Människor: ett kollage

På mitt jobb träffar jag människor. Jag träffar människor precis som de människor är. I alla variationer. Jag träffar glada människor, ledsna människor, arga, irriterade, nöjda, roliga, förvirrande. Jag träffar människor som pratar hål i huvudet på mig och människor som är sparsamma med sina ord. Jag träffar stora och små, människor med olika former. Jag träffar människor med långt hår och med kort hår, med mycket och med lite hår. Med och utan hår på huvudet, på bröstet, på hakan, på läppen, på kinden, på örat, på handen. Jag träffar människor i mycket kläder, i lite kläder, i stora, små, förgglada, färgnedtonade, slitna, rena, hela och trasiga kläder. Jag träffar människor som luktar olika. Svett, parfym, schampo, kryddor, sött, surt och allt där emellan. Jag träffar människor som människor är. Ett kollage av människor. Jag fascineras av variationen. Vissa människor fascinerar mig mer än andra. Oftast variationer jag allt för sällan ser i samhället i media i mitt privata liv.  Tänk vad många människor det finns i världen. Tänk vad få människor jag stöter på under de smala stigar jag vandrar. Det är häftigt och roligt att det finns variationer. Det är när jag tänker på samhället som jag blir ledsen. På arbetsgivare som anställer och som inte anställer. På media som visar och inte visar. På bostadsbolag som hyr ut och inte hyr ut. Hur allt detta sker som sker när människor trycks ut och ihop marginaliseras och blir mer eller mindre osynliga för en stor del av världen. För folk som bestämmer, för dem som har makt, för dig och för mig för folk som sitter hemma i tv soffan.

Titta på bilden nedan och säg vad ni ser. Vilka får plats? Vilka får inte plats? Vilka likheter finns? Vilka olikheter? Vad tillåts och vad tillåts inte?

Detta är en arbetsplats. En vanlig arbetsplats i mångfaldens Sverige.

Zapparen

Idag kom jag som vanligt hem till lagad mat. Jag hade jobbat till sent och var peppad på mys hemma. Matoset slog emot mig som en vägg när jag öppnade dörren till lägenheten. Det är alltid lika spännande att se vad som serveras.

Ugnsluckan öppnades och ut kom ett gäng knaprig klyftpotatis tillsammans med skivad palsternacka som förkolnat i kanterna. Detta tillsammans med en sallad. Och var är innehållet frågar jag förvånat. Själva maten, var är den. Framdukad och klar. Detta är vad huset bjuder. Vi skrattade och satte oss och åt. Tur att jag köpt hem ostkaka och grädde. Det blev ännu en kväll med handen i syltburken. Sylt är dock ingen bristvara i detta hus. Inte ännu iallafall men då har hösten inte ens börjat.

Medan vi avnjuter ostkakan med en skvätt sylt av björnbär från St Annas och ett par skedar sylt av svarta vinbär från Sjöberga försöker vi dela in våra sylter i kategorier efter lyxighet. Björnbär och hjortron är för lyxiga. De kan vi inte bjuda på börjar jag. Svartvinbärssylten är också en smak favorit fortsätter jag med undertonen att inte den heller kan vara bjudsylt. Jordgubb och plommon är väldigt söta. Du är ju förtjust i jordgubb så vi kanske kan bjuda på plommon. Det gick dock inte hem för Sebastian tycker mycket om den också. Så fortsätter vårt samtal denna fredagkväll och vi kommer inte fram till något klokare än att köpa bjudsylt.

Jag må ha skrattat åt maten jag blev bjuden på men klyftpotatisen var helt fantastisk. Krispigt seg utanpå och söt mjuk inuti. Maten och ostkakan intogs framför tvn. Enligt mig är SVT guds gova till mänskligheten och reklamkanalerna djävulens. Sebastian håller med om det första men inte det andra. Vi tittar först på ett program om en dansk bonde i vår ålder som brukar jorden enligt gammalt vis. Som klistrade sitter vi framför tvn medan han rustar upp gamla maskiner och slår sin åker med lie.

Programmet tar slut och fjärrkontrollen åker fram. Jag hejdar Sebastian sekunden innan han hinner byta kanal med lockelsen att vänta och se vad som kommer efteråt. Det är ett program om modernistiska hus i USA. K special. Jag är förtrollad igen. Vackra grönskande trädgårdar blandas med räta linjer, öppna ytor och ljusinsläpp som bildar konst i de rum som visas. Det är som att långsamt bläddra i en dyr inredningstidning. Jag smeker sidorna och läggerbmin kind mot formerna.

Under programmet, trots att jag ät fängslad, tar jag några vändor till köket för att laga the, vispa grädde, värma ostkaka och så vidare. Det ligger i släkten att vara lite rastlös. Så fort jag rör mig hinner Sebastian byta kanal. Han zappar snabbt och smidigt genom halva utbudet under samma tid som jag hinner öppna och stänga ugnsluckan. Min harmoniska känsla av att bläddra i en kvalitetstidning, mysfaktorn som de tända ljusen skapar, lukten från ugnen, allt detta raseras inom loppet av en tiondels sekund.

Varför gör du så, snäser jag irriterat åt Sebastian. Tycker du inte om programmet vi tittar på. Blev det tråkigt. Vadå svarar Sebastian oförstående. Det var bra men jag ska bara titta lite på dehär kanalerna. En snabb bil dundrar fram diagonalt över skärmen. Den har ingen ljudisolering i karossen. Häftigt, berättar Sebastian. Han är på riktigt imponerad. Jaha svarar jag inte lika road. Jag sitter spänd som en fiolsträng i soffan. När ska du byta tillbaka då. Har du sett klart nu eller.

Så blir fikat till slut framdukad och avstickaren från det tvprogram vi tittade på avbryts. Jag sjunker ner i soffan och landar mjukt mot Sebastians axel. Bilderna av grönskande trädgårdar och stilfulla hus pressar sig in i min hjärna och tarcöver allt annat. Vi tittar på programmet till sitt slut och låter undertexten rulla. Så kommer nyheterna. Underbara bildande nyheterna. Som att läsa en morgontidning men att slippa fastna med ögonen på den luckande pockande reklamen för att det blir för jobbigt att läsa. Att nyheterna kan få mig och Sebastian att skratta högt ett par gånger är bara det en bonus. Reportaget om tågen som i framtiden ska komma i tid är för dråpligt. Hela Sverige får titta på när Kleti och Pleti missar tåget och när deras kusin snubblar i trappan i klippen som visas när reportern berättar om denna nyhet. Varken jag eller Sebastian lyssnar på det som sägs. Vi kommenterar bara bilderna.  Detta är humor det. Nyheterna. Att meteorologen gör en piruett på väg in i bild när hon ska till att berätta om vädret är droppen som får oss att konstatera att de är ett gäng riktigt sköna människor som ligger bakom nyhetssändningarna.

Efter denna tv kväll är vi båda mätta i två bemärkelser. Nu har bloggar och böcker åkt fram och lägenheten är åter tyst. Den insikt jag fått av denna kväll är att att zappande verkligen inte är min grej. Ett tvprogram ska ses till sitt slut om det är det minsta bra. Annars ska ett snabbt byte ske med minimal omställningstid till ett bättre alternativ. Att hitta det nya programmet ska inte bahöva vara så svårt eftersom det bara finns typ tre kanaler att välja mellan. Public service, ja tack!

Kvillingeförkastningen

Idag stodd cykeln och väntadee på mig i garaget på jobbet. Love och Sebastian mötte upp mig utanför. Det var dags för ännu en tur.

Sebastian hade packat väskan med picknick. Utflyktsmålet var redan bestämt. Vi cyklade Finspångsvägen mot Svärtinge och svängde in på Kvillingevägen. En mycket vacker väg att se från cykel. Väl framme i Kvillinge hade vi alla blivit riktigt varma. Vi parkerade våra cyklar och vandrade upp för den branta Kvillingeförkastningen. En skog med branter, berg och varrierad miljö.

Fikat tog vi med utsikt över Norrköping. Vi räknade industrier och funderade över hur landskapet skulle se ut utan dem. Love skyndade vidare hem till tvätten och jag och Sebastian värmde upp våra bärplockarfingrar.

När vi hittat rätt spricka mellan klipporna att plocka från blev vi kvar där tills vi fyllt våra burkar. Jag har aldrig sett så många och så stora bär på samma ställe. Vi plockade tills det började skymma och så plockade vi lite till.

På vägen tillbaka genom skogen fick vi för oss att prova en annan stig. När vi gått en bit och stigen aldrig började gå nerför blev jag nervös. Jag hade ingen lust att gå vilse i Kvillingeförkastningen en skymmande kväll. Skogen lär ju vara full av stigar så varför skulle just denna leda oss tillbaka till våra cyklar tänkte jag. Sebastian höll modet uppe och tyckte vi skulle fortsätta framåt. Så kom vi in på en stig som kändes gå åt rätt håll och lyckligtvis ledde den oss in på den stig vi kommit från.

Cykelturen hem gick förbi Jursla och genom Ingelstad. Efter drygt fyra timmars utflykt var vi nöjda att komma hem. Vi pustade ut i soffan bredvid vår port och tittade på paraplyträden som blivit svarta i skymningen. Denna sommar har vi verkligen utnyttjat till fullo reflekterade vi. Det var tillfredsställande och sorgligt påvsamma gång att tänka att jag kommer minnas denna kväll som en av sommarens sista.

Solnedgång från cykel

Sommaren fortsätter långt in i augusti. Maten var klar när jag kom hem från jobbet. Jag åt med Sebastian ute på vår innergård. Solen sken på oss med varma strålar. Så gick den ner bakom grannhuset och lämnade oss i skugga.

Efter middagen hoppade jag och Sebastian upp på våra cyklar. Vi tog en tur ut bland åkrarna och följde solens strålar ett tag till. En bonde körde med sin traktor över åkern. Säden dammade i dess spår. Solens strålar fastnade i dammet som insekter i ett spindelnät. Bildar skuggmönster i luften då de lyser genom ett träd. En sensommarkväll som denna ber jag tiden att stanna upp. Augustikvällar kommer åter år efter år.

Hjortronsylt

Veteskorpor med philadelphia och hjortronsylt. Och så jasmin the till det. Vilka smaker!

När jag biter i skorpan och känner smaken minns jag de mossar jag och Sebastian vandrade över i jakt på bären. Jag minns fukten i skorna och den underbara doften av myr. Hjortronsylt är bland det bästa som finns. Smaken blandat med minnena från då de plockades gör den oslagbar. 

Användningsområde?

Sebastian är inte övertygad. Finns det någon som har förslag på alternativt användningsområde? Jag är rädd att min söta nyinköpta porslinsask annars kommer att säljas på loppis inom en snar framtid.

Kvällsfikat nedan kanske kan få Sebastian på andra tankar...

Koppar av Gefle

Helgens tur till Ramsdal vid St Annas skärgård bjöd på mer loppisfynd. Porslin och stengods har blivit ett intresse för både mig och Sebastian. En liten burk med björnbärssylt fick vi också ihop efter en kvällspromenad längs vattnet. Bärplockning och syltande är ett annat intresse som blir allt mer påtagligt.

Av märket Gabriel Sweden hittade vi två uppläggningsfat av stengods. Jag tycker mycket om mönstret på fatens botten  Det är ett mönster med struktur som även känns med handen. Det lilla fatet är Gustavsberg. Jag fastnade för formen på det fatet och att dess färg passade bra ihop med de strukturerade faten.

Sebastian hittade ett par koppar av märket Uppsala Ekeby Gefle. Gefle porslinsfabrik köptes upp av Uppsala Ekeby under 1930- talet då Gefles ekonomi var dålig. Gefle blev då ett dotterbolag till Uppsala Ekeby. Därav dubbelmärkningen. Kopparna vi köpte heter Neptun. De är av aningen olika storlek och den större är krackelerad medan den mindre är kantstött. Jag tänker på när Li Pamp talar om vackert slitage i sitt sommarprogram 2013. Jag har efter att ha lyssnat på detta mycket lättare för att uppskatta en kantstött och en krackelerad kopp. Det känns också extra intressant att de slitits olika. Två liknande koppar från olika tider och med olika historier som hamnat på samma loppis och till slut i samma familj. Jag undrar om de hängt ihop länge och när deras vägar möttes. Jag undrar varför det finns fyra fat och bara två koppar. Jag undrar vilka olyckor the-servisen varit med om. Och faten ser alla ut att vara från samma tid. Troligtvis köptes de med den mindre koppen. Svaret på dessa undringar kanske damen som sålde kopparna sitter på. Hon som inspirerade till att handla. Visade upp vad som mer kunde passa till det vi valt ut. Hon som sade att det är klart ni ska samla. Nej man kan inte få för mycket porslin. Ni skulle se hur det ser ut hos mig. Hon som fyllde en hel stuga med sin loppis. Kanske hon hade kunnat berätta om jag bara frågat mer.

Hemma i skåpen sedan innan har jag Gefle koppar och fat av samma modell som de Neptun vi köpte. Dessa heter Blå Skotte och kommer från farmor. Gefle har en fantastisk samling tekoppar och fat med liknande modell och med olika mönster och färger. Jag hoppas att våra koppar kommer att trivas tillsammans och att de kommer att få vara med på många kalas och mysiga thestunder. Kanske de även kommer att få tillfälle att lära känna fler vänner från Gefles samlingar. Den känslan har iallafall jag. 

Karin berättar om Råttis

Karin älskar djur precis som jag.
Karin och jag pratar om hundar. Gulliga söta hundar. Karin och jag pratar om Border collie. Det är ju min favorit. Min med. Vi pratar om Tollare. De är så fina. Tycker jag med. Vi träffar på en Beagel. Å de är så söta. Det tycker jag också. Vi har pratat om hundar hela vägen hem.
Karin berättar om Råttis. Jag sätter maten i halsen.
Karin älskar alla djur. Inte som jag.
Råttis. Jag försöker förstå. Ja en råtta. En riktig råtta. Aha en tamråtta. En sån från djur affären. Det kanske är skillnad. Nej ingen äcklig tamråtta. En riktig råtta. En brunråtta som blivit tam. Karin berättar.
Pappa hittade ett råttbo som var förstört. Det låg en råttunge kvar. Övergiven. Det är Råttis. Pappa tog hem ungen. Den var så söt. Så liten. Jag hade den i handen. Den åt sitt första riskorn ur min hand. Tänk. Så sött.
En riktig råtta. En sån från naturen. En vild. En sån råtta som springer i väggarna i huset. Men sjukdomar Karin. Var ni inte rädd att den bar på sjukdomar.
Men det var ju bara en unge. Den hade aldrig ätit. Bara diat från sin mamma. Det är väl som med människor tänker jag att ungar som diar är immuna.
Jag försöker förstå förstå. Spärrar upp ögonen.
Karin berättar.
Råttis var så himla go. Råttor är verkligen de bästa husdjur man kan ha. De är som en blandning mellan en katt och en apa. Man kan ha dem på sig. De gillar att vara nära. Råttis brukade vara innanför min tröja. Springa från en arm till en annan. Råttis mage var så mjuk så mjuk. Helt vit. Råttis luktade gott. Rent. Råttis kunde ibland lägga en kissdroppe på knogarna. Det luktade så gott.
Jag gapar och luyssnar. Jag ställer tusen frågor.
Karin fortsätter berätta om hennes mamma som varit rädd för råttor och hur hon låtit Råttis äta müsli från hennes frukosttallrik. Hur Råttis älskade att gnaga och fick en egen avställd bäddsoffa att springa runt och gnaga i. Hur Råttis inte gnagde sönder övrig inredning.
Men Karin är du inte rädd. Skulle du våga gå upp på en vind där det finns råttor.
Om jag skulle våga gå upp på en vind där det funnits råttor. Råttorna är rädda. De gömmer sig. Du skulle aldrig se dem.
Men skulle du våga.
Ja.
Jag är inte rädd. Inte rädd för mörker, inte rädd för mördare, inte för spindlar och inte för ormar fast jag blivit biten av en. Inte för döden och inte för sjukdomar. Inte ens för jordens undergång. Men råttor. Råttor. Jag skulle aldrig se dem för jag skulle gömt mig för länge sen. Det finns en sak som kan konkurrera med min skräck för råttor. Det skulle vara att simma på en stock i vattnet. Eller ett lik. Bara det.
Å vad jag önskar att jag hade fått tillfälle att träffa Råttis. Utmana min skräck. Men vilken lättnad att jag aldrig kommer att få göra det.

Sebastian i parken

När jag kommer hem från jobbet står maten färdiglagad på spisen. Sebastian berättar om sin dag med Shih-tzu hunden Lilly. Det är andra dagen han tar hand om henne.

Lilly får sitta i ryggsäcken när Sebastian hämtar henne på cykel. Idag stannade de till i Folkparken på vägen hem till oss. Lilly fick springa lös med en Cairnterrier och en Jack Russel. Sebastian pratade med pensionärerna som ägde hundarna. Han visar mig med sina händer och ögon hur Lilly sprang runt med hundarna i rastgården.

Lilly har inte riktigt blivit kompis med vår lägenhet än. Om Sebastian undrar vart hon är kan han hitta henne på toaletten. Där sitter hon och tittar sig runt. Vi undrar vad det finns där som intresserar.

Imorgon ska Sebastian hämta Lilly igen. Då ska hon få åka cykel i ryggsäck genom stan och hem till oss. Imorgon får jag komma hem till nya historier.

Loppis loppis

Nya loppisfynd från dagens tur till Sörby gårdsbutik. Glasskål, skärbräda och Höganäskruka. Gurkorna är odlade på Sörby.

Grönsakerna nedan kommer från en loppis vi stannade till på i Norsholm. Mannen som sålde skulle just stänga när vi kom till Norsholm för att äta middag. Vi köpte de sista bönorna han hade på sitt bord. Han berättade att de var närodlade och nickade mot grönsakslandet vid vår sida. Vi fick ta en titt på landet och för en extra tjuga plockade han en kasse mangold till oss direkt från odlingarna.

Cykelleden med bil

I helgen har pappa och Ritva varit på besök. De campade i Söderköping med sin husvagn och vi har gjort utflykter tillsammans.

Igår åkte vi till Bergs slussar. Jag och Sebastian var där för ett år sedan då vi cyklade längs Göta kanal. Den gången stannade vi mest till för att äta pizza. Vi hade då helt missat de sju slussarna.

Med pappa och Ritva finns det tid för att titta sig runt. Vi tittade på slussning, broöppning och åt glass. Ett brsök på en antikaffär med hantverk fick vi också till.

När vi skulle åka ifrån Berg fick vi tips om att åka längs Roxen till Norsholm. Det är samma väg som vi cyklat med Sofie och Liam. Vi tog den.

Vägen var kurvig och backig. Vi passerade åkrar, alléer och skogar. Jag mindes flera partier av vägen från förra året. Jag tänkte på hur trött och hungrig jag varit när jag cyklat den motsatta sträckan. Sent på kvällen och efter att ha trampat mig igenom en oändlig massa backar med cykelkärra på släp. Vid ett parti säger jag till Sebastian att här stannade vi och åt nötter. Jag var trött och vi diskuterade om vi inte skulle campa i skogen. Sofie och Liam ville vidare till Strandvik camping. Så vi fortsatte.

När jag återberättat detta för Sebastian och kört en bra bit till åkte vi förbi en ficka längs vägen. Nej det var ju här vi åt nötter. Det var här vi var när vi bestämde oss för att fortsatta. Så långt vi kört. Jag antar att det var bra att vi då inte visste hur långt det var kvar till campingen. Det var med skräckblandad förtjusning som jag återupplevde denna sträcka. En mycket vacker väg över ett böljade landskap. Sofie, jag och Sebastian är alla skadade. Så fort vi ser en cykelkärra skriker vi. Igår skrev jag till Sofie att jag är rädd att vi aldrig uppskattade denna väg från cykel. Sofie svarade bestämt att det gjorde vi verkligen inte. Vackra väg i Östergötland, du förtjänar så mycket mer.

Butik på landet

Dagens utflykt med pappa och Ritva blev till St Annas skärd. På vägen dit stannade vi till på Sörby gådsbutik. De säljer när- och egenproducerad mat och hantverk. Butiken har en härlig blandning av grönsaker, loppis och skinnhantverk. Jag och Sebastian slog till på ett kilo gurkor som vi ska lägga in, honung och ett par skålar från loppisen. När jag betalt och trodde att jag var nöjd med besöket såg jag en hund titta fram från ett annat rum. Jag gick fram mot huden och satte mig på golvet en bit framför den. Hunden var nyfiken men väldigt försiktig. Den stod kvar i rummet och tittade på mig med oemotståndliga ögon. Jag kallade på den och så kröp den fram. Det var en korthårig border collie som kom och hälsade på mig. Vi blev snabbt så goda vänner att den satte sig i mitt knä. Jag som så mycket vill ha en hund. Och border collie som är en av mina favoriter. Så nöd jag var när jag satt där på golvet. Så svårt det var att gå där ifrån. Närägarna såg oss sade de att hunden inte fick vara i butiken. Det var jag som lockat fram den ur sin gömma. På kommando gick den tillbaka till sin plats. Så lydig, så tillgiven, så kärvänlig.

Jag tänkte på min vän när vi åkte vidare. Vid St Annas skärgård blev det fika och för Ritva blev det bad. På vägen hem stannade vi till och köpte ägg på en gård strax efter St Anna. Där gick hönsen lösa på parkeringen.

Vart jag än kommer där det är vackert vill jag bo. Platser där jag vill bo har jag sett många av under denna helg. Nu vet jag också vilken hund jag vill ha. Kanske jag också borde skaffa får som den kan valla.

Här, mellan St Anna och Söderköping, vill jag gärna bo.

Dagens secondhandfynd

Dagens secondhandfynd för halva priset från Dahlberg secondhand matchar med arvegods jag hade hemma.

Bild ett visar glas och keramikskål till sås från mormor tillsammans med dagens inköp.  Bild två visar samtliga av dagens inköp.

Torsdag på stan

När jag kom ut från jobbet idag blev jag positivt överraskad. Det var soligt och varmt i luften. Oftast går jag hem efter jobbet. Nu fick jag lust att gå på stan. Sebastian som var hemma skulle precis förbereda middagen. Kom ner på stan så äter vi här föreslog jag. Jag äter sällan ute men nu när det är så fin sommar får jag oftare lust. Laga mat kan man göra under mörka oktober säger jag då.

Jag och Sebastian gick på secondhand. Tittade länge på sakerna. Valde skålar och plåtburkar. Tittade och funderade vilka färger vi gillade bäst. När vi skulle betala hade affären stängt för länge sen. Vi hittade en korg också, en svampkorg som vi bar hem allt i.

Vi åt laxhamburgare på Burger och company. Hejade på ägaren som är bror med Sebastians cykelhandlare.

På vägen hem gick vi genom parken. Tittade på alla bliknande karuseller på augustifestens nöjesfält. Ruchkanan med palmer är mitt självklara val om jag skulle åka något. Vi tittade på och fachinerades av dem som åkte de lite tuffare karusellerna som The King och Batman som pendlar upp och ner och runt i luften. De som åkte The King blev rent ut sagt centrifugerade i luften. Jag blev inte ett dugg avundsjuk men dock väldigt nyfiken på hur jag skulle reagera om jag blev torktumlad. Troligen som alla andra åkare, genom att skrika mig igenom hela upplevelsen.

Sebastian och jag lämnade ungdomarna och de blinkande karusellerna och drog oss mot en lugnare del av parken. Där stannade vi till och begrundade en hel klunga glada barn som sprang runt och jagade såpbubblor. Skrattande barn i färgglada kläder som hoppar och skuttar och deras små gestalter kastar långa skuggor på grön gräsmatta i kvällssolen. Idylliskt.

När vi var nöjda med idyll och musikaliskt dunkande från Rix fm festivalen svängde vi runt hörnet från parken och in till oasen där vi bor. Väl hemma på soffan när Rix fm slutat spela hör jag fortfarande skriket av ungdomar som tumlas i katusellen The King.