Personligt rekord

Idag har jag åkt sex mil på skridskor med grupp tre i Bråvallaskrinnarna. För mig som bara åkt tre mil innan är det personligt rekord.

Vi fick massor av sol och fin is på Jutensjöarna norr om Finspång. Sebastian gick in i väggen när vi hade en dryg mil kvar så honom fick jag bogsera hem bitvis. Han hade dåligt slipade skridskor och fick inget bra fäste så då tappade han tekniken och kraften.

För egen del känner jag att kraften höll i sig ända till slutet. Jag övertalade ledaren att vi skulle ta en sista sväng i en vik när vi egentligen var framme för att komma upp i sex mil och avsluta med medvind.

Min dipp under dagen kom innan lunchfikarasten. Då hade jag av ingen anledning ramlat två gånger när jag skulle kliva ur ledet efter att ha legat bakom en annan i motvind. Benen var kraftlösa och självförtroendet hade dippat. Men lunchen gav ny kraft och de två sista milen gick som på räls.

Eftermiddag i rörelse

Jag och Sebastian tog med oss kameran och hundarna till Vrinnevi för att avnjuta det sista av solen denna härliga fredag. Vår promenad resulterade i ett antal bilder i full rörelse. Sebastian tog de flesta bilderna idag.

Myra är precis 10 månader idag, Movi är 13,5 år.

 

#australianmatesfriskamyra #myra #australiankelpie #kelpie #australiankelpieofinstagram #dogsofinstgram #nikon #nikond3400

Ett inlägg delat av Jennie-Sebastian (@jennieseba) Feb 24, 2017 kl. 11:57 PST

Solen sprider glädje över våra liv

Igår gick jag och hundarna och lade oss innan klockan nio. Ute var det grått och ruggigt. Vädret had inte gett oss någon energi på hela dagen. Tio timmar senare vaknade vi till strålande sol. Utvilade och glada tog vi vår morgonpromenad i parken. Myra var mer alert än någonsin. Hon sprang och skällde fram och tillbaka.

Nu tar vi oss en sväng på lunchen innan jag åker och jobbar igen. Solen fortsätter att sprida glädje över våra liv.

Australian mates Friska Myra, 10 månader

2,5 km trav

Förra veckan kändes hela min kropp som en seg surdeg. En gnagande förkylning som inte ville bryta ut fanns där under huden och irriterade. Nu börjar energin återvända och jag firade detta med att ge mig iväg på en kort joggingtur med hundarna. Vi gick upp till elljusspåret och fick därmed en bra uppvärmning. 

Myra fick på ett fält springa fritt för att göra ifrån sig. En bit bort stod det tre rådjur och tittade på oss. Jag kopplade Myra och djuren stod kvar en lång stund innan vi kom för nära på vår väg mot skogen. Myra tittade intresserat på dem men gick lätt att avleda med godis och tittade då på mig istället. 

Jag hade satt på Myra både halsband och sele ifall hon skulle dra mycket. Vi började att jogga i halsbandet och Myra hölls ig hela tiden vid min sida. Hon sprang i ett snyggt och lugnt trav. När kopplet sträcktes och hon var framför mig bad jag henne ta det lugnt och så sprang hon vid min sida igen. 

Som jag har kämpat med att Myra inte ska dra i kopplet. Jag är så glad att det gett resultat och att hon nu är lyhörd och lugnar sig då jag säger till. Första gången vi sprang gjorde jag felet att låta henne vara kopplad i selen. Då drog hon som en galning eftersom hon kopplar selen med att det är okej att dra.

Movi fick springa lös del hon är aningen långsammare än mig och Myra. Då slapp jag dra Movi i kopplet och hon kunde bestämma sin takt själv.

Efter joggingturen släppte jag Myra lös på ett fält. Då fick hon springa av sig den sista energin i benen och sträcka ut sina små muskler innan vi gick hem. Movi fick gå och lukta sin sin takt. Hemma fick hundarna mat med blodpulver i för att stärka upp sina kroppar efter joggingturen.

Träningsfilm Bakdelskontroll

Bakdelskontroll på pallen har vi kört ett tag. Att sätta ihop detta med att Myra ska svänga in bredvid min sida i snyggt fotstående har vi inte fått till innan. Nu klickade jag in varje minsta steg med bakbenen mot min sida och vips så ramlade alla bitarna på plats #nikon #d3400 #nikond3400 #australianmatesfriskamyra #myra #kelpie #australiankelpies #australiankelpieofinstagram #bakdelskontroll #tränahund #tränahundärkul

Ett inlägg delat av Jennie-Sebastian (@jennieseba) Feb 20, 2017 kl. 11:58 PST

Provar kameran i skymningsljus

Idag skyndade jag mig hem från jobbet för att få en gnutta ljus för lite fotografering i trädgården. Jag och Sebastian testade kameran tillsammans och lekte med hundarna för att få några bilder i rörelse. Helt lätt var det inte att ta rörliga bilder i dåligt ljus, lite grynigt och lite suddigt blev det. Så är inte vi helt bekanta med kameran heller ännu. Efter genomgång och bildredigering fick jag iallafall fram några bra bilder.

Vi testar vår nya NikonD3400

Vi testar vår nya NikonD3400 med objektiv AF-p 70-300. Hemmet fick bli en fotostudio efter lite ommöblerande och ändring av ljus. För att fota Myra behövs dagsljus men Movi blev toppen bra på bild. Sebastian fotade och jag regisserade.

Försiktig vårsol

Jag och Sebastian hade planerat att vi skulle åka skridskor idag. Vi gjorde iordning matsäck medans vi åt frukost men ingen hade egentligen någon energi. Vi bestämde oss för att vila lite och känna av läget. Sebastian somnade på sängen och jag bestämde mig för att åka upp i skogen istället med hundarna efter att ha vilat på soffan. Vi fick en underbar promenad jag och hundarna till en försiktig vårsol som sipprade ner mellan träden. 

En dryg timme var vi ute. Myra sprang som vanligt som en tok. Hon och jag tränade som vanligt på inkallning och att hon skulle stanna under promenadens gång. Som vanligt var hon super duktig. Så kom vi till det stora öppna fältet. En cyklist kom åkandes på andra sidan fältet och Myra såg den. Jag fick kontakt med henne och ropade stanna, i någon sekund tvekade hon innan hon bestämde sig för att cyklisten var mer intressant än blodpuddingen jag hade i fickan. Hon sprang efter cyklisten över fältets bortre hörn. Myra blev mindre och mindre i mitt synfält. Cyklisten tvekade ett par gånger om den skulle fortsätta framåt med den lilla svarta i släptåg och Myra gjorde det samma, skulle hon fortsätta eller vända. Men så länge hon såg långt där borta i diagonalen mig och hörde mig ropa verkade det funka bra att springa. Fältet var ju som sagt stort och sikten oändlig.

Jag tröttnade på att ropa, speciellt eftersom vi fått publik. Ett par hade stannat på spåret vid sidan av fältet och tittade på oss. Jag tog med mig Movi och vände om mot buskaget vi kom ifrån. Jag hann inte gå många steg innan jag bakom min axel såg att Myras minimala kropp blev större och större. Så var hon åter vid min sida och hon satte sig lydigt på kommando. Hade hon inte fått springa så det räckte under denna timmes promenad så fick hon sig iallafall en rejäl urladdning där på fältet. Livet är spännande med en Myra. Jag kan inte mer än skratta åt dessa företeelser. Jag har så många gånger varit ute till skogs och försökt få fatt på våra terriers som familjen hade när jag var barn. De kunde vara ute tills de var hungriga om de kom lös. De sket totalt i om de såg och hörde oss eller inte. Med Myr vet jag att hon aldrig skulle försvinna utom mitt synhåll och jag vet att det aldrig dröjer många minuter innan hon tröttnat på att vara olydig. Dock är det inte så kul för eventuella cyklister och löpare att få nån hon som förföljer dem.

Förutom promenaden i skogen har jag mest legat på soffan idag. Jag har känt hela veckan att jag har behövt vila upp mig. Det är skönt att slappa till en viss punkt. När kvällen kommer efter en hel dags slappande känns inte kroppen direkt mer utvilad utan bara som ett segt geléhallon. Alfons pappa säger att det är bra att ha det tråkigt. Det mår hända att det kan komma något gott av att ha tråkigt efter ett tag men att ha tråkigt är egentligen inte min grej.

Denna kväll piggar jag upp mig med att tänka på att jag imorgon ska åka och titta på en digitalkamera som jag funderar på att köpa. Tack och lov för konsumtionssamhället för att det finns något att pigga upp sig med en dag som denna. Jag ser fram emot att kunna ta fina bilder när jag är ute med mina hundar i skog och mark.

Sairat recention

Åh herregud! Denna film täcker in alla genrer en kan tänka sig. Romeo och Julia romantik, musikal, ungdomsdrama, Indiana Jones action och så lite Tarantino råhet. Karaktärerna springer i slowmotion i alla tänkbara miljöer, över bananfält, förbi åkande tåg, genom brinnande ängar och i folkfyllda städer. Regissör och manusförfattare måste ha tagit med varenda detalj från det råmaterial som de spånat fram. Begreppet "kill your darlings" är så långt bort från denna film som en kan komma. 2,5 timmars lång rulle där jag och Sebastian under flertalet gånger vrider oss i soffan av ren frustration över filmens kvalitet men trots det kan vi inte ge upp för vi vill veta hur det går. När slutet kommer sitter vi bara och gapar. Vad vi egentligen har sett under dessa timmar är svårt att greppa. Finns att se på Netflix för den som vågar.

Snart helg

Med några timmar kvar av arbetsveckan har jag äran att gå hem och umgås med dessa två. Lite lek i parken och så lunch hemma. Se är det bara att gå tillbaka till jobbet och runda av. Ha en trevlig helg folk!

Tacksamhet över livet

Den officiella invigningen av Rövarebergets naturreservat och grillplatsen på Silludden skedde igår. Idag gjorde jag och Sebastian vår inofficiella invigning av den nya vandringsleden och eldstaden. Leden till Silludden var inte mer än en kilometer men det blev en lagom promenad i en trevligt kuperad terräng bland gammeltallar och granskog. Vi passade också på att leka lite med hundarna på vägen så promenaden blev till extra glädje för alla. 

Glöden var varm när vi kom fram och vi fick sällskap av ett gäng skridskoåkare som precis höll på att avrunda sin rast med en sista skvätt kaffe. De fick avnjuta Myras missnöjessång över att behöva sitta kopplad vid ett träd när vi andra njöt av mat och eld innan de begav sig iväg för vidare tur. På något sätt måste de iallafall ha tyckt att Myra var charmig för några av dem frågade om lov att få gå fram och hälsa på hundarna och fick sig ett par rejäla kelpiekyssar på sina kinder.

Vår nya jägarstekpanna fungerade bra. Vi hittade en lång och bra pinne på vägen dit som blev ett perfekt handtag. Mot slutet av grillningen när handtaget förkolnat lite började pannan trilla av så nästa gång ska vi ta med en spik som vi kan sätta fast handtaget bättre med. Sebastian ser redan fram emot alla kommande matlagningar ute som vi kan göra med denna panna. Han har länge drömt om att laga mat över öppen eld och vi är båda trötta på detta ständiga korvgrillande.

Vinden bet i oss på udden. Jag hade inte tagit med mig mina täckbyxor som jag annars använder som rastplagg då jag inte trodde att det skulle vara så kallt ute. Detta var andra gången på ett par månader som jag ångrat att jag inte tog dem med så nu har jag bestämt mig för att jag alltid ska ha dem i ryggsäcken under vintertid även då jag inte åker skridskor och de följer med i den obligatoriska plurrpackningen.

Pannkakorna smakade gott och Myra slutade till slut att sjunga. Innan vi packade ihop fick hundarna hjälpa oss med disken. Burken med grädde var extra populär. På vägen tillbaka frågade jag Sebastian om han kunde njuta av att gå här i skogskanten och se ut över alla skridskoåkare eller om han hellre åkt skridskor. Han sa att han varit nöjd fram tills att en av de snabba duktiga skridskovännerna svängt in och hälsat på oss från isen. När Sebastian sett honom glida fram med smidiga skär ryckte det i hans skridskonärv. För egen del var jag mycket nöjd över att kunna glida fram på isen ena dagen samt att kunna njuta av naturen på närmare håll från skogskanten tillsammans med mina fyrbenta vänner den andra. Hundarnas energi och skogens mystik ger mig så mycket glädje och ro i själen. Jag kan inte kan känna annat än stor tacksamhet över livet trots den kalla vinden och avsaknaden av mina täckbyxor. 

Foto Sebastian Estay och Jennie Åström

Text Jennie Åström