Ett väldans drag

Ikväll fick Myra köra drag med sin favoritdragkompis. Både jag och Nellie började med att ramla i en kurva när Myra inte riktigt hade koll på höger och vänster och Nellie hade inte koll på hur hon skulle svänga. Efter det blev hundarna reserverade ett tag och ville inte dra så mycket. De fick springa fritt vid vår sida mendans jag och Nellie övade på att skata. Hundarna vande sig snabbt vid ljudet av skidor och insåg att de inte var så fariga iallafall. Vi provade att dra igen och då gick det med en väldans fart. Vi körde hela tiden korta vändor med hundarna när de drog och varvade det med egen träning. Jätte kul var det att både bli dragen och att få kämpa själva i spåren. Jag ramlade ett antal gånger i de hala och spåriga spåren och jag kan säga att det var ganska hårda att ramla i. Mina knän som dunkat ner i asfalten förra veckan då jag var dum nog att cykla över hala spårvagnsspår blev inte speciellt glada över att få dunka ner i hörd snö ikväll. Men mycket får de tåla knäna när resten av kroppen får ha det kul. Jag var inte heller den enda som ramlade många gånger idag och inte heller den enda som hade skoj.

En aldrig sinande källa av energi

Hur ska jag sammanfatta denna vecka. Så många känslor, upp och ner. Det började med att Myra röntgade sina höfter på tisdagen, kom hem och var inte sig själv på hela dagen. Trött efter sprutan hon fick för att somna och ligga still på söntgen. Så konstigt det var att få hem en Myra som vi inte kände igen.

På onsdagmorgonen vaknade jag tillsammans med en Myra som var sig själv igen. Sprutan hade gått ur kroppen och hon sprang och lekte i parken som vanligt på morgonpromenaden.

På onsdag efter lunch ringer Sebastian mig när jag är på jobbet. Hans röst är inte som vanligt. Det har hänt Myra något, hon föll ihop under promenaden, blev spänd i hela kroppen, skrek och bajsade på sig. Jag bad Sebastian ringa veterinären vi var hos igår. Så blev jag tvungen att själv fortsätta jobba.

Efter det följde samtal med veterinärer, jag frågade alla jag kände om råd och några till. Några svar fanns inte, ingen kan med säkert säga vad ett anfall beror på. Rådet jag fick av veterinär var att ha Myra under uppsikt de första dagarna och sen bara hoppas att det var första och enda gången. Myra fick vara hemma hos sin favoritkompis och granbe ett par dagar medans jag jobbade och Sebastian studerade.

De första dagarna var jobbiga, alla kontakter, all oro. Min kropp och min hjärna var inte riktigt med mig. Till råga på allt ramlade jag på cykeln på vägen tillbaka till jobbet efter lunchen på torsdagen. Jag sneddade över ett par hala spårvagnsspår, halkade och föll med båda knäna rakt ner i asfalten. Ett par människor som såg mig kom fram och frågade om jag behövde hjälp. Jag tackade och sa att det gick bra, reste mig och fortsatte till fots, haltande till jobbet. Där och då kände jag att det varit så skönt om jag kunnat gråta en tår. Efter all spänning jag känt så var smärtan i knäna helt förlösande. Men jag skulle möta upp en kollega bara någon minut senare och sedan hålla vägledning för en grupp. Det fanns ingen tid för att släppa fram inre sorger.

På torsdag kväll skulle jag ha kört spinning med Sebastian men jag stannade hemma eftersom jag ville vila mina ömma knän. Till tonerna av Arcade fire gjorde jag egen styrketräning och konditionsträning utan hopp. Jag kände att träningen blev som en terapi och en frison från alla tankar. Efter träningen tillät jag mig att känna sorgen som legat och tryckt i bröstet. Tanken på att Friska Myra kanske var sjukt, och ovetskapen om vad som egentligen hänt och om det skulle komma tillbaka.

Efter det var det bra. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte oroa mig, men på något sätt behövde jag få oroa mig lite innan jag gick vidare. Myra fortsatte att vara sitt vanliga jag. Busig, sprallig och lekfull ute. Lugn och trött hemma. Eftersom torsdagen och fredagen varit väldigt lugna bestämde jag mig för att vi skulle leva som vanligt till helgen, så klart med ett extra öga på Myra om hon skulle visa teckningen på trötthet eller på annat sätt bete sig konstigt.

På lördagen åkte jag skidor med några jobbarkompisar, varav tre var från Syrien och aldrig provat på skidor förr. Jisses vad roligt det var att få dela denna stund med dem, och vad de uppskattade att komma ut. Myra fick beskåda det hela på håll tillsammans med en annan hund och hennes husse som lånat ut sina skidor till en av killarna. Efter det åkte jag och Myra till Brukshundsklubben för att köra lite drag tillsammans med Dragundsport Norrköping som bestämt träff för åkning idag. Jag kände att en aldrig vet hur länge snön ligger så jag ville passa på.

Myra och jag tog det lugnt i dragspåret. Hon tog rygg på några hundar då hon blev omkörd och fick då fart en stund. Annars tyckte Myra inte att det var så roligt att springa ifatt okända människor och okända hundar. Hon saknade sin husse som brukar vara hare samt sina bordercolliekompisar som hon dragit med. Medans Myra fick vila i bilen passade jag på att skata några varv. Det är riktigt jobbigt att skata, speciellt när en har fel skidor, för korta stavar och valla på skidorna. Men bra träning var det hur som helst.

Myra fortsatte att må fint efter den korta träningen så jag besämde att hon skulle få hänga med på söndagens skidtur. Hellre att hon är med oss än att hon ligger hemma själv utan uppsikt, tänkte jag. Och att jag också Sebastian skulle stanna hemma en vinterdag när snön väntar på oss i skogen var det inte tal om. Eftersom vi skulle köra i färdiga spår tänkte jag att det blir en bra träning för Myra att gå vid sidan av spåren, något som vi började öva på senaste helgen vi åkte skidor ihop.

Myra skötte sig fint i spåren. Det hände att hon kom in i skidspåret ibland, men hon flyttade på sig så snart jag sa till henne. Annars sprang hon i mitten eller vid min innersida. Vi fick en hel del möte och blev omkörda ibland. Det var ingen som gnällde över att jag hade hunden med mig i spåret som tur var. Myra sprang ofrast rakt förbi mötande åkare. Ibland flyttade hon sig till innersidan då hon tyckte att mötet kom för nära inpå.

Att få vara i en vinterklädd skog, åka skidor tillsammans med Sebastian, Myra och glada vänner i roliga upp och nedförsbackar är bland det bästa som finns. Att se Myra i sitt rätta jag när hon flyger fram i nedförsbacken så att snön ryker bakom benen på henne. Det är underbart.

Att sedan komma hem och se henne sträcka ut sig i sin bädd och vara så där skönt trött och avslappnad. När favoritkompisen och grannen sedan kommer hem till oss för att dricka the och Myra blir helt till sig av lycka. Efter att sedan ha vilat ännu mer och vi går ut på kvällsrundan i parken och Myra bara springer runt runt, skäller och försöker få igång grannens hund för lek. Då vet jag att Myra mår bra. Att inte ens en mil på skidor tagit slut på hennes dagsdos av krafter, då är Myra som hon ska vara, helt outtröttlig med en aldrig sinande källa av energi. Detta är något jag kommer uppskatta till djupet av mitt hjärta, nu ännu mer än förr.

Draghundsport Norrköping

idag testade jag och Myra att åka med de andra hundarna i Draghundsport Norrköping. Det gick bra, Myra fick börja försiktigt med ett par varv och sen tittade vi mest på. Hon fick energi då hon blev omkörd av andra hundar eller i kurvan då jag gav henne ett kommando. Men Myra tycker bäst om att ha husse som hare eller köra dram tillsammans med sin hundkompis som hon känner väl. Det var lite konstigt att ta rygg på okända människor och hundar tyckte Myra men en bra början var det iallafall. När Myra vilade i bilen fick jag passa på att öva skating. Jag fick lära mig att det finns egna skidor för skating som är mer bågformade och som inte ska vallas med fästvalla. En ska också ha längre stavar till detta. Tänk att det krävs olika utrustning till allt. Får jag tillfälle ska jag testa ett par sådana skidor framöver.

Nybörjare i spåret

Idag lärde jag och ett par andre vänner våra jobbarkompisar från Syrien att åka skidor. De tyckte att det var jätte roligt och det tyckte jag med.

Dumma förhastade-beslut-jag

Nu var det länge sedan det brann i stugan i Bränntorp. Länge sedan vi var där över huvudtaget. Vad ska en göra på landet mitt i vintern när det inte går att elda?

Jag ska dela med mig av ett av mina misstag som är så typisk jag. Såhär funkar det ofta för mig. Ska jag göra något, som typ fixa en reservdel till en trasig kamin, så kan jag gärna dra ut på det lite för det är så tråkigt att ta tag i det. Men när jag väl har bestämt mig ska det fixas på en gång, helst igår.

Här i veckan övningskörde jag och Sebastian till Eldabutiken för att beställa en reservdel till kaminen som gick sönder i julas. Det är en rökhylla och jag hade ringt innan och kollat upp att det fanns reservdelar som passade. För att det skulle bli rätt model åkte vi till butiken och visade resterna av vår spruckna rökhylla som låg i en stor kasse. Jag slända upp skrotet på disken i butiken och butiksägarna identifierade ganska snabbt vilken hylla det var. Vi pratade lite allmänt om hur vi skulle installera denna och andra skötselråd kring kaminen, så tog jag och Sebastian med oss vår kasse med rökhyllerester och körde hemåt igen.

Här kommer min impulsiva, snabba-beslutsnärv in och bestämmer sig för att när vi nu har beställt en ny rökhylla och lyckats identifiera vilken reservdel vi behövde så slänger vi det gamla skrotet som ligger där i en kasse och bara är en hög med stendamm och trasiga bitar. Så jag öppnar locket till soptunnan och hivar ner hela innehållet i kassen. Sebastian undrar lite försiktigt om jag inte tror att vi behöver skruvarna som också låg där och skräpade. Stark och beslutsam som jag är så säger jag att det lär ju följa med grejer i den nya satsen vi beställt. Tänk så enkelt det var tänkte jag, konstigt att vi väntat hela januari på att få denna detalj fixad.

Så ringer telefonen dagen efter. Det är kvinnan på Eldabutiken som låter informera att hon fått nya uppgifter om att rökhyllan till vår kamin, som är den äldre av tre generationer inte längre tillverkas. Men hon har fått måtten på stenplattorna så vi kan köpa några större och såga till själva. Så jobbigt det blev helt plötsligt tänker jag men då har jag fortfarande inte fått den information som ska komma här näst. Så ni sågar och borrar hål för skruvarna så att ni kan sätta ihop de två hyllorna med det metallfäste som satt på de hyllorna ni hade kvar sedan innan.

Ja där kom det. Vi skulle enligt den nya informationen behållt både skruvar och metallfäste som åkte ner i soporna av bara farten tillsammans med de andra skrotet. Det hade tydligen varit en självklarhet som inte behövde nämnas. Ett litet hopp tändes hos mig och jag for ner till soptunnorna för att kolla om skrotet låg kvar sedan gårdagen. Så klart, om nu tunnorna töms en gång i veckan, så hade sopbilen lyckats tajma in att tömma dem idag på förmiddagen. Skiten var inte kvar. Och nej, denna reservdel tillverkas inte längre, så även metallbiten som håller ihop hyllorna. Nu skulle vi inte bara såga i pressad sten efter mått som kvinnan i butiken servat mig med att ta fram, nu skulle vi även gå till en smed och låta återtillverka några metallskenor som vi eventuellt inte ens hade några mått på. Kvinnan i butiken skulle kolla upp om måtten fanns att ta fram och återkomma.

Jag förstår att denna fråga inte är speciellt stor för mänskligheten men för mig började det kännas oövervinneligt. Från att ha beställt några reservdelar och tro att det var klart till att hålla på att såga och kontakta smed och vet vad så började ett nytt snabbt beslut formas i min hjärna. Är det inte bättre att bara göra sig av med den gamla kaminen och installera en ny. Köper jag en kamin från butik kanske det till och med ingår installation av den. Då slipper jag lyfta ett finger. Sebastian tyckte att det kanske blev lite väl dyrt, tio till femton tusen istället för att betala någon tusenlapp för reservdelar. Nej det är klart, det är ju en hel kelpie började jag fundera. Så kom skämtet till oss: vill du ha en kamin eller vill du ha en kelpie? Sebastian var väldigt övertygad om att han hellre vill ha en kelpie (i framtiden) än lägga pengar på en kamin. Jag kunde inte annat än hålla med. Köper vi en till kelpie kommer Myra leka med den hemma i vardagsrummet så att det slår gnistor. Då behöver vi iallafall ingen kamin. Ja det var ju tur att vi kunde lätta upp stämningen lite där hemma mitt i allt elände.

Ett par dagar senare ringde telefonen igen. Kvinnan i butiken hade nu tagit reda på måtten även till stålskenan så det skulle inte vara så svårt att låta en smed göra en ny. Jag tror hon hörde tröttheten i min röst närjag frågade henne om tips på smeder, jag har ingen aning om hur sådant går till, så hon erbjöd sig att själv ta kontakt med en av de smeder hon brukar använda och kolla om denne kan återtillverka reservdelen. Jag tackade och bockade för det erbjudandet och lade på något lugnare inombords. Stackars kvinnan i butiken har fått lägga halva arbetsveckan på att kolla upp reservdelar till vår kamin, men jag tror att hon vill gottgöra det faktum att det hon sett som en självklarhet, att behålla skruvar och metallskenor, inte var det för mig. Nu är det bara att bita i det sura äpplet och fullfölja denna uppgift med gott tålamod.

Nog kommer det att dröja några veckor till innan det brinner i kaminen igen men jag tror iallafall att vi kan bespara miljön den bördan att inte byta ut en nästan fullt fungerande kamin och slänga den på tippen. Det hade ju känts enormt onödigt.

Ja kära läsare, om ni lyckats ta er till slutet av denna text får jag tacka för uppmärksamheten. Jag kan berätta att denna kamin har upptagit mina tankar hela veckan och det har veklingen inneburit blandade känslor. Men jag får ta konsekvenserna och gå den otroligt långa vägen runt ett hinder bara för att jag alltid ska vara så jäkla snabb.

Värma upp stugan lite #pålandet #istugan

Ett inlägg delat av Jennie-Sebastian (@jennieseba) 2 Dec 2017 kl. 2:26 PST

Det var kallt i stugan #120fps #slowmotion #fireplace

Ett inlägg delat av Jennie-Sebastian (@jennieseba) 27 Okt 2017 kl. 10:45 PDT