Hundparadiset i Rögla

Det är alltid lika trevligt att besöka Kristna och Christian som vi känner genom Myras mamma Hedda. Det har blivit en tradition att åka ner till Skåne en gång per år för att umgås och göra utflykter tillsammans. På våren blir det oftast Skåne och på hösten kommer de upp till oss och vi hittar på något här. Myras syster Foxy med husse brukar också vara med men kunde inte denna gång. 

Livet i skånelängan som ligger i Rögla utökas för varje gång jag kommer. För två år sedan flyttade cattledogen Brim in. Sen har det alltid blivit några nya hönor. I år fick jag lära känna två nya och riktigt trevliga familjemedlemmar, katten Kasper och bäbisen Osian. Kasper är cool och hundvan. Han är den andra katt som Myra fått möjlighet att lära känna på nära håll. Den första var en kattunge som Myra lärde känna när hon själv var vap. De lekte med varandra på sitt eget lustiga sätt, mest genom att ha uppvisningar för varandra. Och det var då Myra lärde sig att ha respekt för katter då den friskt slog runt omkring sig med tassarna. 

Kasper och Myra var båda lugna och inkännande. Jag satt och matade de båda med godis och på så sätt kunde de närma sig varandra på ett avslappnat sätt. När Kasper sista dagen luktade på Myra och sedan strök sig mot henne stod hon helt still. Efter det lade han sig på trappan ett par steg under henne. Myra vågade lukta på Kasper ett par gånger men jag kan säga att han var mycket mer avslappnad än hon. Kristina trodde att dessa två skulle kunna leka med varandra om de fick ett par dagar till, precis som Kasper leker med Hedda och Brim.

Osian var en fantastisk bäbis. Glad och nöjd nästan hela tiden. Kristina och Christian bjöd med oss alla på en jätte fin vandring längs kusten med start vid Ales stenar och mål mer söderut en bit norr om Ystad. På den vandringen fick Osian följa med och skumpade runt i en vagn över ojämn åkermark varvat med att han åkte i bärsele. Han sov sig igenom nästan hela turen som var cirka en mil och för oss tog närmare sex timmar med långa pauser och ett antal lyft med hundar och barnvagn över långt mer än sju gärsgårdar. 

Förutom den vanliga flocken bestående av Myra, Hedda och Brim hade vi också med oss Kristinas föräldrars bordercollie Tim som de passade denna vecka och så mötte en vän till dem som hade Brims syster Enya på prov upp oss på vägen. Ja det var verkligen många hundar men ju fler desto bättre. Myra stormtrivs i sällskap med mycket djur och människor. Det märktes också hemma hos Kristina och Christian då Myra halva första natten stod vid en grind och grät över att inte hon fick sova med föräldrar, hundar, katt och bäbis utan bara med sin matte. Matte var förstås för trött för att ens försöka göra något åt situationen så det blev en halvdan natt för alla. Efter den långa utomhusdagen med vandring, bus och starka vindar från havet sov Myra och med det resten av huset mycket bättre nästa natt. Dock smög Myra ner på morgonen när familjen vaknat och umgicks med dem ett par timmar själv medans matte tog sovmorgon. Jag fick höra sedan att de haft det så mysigt tillsammans allihop. 

Hundarna kommer så otroligt bra överens. Det är inget tjafs varken inne eller ute mellan Myra, Hedda och Brim. Brim är väldigt förtjust i Myra och visar det genom att buffa på henne från sidan med sin stora nos. Ibland tycker Myra att han blir för närgången, speciellt om han ska vara i baken på henne. Då ryter hon ifrån och hoppar mot honom med hela sin kropp. Brim tar ett steg åt sidan sedan buffar han på henne igen. Ibland tror jag att Myra njuter av att få ryta ifrån till en så stor hund som Brim där hon tillåts ta i med all sin kraft utan att det gör något. Nästan som en bixningskudde. I nästa sekund står de och pussar på varandra med öronen bak och är hur söta som helst. Blir Brim för jobbig och Myra vill vila hjälper vi människor till att säga åt honom. 

Dygn två hos familjen hade hundarna bott in sig i varandras sällskap så då brydde de sig inte ens om varandra utan kunde ligga helt utslagna bredvid varandra på golvet och sova. Jag och Kristina åt en långfrukost och pratade om allt mellan himmel och jord medans vi njöt av sällskapet av välrastade hundar och en glad Osian som gungade i sin bäbisvipstol. Ja för mig var det långrukost men för Kristina som varit uppe med hela gänget var det förmiddagskaffe. Efter det hade det slutat regna och vi kunde ta en promenad i omgivningarna kring deras hus. Så vackra vyer när vi gick kulle upp och kulle ner genom det kuperade Skånska landskapet.

Hundarna förde oss samman och genom dem fick vi så mycket mer. Riktigt fina vänner som vi kan dela både friluftsliv, tankar, drömmar och vardagsliv med. Jag tackar Skåne för denna gång och säger: på återseende!

Rutiner och glöd

Att vakna ena dagen i lägenheten i Västerås och den andra i Norrköping kan vara speciellt. Så länge jag inte behöver vara borta från mitt riktiga hem allt för många dagar kan det vara trevligt med lite omväxling. 

Vardagen brukar för mig bestå av en hel del rutiner. Morgonen och kvällen är speciellt sådana tider på dygnet då det mesta går på rutin. När jag saknar rutiner eller när dessa är svävande känns det lite mer som helg. Vardagen med rutiner kan vara både lite trist men också trygg och skön. Jag både behöver rutiner och behöver bryta dem med jämna mellanrum. Sist jag fick ett infall att bryta rutinerna gick jag och skaffade en hund på prov. Denna gång har mitt infall resulterat i att jag sitter och åker till Västerås. Det är bara att hoppas på att det blir lite mer lyckat denna gång. 

I min vardag i Västerås har jag nya rutiner kopplade till de förutsättningar som finns där. Tillexempel så äter jag alltid frukost i köket medans jag lyssnar på radio och tittar ut genom fönstret på träden och husen. I Norrköping äter jag frukost framför nyhetsmorgon. Båda dessa rutiner är trevliga och jag kan slappna av på morgonen. Att jag väljer olika platser i hemmet beror på vilket rum jag trivs bäst i. I Norrköping finns inget fönster vid köksbordet utan tvsoffan står på trevligare och ljusare plats. I Västerås är tvrumnet mörkare och radion lättare att slå på.

När vardagen ser olika ut från dag till dag känns veckorna kortare. Jag kan komma på mig själv att leta efter godsaker i skåpen mitt i veckan. Det är annars något jag främst unnar mig på helgen. Godsakerna jag har hemma är främst skorpor, nötter och torkad frukt. Jag antar att det har blivit en ny rutin som jag faktiskt aldrig haft i Norrköping. Istället för att gå på hundklubbar med Myra eller cykla i skogen med vänner sitter jag hemma framför tvn och knaprar på ett par skorpor. Jag ska ärligt säga att jag börjar trivas även med det livet. 

Det kan vara påfrestande att sätta sig på ett tåg två timmar måndag morgon och sen jobba en hel dag. Samtidigt så går tiden fort och på natten sover jag som en stock. Den här veckan har jag varit i Västerås i två dagar. Dessa har verkligen swishat förbi då de varit fulla av spännande möten. Jobbet börjar bli riktigt kul nu när jag träffar deltagare. 

Tre nya personer har jag lärt känna denna vecka och en som jag träffat sedan innan. Vilka fantastiska ungdomar. Jag hoppas att jag får möjlighet att föra samman dessa ungdomar med människor som kan berika deras liv och som de kan berika i utbyte. Det är så spännande att lyssna på deras berättelser, drömmar, erfarenheter och vägval. Idag vid slutet av ett möte sade jag till en deltagare att jag hoppas kunna hjälpa hen lite på vägen mot sitt mål. Hen sade då att jag redan hjälpt massor. Det var under vårt första samtal och det jag gjort var att, lyssna, ställa frågor, bekräfta samt visa en hemsida med information om de yrken hen väljer mellan. 

En person var så angelägen om att välja ett yrke där hen kunde göra nytta för samhället för att betala tillbaka allt hen fått. Denna typ av uttalanden är inte nya för mig då många av kvinnorna inom Projekt Mirjam uttryckte sig på samma sätt. Jag blir dock lika berörd varje gång. Här har vi människor som verkligen med hela sitt hjärta vill bidra till samhället samtidigt som den svenska regeringen beslutat att de får stanna på nåder. 

Tillfälliga uppehållstillstånd med krav som är så orimliga att en som är född i Sverige med silversked i mun och ett stort nätverk på köpet knappt skulle klara det. Hur kan en politiker ens tro att det skulle vara rimligt att en person som precis avslutat gymnasiet skulle hitta ett fast heltidsjobb inom sex månader. För mig tog det över ett år att få en fast anställning och det var efter avslutande universitetsstudier. Fasta jobbb finns väl knappt idag och med en provanställning på sex månader så skulle den nyutexaminerade studenten behöva hitta jobb från dag ett. Eller? Ja men ni hör ju hur det låter och den politiken har vi röstat fram. 

Jag kommer inte kunna förändra politiken och inte heller förutsättningarna för de ungdomar jag möter. Om jag kan göra skillnad genom att lyssna, stötta, informera och föra samman människor ärvdet något. Varje leende ansikte som vinkar av mig efter en timmes samtal ger mig ny glöd att kämpa vidare. 

Godkänt doftprov i eukalyptus

Idag fixade vi det! Godkänt doftprov i eukalyptus. Myra körde som vanligt hårt i starten. Fötterna sprang på stället bakom startlinjen när jag gav henne tecken att börja. Så for hon in och tog ett halvt varv i rummet, lät nosen svepa över ett antal kartonger. Det var till och med en kartong som flög upp och lade sig upp och ner när hon for förbi. Ett par vändor fram och tillbaka, sen stannade hon till med nosen vid en kartong. Jag som hållt mig lugn hela tiden och bara följt med i hennes fartvind väntade in någon sekund. Myra stod kvar. Jag upp med handen och säger "markerad". Det var rätt! 

Vilken lycka då vi gjort detta en gång tidigare och misslyckas. Den gången körde vi fast vi var ganska nybörjare i träningen. Jag tänkte, hur svårt kan det vara. Och dessutom hade jag precis blivit kallad på intervju i Hedemora den gången och hade mina tankar någon annanstans. Så lite nonchalant och inte speciellt nervös och det fick jag sota för. Denna gång har vi kommit längre i träningen, jag hade laddat bättre idag och var lugn samtidigt som jag var lite mer nervös. Myra var otroligt lugn innan starten då vi varit på plats i god tid och kanske även tack vare värmen. Kul också att Myras kurskamrat och instruktör var med och gjorde provet. De fick också godkänt! 

Situationer som skaver

Idag kom dagen jag längtat efter så länge. Jag fick komma hem och träffa min bus. Jag har aldrig sett Myra så lycklig. Hon skickade på mig oavbrutet hur länge som helst när jag klev innanför dörren. Det slutade med att jag bara lade mig ner på golvet och lät henne slicka, hela ansiktet blev en blöt och slemmig fläck. Det var även fantastiskt att träffa Sebastian, att få prata om allt som hänt och alla tankar. 

I många sammanhang i Västerås känner jag mig som en åskådare. På mitt kontor sitter massor av människor men jag känner nästan ingen av dem och vi befinner oss i helt olika världar vad gäller arbetsuppgifter så det är svårt att ta kontakt och hitta en gemensam nämnare. Jag har som jag nämnt tidigare en kollega som jobbar i ett annat projekt, när våra vägar korsas och vi kan ta en fika ihop är jag överlycklig. 

På fritiden tar jag promenader eller springturer i spåret bakom E18. Jag går i min egen värld, den som jag redan vistats i under hela dagen, och beskådar människor som tränar i grupp, barn som spelar fotboll och deras tränare som skriker "kom igen kämpa kämpa". Det enda sammanhanget då jag inte är beskådare är då jag har möten med samverkanspartners eller deltagare som jag börjat så smått med. Det är små fönster i vardagen då jag får spela en roll jag är bra på. Detta ger mig enormt mycket samtidigt som det så klart också tar energi. 

Att jag är en social person som har ett stort behov av att tillhöra ett sammanhang är inte en nyhet för mig själv. Dock kan det vara utvecklande att våga utsätta sig för situationer som skaver lite och se vad det gör med en själv. 

Nedan bjuder jag på en bild från Stockholm som kanske får symbolisera lite där jag befinner mig nu samt en bild på en nöjd Myra efter vårt lilla träningspass idag. 

Ingen dold agenda

Idag var det dags för mig att hålla i det första vägledande motiverande samtalet inom projekt Min Framtid, Rädda Barnen i Västerås. Det var spännande men också nervöst. Jag har ju hållit i ett otal samtal på Arbetsförmedlingen och har alltid känt mig trygg med att hålla samtal men då utifrån ett antal rutiner och checklistor. Denna gång skulle jag äntligen få användning av de samtalsmetodiker som jag faktiskt fått en hel del kompetensutveckling i så som motiverande samtal, yrkesvägledningssamtal och det professionella samtalet. 

Alla är utbildningar som jag varit iväg på och under ett par tre dagar fått ta del av både värdefull teori samt fått möjlighet att praktiskt träna på de verktyg vi tagit upp under utbildningen samt gett och fått ta emot feedback från kollegor. Det har varit givande och inspirerande dagar men inte så förvånande har den kunskap jag då tagit med mig oftast stannat där. Det har varit svårt att kunna utveckla kunskapen och nyttja den då samtalen många gånger just präglats av checklistor, datasystem och en mängd information som ska lämnas ut och hämtas in. Den delen av samtalet som handlade om framtid, drömmar och mål har många gånger pressats in på slutet när luften i rummet sinat för länge sedan. 

En utbildning som jag gått och även fått möjlighet att använda i praktiken är den som handlar om gruppvägledning då jag arbetade i projekt Mirjam och vägledde nyanlända kvinnor i grupp. Gruppvägledningen är för övrigt något av de roligaste jag gjort under min tid på Arbetsförmedlingen.  Så visst har det funnits möjlighet att använda vissa teoretiska kunskaper i praktiken och då även inom projekt med medel från Europeiska socialfonden så att vi kunde arbeta mer med kvalité. Förhållningssättet motiverande samtal försökte jag ha med mig i vardagen även om tiden inte fanns att sitta i förutsättningslösa enskilda samtal.

Jag vill iallafall tacka Arbetsförmedlingen för att jag fått chansen att kompetensutveckla mig inom ett så viktigt och spännande område som samtalsmetodik. Nu satt jag där idag på mitt kontor med kurslitteraturen framför näsan och skummade igenom det som jag lärt mig på tidigare utbildningar. Jag funderade på hur jag skulle lägga upp dagens samtal och beslutade mig för att jag inte skulle ha någon plan alls mer än att utgå från den metodik som jag tidigare lärt mig. Jag hade nu möjlighet att på riktigt ha ett helt förutsättningslöst samtal, utan dold agenda och istället helt och fullt kunna koncentrera mig på att lyssna in den jag mötte. 

Så fick det bli och det kändes väldigt bra. Ingen dataskärm emellan oss som tog någons uppmärksamhet. Inge klocka som tickade eller krav på prestation eller lösning. Jag lyssnade, ställde öppna frågor, sammanfattade och speglade. Efter samtalet gick vi båda därifrån med ett leende på läpparna och jag tror och hoppas att det inte bara är jag som ser fram emot nästa möte.

Sörmlandsleden Hemfosa till Paradiset

Minna bjöd mig till en Stockholmshelg. Tanken var egentligen att vi skulle cykla MTB men det blev för omständigt då min cykel stod i Norrköping och jag själv befann mig i Västerås. Vi valde istället att vandra och det blev en trevlig utflykt. Det kändes så klart tomt att vandra utan Myra som även hon var i Norrköping men jag kunde inte klaga på sällskapet då jag fick hänga med båda Minna och Presley. 

Vi tog pendeln till Hemfosa och följde Sörmlandsleden upp till Paradiset. Det blev 17,6 km och med promenad till och från pendeln har vi gått ungefär 19 km idag. Sörmlandsleden är verkligen vacker. Vi fick se varrierande natur, lövskog, barrskog, myrmark, ängar och stenig skog full av klipphällar. 

Vid sista pausen innan Paradiset hade vi slagit oss ner i riset och tog en ordentlig vila. Då kom en kille på MTB och stannade till för att fota ett stenmonument nära där vi satt. Jag började prata med honom och vi växlade några ord om cykling och friluftsliv. Så for han vidare på sin runda.

När jag och Minna kom fram till vårat mål Paradiset var det en timme kvar tills bussen skulle gå. Vi såg då att MTB killen höll på att packa på sin cykel på bilen nere på parkeringen så vi bestämde oss för att gå och fråga vilket håll han skulle åt och om vi kunde få åka med till en pendeltågstation. Jag fick då även möjlighet att titta närmare på hans MTB som visade sig vara en Trek feulX5, modellen under min. Det var ett roligt sammanträffande. 

Vi fick skjuts till pendeln i Handeln samt en trevlig pratstund på vägen dit. Hipsters som träffas i naturen har inte helt oväntat en hel del gemensamt. Bosatta på samma sida av staden, då jag bodde i Stockholm var jag också söderbo mestadels av tiden, drömmer om att flytta till Norrland och utövar de flesta friluftsspoter som går att utöva. Jag insåg att jag inte är så orginell. Jag delar nog liv och drömmar med ett antal tusen andra trettioplussare som bor bland annat i Stockholm men också andra städer. Det var ju ingen revolutionerande insikt och den förändrade inte direkt mitt liv.

Väl i Handen tackade vi så mycket för skjutsen och pep vidare till pendeln. Vi hade sånt flyt att när vi satt där på pendeln och gäspade av utmattning efter flera timmar utomhus och till fots öppnade sig himlen och det började ösregna. Under de timmar vi var ute fick vi bara ett par pyttesmå droppar regn på slutet av turen. 

Minna gjorde middagen medans jag tog ett varmt bad. Jag frågade så klart om jag skulle göra något men hänvisades till det badkar jag börjat fantisera om på pendeln och jag protesterade inte. 

Nu är vi alla trötta, inte minst Presley och kommer somna som små stockar ute i den sörmländska skogen. 

Jag hoppas kunna bidra till att Västerås blir en bättre stad för unga utrikesfödda

Även idag har varit en bra dag på jobbet. Jag var bland annat på Carlforsska igen och informerade för två gymnasieklasser samtidigt. Det var något äldre elever än dem jag träffat sist och de var jätte trevliga att träffa. Trots att det var cirka 40 personer i rummet kunde jag ändå ha en dialog med dem. Några av dem delade med sig av sina tankar om vad integration och Rädda Barnen är och de ställde flera och bra frågor när jag informerade om projektet. Än så länge har jag inte någon kollega men det kändes ändå riktigt bra då läraren/mentorn, som jag träffat innan och fått en bra kontakt med, var med. 

Det är roligt att vara ute i skolor och träffa proffsig och engagerad personal. Det gjorde jag även på Citygymnasiet när jag var där och informerade för ett arbetslag på förmiddagen. Skolan gör ett bra jobb. Sen kan de inte räcka till alla gånger. På förmiddagen fick jag veta att många av de nyanlända eleverna stannar kvar på skolan tills de stänger då det är den plats där de känner sig hemma på och får studiero. Det behövs verkligen fler platser, rum och aktiviteter för unga där de kan mötas och känna sig hemma. Jag hoppas att jag på något vis kan vara med och bidra till detta för unga utrikesfödda i Västerås.

Efter jobbet sprang jag med min syster i MTB spåret strax utanför där jag bor. Jag har ju testat att cykla det spåret och det var nästan omöjligt. Det var nästan lika svårt att springa. Mycket terräng upp och ner och stenar att lyfta fötterna över. Fem kilometer sprang vi och det kändes väldigt långt i denna terräng men det var skönt att röra på sig. Jag hade förberett mat och efter springturen kom mamma förbi och vi åt tillsammans alla tre. Det är ju lyxigt på något sätt att kunna få ett par timmar med sin familj mitt i veckan. Sen går alla hem till sig och det behöver inte vara mer med det. Inte som innan då vi nött på varandra en hel helg när vi setts. Allt på gott och ont så klart.

Några som var saknade ikväll var Sebastian och Myra. Det känns inte lika bra att ha dem så långt bort. Som denna vecka då jag åkte upp på tisdagen, ska till Stockholm över helgen och sen jobbar här fram till torsdag nästa vecka. Då får jag inte träffa min familj i Norrköping på nästan två veckor. Sebastian och jag kan ju prata med varandra. Vi har haft längre avstånd än så här då jag bodde i Sverige och Sebastian bodde i Chile och vi var särbo ett par år. Vi klarar oss men det som skär mest i hjärtat är Myra. Hon är aldrig helt nöjd i denna situation. Är hon med mig i Västerås är allt konstigt och hon saknar sin husse. Är hon med husse i Norrköping känner han att han aldrig kan ge henne tillräckligt med aktivitet och hon saknar sin matte. Jag ringde Sebastian och Myra via FaceTime, första gången jag testade det, och det var kul att se dem. Myra gick runt och letade efter mig när hon hörde min röst men sen gick hon in och lade sig i sovrummet. Där lägger hon sig när hon väntar på att någon ska komma hem för där har hon koll på dörren. Lilla hjärtat!

Jag såg sista delen av serien Tusen dagar i Sverige som går att se via SvtPlay. I den har jag fått följa tre familjer som kom till Sverige 2015 och se deras första tre år i sitt nya land. Det har varit jätte spännande att följa dem genom framgångar och motgångar. Se hur de kämpat sig fram med bostad, jobb, studier, vänner och familjerelationer. För vissa slutade det bra och det värmde verkligen i mitt hjärta att se det. För andra slutade det inte alls lika bra. Det var helt enkelt en serie som skildrade livet och jag kan varmt rekommendera den. I början var det lite segt att titta men ju mer jag lärde känna individerna ju mer nyfiken blev jag på hur det skulle gå för dem. Jag blev så imponerad över att se vilket tålamod dessa människor bar på och vad de kämpade för att få ett bra liv. 

Jag tänker på personerna jag följt i serien Tusen dagar och jag tänker på mitt uppdrag här i Västerås. Att jag är här för att öka integrationen och göra Västerås till en bättre stad för unga utrikesfödda. Jag får påminna mig detta när jag känner att det är tungt att ha mitt eget hem och dem jag bryr mig mest om långt bort. Jag är här av en viktig anledning och jag ska kämpa jag med, precis som människorna i serien. Tillsammans är vi starka.

Jag, mamma, Sofie, Murphy och gammelfarfar i tavlan.

Jag fick feeling

Vilken rolig dag jag hade på jobbet idag. Det känns så bra att gå till de nya lokalerna i Expectrum, träffa andra människor, träffa min kollega som också jobbar på Rädda Barnen, få lunch- och fikasällskap och bara få se andra människor och vistas i ett sammanhang. Förutom det så hade jag också två bra samverkansmöten. Ett med en gymnasieskola som resulterade i att vi bokade in ett nytt möte redan nästa dag för att jag skulle informera om projektet för flera av hennes kollegor då hon såg en stor vinning av att samverka. Och så ett med en tjej som jobbar på en kompletterande aktör för Arbetsförmedlingen som är jätte engagerad i integration och samhällsfrågor. När jag kom in i deras lokaler satt hon och pratade med ett gäng nyanlända kvinnor. Jag kände mig så hemma direkt så jag satte mig och började fråga runt vad de alla gjorde och vi pratade en stund med varandra. Så sade kvinnan jag skulle samverka med att vi skulle gå till ett annat rum och fortsätta prata hon och jag. Åh ska vi lämna alla dessa trevliga kvinnor sade jag. Mötet mellan oss blev så intressant och roligt det med. Hon berättade om deras verksamhet och jag om vårat projekt. Sen började vi prata integration i allmänhet och jämställdhet i synnerhet. Hon berättade om tillfällen då hon utövat civilkurage där utrikesfödda kvinnor blivit illa behandlade av folk de inte ens kände mitt på öppen gata. Vi satt och vevade med händerna och pratade så att taket nästan lyfte. Sen hade det gått en bit över en timme och det var dags att runda av. Ja min dag på jobbet var sannerligen både rolig och givande och jag har verkligen fått kontakt med människor på riktigt.

När jag kom hem hade jag tänkt att jag skulle ta en springtur i skogen som ligger nära här. Men så började jag plocka bland alla saker som pappa har i vardagsrummet och fundera över om jag inte kunde ställa ner lite grejer i källaren. Typ bara ta bort de pallar och stolar som står och skräpar i alla hörn och kanske packa ner några saker och små kostor och skåp som står uppepå andra kistor och skåp. När jag väl plockat fram allt som jag skulle kunna plocka undan blev det många vändor till källaran. Jag tänkte att Ritva nog blir glad för att jag fixade i ordning lite. Jag föreställer mig att det inte är hon som vill ha så mycket grejer överallt utan att det är pappa som samlat på sig för att han är så sentimental för att göra sig av med saker. I bästa fall blir de glada när de kommer hem tänkte jag. Annars finns det också en chans att det inte ens märks att jag plockat undan och det vore ju också bra.

Det blev en sen middag då jag också passade på att damma och dammsuga efter att jag plockat undan. Till middag gjorde jag potatis och lax i ugnen och så koreansk coleslaw till det. Jag tror att jag fått inspiration till koreansk koleslaw i Buffe tidningen. När jag läste om det tänkte jag att det måste vara något västerländskt påhitt men efter att jag provat det bryr jag mig inte om vartifrån det kommer. Det är bästa såsen som passar framförallt till fisk. Den innehåller tre ingredienser och är super god. Du blandar cremefraiche eller turkiskt yoghurt med majonnäs och kimchi. Klart! Och sa har du sallad och sås i ett som dessutom är bra för dina termbakterier.

Jag bjuder på några bilder från lägenheten och min matlagning. Första bilden visar vardagsrummet närjag höll på att stöka och den på resultatet. Titta på bilden som visar ett skrivbord. Där stod det innan en stor röd/rosa kontorsstol med en genomskinlig plastmatta under. Det gjorde så mycket för vardagsrummet att ta bort detta och faktiskt se len skymt av parkettgolvet under. Sen kommer en bild på köket och det har jag egentligen inte stökat i alls men det tycker jag väldigt mycket om att sitta i. Det jag tänker att jag ska köpa är en radio eller högtalare till mobilen så att jag kan sitta där och lyssna på radio när jag äter min frukost eller middag.

  

Åka bort för att hitta hem

Senaste tidens åkande runt i Östergötland, Västmanland och Uppland, där stugan jag har med pappa ligger, har fått mig att fundera mycket över vart jag känner mig hemma. Varje år när våren och sommaren kommer vill jag bo kvar i de trakter där jag bor nu. Varje år när vintern kommer vill jag norrur. Västerås har jag dock aldrig längtat till och det kommer jag nog aldrig att göra. Jag har granskat naturen kring Västerås med nya ögon och insett att den är precis som jag föreställt mig. Kartan som jag tittat på så många gånger ljuger inte. Jag har bott för länge i ett landskap med tillgång till oändliga skogssjöar, böljande kullar, varrierande blandskogar med barr-och lövträd, eklandskap och djupa förkastningsbranter för att kunna leva utan den variationen i naturen. Norra Östergötland och Sörmland är svårslagna vad gäller naturupplevelser.

Jag har länge gått och längtat efter att flytta till Dalarna. Senaste vistelsen i stugan vid Nedre Dalälven, som förvisso ligger i Uppland men i samma bräddgrader som nedre Dalarna och Gävle, fick mig att tänka om. Där är det oerhört vackert på sitt sätt. Allra helst kring vattnet så klart men skogarna är inte så varrierande. Det är mycket tall, gran och björkar. Typiskt dalaskog, vackert på sitt sätt men också ganska enformigt. Att komma på skidor genom en sån skog är så klart inget jag tackar nej till, det är bland de vackraste naturupplevelser som finns. Dock vill jag ha mer blandad natur på sommarhalvåret.

Jag tror aldrig att jag helt kommer hitta hem. Jag kommer nog alltid slitas mellan drömmen om sommar i södra Mellansverige och vinter i norra Mellansverige. Sen finns det en platt bit där i mitten som jag kommer behöva passera på min förd till den enda eller den andra längtan, den heter Västmanland och där har jag en gång vuxit upp och formats till den jag är idag. Det tackar jag så klart Västmanland för.

Nu är det vår och äppelträden står i blom. Jag har kört runt i halva norra Östergötland denna helg då jag besök Sara kelpie på Vikbolandet, våra hyresgäster i Bränntorp och Sofia i Linköping. Jag har njutit av allt vackert som passerat föbi mina ögon. Här och nu är det här jag känner mig hemma. Imorgon kan det vara någonstans.