Ater igen spetserar jag pa gatorna i Quito. Solen skiner och det är ruskigt skönt. Stadens brus lägger sig som ett tryggt och bekant lager av bomull runt mina öron. Känslan av att vandra runt i en stad där jag vet att jag har minst tolv andra vänner inom räckholl är underbar. När jag gar pa gatan i den ljumma eftermiddagssolen känns det som att jag har en vardag i Quito. Efter nagra veckor pa landet tyr sig denna stad liknande städer jag tidigare levt i. Inte minst Cork pa Irland som trots att den var ett ham för mig i fem manader ända var utomlands. Detta är ännu en utländsk stad som ter sig bekant och som visar sig skulla kunna erbjuda ett liv med utekvällar, cafébesök och proenader precis som vardagen för mig vanligen ter sig. Men jag ska inte bo i Quito och jag gillar livet pa landet men att leka med tanken om att sträva mot det som är mest bekant kittlar skönt i min kropp.
Det var som väntat underbart att träffa mina tio andra reskamrater samt resurspersonen Asa. Skönt att lyssna pa att alla upplever vissa brister och svarigheter med organisationer och familjer samt kul att fa en bild av hur de lever. Mina vänner som själva rakat ut för loppbett lyckades konstatera att även jag har en rand av röda prickar langs byxlinningen pa ryggen. Och de mest envisa röda prickarna pa mina handleder kan jag inte längre placera i gruppen solexemprickar. Nej, de har orsakats av de sma lantlivslopporna och tidigare definierade myggbett vid anklar och ben far aäven de placeras in i kategorin loppbett. Ja, det var bara att traska iväg till apoteket och köpa en tval som ska ta kol pa dessa djur. Problemet är väl bara att de snarare bor i min säng och kanske klader än pa min kropp. Kanska är det tid att lära mig att bli ett med alla naturens djur, även de minsta.
Orsaken till varför jag är här är att FENOCIN fyller 40 ar och det var firande igar. Kul att dansa lite med handledarna samt även träffa ecuatorianer som jag träffat pa i Malmö da da var där som praktikanter. I den Ecuatorianska kontexten var de mycket mer framat och pratsamma. Men en orsak kan ju vara att vi nu helt plötsligt har en gemensam historia och gemensamma erfarenheter att dela.
söndag 30 november 2008
onsdag 26 november 2008
Olika viljor
Idag besökte jag, Asa och handledaren Pepe en skola i min by för att planera engelsaklektioner. Asa och jag tycker att det är ett bra sätt att lära känna folk pa och fa kontakter. Var vilja är att helst undervisa för ungdomar och max tva ganger per vecka sa att vi far tid att för sant som mer har med organisationen att göra.
Läraren pa skolan var jätte glad att vi kom och hade dock en annan vilja än oss. Sa hade även Pepe. Det slutade med att vi nu har planerat in en engelskalektion, á en timme, per dag för barn fran 8 till 15 ar. Det är inte hallbart i langden da det tar nagra timmar att planera varje lektion. Helt plötsligt blev vi engelska lärare pa heltid.
Nar vi var pa filkeprojektet igar var alla mana om att visa sitt fina budskap med det. Som sa manga praktikanter rakar ut för ville FIIS att vi skulle hjälpa dem att söka pengar till projektet da det var det som fattades. Jag tycket det var lite jobbigt att fa den pressen pa mig som att min vistelse här inte skulle vara nagot värd om jag inte kunde hjälpa dem ekonomiskt. Asa och jag har iallafall pratat om att vi kan försöka kontakta Naturskyddsföreningen eller WWF. Det kan ju pa ett satt vara kul att lära sig hur man söker stöd. Det ar ju en stor del av vad FIIs gör eftersom allt hanger pa att det ska finnas finansiärt stöd. Men ska vi göra det gar det ju inte att syssla med engelska twentyfour-seven.
Vi far se hur det blir. Imorgon ska vi traffa första klassen. Det ska bli spannande. Pa fedag kväll far vi till Quito för att ga pa möte med FENOCIN. Da far vi antligen traffa klassen igen och höra hur alla haft det. En efterlängtad tripp för alla oss tolv!
Läraren pa skolan var jätte glad att vi kom och hade dock en annan vilja än oss. Sa hade även Pepe. Det slutade med att vi nu har planerat in en engelskalektion, á en timme, per dag för barn fran 8 till 15 ar. Det är inte hallbart i langden da det tar nagra timmar att planera varje lektion. Helt plötsligt blev vi engelska lärare pa heltid.
Nar vi var pa filkeprojektet igar var alla mana om att visa sitt fina budskap med det. Som sa manga praktikanter rakar ut för ville FIIS att vi skulle hjälpa dem att söka pengar till projektet da det var det som fattades. Jag tycket det var lite jobbigt att fa den pressen pa mig som att min vistelse här inte skulle vara nagot värd om jag inte kunde hjälpa dem ekonomiskt. Asa och jag har iallafall pratat om att vi kan försöka kontakta Naturskyddsföreningen eller WWF. Det kan ju pa ett satt vara kul att lära sig hur man söker stöd. Det ar ju en stor del av vad FIIs gör eftersom allt hanger pa att det ska finnas finansiärt stöd. Men ska vi göra det gar det ju inte att syssla med engelska twentyfour-seven.
Vi far se hur det blir. Imorgon ska vi traffa första klassen. Det ska bli spannande. Pa fedag kväll far vi till Quito för att ga pa möte med FENOCIN. Da far vi antligen traffa klassen igen och höra hur alla haft det. En efterlängtad tripp för alla oss tolv!
Bergsutflykt med smak av blabär
Nu minna vänner ska ni äntligen fa se en rejäl massa bilder fran Ecuador!
Igar var jag och Asa pa utflykt med FIIS till ett fiskprojekt. Vi akte buss till en annan by och fortsatte sedan ut pa landet upp i bergen. En bra bit bort fran alla andra hus bodde en familj som jobbade med fiskodling, bavaring av och aterplantering av naturen. Fiskarna som odlades var till for att aterplanteras i floderna som blivit utfiskade. Vi Vandrade langs en vag som de som gar till fots till orienten gar pa. Den var lerig och gropig. En avstikcare upp i bergen ledde oss till buskar med rika bär. Ni ser dem pa bilden ovan. De smakade precis som blabär och jag tror att det kan ha varit en form av dem. Uppe i bärgen stotte jag pa manga nyplanterade skott av björkar och tallar. Tydligen höll dessa trad pa att försvinna fran bergen och bahovde aterplanteras. Mannen i röd hatt var en av dem som jobbade med projektet.
Växterna till höger tycker jag ser ut som sma eldar.
I bergen fanns ocksa mycket mer vackra blommor och växter an det gör pa den odlade mark som jag babor just nu. Här ser ni min handledare Pepe och en annan som jobbar pa FIIS plocka med sig olika växter hem.
Jag fick sitta langst fram och prata med busschaffören pa vagen till bergen.
Kortet med mörka molnäar fran orten Saraguro. Det ar i närheten av där min familj har sitt hus. Bilden ovan visar min by Oñacapac en molnig dag.
Cafét pa bilden är Asas och mitt favoritcafe. Där jobbar en butter gammal gubbe som alltid gar runt med utstickande underläpp.
I köket star Asas mamma Rosa och lagar kol tillsammans med sin syster Maria. Detta är efter en minga som vi hade tillsammans i lördags da vi ransade nagons aker fran ogräs.
Sista bilden visar mig och min pappa Miguel nar vi en het solig dag hackar oss igenom majs och bondböneplantaget för att utrota det fran ogras.
fredag 21 november 2008
Handlingskraftiga
Igar var Asa och jag riktigt trotta pa att bara bli runtvisade pa tyristaktiviteter och inte fa nagon inblick i vad organistationen gor. Hittills har vi bara traffat handledarna ett par timmar pa eftermiddagen och ovrigt tid har vi hangt med vara familjer. Efter att ha suttit och klagat pa en parkbank over hur slappt det ar och hur lite vi vet om organisationen gick vi till ett cafe och skrev ner en handlingsplan for vad vi vill gora och vad vi vill fa fram till handledarna. Denna lamnade vi idag pa eftermiddagen da vi traffade dem och iallafall den ena, Pepe, tyckte att det var jatte bra att se vad vi vill. Han sade att han hade haft svart att se det innan.
Da en av sakerna vi skrivit upp i planeringen var att komma igang med engelskalektioner som vi pratat med nagra personer om innan. Jag traffade en larare pa mingan forra helgen samt en annan som jobbar pa FIIS som var mycket possitiva till det. For att komma igang med en planering gick Asa och jag till visepresidenten for FIIS som bor i min by. Han var tacksam for att vi kom och for varat initiativ och tog pa sig att ta reda pa mer om nar och hur. Vi blev inbjudna p ett mote pa eftermiddagen samma dag men tyvarr blev det inget av det for de var valdigt fa som kom. Dock fick vi aven prata lite med presidenten for FIIS. Han berattade att ett stort problem i byarna var migrationen och att problemet vilar pa faktumet att Ecador inte tagit del av den globaliserade varldens takniska framgangar samt att pengar fattas och att marknaden ar svag for det som produceras. Jag skrev tidigare att manga jag traffat ar stolta over att de inte anvander maskiner i jordbruket. Detta ar en paradox da det tunga kroppsliga arbete som smabonderna har belastas med bidrar till fattigdomen. For att halla ett litet falt med majs i schakt fran ogras kravs dagars arbete. Tyvarr gar det ju inte att forneka att effektivitet bidrar till att mer mat produceras och att bonderna avlonas mer samt att fler munnar mattas. Men vill vi verkligen att jordbruket ska bli en industri som i Sverige? Kenske finns det en gyllene medelvag.
Da en av sakerna vi skrivit upp i planeringen var att komma igang med engelskalektioner som vi pratat med nagra personer om innan. Jag traffade en larare pa mingan forra helgen samt en annan som jobbar pa FIIS som var mycket possitiva till det. For att komma igang med en planering gick Asa och jag till visepresidenten for FIIS som bor i min by. Han var tacksam for att vi kom och for varat initiativ och tog pa sig att ta reda pa mer om nar och hur. Vi blev inbjudna p ett mote pa eftermiddagen samma dag men tyvarr blev det inget av det for de var valdigt fa som kom. Dock fick vi aven prata lite med presidenten for FIIS. Han berattade att ett stort problem i byarna var migrationen och att problemet vilar pa faktumet att Ecador inte tagit del av den globaliserade varldens takniska framgangar samt att pengar fattas och att marknaden ar svag for det som produceras. Jag skrev tidigare att manga jag traffat ar stolta over att de inte anvander maskiner i jordbruket. Detta ar en paradox da det tunga kroppsliga arbete som smabonderna har belastas med bidrar till fattigdomen. For att halla ett litet falt med majs i schakt fran ogras kravs dagars arbete. Tyvarr gar det ju inte att forneka att effektivitet bidrar till att mer mat produceras och att bonderna avlonas mer samt att fler munnar mattas. Men vill vi verkligen att jordbruket ska bli en industri som i Sverige? Kenske finns det en gyllene medelvag.
torsdag 20 november 2008
Vissa manniskor blir branda av solen da den ar stark. Jag far eksem. Ett sar pa varje hand fran ett stadigt grepp om hackan. Och handleden full av sma allergiska prickar av solen och varmen. Jo, det ar gassande hett har pa dagarna. Den omtalade kylan och de regnida dagarna har lost med sin franvara vo¡ilket iochforsig ar skont. Man oj vad varmt det ar att hacka i jorden under gassande sol.
For ett par dagar sedan fick jag prova pa att mjolka en ko. Jag forsokte furst med att forsiktigt och fint massera frem mjolken men resultatet blev att det mest foll ner gammal spenhud och smuts i spannen. Efter att ha studerat proffsen lite kom jag pa att man ska trycka uppat for att fa ner mjolken i spenan och sedan dra ner hort. Ja, jag hoppas att kon inte tar illa upp men det kanns inte snallt att slita och dra sa. Vad som heller inte kandes snallt var att lilla kalven fick komma och ta nagra sug pa varje spena for att sedan bli bortsliten igen. Da var det tycligen lattare att fa ut den sista mjolken. Hur som hellt tycker jag anda att folket i min by och saker de i de andra ocksa ar valdigt mana om att djuren har det bra. Djuren har slipper inte sta ihoptrangda i ett stall dag ut och dag in. De gar ute och betar men dock ar de for de mesta bundna runt en stolpe och flyttas runt till olika plattar dar det finns betesmark. En hast som jag gar forbi om dagarna ar oerhort smal. Sa att jag riktigt kan se hoftbenen sticka upp och ut dar bak samt varje revben. Pa manga hundar ar revbenen ocksa synliga men hundarna ar losa och glada och for ovringt varkar de andra djuren valmatade med gras och grodor.
Igar nar jag gick pa vagen i min by ropade nagra personer som arbetade pa sin aker om jag ville komma och hjalpa till. Visst ville jag de da det var ett ypperligt tillfalle att lara kanna folk. Jag fick en hacka i min hand och borjade arbeta. Nyfikna fragor om sverige och sjalvklart den vanliga fragan om jag har pojkvan eller inte. De fragade om man har maskiner i jordbruket i Sverige och jag svarade ja samtidigt som jag med en vissad skeptism berattade att jordbruket i Sverige ar en industri. Och det kan jag saga att manga jag pratat med har med stolthet berattar om att inga maskiner eller kamikalier anvands samt att manga produkter som anvands i jordbruk och kulturarva ar naturliga.
Nar jag jobbat en liten studn med deras jord och smapratat lite kommer en person ut pa akern med en stor flaska lask och brod. Tillsammans sitter vi pa akern och fikar lite innan jag blir tackad efor hjalpen och bar min vag. Jag blev mycket glad av denna spontana inbjudan aven fast det var jag som hjalpte till. Misstanker att det var min ansats pa mingan som oppnade dorrarna lite mer.
For ett par dagar sedan fick jag prova pa att mjolka en ko. Jag forsokte furst med att forsiktigt och fint massera frem mjolken men resultatet blev att det mest foll ner gammal spenhud och smuts i spannen. Efter att ha studerat proffsen lite kom jag pa att man ska trycka uppat for att fa ner mjolken i spenan och sedan dra ner hort. Ja, jag hoppas att kon inte tar illa upp men det kanns inte snallt att slita och dra sa. Vad som heller inte kandes snallt var att lilla kalven fick komma och ta nagra sug pa varje spena for att sedan bli bortsliten igen. Da var det tycligen lattare att fa ut den sista mjolken. Hur som hellt tycker jag anda att folket i min by och saker de i de andra ocksa ar valdigt mana om att djuren har det bra. Djuren har slipper inte sta ihoptrangda i ett stall dag ut och dag in. De gar ute och betar men dock ar de for de mesta bundna runt en stolpe och flyttas runt till olika plattar dar det finns betesmark. En hast som jag gar forbi om dagarna ar oerhort smal. Sa att jag riktigt kan se hoftbenen sticka upp och ut dar bak samt varje revben. Pa manga hundar ar revbenen ocksa synliga men hundarna ar losa och glada och for ovringt varkar de andra djuren valmatade med gras och grodor.
Igar nar jag gick pa vagen i min by ropade nagra personer som arbetade pa sin aker om jag ville komma och hjalpa till. Visst ville jag de da det var ett ypperligt tillfalle att lara kanna folk. Jag fick en hacka i min hand och borjade arbeta. Nyfikna fragor om sverige och sjalvklart den vanliga fragan om jag har pojkvan eller inte. De fragade om man har maskiner i jordbruket i Sverige och jag svarade ja samtidigt som jag med en vissad skeptism berattade att jordbruket i Sverige ar en industri. Och det kan jag saga att manga jag pratat med har med stolthet berattar om att inga maskiner eller kamikalier anvands samt att manga produkter som anvands i jordbruk och kulturarva ar naturliga.
Nar jag jobbat en liten studn med deras jord och smapratat lite kommer en person ut pa akern med en stor flaska lask och brod. Tillsammans sitter vi pa akern och fikar lite innan jag blir tackad efor hjalpen och bar min vag. Jag blev mycket glad av denna spontana inbjudan aven fast det var jag som hjalpte till. Misstanker att det var min ansats pa mingan som oppnade dorrarna lite mer.
tisdag 18 november 2008
Grattis Sofia!
Idag fyller min alskade vän Sofia ar. Da du är i Argentina och jag i Ecuador kan vi inte träffas for att fira. Den pressent jag kan ge dig nu ar narga bilder pa mig som du kan studera noga for att minnas att du har en Shalon i samma kontinent som dig som tanker pa dig och saknar dig mycket.Pa den forsta bilden ser du mig och min lillasyster Sisa framfor oppnaspisen i mitt hus. Lilla vovven ar familjens lilla perrito. Kan du gissa om jag ar glad att vi har en hundvalp?
Bilden till vanster ar jag pa en tursitsevardighet som vara handledare tog med mig ocvh Asa till. Det ar la baño de inca. Dar inkafolket renade sina sjalar.
I bakgrunden pa bilden till höger syns byn Oñacapac dar jag bor.
Hall til godo med detta till vi ses och kan fira med ett riktigt patry!
lördag 15 november 2008
Hacka och spade genom stenig jord
Med jord i byxorna och itslitna hander vandrar jag hem efter en dags gemensamt arbete i byn.Minga kallas det och ar en obligatorisk aktivitet som alla familjer i byn ska bidra med pa lordagarna. Idag gravde vi ett dike som det lades ned en vattenledning i samt en djup grop dar vattnet skulle samlas. Det var min forsta minga och jag gillade det. Det var lul att arbeta tillsammans med byborna och ett bra satt att lara kanna folk. Visst var det mycket tid som jag inte pratade med nagon utan bara gravde och log mot folk men ibland fick jag olika fragor om Sverige och vad jag gjorde har. En person som jag traffat pa organisationen tog meg med till sin kryddtradgard for medicinnvaxter som han stolt visade upp.
Det var aven skont att ta i lite med hackan och spaden. Nar vi arbetat nagra timmar var det gemensam middag da alla fick en stor talrik med ris och en rora med fisk och pasta.
Igar var det fest med familjen. Flera av barnen var pa besok och kvallen till ara hade foraldrarna slaktat en kykling och tva marsvin. Kycklingen tillagades i en soppa och marsvinen grillades i oppna spisen i mitt hus. For ovrigt ar det allas hus nu for jag har vbisat att familjen ar valkommen att sova dar och de har med gladje antagit erbjudandet. Igar bar vi in bord och stolar i huset och at framfor den oppna brasan. Det paminner bade lite om Norrkoping dar jag bjod in en massa venner till mat i min lilla lagenhet samt om opsta dar familjen samlas i ett hus med oppen brasa for att umgas och ata. Jag fick ata agg, ris och sallad nar de andra at kott. Snall familj som ger mig vegetariskt.
Igar var jag och Asa aven med varan handledare Peppe till en annan by. Dar halsade vi pa en folkhalsoklinik som finansierades av staten. Det var en doktor poch en till peron som jobbade dar. De kontrollerade halsan pa barnen och de gravida, vaccinerade och informerade om halsa. Valdigt kul att se att det finns sadana kliniker som ar sa viktiga.
Pepe sade att han ska ta oss till orienten, regnskogen, Amazonas, for nagra dagar om vi vill det. Jag skulle tycka att det var otroligt kul. I den byn vi besokte bor det manga som jobbar i orienten. Det tar en dag att ga och sex timmar med bil. Det ar tydligen inte ovanligt att ga.
Det var aven skont att ta i lite med hackan och spaden. Nar vi arbetat nagra timmar var det gemensam middag da alla fick en stor talrik med ris och en rora med fisk och pasta.
Igar var det fest med familjen. Flera av barnen var pa besok och kvallen till ara hade foraldrarna slaktat en kykling och tva marsvin. Kycklingen tillagades i en soppa och marsvinen grillades i oppna spisen i mitt hus. For ovrigt ar det allas hus nu for jag har vbisat att familjen ar valkommen att sova dar och de har med gladje antagit erbjudandet. Igar bar vi in bord och stolar i huset och at framfor den oppna brasan. Det paminner bade lite om Norrkoping dar jag bjod in en massa venner till mat i min lilla lagenhet samt om opsta dar familjen samlas i ett hus med oppen brasa for att umgas och ata. Jag fick ata agg, ris och sallad nar de andra at kott. Snall familj som ger mig vegetariskt.
Igar var jag och Asa aven med varan handledare Peppe till en annan by. Dar halsade vi pa en folkhalsoklinik som finansierades av staten. Det var en doktor poch en till peron som jobbade dar. De kontrollerade halsan pa barnen och de gravida, vaccinerade och informerade om halsa. Valdigt kul att se att det finns sadana kliniker som ar sa viktiga.
Pepe sade att han ska ta oss till orienten, regnskogen, Amazonas, for nagra dagar om vi vill det. Jag skulle tycka att det var otroligt kul. I den byn vi besokte bor det manga som jobbar i orienten. Det tar en dag att ga och sex timmar med bil. Det ar tydligen inte ovanligt att ga.
onsdag 12 november 2008
Bergsbestigna hander mot dammigt tangentbord
Uppfoljning fran forra inlagget. Hur ska det ga med min familj. Blir jag kvar i ett lyxhus med en familj som ar helt underbar eller flyttar jag till okand mark for att leva ett liv som ar mer vanligt for ecuatorialner? (Min handledare hade namnligen hittat en annan familj till mig i en annan by). Sager min mamma att jag far bo kvar bara for att vara snall eller for att hon vill ha mig? Vill jag sjalv prova pa det mer tuffa livet snarare an att leva som en prinsessa med uppen spis och elektrisk dusch? Efter mycket grummlande over vad jag och vad jag tror att min familj vill tog jag tjuren i hornen och opratade med min mamma Carmen. Nar jag berattat att det finns en annan familj gjorde hon klart for mig att det inte var nagra problem att jag bodde kvar samt att hon inte ville att jag flyttade foar att barnen skulle sakna mig. Puh, problemet ar lost och jag stannar! Jag och barnen har blivit goda vanner. Vi har sjungit tillsammans och aldat i brasan. Jag har hangt endel med mamma Carmen och pratat med henne samt pratat med en aldre son.
Vad galler spraket har jag kommit pa att tystnaden inte ar en produkt av konversationssvarigheter. Den ar snarare kulturellt betingad da folket i de Ecuatoriansdka bergen ar lite som norrlanningar. Jag tror inte att det ar nagot kostigt att sitta tyst och stilla och bara titta ut och fundera. Nagot som jag tror ar valdigt larorikt for mig.
Idag tog en av vara handledare samt nagra andra fran organisationen FIIS med oss pa aventyr. Vi besokte ett vattenfall i bergen med en liten lagun dar inkafolket ska ha badat och ranat sina sjalar. Det var kul att klattra lite och visa sig modig. Vi klattrade en liten bit upp gor ett vattenfall och det var ratt snarigt. Jag fick hjalp av en manlig hand att dra mig upp sista biten. For att jamna ut genus spelet tog jag initiativet att dra upp en annan man nar han skulle upp. Det var kul att gora nagot tillsammans och fa skratta lite spontant.
Nu kan jag inte vara sa mycket mer pa internet for jag lever pa lanade pengar av Asa. Har fanns ingen bankomat, bara banker, sa vi far ta en utflykt till staden Loja pa lordag som ligger 2,5h bort ed buss.
Vad galler spraket har jag kommit pa att tystnaden inte ar en produkt av konversationssvarigheter. Den ar snarare kulturellt betingad da folket i de Ecuatoriansdka bergen ar lite som norrlanningar. Jag tror inte att det ar nagot kostigt att sitta tyst och stilla och bara titta ut och fundera. Nagot som jag tror ar valdigt larorikt for mig.
Idag tog en av vara handledare samt nagra andra fran organisationen FIIS med oss pa aventyr. Vi besokte ett vattenfall i bergen med en liten lagun dar inkafolket ska ha badat och ranat sina sjalar. Det var kul att klattra lite och visa sig modig. Vi klattrade en liten bit upp gor ett vattenfall och det var ratt snarigt. Jag fick hjalp av en manlig hand att dra mig upp sista biten. For att jamna ut genus spelet tog jag initiativet att dra upp en annan man nar han skulle upp. Det var kul att gora nagot tillsammans och fa skratta lite spontant.
Nu kan jag inte vara sa mycket mer pa internet for jag lever pa lanade pengar av Asa. Har fanns ingen bankomat, bara banker, sa vi far ta en utflykt till staden Loja pa lordag som ligger 2,5h bort ed buss.
söndag 9 november 2008
Livet i byn har borjat
Igar nmorse kom jag fram till byn Oñacapa efter en lang kall och skakig bussfard genom halva landet. Mina handledare foljde med mig och Asa till vara byar och nar vi kom till min var kvinnan jag skulle bo hos missnojd ,med att jag bara var en person. Hon hade trott att vi bada skulle bo hos henne och enligt hennes planer skulle det inte ga ihop ekonomiskt med bara en. Kommunikationsproblem nummer ett! Ar beredd pa at det kommer komma fler. HUr som halst kande jag mig inte sa valkommen och det var en hel del forhandlanden bakom min rygg innan en annan kvinna, vars lilla dotter som jag pratat lite med medan jag vantade pa de andra, och som var jatte rar, valde att ta hand om mig. Jag blev jatteglad for den familjen var sa gullig. Mamman visade mig till ett hus som hon hyr ut till turister och det ar dar jag bor nu men jag vet att jag inte kommer att fa stanna for det ar aldelens for lyxigt mot vad jag, enlogt bestammelser, ska betela. Huset har en oppen spis, tva stora sangar och ett kaklat badrum med dusch och toalett. Bakom mitt hus ligger koket som familjen lagar mat i och som vi ater i tillsammans. En bit bort, kanste sju minuters promenad ligger deras hus dar de har marsvin, kaniner, far, honor och hundar (hundarna ar lite overallt). Dar har de ocksa ett gronsaksland som jag forstar ar ekologiskt. Tydligen bor famijen bara i det huset pa semestrar och helger. De har aven en bostad i Saraguro som ar en storre by. Det ar dar barnen gar i skolan.
Jag vet att jag inte kommer att fa stanna i huset da det ar avsett for fler och jag tror aven sjalv att det ar battre om jag bor tillsammans emd en familj. Dock trivs jag valdigt bra med denhar familjen da bade barnen och mamman ar valdigt gulliga. Mamman later mig fa hjalpa till nar jag tar initiativ till det. Tillsammans med dem har jag flyttat far, ransat gronsakslandet och matat marsvinen och kaninerna. Vi har aven spelat kort tillsammans och jag har visat bilder fran sverige. Mamman ar intresserad och fragade om varje bild jag visade. Barnen, speciellt det tva minta (det finns tva aldre ocksa) ar kontaktsokande och vill garna umgas med mig.
Jag pratar med familjen men jag tycker att det ar frustrerande att inte kunna spraket val. Det ar svart att smaprata nar ord fattas och det blir latt tyst nar vi ater men det ar valdigt skont att det finna barn vid bordet som lattar upp stamningen. Ingen av familjemdelemmarna varkar ha langt till skrattet vilket kan latta upp stamningen ibland.
Idag har mina handledaere visat mig och Asa runt i Saraguro. Vii har titttat pa olika marknader och pa fotboll. Det visar och berattar lite smatt men aven har ar det svart att halla en konversation och det blir latt att vi svarar "si, si". Men jag och Asa kampar pa och hoppas pa att spraket kommer med tiden. Hon verkar ha det tuffare med sin familj som inte later henne hjalpa till och som for tillfalet inte har rinnande vatten.
Ute ar det varmt som sjutton for solen gassar pa. Jag hade forberett mig pa kyla men det ar bara kvallarna och natterna som ar svala.
Imorgon ska vi till kontoret for organisationen FIIS (en underorganisation till FENOCIN) som ligger i Saraguro. Hoppas pa att fa traffa manga trevliga manniskor och lara mig intressanta saker.
Jag vet att jag inte kommer att fa stanna i huset da det ar avsett for fler och jag tror aven sjalv att det ar battre om jag bor tillsammans emd en familj. Dock trivs jag valdigt bra med denhar familjen da bade barnen och mamman ar valdigt gulliga. Mamman later mig fa hjalpa till nar jag tar initiativ till det. Tillsammans med dem har jag flyttat far, ransat gronsakslandet och matat marsvinen och kaninerna. Vi har aven spelat kort tillsammans och jag har visat bilder fran sverige. Mamman ar intresserad och fragade om varje bild jag visade. Barnen, speciellt det tva minta (det finns tva aldre ocksa) ar kontaktsokande och vill garna umgas med mig.
Jag pratar med familjen men jag tycker att det ar frustrerande att inte kunna spraket val. Det ar svart att smaprata nar ord fattas och det blir latt tyst nar vi ater men det ar valdigt skont att det finna barn vid bordet som lattar upp stamningen. Ingen av familjemdelemmarna varkar ha langt till skrattet vilket kan latta upp stamningen ibland.
Idag har mina handledaere visat mig och Asa runt i Saraguro. Vii har titttat pa olika marknader och pa fotboll. Det visar och berattar lite smatt men aven har ar det svart att halla en konversation och det blir latt att vi svarar "si, si". Men jag och Asa kampar pa och hoppas pa att spraket kommer med tiden. Hon verkar ha det tuffare med sin familj som inte later henne hjalpa till och som for tillfalet inte har rinnande vatten.
Ute ar det varmt som sjutton for solen gassar pa. Jag hade forberett mig pa kyla men det ar bara kvallarna och natterna som ar svala.
Imorgon ska vi till kontoret for organisationen FIIS (en underorganisation till FENOCIN) som ligger i Saraguro. Hoppas pa att fa traffa manga trevliga manniskor och lara mig intressanta saker.
fredag 7 november 2008
¡Oñacapa here I come!
Sitter pa ett internetcafe i Quito tillsammans med tre tappra reskamrater som likt mig kommer att spendera den kommande natten pa en buss. Jag och Asa aker till Saraguro ikvall vid sju och kommer fram tolv timmar senare. Linn och Sara som sitter bredvid mig far till kusten klockan elva ikvall och kommer fram rio timmar senare. Torbjorn och Gabriel som ocksa skulle till kusten idag fick ta sitt pick och pack och aka tillbaka till vandrarhemmet for att stanna ytterligare ett oar natter. Quito ville tydligen inte lata dessa tva gossar flyga mot varmare platser och orsaken till att de blev kvar ar att deras handledare aldrig kom som planerat for att hamta dem. Nar vara andra handledare var har under gardagen och idag for att lara kanna oss, fa viktig information samt eskortera oss till blivande hem och arbetsplatser partade deras handladaer loss i Guayaquil som ar Quitos storsta stad och ligger vid kusten. Snopet for Torbjorn (Torozo, pa spanska) och Gabriel. Tror inte att de ar sa glada over att ha blivit tilldelade handledare som skiter fullstandigt i dem. Men allt loser sig forr eller senare och nu har en efterlysning efter tva mer ansvarsfulla skalar paborjats. Lilla Maja blev ocksa kvar i Quito da hon haft oturen att bli sjuk fran och med forsta dagen har. Sofia fick aka ensam med sina handledare i vantan pa att Maja ska bli stark nog for att orka ta sig upp pa annu hogre hojder.
Sa vissa av oss har akt, vissa vantar p att aka och andra blev snopet kvar. Att ta farval av de andra var ratt sorgligt och hela formoddagen var en enda lang jobbig vantan pa de stora falvalen. Nu kanns det ratt sa lungt och jag har ju mykcet spannande att se fram emot framover. Men valdigt jobbit kommer det ocksa att bli innan jag kommit in i spraket mer och kulturen ocksa for den delen. Maste komma ihag att alltid ha toapapper i fickan for da jag ska ga och pudra nasan samt ett par plastpasar da jag blir bjuden pa mycket mat och inte vill vara oartig och tacka nej tillden. Da spar man det till senare tillfallen.
Att traffa handledarna igar var trevligt. Det var bara en av tva som kommit fran Saraguro men han verkar bra iallafall men var kanske inte forberedd pa vara bristande sprakkunskaper. jag ar iallafall nojd att jag lyckades fa uttrycka mina forvantningar pa vistelsen samt forsta nagorlunda bra vad han sade. Vi har planerat att jag och Asa ska fa besoka kvinno- och ungdomsprojekt de forsta veckorna samt bli visade vissa sevardigheter. Han var valdigt symopatisk och lyhord pa vad vi ville gora. Den andra handledaren kom idag sa vi fick traffa honom ocksa. Han hade akt nattbussen hit idag och aker nattbussen med oss tillbaka ikvall. Strongt jobbat. Synd bara att han missade informationen. Den ena handledaren verkar ha ett heltidsjobb och den andra studerar pa College. Den storsta faran at att de kommer att vara vsldigt upptagna men om det blir sa kommer vi nog att fa byta handledare.
Igarkvall hade vi en noche kultural tillsammans och vi hade forberett ett traditionellt luciafirande. Lamorna slacktes ned och intagandes kom vi med varsit brinnande ljus i handen och med varan finaste stamma sjungandes pa luciasangen. Efter att vi sjungit nagra sanger, som for ovrigt enligt mitt ora blev oerhort vackert, och tagat ut bjod vi upp vara handledare till dans runt midsommarstongen, som fick gestaltas av Sofia. Vara hadledares upptradanden var mindre livade och vi fick for forsta gangen uppleva den omtalade "trampa trampa dansen". Den gick ut pa att man antingen stod i par, mitt emot varandra och trampade med fotterna eller trampade runt i en ringdans. Det som livade upp det hela var att nagon helt spontant kunde byta varv. Mycket lyckfull dans som tydligen kan paga i evigheter. Ser fram emot att utforska den mer. Fick ocksa en liten beundrare som var ordforandes lilla son. En mycket charmig liten pojke som trots sina foga tva ar visste exakt nar det var dags att klappa i handerna i takt till musiken. Han satt i mitt kna och luktade lok och annanas. En harlig blandning odorer sparade fran dagens och kvallens olika maltider.
Nu borjade regnet vraka ner. Himmlen ar oppen och jag hade trots vetskapen om vadret i Qutio inte tagit med dagot skydd for regnet. Nej, detta var inte vantat da himmlen var knallbla och solen stekte pa vara blcka nackar for bara ett par timmar sedan. Men ska jag sitta har och skriva till er tills regnet slutar har jag snart skrivit en hel novell sa det ar nog tid att sluta.
Ha det gott! Nsta gang vi hors ar jag forhoppningsvis i Oñacapa eller Saraguro.
Sa vissa av oss har akt, vissa vantar p att aka och andra blev snopet kvar. Att ta farval av de andra var ratt sorgligt och hela formoddagen var en enda lang jobbig vantan pa de stora falvalen. Nu kanns det ratt sa lungt och jag har ju mykcet spannande att se fram emot framover. Men valdigt jobbit kommer det ocksa att bli innan jag kommit in i spraket mer och kulturen ocksa for den delen. Maste komma ihag att alltid ha toapapper i fickan for da jag ska ga och pudra nasan samt ett par plastpasar da jag blir bjuden pa mycket mat och inte vill vara oartig och tacka nej tillden. Da spar man det till senare tillfallen.
Att traffa handledarna igar var trevligt. Det var bara en av tva som kommit fran Saraguro men han verkar bra iallafall men var kanske inte forberedd pa vara bristande sprakkunskaper. jag ar iallafall nojd att jag lyckades fa uttrycka mina forvantningar pa vistelsen samt forsta nagorlunda bra vad han sade. Vi har planerat att jag och Asa ska fa besoka kvinno- och ungdomsprojekt de forsta veckorna samt bli visade vissa sevardigheter. Han var valdigt symopatisk och lyhord pa vad vi ville gora. Den andra handledaren kom idag sa vi fick traffa honom ocksa. Han hade akt nattbussen hit idag och aker nattbussen med oss tillbaka ikvall. Strongt jobbat. Synd bara att han missade informationen. Den ena handledaren verkar ha ett heltidsjobb och den andra studerar pa College. Den storsta faran at att de kommer att vara vsldigt upptagna men om det blir sa kommer vi nog att fa byta handledare.
Igarkvall hade vi en noche kultural tillsammans och vi hade forberett ett traditionellt luciafirande. Lamorna slacktes ned och intagandes kom vi med varsit brinnande ljus i handen och med varan finaste stamma sjungandes pa luciasangen. Efter att vi sjungit nagra sanger, som for ovrigt enligt mitt ora blev oerhort vackert, och tagat ut bjod vi upp vara handledare till dans runt midsommarstongen, som fick gestaltas av Sofia. Vara hadledares upptradanden var mindre livade och vi fick for forsta gangen uppleva den omtalade "trampa trampa dansen". Den gick ut pa att man antingen stod i par, mitt emot varandra och trampade med fotterna eller trampade runt i en ringdans. Det som livade upp det hela var att nagon helt spontant kunde byta varv. Mycket lyckfull dans som tydligen kan paga i evigheter. Ser fram emot att utforska den mer. Fick ocksa en liten beundrare som var ordforandes lilla son. En mycket charmig liten pojke som trots sina foga tva ar visste exakt nar det var dags att klappa i handerna i takt till musiken. Han satt i mitt kna och luktade lok och annanas. En harlig blandning odorer sparade fran dagens och kvallens olika maltider.
Nu borjade regnet vraka ner. Himmlen ar oppen och jag hade trots vetskapen om vadret i Qutio inte tagit med dagot skydd for regnet. Nej, detta var inte vantat da himmlen var knallbla och solen stekte pa vara blcka nackar for bara ett par timmar sedan. Men ska jag sitta har och skriva till er tills regnet slutar har jag snart skrivit en hel novell sa det ar nog tid att sluta.
Ha det gott! Nsta gang vi hors ar jag forhoppningsvis i Oñacapa eller Saraguro.
söndag 2 november 2008
En kamp mot dansens mönster
Igårkväll blev vi hembjudna till en som jobbar på Latinamerikagruppernas kontor i Quito(SAL). Efter att vi ätit klart och vilat våra mätta magar började det ramla in en hel del ecuatorianer. Med min svaga spanska i åtanke kände jag mig en aning besvärad över tanken att socialisera mig med det nya sällskapet. Dock fick jag tillfället att öva på känslan av att vara socialt handikappad då samtalet med mina nya vänner blev aningen krystat. När tiden led började några att dansa och jag var inte sen att gå upp på golvet. Snart blev jag uppbjuden och gensat hade jag hittat en ny form för att socialicera mig. Dock är inte salsa min starka sida vilket gjorde att mannen jag dansade med började lära mig stegen och höftrörelserna. För att bryta det genusmönster som jag kände var så tydligt både genom att jag blev instruerad i dansen samt att jag blev förd tog jag och snurrade min partner ett par varv runt på golvet. Genusrollerna byttes för en stund om och min partner blev paff av detta snedteg i det manliga och kvinnliga spelet. Likaså var de övriga gästerna på festen som stannade upp en stund från sina konversaitoner.
Allt som kvällen led började jag tycka att det var mer och mer kul att dansa. Vi gick från festen för att besöka en av stans klubbar. Där spelades båden salsa och annat. Jag fortsatte att bli lärd och förd men då och då förde jag iväg min partner på en snurrut på dansgolvet. En gång möttes det av ett förvånande skratt för att visa att något gått fel. En annan gång köpte min prtner mitt initiativ och en mer inproviserande form av dans utvecklades vilket jag tyckte var betydkigt roligare än att följa en dansesn regler. Jag har nog aldrig sansat så mycket som denna natt i Quito och det var länge sedan jag hade så kul. Att pardansen även uppmuntrar till konversationer är något som min spanska mådde mycket bra av. Tänk om jag kunde slippa bårka med dess genusmönster och istället dansa hur jag vill inom pardansens dynamik, då kanske jag faktiskt skulle höja den till skyarna. Sen skulle jag även önska att dansgolvet bestod av mer blandade könskonstellationer än kvinna och man. Även fast formen är romantisk och anspelar på sexalla rörelser är ju detta bara en lek med kroppar som kan utföras med både manliga och kvinnliga vänner.
Allt som kvällen led började jag tycka att det var mer och mer kul att dansa. Vi gick från festen för att besöka en av stans klubbar. Där spelades båden salsa och annat. Jag fortsatte att bli lärd och förd men då och då förde jag iväg min partner på en snurrut på dansgolvet. En gång möttes det av ett förvånande skratt för att visa att något gått fel. En annan gång köpte min prtner mitt initiativ och en mer inproviserande form av dans utvecklades vilket jag tyckte var betydkigt roligare än att följa en dansesn regler. Jag har nog aldrig sansat så mycket som denna natt i Quito och det var länge sedan jag hade så kul. Att pardansen även uppmuntrar till konversationer är något som min spanska mådde mycket bra av. Tänk om jag kunde slippa bårka med dess genusmönster och istället dansa hur jag vill inom pardansens dynamik, då kanske jag faktiskt skulle höja den till skyarna. Sen skulle jag även önska att dansgolvet bestod av mer blandade könskonstellationer än kvinna och man. Även fast formen är romantisk och anspelar på sexalla rörelser är ju detta bara en lek med kroppar som kan utföras med både manliga och kvinnliga vänner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)