torsdag 29 december 2011

Bilder fran resan- Kusten

Vandring i torra varma bergen i Churute.
Krabba som bor i mangrovetrasket i Churute.
Mangrove i Churute.
Bad i Mangrovetrasket.
Fiskare kommer ater efter att ha letat fram krabbor ur sina halor.

Strandliv i staden Playas.
Pa tur far att titta pa delfiner.
Rora faglar.
Jatter som jag motte pa i byn Agua Blanca.
Lerbad i Agua Blanca.
Hus i Agua Blanca.
Strand norr om Puerto Lopez.
Var mortocykeltaxi som tog oss pa en dagstur.

Bilder fran Resan- Cuenca och Saraguro

Jul i Saraguro.
Vattenfall i min by Oñakapak tillsammans med brorsan Marco.
Linnéa tillsammans med min bror Daniel pa julavslutning i skolan.
Min familj i huset i Cuenca.
Bror Braulios underbara son Toni.
Mamma Carmen med barnbarnet Toni.
Familjens hundar Exis och Pancho samt grannens raggiga hund.
Jag med familjens kattunge pa terassen i familjens hus i Cuenca.

Bilder fran resan- Quito och Chimborazo

Picnic med Linnéas familj.
Linnéa med pappa Carlos och dottern Natalie.
Faret i Linnéas familj.
Linnéas by.
Linnéas familj.
Barn som vi traffade pa i Guamote, lillflickan heter Jennie Maria som jag.
Varma bad i Papallata.
Varma bad i Papallata.
Quito, utsikt fran Panecillo.

Puerto Lopez

Sitter pa ett internetcafé med utsikt mot havet och lyssnar pa salsans gungande rythmer. Aven denna dag har varit aventyrsrik. Linnéa och jag har tagit oss nagot mer norrut langs kusten och ar nu i staden Puerto Lopez med dess manga backpackers, fiskare, strandbarer, hostals, snackor och hantverk. Det finns mycket att upptacka i omgivningarna. Idag akte vi pa en ganska lang tur med en motorcykeltaxi som tog oss till en by som heter Agua Blanca (Vitt vatten). Dar vandrade vi runt med en guide i en torr skog och tittade pa olika fornfynd samt badade i en sjo som luktade agg av nagon konstig gas. Vi fick smorja in oss med lera som skulle vara bra for kroppen.

Vi kom ocksa till en strand dar vi hittade en grotta att ga in i. Jag och Linnéa hittade massor med vackra snackskal slipade av havet dar. Jag blir sa sugen att pyssla ihop nagot vackert hantverk med dessa. Pa klipporna kryllade det av spindelliknande krabbor. Det var en riktigt haftig upplevelse.

Imorgon blir det Isla de la plata som ska vara liknande Galapagos med faglar och skoldpaddor. Dar ska vi ocksa snorkla i ett korallrev. Sen vill jag rida hast till den mer tropiska skogen hogre upp i bergen i San Sebastian. Jag hoppas att Linnéa vagar folja med pa denna tur samt att hennes myggbett och solbranna ska ha lugnat sig tills dess.

tisdag 27 december 2011

Playas

En slapp dag vid stranden. Underbart efter tva intensiva veckor i bergen med mycket resande. Vi har nu kommit till koststaden Playas som ligger tva timmar fran Guayaquil. Pa formiddagen hyrde jag och Linnéa ett parasoll med en varsin solstol i. Nar vi satt dar kom olika forsaljare forbi och vi kapte nastan allt som erbjods. Vi ar ju pa semester sa vad fan. En man salde en kokosnot till oss som vi med sugror surplade vattnet ur. En annan salde klyftor av en saftig vattenmelon. Sen kom smyckesforsaljarna och de ar svara att motsta. En kvinna fick gora en tillfallig tatuaring i form av en skoldpadda pa min arm och en annan kvinna flatade Linnéas har sa att hon nu ser ut som en afrokvinna. Luften har ar varm och flaktande. Havet ar ljummet.

Igar da vi med guide vandrade runt i ett naturreservat med mangrovetrask och torra skogsbekladda berg var det hemskt varmt. Luften stog helt stilla och jag var verkligen nara smaltpunkten. Mangroven var riktigt haftig med sina grona lummiga buskiga trad och med sina rotter som gar som ett spindelnat en bra bit over marken. Linnéa och jag hoppade i den salta bruna floden som flot genom trasket och det var en haftig upplevelse. Jag stoppade huvudet under vattnet horde jag sprakande ljud av skogen. Det var tydligen sma backar av vatte som fyllde pa floden som hordes. Guiden hade mycket intressant att beratta om djur och fauna. Till exempel lever det krabbor i sma hal under mangrovetraden. Krabborna lurar pa att det ska falla ner gula lov fran traden. Da kommer de ut ur sina hal och nyper tag i laven. Val nere i halen tuggar de sonder loven for att sedan ata dem da de nastan ar jord. Mangrovetraden tappar gula lov aret om trots att det aldrig ar host. Detta hade nagon smart forklaring som har att gora med att traden ville spara pa klorofyllet. Vi sag ocksa en rakodling i naturreservatet och vi fick veta hur dessa, om de inte var ratt byggda som denna odlin var, overgodde mangrovetrasken. Innan Rafael Correa blev president fanns 7 000 hektar rakodlingar inom erservatet, nu har antalet hektar minskat till 1000 for att skona naturen. (Med reservation for att sfiffrorna inte ar hel ratt men dock propsitionerna). Efter denna tur komm Linnéa tillbaka med kroppen full av myggbett som ar roda och kliiga. Jag klarade mig undan med nagra prickar runt fotterna och handlederna.

Pa eftermiddagen idag at jag en god skaldjurssoppa har i Playas. Jag sag da mangrovetraskens sota krabbor framfor mig med dess blaa klor och uppstaende gula ogon. Det fanns ocksa jatterakor i soppan. Allt detta gjorde mig lite ont men soppan var en fantastiskt god varriation mot det annars mycket friterade alternativ som erbjuds har pa kusten. Allt som ar atbart gar att fritera. Tur att inte de goda batidosarna innehallande farska frukter mixat med kramig mjolk tagit sig ett varv i fritosen innan de cerveras.

Kram pa er fran en milt flaktande kuststad!

söndag 25 december 2011

Jul i byn

God jul fram mig till er alla! Jag skulle skicka vykort till nagra av er men bestamde mig for att jag ska skicka dem da jag kommer hem. Dels for att det skulle kosta flera hundra kronor totalt, enligt hur de tagit betalt da Linnea skickat och dels for att jag inte hann i tid till posten innan de stangde. Jag ar inte sa ofta i centrum av stader utan har hallit mig pa utkanten dar jag och Linnea kan traffa vara familjer.

Nu har julen firats i dagarna tre. Linnea paminner mig om att det ar julafton och hur gloggen kokas hemma i Sverige. Jag glommer hel tiden bort det och saknar inte den svenska julen speciellt mycket. Lite sugen har jag dock varit pa knack och kola da jag suttit har i Ecuador och atit billighetsgodis och traiga vanlijkex som delas ut som julklappspasar till sra och sma. Dagen innan julafton var jag och Linnea hemma hos mamma Carmen och alla syskonen for att ha en familjemiddag innan nagra av oss skulle aka vidre till Saraguro. Det var en trevlig tillstallning med grillat griskott och mycket ecuatroiansk ringdans. Familjen hade ocksa forberett en rolig lek och en bit efter midnatt var det filmvisnin, som jag sov framfor. Sa det var en riktig helkvall. Och jag kanner mig VERKLIGEN som en del av familjen och kanner att jag kommer att aka tillbaka. Aven Linnea uppskattar min familj och de har bjudit in hene i gemenskapen.

Det var fint att komme tillbaka till Saraguro och byn Oñakapak. Linnea och jag akte dit med bror Marco och hans fru Yolanda. De ar underbart fina de tva. Marco och Yolanda tog oss med till ett vattenfall i byn, dit jag tidigare varit. Byborna hade nu byggt en stig i bergen sa att vi kunde folja vattenfallet hogre upp i bergen. Stigen var smal och hade rasat pa ett stalle, nedanfor var det branta stup. Lite lsakigt var det att ga dar men mycket heftigt och ett fantstiskt aventyr. Vid det tredeje vattenfallet hogt upp i berget badad vi. Hundn Pancho om fatt folja med till Saraguro var ocks med pa promenaden. Han skramdes av de forsande vattnet och var inte glad da vi badade. Nar jag skulle bara honom fram till en overgang over vattnet var han sa radd som att han kramade sig fast i min arm med framtassarna. Hunden ville inte slappa min arm da Marco som skulle bara honom over stromme skulle ta honom. Gronskan som var i berget var tropisk och underbar.

I byn traffade jag aven min handledare Pepe Condolo och hans fru Rosa med deras fyra manader gamla son Alexis samt Carmens basta kompis Rosa. Efter att ha letat ett tag hittade jag aven pappa Miguel pa en fest drickande spriten chicha. Miguel var valdigt glad och forvanad att se mig. Jag var glad att se honom ocksa da ovriga familjen inte lamnat mycket informatin om honom. Full var han dock och det var han aven da jag traffade honom dagen efter. Alla jag traffat i byn har tre inlednde frgor: Nar kom du hit? Nar ska du aka? Nar kommer du tillbaka? Till alla har jag sagt att jag ar har NU men det verkar vara svart att inse.

Linnea och jag ar nu i Loja i sodra Ecuador dar vi vantar pa en nattbuss som ska ta oss till kuststaden Guayaquil. De senaste dagarna i bergen har varit varma och soliga och varmere kommer det att bli. Fran Guayaquil ska vi ta oss till ett naturreservat med mangrovetrask och hoppas att fa aka lite kanot i floderna. Famljen har vi lamnat nu och eventuellt kommer vi att besoka dem ett par dagar igen om resan tillater.

Gog jul halsar Jennie fran ett tropiskt Ecuador!

torsdag 22 december 2011

Små djur

Pa muren utanfor huset sitter en duva som familjen hittat skadad for en tid sedan. Den kan inte flyga och bor nu med oss. Den har aven sallskap av tva honor som under natten sover pa muren. En liten kaninunge bor i ett kaninhus pa garden. Den brukar hoppa runt inne pa golvet i kaket och i vara sovrumm. Jag sover pa overvaningen och trappen dit bestar av hoga trappsteg men kaninen hittade trots det upp till mog inatt. Jag vaknade av att den hoppade runt pa golvet. Husets katt har en kattunge pa nagra veckor. For ett par natter sedan gjorde katten mig sallskap i sangen. Jag vaknade till av att det rorde sig och trodde att det var syster Sisa som rorde sig bredvid mig men sa titttade jag at sidan och sag ett katthuvud torna upp sig. Under tacket rorde det sig och jag trodde att det var en svans men snart insag jag att det var den lilla, lilla kattungen som letat sig in under tacket. Jag lat dem stanna over natten och fick sedan hora att de inte brukar ligga i sangen.

Dar min familj bor, pa en kulle i Cuancas forort, promenerar manniskor med kor och får och gatorna ar fulla av hundar. Insprangt mellan vagar och hus finns ocksa gronsaksodlingar. Landet ar aldrig langt borta i Ecuador och bonder som letat sog narmare staden haller fortsatter att bruka jorden och nyttja djuren.

onsdag 21 december 2011

Med familjen

Svenska igen. Jag orkar inte skriva pa engelska. Sorry.
Till slut kom jag fram till min fantastiskt fina familj i Cuenca efter att ha spenderat tre kalla natter uppe i bergen ovanfor Riobamba dar Linneas familj bor. I Riobamba fick vi ptatis till frukost, lunch och middag. Linneas familj var valdigt vanliga och hade och morfat ifamiljen tog val hand om oss. Han lkorde oss runt i sin bil for att visa olika byar och annat. Han var den mest pratsamma och nastan skrek da han pratade. Resten a familjen var blygsamma och samtalen handlade till stor del om fragor kring vad saker kostade.

En dag blev vi bjudna pa lunch hemma hos morfar och da var det soppa med pasta i. Ur soppan fiskade jag ocks upp en marsvinstass med klor och allt. Jag at med god aptit och forsokte att inte titta pa klora da jag bet av kattet. Linea kunde dock inte gnaga pa tassen da den paminde henne for mycket om marsvinet santiago hemma i Goteborg.

Under mina tva dagar uppe i bergen fick jag veta att tva olika krockar skett pa vagarna till byn. Vid en av krockarna dog bada forarna. Vid den andra minns jag inte hur det var. Det gar bara att konstatera att vagarna iEcuador ar livsfarliga. Staten har gjort manga forbattringar med bade vagar och hus. Men nu nar vagarna till byarna ar battre, forut var de bara av grus och lera, nu av asfalt, kor folk ocks nabbare. De som bor y byarna anvander fortfarande vagarna att promenera med djur och barn pa bade i morker och i dagsljus. Det ar egentligen ett under att inte fler olyckor sker. Gallande hus har familjer i Linneas by fatt sma hus byggda at sig med rinnande vatten, kalldusch och toalett. Linneas familj som inte haddetoalett innan hat fatt ett nytt hos vid sidan av sitt gamla.

Min familj bor i Cuenca i ett hus som de hyr. Det var inderbart att se dem igen och spannande att se skillnaden mellan folk. Jag fick varma kramar nar jag kom och jag med Carmen och mina broder och systrar ar det inte svart att prata. Familjen har blivit storre da 18-aringe Luis har fatt en nyfodd beby och 23- aringe Braulio har ett barn pa ta ar. Lilla babyn har varit i Cuenca denna vecka och saknar nog sin mamma i Loja. Storebros Juan och mamma Carmen vaktar bebyn da pappa Luis jobbar om dagarna. Lillasyster Sisa ar omhandertagande som vanligt och glad att se mig. Hon ar duktig i skolan och vill bli doktor. Jag och Carmen har varit pa utflykt bade idag ock igar och hon uppskattar att fa se Cuencas omgivningar da hon annars ar mycket hemma i huset. i hade emd oss lilla tvaaringen idag och han ar sa glad och sot och hoppig. Pappa Miguel ar kvar i Oñakapak och honom vet jag inte mycket om. Hundarna Exis och Pancho bor med famlen i Cuenca och ar lika fina osm innan. Pancho har dock forlorat sin sans da en bil kort pa den och den bliv sa ful sa familjen beslot sig att klippa av den med sonen och veterinarstudente Marcos hjalp. Nu vantar Sisa och Daniel och jag ska dra mig. Vi ses!

fredag 16 december 2011

The day after

Yesterdays advanture seem to have been as dangerous as we imagined. Today I heared from a man working in a rainforest travelagency that one car with tree people had driven into the fallen mountain because of carelessness. He was also there yesterday and saw thwe people in the car. They where unconcious and he couldn't tell of there where alive. Another car had fallen down from the old gravel road and one person died. A bus was about to wiggle down the hill but mad it. It's unbelivable that I was there.

torsdag 15 december 2011

Another day of adventures

I'll try to write in english now so you all will understand me. Sorry if I'm not so perfect. It`s a bit confusing when my brain is programed in spanish.

Hres comes a strory about my last two days in Quito. I just came back from a daytrip to Papallacha that is a resort with hot springs. It's really nice situated, in the middle of the mountains on the way to the rainforest from Quito. I and Linnèa had a really relaxing day with green suroudings. We went from one swimingpool to another with diffrent temprature of warm whater. The bustrip there was much slower then I thought and I got a bit stressed by the slow ecuadorian way of driving where the bus stops tu pic up a new passanger in every corner. But in the end we arrived and had a wounderful day until it was time to go back.

Our plan was to take the bus again but we met a nice man that was on his way to Quito so we got to travel with him. I guess that everyone that ever have been driving in any kind of mountain can imaginge how the roads are, narrow and curvy. In that kind of road you dont want to get in trouble but I can tell you that we really did. After driving a while we met cars and buses turning around. It wasn't easy for the buses to do the turn but in Ecuador everything is possible. We kept on driving a bit because we thaught that we might be able to pass by where the other cars were escaping from. We got quite chocked when we saw that the road no longer existed and instead there was a hill of earth. Yes, the mountain had fallen down on the road and the only way back to Quito was an eaven more narrow road made of gravel. Our driving friend was not happey abouy having to drive on thet road and he was also afraid of runing out of gas. Quite a few times we had to stop bacause of traffic coming from the other direcction. It was very critical when buses had to meet buses but the patiency of the people made it possible every time without absolutely any margin. I was so glad beeing in a car and not a bus but was scared me was if the bus in front of us wouldn't have mad it with the consiquence that we would also would have been stuck in the mountains over at least the night.

Luckley we made it until the end of the narrow road and could finaly connect to the mainroad leding to Quito. I still don't know what is goning to happend with te buses and cars going in the direction up to te rainforest. There where quite a few cars with us driving to Quito on thet road and for every car it got more difficult to drive because of the mod. What also buther me is that there was no plan for this and I guess that there still is'nt any. Why do the government let buses and cars drive up a road up to the mountains wham te road is damaged and when there is no return? Do they eaven bather?

Yesterday it rained and hailed so rough that I tought the roof would fall apart but linn'ea and I have also had nice experiences from here. We have been walking and experienced Quito with new eyes and dancing to the rythms of Quito once again. Tomorrow we are leaving the big town heading down to the south of the mounteins where our families are waiting.

tisdag 13 december 2011

Quito

Vid 17 tidenen 13 decempber 2011 landar jag antligen i Quito igen. Nastan ett dygn forsenad. Det blev en tripp till Colombia igar kvall da kaptenen pa vart flygplan beslutade att vadret i Quito var for farligt for att kunna gora en landning. Vi var redan da ca 2 timmar forsenade fran starten i Miami da personalen pa flygplanet beslutade att kasta ut en person med sitt bagage efter att alla gatt ombord och efter att alla vaskor var inpackade. Att vanta pa flyg och pa flygpklatser ar bland det segaste som finns. Det gick en ilning genom hela kroppen nar vi fick beskedet att vi inte kunde landa i Quito och jag blev pa riktigt radd. Men Colombia tog emot oss med oppna armar. Efter ytterligare timmars vantan pa flygplatsen i Cali hade det bokats ett lyxigt hotell och taxi in till staden cCali at oss 187 perspner som blivit tvungna att nodlanda i grannlandet. Det blec inte mycket somn for mig denna korta natt da jag som vanligt var hungrig men det var anda skont att slippa flygplatsmiljon under nagra timmar.

Drt ar fantastiskt kul att vara tillbaka i Latinamerika pa nytt. Att kanna sig hemma i spraket och kulturen. Det kanns konstigt att vara bara ett land ifran Sebastian och inte traffas men jasg vet att var tid kommer. Den 23 december ar jag inbjuden till Cuenca pe an familjereunion. Carmen, Sisa, Daniel och Marco med familj: Har kommer jag!

lördag 10 december 2011

Semester

Semester. Jag fryser. Jag tar en pepparkaka till fukost. Eller kanske två. Pepparkakor är som knäckebröd. Det går att ha smör och ost på. Jag har sovit i elva timmar. Vinden har båst över taken hela natten. Min lägenhet är tom nu. Allt är i lådor igen. Att packa kräver en teknik av god precision och ett gott omdömme. Egentligen hade jag velat slänga minst hälften av allt jag äger. Jag hatar att se alla saker samlade. Det tynger mig. Men snart åker jag iväg med bara en väska på ryggen. Den packningen är jag nöjd med. Bara det mest nödvändiga. Också jag.

Jag fryser fortfarande. Kan jag vara trött? Jag är förväntansfull. Och rädd.
När jag kommer hem ska jag packa upp. Då börjar en ny resa i en annan del av staden. Brevet ligger fortfarande på bordet. Jag sneglar på det över mina pepparkakor. Migrationsverket, tillståndsenheten. Sebastian får komma hit. En myndighet har bedömt att vårt förhållande framstår som seriöst. Det känns tryggt. Jag har ett seriöst förhållande. Eller jag menar, det framstår som seriöst . Allt enligt normen. För det är väl ytan som räknas. Jag litar på Migrationsverket. Men vänta här. Jag lyssnade nyligen på radioprogrammet Importerad fru. Är det det som är ett seriöst fårhållande? Att utnyttja någon annans beroendeställning? Nej, Sebastian, det är ju inte så vi vill ha det. Vi får väl hitta vår egen väg. Precis som alla andra.

Nu ska jag ut i det gråa vädret för att växla pengar. Vi ses i Ecuador eller någonstans på vägen.