lördag 28 september 2013

Höstens mode från East Collective

East Collective är det som tidigare hette Norrköping Style. En samling köpglada norrköpingsbor som under en dag och under samma tak säljer delar av sina garderober till lika köpglada kunder.

East Collective var en punkt i kulturnatts schemat för mig. Jag hade dagen innan rusat runt på stan för att hitta ett par trevliga plagg som jag kunde varriera de välanvända kläder som annars finns i min garderob. Dock hade jag inte hittat något som föll mig i smaken bland kedjornas utbud.

Allt för syntetiska material faller bort om det inte är sportkläder och fleece. Märkeskläder kan vara riktigt snygga men faller bort på grund av priset. Inte heller ville jag grotta ner mig i de klassiska höstfärgerna oragnge, vinrött, mörkgrönt, brunt och mörkblått. Jag vill kunna pigga upp mig med glada färger även då det är mörkt och kallt ute.

Att handla kläder som andra personer tröttnat på passar mig utmärkt. Priset är billigt och om jag själv inte skulle trivas i plagget kan jag med gott samvete både för plånbok och miljö lämna plagget vidare. Att de som säljer på East Collective själva är modeintresserade och att det som säljs inte är HMs senaste kollektion underlättar markant. Den enda nackdelen är att det finns så mycket att välja på att jag nästan blir blind.

Här kommer bilder på höstens mode från East Collective.

Kultur i varje gatuhörn

Kulturnatten. Norrköping sprudlar av kultur. I varje gatuhörn står en dörr öppen, en maschall eller en affisch välkomnar besökaren in. Norrköpingsborna går man ur huse och möts i staden.

Jag har tittat på dans och musik, handlat secondhand kläder, ätit strömming på hårt bröd, fikat faretrade och åkt på guidad tur genom 1900-talet i en gammal dubbeldäckare.

Nu kommer kvällen och mer kultur väntar i mörkret.

fredag 27 september 2013

Äpple

Kommer hem och hittar ett gigantisk äpple på bänken. Nu har pallaren varit framme igen.

söndag 22 september 2013

Höstkoma

När jag vaknade till i morse ställde jag upp fönstret för att släppa in lite frisk luft. Jag somnade om och vaknade i nästa stund av att regnet hällde ner. Det blev frukost i soffan till appen sveriges radio play. Direkt efter frukost åkte pysselsakerna fram.

Höstens första pyssel blev ett trasselskydd till mina hörlurar. Inspirartionen fick jag från Internet. För mig som aldrig lärt mig virka passade denna modell perfekt. Jag knöt runt sladden på samma sätt som jag knöt vänskapsband som barn. Dock fanns det ingen instruktion i hur jag bäst bytte färg så där fick jag improvisera. Knutarna lade sig inte heller lika snirklande fint som exemplet jag sett men funktionaliteten är det inget fel på.

När radion spelat i timmar och pysslet som långsamt vuxit fram var klart hade jag hunnit bli lite lätt rastlös. En hel dag inomhus är något jag sällan klarar av. Regnet hade slutat hälla ner och jag tog med mig Sebastian ut på en skogspromenad.

Skogen hade fått nytt liv av regnet. Tallarnas stammar var svarta, löven i träden hade fått en vårgrön färg, mossan var intensivt grön och tidigare torra svampar hade börjat leva på nytt. Jag och Sebastian gick i långsam takt på skogens mindre stigar. Rätt som det var sprang jag på en lysande gul kantarell och så var svampletandet igång.

Att korsa de större motionsspåren med dess löpare var som att korsa autoban. Vrinneviskogen bjuder på allt men i små mängder. Stundtals går det att skapa en känsla av att vandra i en riktig skog långt från civilisationen. Allt för ofta faller denna bild.

Vi kom hem med famnen full av svamp och fickorna tunga av äpplen vi plockat under ett träd. Med dessa smaker lagade vi en mustig gryta och så kom mörkret och svepte in oss i en höstkoma.

På bryggan

Lördagspromenad med Love och Sebastian till Ensjön. Hösten hade kommit till Vrinneviskogen. Sommaren var kvar på bryggan vid sjön. Timmar av frisk luft och jag somnar framför kvällens film.

På söndagen kom regnet i massor.



torsdag 19 september 2013

En stjärna har släckts

Varje dag släcks hundra tusentals stjärnor i världen. Stjärnor som varit människoliv. I tisdags släcktes ännu en stjärna. En stjärna som berört mig så väl som många andra svenskar i min generation.

Kristian Gidlund kommer för evigt att vara 29 år ung. Han kommer för evigt att vara i samma ålder som jag är nu. Född -83, jag -84. Uppvuxen i Borlänge, jag tretton kilometer därifrån, i Västerås. Kristian spelade i det band som susade i radion under min ungdom och unga vuxendom. Han tillhörde musiksvängen som präglade delar av min generation. Han var en del av min generation och minnet av honom är det, nu mer än någonsin.

Stjärnan Kristian har för åttiotalisterna satt ord på döden. Han har med sitt exempel och sin nakna ärlighet fått oss att inse att vi inte är odödliga. I sitt sommarprogram uppmanade han sina lyssnare att inte bråka om pengar. Han förmedlade lust att leva och vilja att inte tacka nej till livet. Kristian dog på höstens tredje dag efter en historikt lång sommar. Hans ord har påmint mig om livet och om kärleken. När hösten blir för lång så ska jag minnas. Bråka aldrig om pengar och inte heller om tid.


Imorgon ska jag boka en resa. Det var boken Livet efter dig av Jojo Moyes som väckte min reslust till liv igen. Den boken gav mig en liknande känsla i kroppen som känslan jag fått då jag lyssnat till Kristian.






Åka tåg, missa tåg

Helgen spenderade jag och Sebastian i Eskilstuna. För att ta sig till Eskilstuna behöver man om man inte har bil åka tåg. Jag och Sebastian har inte bil. Vi är inte så bra på att åka tåg.

I fredags gick jag från jobbet drygt en timme tidigare för att åka tåg. Jag gick med snabba steg mot tågstationen trots att jag hade många minuter extra till mitt förfogande. Detta i enlighet med mitt gamla jag.

Sebastian och jag som skulle åka tåg tillsammans hade pratat med varandra under dagen via sms och bestämt tid för vår avförd. Jag väntade på honom vid biljettautomaten redo att köpa biljett då han gled in.

Minutrarna gick och jag väntade. Tåget rullade in på stationen och jag väntade. Sebasian kom gående mot stationen minuten för tågets avgång. Jag köpte snabbt två timbiljetter för att chansa på att hinna med.

Biljetterna ramlade ner i luckan samma minut som ett långt X200-tåg rullar in på stationen och blockerade gången över till vår perrong. När tåget parkerat var vårat tåg borta. Om en timme skulle nästa tåg gå.

I stressen att köpa biljett hade jag inte hunnit hälsa på Sebastian och än mindre skällt ut honom för att han var sen. Så många gånger vi tillsammans tagit fel på tåg, missat och varit på väg att missa ett tåg.

Så många gånger jag tagit kombinationen mig, Sebastian och tågresa med ett skratt. Så många gånger så att droppen nu rann över. Här och nu när jag åter igen var mitt gamla jag som aldrig kommer försent till en tid.

Sebastians svar när jag argt ställde mina frågor om varför han var sen var enkelt: Jag kunde inte komma i tid. Det obrydda svaret gjorde mig änn mer irriterad. Detta handlade inte bara om en timme utan en livsstil.

Hur ska jag någonsin kunna planera en grej med dig, hur ska vi kunna åka på en resa, passa ett flyg. Mina frågor var många. Sebastian hade inga svar.

Vi gick bort från stationen utan att säga ett ord till varandra. Sebastian satte sig på en parkbänk och jag fortsatte att gå, satte mig på en bänk några hundra meter bort.

Tiden gick långsamt där jag satt. Jag väntade på att få lust att prata igen men lusten kom inte åter. Jag vände tillbaka mot Sebastian. Jag satte mig bredvid honom och stirrade in i järnvägsparkens blomsterrabatter.

Kom så går vi till stationen uppmanade jag Sebastian. Nästa tåg går om en halvtimme informerade jag honom då han frågade. På hans fråga om det inte var lite tidigt svarade jag kort att det är lika bra.

Vi gick tysta tillsammans mot stationen. Vi stod tysta bredvid varandra på perrongen. Jag gick tyst till en annan del av perrongen. Tåget rullade tyst in och vi närmade oss tyst varandra.

Jag stack tyst åt Sebastian sin biljett när vi gick på tåget. Vi gick i trängseln tyst in i olika vagnar. Tåget blev fullt och vi stod tyst i varsin vagn då tåget rullade iväg. Folk gick av och tyst blev vi kvar i olika vagnar.

Efter halva resan kom Sebastian med en fikalåda till mig. Där låg en knäckemacka med getost, två äppelbitar, en havrekaka och ett plommon. Jag skämdes lite över att jag var hård men var fortfarande sur.

Tåget rullade in mot Eskilstuna. Jag gick in till Sebastian och talade om att vi skulle gå av tåget. Nu hade det gått tre timmar av nästan total tystnad. Min surhet hade lättat lite. Jag kunde fråga och lyssna.

Jag lyssnade till Sebastian. Det var inte fikalådan som gjort honom sen för den hade han förberett redan på förmiddagen. Sebastian hade cyklat på fel sida av vägen fast han inte gjort det. Det var fredagen den 13:e.

Jag och Sebastian gjorde upp om regler för hur vi ska hantera denna form av situation. I förebyggande syfte om det uppstår igen. Jag är säker på att vi kommer att få användning av våra regler.

Sebastian har skrivit om denna dag på sin blogg. Jag skrattade då jag läste det han skrivit. Sebastian är kass på att planera sin tid. Han är fantastisk på att vara rolig och på att skriva. Här kan ni läsa vad han skrev.


måndag 2 september 2013

Tillbaka från grönbetet

Pelargonerna har varit ute på grönbete. De har buskat till sig under sommaren och sugit i sig av all sol. De stackarna blev upprykta med sina rötter från den stora luftiga krukan de haft under grönbetet. Precis som när sommarens betande mjölkkor förvånas över hur små deras bås var i verkligheten kommer mina pelagoner att känna sig lite instängda de närmaste dagarna. Men de vänjer sig. Det gör man alltid med bristen på frihet.

söndag 1 september 2013

Skogstokiga: Blåbärstur runt Torsklint


 
Första september idag. Luften känns krispig och kylan i vinden kivas med solens strålar i frågan om den upplevda temperaturen i luften. Söndag, ledig dag. Sebastian och jag passade på att göra ännu en utflykt. Vi ville uppleva Kvillingeförkastningen igen. Skogen vi nyligen upptäckt. Tänk vad vi missat under dessa år. Bara ett stenkast bort. Denna gång var cykelturen kämpig. Cirka femtio minuters trampande i rejäl mot- och sidvind. Att komma fram till den lugna soluppvärmda skogen var en fantastisk belöning.

Skogen bjöd på mycket. Vi plockade oss fram på den slingrande stigen. Passerade lövträd, barrträd, klippor och vackra mossor. När jag ser en mossa vill jag gärna känna på den. De kan ha så många härliga konsistenser. Svampig, mjuk, fuktig och sträv. Ibland är de toppiga som moln, andra gånger ligger den tätt längs marken. En mossa vi hittade stod upp i små bullar. Jag fantiserade att jag klappade en råtta då jag strök min hand över den. Råttan var mjuk och stilla så det var inte läskigt. I skogen hittade vi en perfekt tältplats som vi provlåg. Den var mjuk och skön. Vi tillät oss vila en stund på mossan efter att ha fyllt de första två literburkarna med blåbär. Totalt plockade vi under denna tur sex liter bär. Vi kalkylerade att vi skulle behöva tjugo liter blåbär om vi ska kunna äta en halv deciliter var om dagen fram till nästa vår. Så skulle vi få i oss ett dagligt behov av c-vitaminer och antioxidanter under nästan ett år utan att nämnvärt belasta varken miljö eller plånbok.

 

Blåbärsplockare behöver även de en riktig picknickrast. Sebastian hade precis beskrivit att han ville fika på en plats med utsikt över en sjö när vi steg upp på denna klippa. Här värme solen rejält och träden som omringade oss gav skydd mot vinden. Det var bara att hälla upp theet och njuta av den milsvida utsikten över åkrar, skogar och sjön Glan.

 
Tiden går snabbt när man ha kul. Fem timmar i skogen känns som ingenting. När jag blundar ser jag blåbärsris så det var i riset tiden sprang iväg. När vi var som längst in i skogen, vilket inte var många kilometer bort, kom en slända och ivrigt slog med sina vingar runt oss. Vi trodde först att den blivit utsänd av en häxa för att locka med oss ner i ett hål. Vi blev rädda att den skulle ta både oss och blåbären med sig ner i hålets gap. Efter några envisa närgångna försök till kontakt flög sländan iväg. På vägen tillbaka funderade vi också om sländan samarbetat med en hare och genom att distrahera oss gett haren tid att stjäla våra cyklar. Dock kom vi hela och med alla liter blåbär tillbaka till cyklarna som även de stod kvar. Det var inte förrän vi kom tillbaka och såg regnet falla som vi insett vad sländan velat meddela oss. Vi fick stå vårt kast som med överdriven fantasi feltolkat sländans varning så det blev en blöt tur hem till Norrköping.