Då när marken under mina fötter började skaka, efter att projektet tagit slut och när varslet kom och tog bort alla arbetsuppgifter som var roliga samt satte ett hot om uppsägning hos mig och mina kollegor. Allt detta kom ett år för tidigt. Jag stod redan då i stargroparna och stampade. Redo att flyga och börja ett nytt kapitel av mitt liv. Jag sökte jobb i halva Mellansverige och jag tänkte att jag kan börja lite i förväg. Sebastian hade ett drygt år kvar av sin utbildning men jag var redan på väg bort.
Så kom erbjudandet om jobb i Västerås och jag tackade ja nästan direkt. Ett halvår som både var roligt och tufft passade. Vad jag gjorde i Västerås förstod jag aldrig. På jobbet fann jag till viss del min plats men inte i staden. Jag valde att återvända till ruta A. Sebastian hade ett drygt halvår kvar av sina studier och jag kom snabbt in i mina nygamla arbetsuppgifter. Allt jag gör är bekant men dagarna innehåller bara små glimtar av det som är kul. Fåtalet möten med människor där mina sarka sidor ibland gnistrar till och vaknar till liv, annars mest administation där jag jobbar på och glömmer att andas.
Ett år har gått och snart är vi framme vid målet. Jag var ett år för tidig. Eller Sebastian var ett år för sen. Snart möts vår tidräkning och vi kan börja på nytt vid ett gemensamt noll. Sebastian kommer att vara klar med studier och börja jobba. Jag har kommit på att det kan vara dags för mig att skolan om till ett riktigt yrke. Den tanken har slagit mig några gånger de senaste månaderna och igår blev den klarare än någonsin. Jag insåg att jag inte kallats till intervju för ett jobb jag sökt i en annan stad inom min egen myndighet. Ett job inom ett projekt liknande det jag gjort tidigare. Det är få jobb inom mitt yrkesområde som jag ens vill ha. Det här var ett av dessa få. Jag är så trött på att söka jobb inom ett överskottsyrke. En förändring är nödvändig.
Det som är bra med mitt jobb är att de jag jobbar med är experter på att ge råd och stöd i val av yrke och studier. Så fort en tanke kommer till mitt huvud så har jag berättat om den för halva min arbetsplats. Ett tag skulle jag bli folkhögskollärare. Alla var jätte pepp. Det kommer passa mig perfekt fick jag höra. Och bara ett års studier, det är ju inget att fundera över, kör. Så mycket uppmuntran och mina tankar gick på högvarv. När jag börjar tänka på något ser jag bara fördelar. Jag låter tanken vara kvar i mitt huvud tills min hjärna öppnar upp sig för ett större perspektiv. Nu har jag kommit på att det skulle vara ytterligare ett val i den riktning mina tidigare studier gått. Det låter väldigt roligt och bra i teorin. Men hur ska jag kunna omsätta det i verkligen. Jag kommer behöva flytta runt halva Sverige för att få jobb. Så många folkhögskolor finns det inte och så ofta anställer de inte personal.
Så min hjärna har tagit sig ytterligare några varv kring ämnet möjliga yrken för mig nu när jag äntligen ska växa upp och skaffa ett ordentlig jobb som jag kan leva och må gott inom ända fram till pension. Då tog hjärnan fram ett riktigt ess ur rockärmen och flera av mina kollegor satte kaffet i halsen och menade att det kan säkert bli bra men det var något helt annat än det du pratat om innan. Jag försökte förklara hur jag tänkte, alla fördelar med mitt nyfunna kall och även att det faktiskt är ett jobb som jag egentligen skulle ha valt redan som ung om min mamma inte hade sagt "bli aldrig sjuksköterska" bara för att hon själv var det och tyckte att det var så dåligt betalt.
När jag satt där och radade upp argument började jag fundera över om det var mig själv eller mina kollegor som jag försökte övertala. Men det som förvånar mig mest är ändå att det var så många som blev förvånade över mitt val. Nu när jag tänker på det själv känns det som det mest självklara valet. Det har alltid funnits där i bakhuvudet som en trygg kudde att luta mig mot. Skiter sig allt kan jag iallafall utbilda mig till sjuksköterska. Och hur många gånger har jag inte tänkt att om jag vore sjuksköterska hade jag kunnat jobba även utomlands.
En annan tanke kom upp som jag aldrig delade med mig av till mina kollegor. Alla jobb jag har haft har varit mer eller mindre viktiga för människor och samhället. Det jag gjort och även nu gör i mitt jobb kan indirekt ha en påverkan på människor, både positivt och negativ. Jag kan känna att i den värld vi lever i nu, med både krig och miljöförstöring så kan jag inte längre försvara för mig själv att gå runt att göra saker som kanske är bra. Jag vill göra saker som har en direkt påverkan på människor. Jag vill göra skillnad i vardagen.
Sjuksköterska ska du inte bli om du vill ha ett okej jobb att gå till. Då kan du lika gärna jobba kvar här sa en kollega. Sjuksköterska kan du bli om du verkligen vill bli sjuksköterska. Och ja, det kanske är så. Det kanske är ett kall.
När jag pratade med min mamma sa hon så här. Jag vet att jag sagt till dig att du aldrig ska bli sjuksköterska. Det är ju inget yrke som man blir rik på. Där ska jag tillägga utifrån mina egna erfarenheter att för det första blir en inte heller rik på att jobba för staten. Och för det andra så kan en bra lön inte kompensera för känslan av meningslöshet. Jag har haft en förhållandevis bra löneutveckling på min arbetsplats men jag är inte lycklig för det. Jag frågade iallafall mamma om hon tycker att sjuksköterska är ett bra yrke. Ja jag trivs sa hon. Det är klar att hon gör. Det har hon alltid gjort.
Idag när jag till slut tog mig upp ur sängen blev det en riktig bra dag. Sebastian och jag gick på stan för att handla jeans. Det gör vi ungefär en gång vart femte år så nu hade tyget blivit bra tunnt i de två par jag äger. Vi passade på att äta soppa på ett koreanskt ställe som vi båda gillar. Sen gick vi hem och sysselsatte Myra lite samtidigt som vi städade och rensade i källaren. Det är något som legat över mig länge och nu har jag äntligen lyckats säga hej då till ett antal saker som legat där och tyngt mig. Jag hittade också på mina gamla gymnasiebetyg och det kändes riktigt bra att jag nu har dem i tryggt förvar.
Nu var det ju ett antal år sedan jag gick ut gymnasiet så jag hade glömt hur mina betyg såg ut. Jag blev ganska överraskad när jag såg att jag hade högre betyg i matte än i engelska. Att de estetiska ämnena tillsammans med samhällskunskap, sociologi och arbetsmiljö & säkerhet var mina starkaste ämnen förvånar mig inte. Att jag däremot hade högsta betyg i naturkunskap B hade jag inte kunnat gissa.
Jag fick faktiskt stipendium för flit och framsteg i skolarbetet. Det syns så tydligt på mina betyg att jag av någon anledning steppade upp sista året. Första och andra året hade jag medelbetyg i alla ämnen, ett par G och tre MVG. Sista året gick jag ut med tolv MVG, tre G som hängt med från år ett och två samt resten VG i fjorton ämnen.
Det är tack vare att jag läste en estetisk linje där jag fick värva teoretiska ämnen med praktiska. Jag är inte gjord för att sitta still hela dagarna, varken i skolbänken eller ute i arbetslivet. Så jag tackar min studievägledare på högstadiet som rådde mig att läsa ett gymnasieprogram som jag tyckte var roligt. Det har jag nytta av nu sjutton år senare när jag äntligen ska välja yrke.
