottar sna revben för solens oskyldiga strålar.

Text: Jennie Åström

Foto: Sebastian Estay och Jennie Åström

Högerpresidet och tsunamivarningar

Högerpolitikern Sebastián Piñera intar idag vid middagstid presidentposten under en samling i Valparaísos kongress. Knappa 20 minuter innan cermonin, där Bachellete med berörd röst ger ett avskedstal till det chilenska folket, skakar ännu två kraftiga efterskalv det centrala Chile. Dessa som skedde tätt inpå varandra mättes till 7,2 grader på Richerskalan och drabbade centrala städer som Santiago och Valparaíso.

Jag vet dock inte vad jag ska oroa mig för mest; efterskalvens medföljande tsunamivarningar eller Piñera som framtida president.

I skrivandets stund håller han ett inledande tal till folket. Efterskalven är det första som nämns bland lovorden om att skapa ett land som är bättre, utan fattigdom och som är utvecklat.

Hur det än är sker presidentbytet i en märklig tid. De må vara en svårt att böde överlämna och ta emot ansvaret över Chile då de för bara drygt en vecka sedan skakats sönder av jordens kraftiga vibrationer.

Och om dessa jordbävningar och efterskalv endast är moder jords sätt säga till den framtida pressidenten att den inte tänker gå med på fler privatiseringar och utförsöljningar till utländska företag, det kan vi bara spekulera om.

Vive Chamberland!!

Fejkade fyrverkerier

2010-03-05

Twingly bloggsök

1 blogginlägg länkar till den här artikeln

Lästips

En timma sedan You better not kill the groove

När jag var tonåring älskade jag Sex and the City. Jag tycker fortfarande att det är bra att serien erkänner kvinnors sexualitet och har gjort det mer okej att vara 30-plus-kvinna utan fast partner. Samtidigt är den fruktansvärd på betydligt fler sätt. Den är hyperkapitalistisk, hyperlookistisk och huvudkaraktärerna ägnar sig åt det å så frigörande feministiska projektet att nästan enbart prata om killar.

Och förutom allt detta så är det Sex and the Citys fel att tusentals, kanske miljontals, kvinnor som haft vaginal sex frågat sig: Varför får inte jag multipla orgasmer av detta som Samantha?
Faktum är att de flesta kvinnor inte kan få vaginala orgasmer. De undersökningar jag läst visar att enbart 15–30 procent av alla kvinnor kan få orgasm genom vaginal stimulering. Klitoris är njutningscentrum för de flesta kvinnor, inte slidan.

Att inte detta är en av de främsta delarna i skolans sexualundervisning visar bara dess undermålighet. Skolan har ett ansvar i den här frågan, jag vill knappast ge tv-serier som visas i storföretagsamhetens medie kanaler, min tilltro.

Den penetrativa vaginalsexnormen föddes knappast när Samantha avlade sitt första stön i Sex and the City och den kommer inte heller att dö för att en av karaktärerna i Desperate Housewivesfick sin första orgasm när en man gick ned på henne för första gången. Det är nog mest en slump att den sistnämnda kan användas som en stöttesten i kampen för att montera ned både den föråldrade synen på att sex är lika med reproduktion och den patriarkala synen på att en mans orgasm och sexuella njutning är viktigare än en kvinnas.

Jag glömmer aldrig när jag var 18 år på festival och vi lekte sanning och konsekvens. Den mest intressanta frågan var ju: ”Hur många har du haft sex med?” Då började vi diskutera vad definitionen av sex var. De flesta var eniga om att det var penetrativt vaginal- eller analsex som gällde. För första, men definitivt inte sista, gången blev jag jävligt förbannad på penetrationsnormen.

Och så är det: Allting förutom det heliga reproducerande samlaget anses vara förspel i väntan på penetrationen, huvudrätten, varpå fyrverkerier ska explodera i himmelen samtidigt som det regnar konfetti (inte regnbågsfärgad) från ovan!

Penetrationsnormen utesluter otroligt många människor. Enbart 15 procent av sexakterna mellan två killar består av analsex, men på grund av penetrationsnormen är det ändå de flesta straightas bild av bögsex. Penetrationsnormen leder även till att flator aldrig har ”riktigt sex” (förutom möjligen med strap-ons då), vilket passar utmärkt med samhällets syn på kvinnors sexualitet. Om två kvinnor har ihop det med varandra så måste det innebära att de bara ligger bredvid varandra i sängen och håller varandra i handen. På sin höjd tåflirtar de av varandras birkenstocks, men om det finns någon pussy som klappas är det i så fall katten (alla flator har ju givetvis en katt).

Kvinnor som har sex med män drabbas förstås också. De förväntas älska att ha vaginalsex, trots att de oftast inte kan nå klimax den vägen (självklart kan ens sexpartner stimulera ens klitoris medelst vaginalsexet, men detta tillhör tyvärr inte normen). Och här föds myten om att det är så mycket svårare för kvinnor att få orgasm – ”den mystiska kvinnokroppen” – och här föds synen på att det är okej att sex tar slut när killen har kommit. Och här föds pressen på tjejer att fejka sin orgasm.

Så när mitt nya hatobjekt John Mayer säger att tjejer som han har sex med brukar få fem vaginala orgasmer, så innebär det förmodligen fem fejkade orgasmer (i samma intervju förklarade han också att hans kuk bara vill ha vita kvinnor).

Vem har vi då kvar som gynnas av penetrationsnormen? Som så ofta förr, Den Heterosexuelle Mannen! Herren på täppan! Det hela är en del av heteronormen och könsmaktordningen.
Om en ska förstå hur maktordningar fungerar måste en inse att förtryck sker ekonomiskt, socialt och sexuellt – samt inse att dessa förtrycksmetoder påverkar varandra. Om vi ska uppnå ett rättvist samhälle måste vi jobba på alla dessa fronter. Nu kör vi så det ryker. Ända in i kaklet! Viva la revolucíon!

Alexander Alvina Chamberland

Krönikan är hämtad från ETC

http://www.etc.se/28446/fejkade-fyrverkerier/

Livet i Valpo skakar vidare

Nu har tsunamivarningar lagt sig och folkhar så sakta börjat återgå till det vanliga livet. Dock är jordbävningen den främsta diskurs som cirkulerar i Valparaísos kustluft. Efterskalven fortsätter sätta gungning på hus och hem. Det hjärta som skrämmt började ticka för varje rörelse i mitt hus har nu lugnat ner sig. Igårkväll när Valparaíso drabbades av ännu ett starkt efterskalv, 20 minuter långt, 6 grader på Richerskalan och starkast i landet, sov jag djupt i min säng. Gungad av jordens vågor. Nedsövd av att textskrivande för att dokumentera denna händelse.

En skakande natt i Chile

Klockan är 03.34 på morgonen den 27 februari när mitt hus börjar skaka. Jag och min vän väcks ur en trygg sömn. Utanför fönstret är det stjärnklart. Fullmånen lyser. Jag har bott i Chile i dryga sex månader. Vid det här laget har jag vant mig vid att de jordskalv som kommer då och då. Men denna gång fortsätter det att skaka utan uppehåll. Jag ligger på helspänn med blicken i taket.

Min vän ropar att vi måste gå upp och drar med mig till dörrposten. Där står vi och väntar in de hårda skakningarna som aldrig vill sluta. Golvet fylls med cementdamm och min kropp med adrenalin. Jag väntar på att huset ska falla samman men när skakningarna 57 sekunder senare slutar står det forftarande kvar. Här i Valparaíso byggs de flesta husen för att kunna klara jordbävningar. Många är de hus som skakat sig igenom de historiska jordbävningarna under åren 1960 och 1985. Denna var den näst starkaste under tiderna med mätta 8,8 grader på Richerskalan i des centrum i södra Chile.

En stor klump av rädlsa och förvåning efter att ha slitits upp ur min nattsömn fyller min kropp när skakningarna slutat. Känsla av hur det kan kännas att vara krigsflykting fyller mig. Att vakan upp mitt bland brinnande bomber och krigsskott. Men mitt halvsovande medvetande har svårt att inse att det som hänt också är verklighet. Att det under detta skalv kom att omkomma över 700 personer i det avlånga landet Chile.

Från det öppna fönstret i rummet bredvid mitt strömmar ljuden från gatan in. Någon ropar efter en borttappad vän. En annan ropar skämtsamt: ”Om vi dör kommer vi att dö tillsammans”. De flesta människor som rör sig där nere kommer från gatans lokala pubar och dansställen. Jag har svårt att föreställa mig skräcken av att befinna mig få ett fullsatt dansgolv när skakningarna börjar.

Dagen efter fylls stadens telefoncenter av människor som söker kontakt med anhöriga. Lugnande ord om att allt är bra cirkulerar i luften tillsammans med delgivandet av de enga upplevelserna. Jag inser nu att det verkligen är en jordbävning som dragit genom Chile. Via radion sprids informationen om dess styrka och var den slagit hårdast. Morgontidningarna har ännu inte hunnit skriva om nyheten.

Jag försöker ringa min familj i Sverige men möts bara av upptagetton. Samtliga kiosker och affärer tappat kopplingen med mobiltelefonnätet så mitt saldo kan jag inte fylla på. Strömmen är bruten och det finns inget internet. Vid niotiden på kvällen kommer jag äntligen fram till min mammas telefon. Hon tar lättat emot mitt samtal.

Inte förrän jag åter får internet på eftermiddagen den 28 februari inser jag hur oron spridits till mitt hemland. Min facebooksida fylls av uppmaningar om att jag ska ge ett livstecken samt lättade kommentarer efter att nyheten om att jag ringt till Sverige dokumenterats på profil.

Halv fyra på eftermiddagen den 28 februari åker en bil med höglalare genom de centrala kuststäderna Valparaíso och Viña. Budskapet som strömmar ut är att alla ska springa då en tre meter hög tsunami är på väg in mot landet. Ryktet sprids snabbt och städernas kullar fylls med människor. Rädda och nyfikna blickar tittar från utkiksplatser ut mot det lugna havet. Valparaísos plana centrum är folktomt med undantag från några arbetare i hamnen och en enstaka bil på huvudgatan.

Radion informerar strax om att larmet var falskt och att månen påverkat vattennvån så att den ligger lägre än vanligt. Det var alltås ingen stor våg som dragit tillbaka vattnet för att sedan svepa upp mot stadens lägre centrala delar.

Rädslan efter jordbävningen ligger kvar i den regnmålstunga luft som täcker Valparaíso såhär 38 timmar efter jordbävningen. Husens fasader täcks av sprickor och här och var har trottoarer spärrats av på grund av rasrisk. Vid varje anspärrning ligger en bit cementfasad i en hög på marken.

För varje efterskalv som kommer spänns mina ögon upp, hjärtat börjar dunka och jag slutar för ett par sekunder att andas. Några hårda steg på våningen ovanför får mig på helspänn.

Minnena efter denna jordbävning kommer att följa mig länge. Men inte bara skräcken av att vakna upp i natten utan även de mänskliga insatser för att informera och lugna varandra. Starkast av allt kommer minnet av vänner och familjs desperata försök att få tag på mig hemifrån Sverige. Födelsen av en katastrofsituation skapar också katastrofbilder och text. När all kommunikation är klippt växer paniken hos de anhöriga som bara kommer i kontakt med mediernas skildring.

I Valparaíso räknas jordbävningens dödsoffer till 16 personer. Över 300 000 överlevde.

Jennie Åström

Valparaíso, Chile

28 februari 2010