tisdag 26 februari 2019

Baka glutenfritt

På lördag åker jag till Grövelsjön för att åka längdskidor med Sebastian,
Sofie och Minna. Jag tycker om att planera och förbereda resan och har denba gång satsat på att baka för att ha med gott och nyttigt bröd. Det kommer bli mycket picnicmat samt frukostar så det går åt.

En av oss äter inte gluten så jag har fått utmana mina kunskaper i att baka glutenfritt. I helgen gjorde jag den första satsen bröd. Det brödet blev gott men ganska platt. Idag testade jag på nytt och det blev mycket fluffigare.

Jag har ätit väldigt mycket gott glutenfritt bröd hemma hos Sofia så det är genom henne jag fått inspirationen. Sofia har lärt mig att degen till glutenfritt bröd ska vara kladdigare än glutendeg. Det jag lärde mig idag som jag tror är en bidragande orsak till att brödet blev fluffigare är att degen inte ska knådas vid utbakning.

Här kommer en grov beskrivning av hur jag gjorde. Jag lade en decimeter gröna linser i vatten i ett dygn. Jag sköljde och kokade linserna. I de varma kokta linserna tillsatte jag fem deciliter kallt vatten, det blev fingervarmt så jag rörde ut gästen i den röran.

Sen hade jag i följande ingredienser utifrån känsla, inga mått:
Ljysa psyliumfrön
Salt
Brödkryddor
Mandelmjöl
Bovetemjöl
Kikärtsmjöl
Majsmjöl
Potatismjöl

Jag rörde ut det till en kladdig deg, lät jäsa cirka en timme. Bakade ut till bullar utan att knåda. Tog bara och doppade min hand i potatismjöl så tog jag en bit med fluffig deg och tryckte ihop den till en bulle som jag doppade i sesamfrön med skal på. Bullarna fick jäsa cirka 45 minuter och sedan tillagas i ugnen på 225 grader i cirka 12 minuter.



Bröden blev goda och mättande kan jag meddela för jag och Sebastian tjuvsmakade ett varsitt. Sebastian var lika imponerad som jag.

söndag 17 februari 2019

Naturen är bra märklig ibland

Det är speciellt att övernatta i stugan denna årstid. Vatten i dunkar, dåligt isolerad stuga som endast värms upp av kaminen som står i sovrummet. Vi har oljeelement i kök och vardagsrum men denna gång tyckte jag att det var tillräckligt varmt ute för att bara elda. Det blir mer sport då.

Stugan var varm och go när vi lade oss efter att vi eldat hela dagen. Sängarna var lite råa för vi hade glömt att öppna upp dem men det var snabbt löst genom att lägga en ullfilt på underlakanet samt värma täcket några minuter framför brasan. Sen är det som vanligt så att temperaturen sjunker under natten, inne som ute. I köket var det runt 13 grader när jag vaknade på morgonen. I sovrummet var det nog ett antal grader varmare.

Myra höll oss vaken halva natten genom att fara ut i vardagsrummet och skälla. Jag misstänker att det går en hel drös med vilda djur på tomten under nattetid så hon har säkert räddad oss från både vildsvin, rävar och älgar denna natt. Vi trodde att hon lade sig välrastad men hon hade tuggat ett ben och efter det druckit ganska mycket vatten precis innan läggdags så det var nog inte så bra. Jag misstänker att det var detta vatten innan läggdags som gjorde att vi fick så många djur på tomten som var tvungna att skrämmas bort.

Varje gång jag vaknade av Myras skall under natten refkekterade jag över hur svalt det var i sovrummet och även i sängen. Jag kröp ner ännu djupare i min ullfilt, vek täcket runt mig och försökte somna om. Att gå upp och rasta hunden mitt i kalla natten var en tanke som jag sköt ifrån mig. Det var inte förrän kl 6 som min hjärna lyckades dra slutsatsen att hunden behövde ut. Väl ute tror jag att hon satt och kissade i en halv minut. Och det är länge för att vara Myra, hon som annars aldrig är still mer än tre sekunder under en promenad.

Efter denna rastning sov vi alla några timmar till. Sen gick jag upp och satte fyr på brasan samt gjorde frukost. Efter denna natts äventyr var det skönt att äta långfrukost till ett trevligt radioprogram på p1. På helgen när jag har tid tar jag alltid thekoppen med mig till soffan och vilar ryggen efter frukost. Så gjorde jag även nu. Denna morgon låg jag och tittade på talltopparna medans jag drack de sista dropparna the. Vissa dagar är bättre än andra. Jag måste säga att denna morgon blev rätt underbar iallafall, kyla och hundskall till trots.

Vi tog en långpromenad i skogen på stigar och grusvägar och förbi en sjö. Myra fick gå naken hela vägen. Jag tog inte ens med ett koppel till henne för det brukar alltid sluta med att jag bara burit runt på kopplet helt i onödan. Jag och Sebastian gick och pratade om kommande äventyr vi skulle göra under våren och sommaren. Vi gömde oss för Myra ibland och hon fick hitta oss. Vid ett ställe där vi gick förbi var Myra en bit före oss. Vi såg att hon gick och vädrade med nosen och så brakade det till i skogen. Vi hann inte se vad det var men det måste ha varit ett djur där inne som sprang iväg. 

Myra är så skön på det viset, hon kan vittra och konstatera att där är det något men hon skulle aldrig springa efter. Igår kväll hände samma sak. Vi gick på fotbollsplanen vid kiosken. Myra började lukta och vågade sig in någon meter in bland träden i skogen. Där gick hon i lugn takt och nosade i skogsbrynet. Jag såg henne tydligt för hon hade en reflexssele som lyste i min pannlampas sken. Hon är ganska feg så jag tyckte det var ovant henne. Efter en liten stund brakade det till lite längre in i skogen och så hörde jag ett rådjur skälla. Myra stod kvar nyfiken och försiktig. Jag blev däremot skraj så jag ropade in henne och då kom hon tillbaka till mig.

Jag tänker att det är hararna hemma i parken som gjort att Myra har ett sånt hänsynsfullt förhållningssätt till vilt. Att passera en hare på bara några meters avstånd är hennes vardag. Och där har jag varit tydlig att harar jagar vi inte, även om vi har överskottsenergi och bara vill springa runt med en pinne i munnen och skälla. Det får Myra göra när hon passerat haren och det köper hon. Hemma i parken lever Myra och hararna i symbios. De är så vana vid den lilla svarta hunden och hon vid dem. Det är knappt så hararna flyttar på sig när hon går förbi.

Så tillbaka till dagens promenad. Vi gick där och pratade om framtida äventyr och gjorde planer. Sen sa jag till Sebastian, nu vill jag vila hjärnan och leva i nuet. Det är så lätt att gå en hel promenad och i tankarna befinna sig någon annanstans. Att drömma och planera har sin charm men när jag är i naturen vill jag kunna stanna upp och se de små sakerna. Jag njuter som bäst när jag får gå runt och kommentera hur vackert det är, få prata om väder och vind. Det kan tyckas larvigt men mitt sätt att slappna av är att ta in och njuta av nuet.

Sebastian stannade till och fotade några högar av timmer. Jag passade på att suga in doften av färsk björk, asp och tall samt reflektera över hur de doftade olika. Dessa högar av timmer och dess friska doft väckte ett minne hos mig från där jag vuxit upp på landet. Det var första mars och min systers födelsedag. Farmor var på besök och hon hade gjort kakor av dubbla mariekex och någon kräm i mitten. Det var en vårvinterdag likt denna men jag vill minnas att det var mer snö. Vi satt i solen och fikade just vid en sådana hög av nyfällda träd. Jag har inga fler minnen av den dagen men jag vet att jag uppskaddade just denna stund tillsammans med farmor, min syster och våren som hängde i luften. Det är mer som en känsla än ett minne, en känsla av välbehag.

Idag var det dock ingen vårsol att tala om men vi fick en väldigt skön promenad. På vägen hem genade vi över isen. Då kom det snö eller snarare en form av smått hagel. Det var som saltkorn som regnade ner från himlen. Först hörde vi bara ett märkligt ljud som att någon satt på en vattenspridare utan att vi såg vattnet. Sedan såg jag de små saltkornen på min jacka. Det var en mäktig upplevelse att gå över sjön och höra ljudet av de små kristallerna som träffade isen. Jag tittade bort mot horisonten och såg andra sidan sjön bakom en vit slöja av detta fina hagel som fyllde luften. Som en krispig ljudande dimma. Naturen är bra märklig ibland.

När vi kom tillbaka till stugan hade brasan gjort sitt. Värmen mötte oss redan i hallen som även är köket. Vid det laget hade haglet övergått till någon form av rå dimma som vi med tacksamhet skakade av oss inne i stugvärmen. Det blev lunch framför brasan och Myra tog sig en välbehövlig lur på soffan. Denna dag hade ju börjat ovanligt tidigt för hennes del.


Foto: Sebastian Estay

lördag 16 februari 2019

Vårvinterpromenad

Idag åkte vi till Bränntorp för att vädra stugan och njuta av solen. Vi fick besök av hundarna Moa, Leo och människorna Nellie, Olof och Jakob. Efter en sopplunch i en stuga som värmdes upp av kaminen och våra rykande tallrikar tog vi en vårpromenad till Stora gryten. Isen var fortfarande tjock och bärig trots att ytan var mjuk och blöt. Jag och Sebastian hade trott att skridskosesongen var slut men enligt Jakob finns många turer kvar att avnjuta. Just idag var det dock skönt med en helt vanlig promenad, det tyckte både människor och djur.









fredag 15 februari 2019

På restaurang med Myra

Jag hade hört att Enoteket välkomnar hundar så jag föreslog för Sebastian att vi skulle ut och äta med Myra. Det är något jag har saknat att kunna ta med sig hunden på café eller restaurang. Jag tänker att har jag jobbat en hel dag och Myra bara fått sällskap och rastning på lunch, då vill jag inte lämna henne på kvällen också. Nu har jag fått reda på att det finns ett café och två restauranger i Norrköping som välkomnar hundar. Dessa är Espresso house, Enoteket och Saliga munken.

Myra fick på sig sitt finhalsband, ekologisk garvat från Tärnsjö garveri. Vi fick ett bord med utsikt mot forsen samt hade bra uppsikt över allt gäster som kom och gick. Ett par bord bort satt en irländsk terrier. Det fanns alltså mycket spännande för Myra att hålla koll på.

Jag beställde blåa musslor i vitt vin och Sebastian beställde saffransrisotto med skaldjur. Vi smakade av varandra och bådas rätter var väldigt goda. Myra fick ett ben som vi tagit med oss. När hon ätit det ställde hon sig och tittade på alla gärna igen. Till efterrätten fick hon komma upp i soffan. Nosen hängde nästan över den italienska tårtan men hon gjorde inte ett försök att smaka. Sen ville Myra hoppa ner, då lade hon sig fantastisk med huvudet ner på de mönstrade färgglada golvplattorna. 
Jag tittade på klockan, det hade gått 1,5 h sedan vi kom. Ganska typiskt Myra men förr eller senare slappnar hon av. Det är iallafall väldigt bra miljöträning och passivitetsträning att gå på restaurang.

Väl hemma lade sig Myra i sin säng under soffbordet direkt. Jag tror att hon hade längtat efter den. Att gå på restaurang i all ära men inget går upp emot en välbekant säng i sitt egna trygga lugna hem.










torsdag 14 februari 2019

Inget Hedemora denna gång

Idag fick jag samtal från Hedemora. Det var som jag misstänkte nu när det dragit ut på tiden, tjänsten hade gått till en annan. Vikarierande mångfaldsstrateg, rena drömjobbet. Men jag är glad att jag fick komma på intervju, som en av tre.

Jag fick återkopplingen att de tyckte om min personlighet och att jag hade passat i kommunen men personen de anställde hade en utbildning och erfarenhet som var mer kopplad till tjänsten. Hon var så gulligt hon från personal som ringde, hon frågade vad som händer med mig nu. Jag berättade att jag fortsätter att se mig omkring, jag vill ju ha nya utmaningar. Jag sa att om det dyker upp andra tjänster i kommunen är de välkomna att kontakta mig. Det tackade hon för.

Så blev det denna gång. Jag var inte ledsen efter samtalet, mest glad. Jag känner att det inte var något jag hade kunnat göra annorlunda denna gång. Det var en bra intervju, ett trevligt möte, ett spännande äventyr och ett tillfälle att öva. Sorgen över att inte få jobbet hade jag redan gått igenom en vecka innan. Fast då hade jag ännu inte fått besked. Det var för övrigt en konstig vecka förra veckan. Tur att den tog slut.

Nu går jag vidare, något mer stärkt än vad jag var för en knapp månad sedan. Det finns spännande arbetsplatser där ute, det gäller bara att ha tålamod. Tyvärr är inte tålamod min starka sida. Nu håller jag på att sätta mig in i nya arbetsuppgifter på en gammal arbetsplats. Det är en utmaning för tålamodet, jag lovar. Tyvärr är det arbetsuppgifter som ger mig föga glädje och utveckling. Den administrativa bördan är stor och jag jobbar i flera olika datasystem för att komma vidare i varje enskilt ärende. Som tur är får jag även möjlighet att samverka med externa aktörer ute på utbildningar ibland. Jag tillhör även en fantastisk arbetsgrupp där vi alla är målinriktade och samarbetsvilliga. Nu känner jag att min prioritering är att hålla glöden uppe, fortsätta att utvecklas på mitt jobb så gott det går och hålla ögonen öppna efter den där arbetsplatsen som väntar på mig någonstans där ute.


tisdag 12 februari 2019

Myra och Luna integrerar

Sofia bjöd på godmiddag. Palak panner tillagad i slowcoker och glutenfria semlor. Myra fick följa med och hänga hos Sofia medans vi åt. Som hon gick runt och nosade efter katten Luna som satt och gömde sig uppe i sitt katträd.

Sofia tog ner Luna och hade henne i knät. Sist Myra var på besök fick djuren känna in varandra på avstånd när deras mattar höll i dem. Det gick bra då och även idag men Luna var lite mer avvisande idag, ville inte titta på Myra lika mycket. Hon kanske börjar tröttna på att få hundbesök och tycker att det inte får bli någon vana.

Luna flydde från Sofias knä och satte sig i soffan där hon hade uppsikt. Det var en framgång tyckte vi att hon inte gick och gömde sig. Nu blev det spännande för Myra. Katten låg helt synlig mitt i soffan och Myra var så sugen på att undersöka närmare. Jag sa åt Myra när hon kom för nära och hon stannade. Myra tittade på katten på avstånd, gick tillbaka till oss som satt i köket och sökte trygghet. Gick fram mot katten och tillbaka till oss. Så höll hon på. Ibland gick hon lite närmare katten och då låtsades hon nosa på något ungefär som att jag står inte här för att jag vill hälsa på katten utan bara för att det fanns en doft här som jag måste undersöka. Luna låg på sin plats utan att röra en min, det var bara öronen som åkte upp och ner.

Jag gav Myra ett ben som vi hade med oss. Hon fick ligga på mattan nedanför soffan och gnaga på det. Det gick bra. Då kunde katten få vänja sig vid Myras närhet medans Myra var upptagen med annat. När benet var slut gick Myra och undersökte mattan, hela tiden i Lunas närhet.

Vi kom och gjorde djuren sällskap. Myra fjäskade och sökte skydd hos oss människor. Det syntes på Luna att hon blev mer och mer bekväm med situationen. Hon låg och blinkade och ögonen åkte ihop längre och längre stunder. En katt som blundar är en katt som trivs.

Här någonstans tror jag att Luna insåg att det var hon som hade övertaget. Under denna kväll fräste Luna åt Myra ett par gånger då Myra kom för nära, Myra reagerade så klart direkt. Myra utmanade gränser under hela kvällen. Tillslut vågade Myra till och med passera precis förbi soffan men hon gjorde det försiktigt och ändå lagom snabbt utan att titta upp. Vid dessa tillfällen lätt Luna Myra passera utan att fräsa. Maktbalansen var ganska tydlig på slutet. Katten låg där den låg med sitt nyvunna självförtroende. Hunden var skraj men otroligt nyfiken.

Sofia tog fram godis och matade både Myra och Luna. Båda åt med god aptit, Luna från sin plats på soffan och Myra satt nedanför och tog emot karameller. Så var det dags för oss att gå. Vi vinkade av Sofia och tackade för en fantastisk god tisdagsmiddag. Katten låg kvar på sin plats i soffan utan att röra en min.

söndag 10 februari 2019

Tarmbakterier och syrade grönsaker

Söndag och sovmorgon blev det idag. Parken är full av vatten och blöt snö så varken jag eller Myra var speciellt pepp på morgonpromenaden. Jag och Sebastian skämtade med varandra häromdagen. Ska vi sälja lägenheten borde vi göra det nu när vi har sjöutsikt.

Så vad fyller vi denna söndag med. Jag föreslog en promenad, sen handla och göra en middag som vi lägger lite kärlek på. Mat ska för oss gå relativt snabbt att göra så att vi kan ägna tid åt saker som är kul. När det inte finns mycket att göra känns det ju rimligt att lägga mer tid på maten istället.

Vi åkte iväg till Övre Glottern tillsammans med Sofia och gick den relativt korta biten till vindskyddet. Där fikade vi och njöt av några solstrålar som tittade fram innan vi vände tillbaka samma väg. Det blev en lagom bit att gå på detta underlag som är som en blandning av is och slask. Det påminner om att gå i blöt sand precis bredvid vattenkanten på en strand. Ett steg fram och ett halvt steg bak.

Vi storhandlade på Willys och för en stund kändes det som att vi var ett kollektiv som åkte iväg tillsammans. Hemma väntade hönsen med sina ägg tillsammans med fåren med sin ull och geten med sin mjölk. Vi har alla tre samma dröm om att flytta ut på landet och leva ett enklare liv. Någon gång kan det bli verklighet.

Vi vinkade av Sofia, väl hemma började jag med maten medan Sebastian packade upp. Jag gjorde vegetarisk lasagne på rivna rotsaker, tomatsås, keso, bönpasta, zuccini och ost uppe på. Sebastian började riva morötter till en stor sats syrade morötter med ingefära som vi också bestämt att vi skulle göra. Jag hjäpte honom när jag fått in lasagnen i ugnen. Tillsammans rev vi två och ett halvt kilo grönsaker denna eftermiddag.

Lasagnen blev riktigt god. Vi åt den tillsammans med Sebastians syrade rödbetor och groddade belugalinser. Jag kan känna en sån tacksamhet över att äta bra vällagad mat en söndag. Jag håller på att läsa om tarmbakterier nu i samband med att vi har börjat syra grönsaker. Det är imponerad hur mycket maten vi äter påverkar hur vi mår både i kroppen och själen.

"Även om forskningen ännu är i sin linda pekar den snabbt växande högen av studier på flera viktiga samband där allt från stress, ångest, depression, alzheimer, parkinson, autism och adhd med mera går att relatera till en obalanserad tarmflora. (...) Det kan tyckas lite märkligt men samtidigt härligt att den moderna människan som har lyckats åka till månen och klyva atomer inte har utforskat tarmfloran förrän nu. Speciellt med tanke på att det myllrande ekosystemet bokstavligen legat mitt nedanför ögonen på oss: i våra tarmar. Eller kanske just därför."

Så skriver Soki Choi i boken "Kimchi och kombucha Den nya vetenskapen om hur tarmbakterierna stärker din hjärna". Jag har inte hunnit läsa så långt i boken men tillräckligt för att förstå att grönsaker, fibrer och allra helst syrad mat inte bara är bra för min mage utan även påverkar hur jag mår psykiskt. Som tur är har jag en syster som hakade på denna trend före mig så hon har delat med sig av både kunskap och kefirbakterier. Jag och Sebastian dricker därför sur mjölk i smoothien varje morgon.

Nu gissar jag att jag har en hyfsat bra kombination av tarmbakterier eftersom jag har ett ganska stabilt psyke och en relativt välmående kropp. Men finns det sätt att må ännu bättre på och dessutom förebygga sjukdomar så känner jag att jag gärna lägger tid på det. Vad spelar det för roll att spendera tid på ett gym eller i ett motionsspår om de 39 biljoner levande mikrober, siffran enligt Soki Choi, i mina tarmar inte är i balans. Bra mat först och motion sen. Det är mitt nya motto.







lördag 9 februari 2019

Ett nytt sovrum

När vi köpte större säng ställde vi den gamla 120 sängen som en sänggavel bakom den nya. Det var ett enkelt sätt att förvara den samtidigt fick vi en hylla bakom sängen att lägga böcker på. Nu när vi fick lust att sätta upp tavlor bestämde vi oss för att ta bort den gamla sängen. Det var lättare sagt än gjort.

Jag lade ut sängen på en säljsajt och fick massor av förfrågningar. Gratis mot avhämtning skrev jag. Den som först hörde av sig fick sängen och vi bestämde en tid för hämtning igår eftermiddag. Jag fick tacka nej till alla andra som hörde av sig, inklusive en tjej som hade kunnat komma redan på morgonen med en lastbil. Fredag eftermiddag kom och den som skulle hämta dök upp med en bil av mindre format, stod och funderade en stund inne i mitt sovrum och konstaterade sedan att det kanske skulle bli tajt i bilen. Jo tack det var ju en ren omöjlighet. Tjejen med lastbilen hade hört av sig flera gånger och frågat om sängen och jag skrev direkt att hon får den. Dock hade hon inte lastbilen kvar på kvällen och inte heller i hennes bil gick den in. Vi blev kvar med en säng som tog upp halva sovrummet och jag var lätt irriterad över att det skulle vara så svårt att bli av med en säng.

På lördag morgon åkte jag och Sofia iväg på loppisutflykt och tog med massa kartonger till återvinningen. Jag hade då plastat in sängen och med hjälp av Sebastian släpat ner den och ställt den utanför. Tjejen utan lastbilen skulle göra ett nytt försök denna gång med spännband och ta den på taket. Jag hoppades att sängen skulle vara borta när jag kom hem från återvinningen och loppisen och det var den som tur var. Tredje gången gilt.

På eftermiddagen fick jag äntligen möjlighet att göra fint i sovrummet. Jag och Sofia satte upp tavlorna och det blev så luftigt och fint. Solen tittade fram en stund och vi passade på att slappa i sängen och kände in den nya atmosfären.







torsdag 7 februari 2019

Rensa rensa

Jag och Sebastian satt och kollade på Antikrundan. Någon hade med sig en littografi av Picasso som värderades till fyra hundra tusen kronor. Några år tidigare hade den blivit värderad till femtio tusen kronor. Kvinnan som ägde littografin blev minst sagt överraskad.

Jag och Sebastian började prata om vad vi skulle vilja äga för antikviteter. Jag sa att jag inte hade velat äga något men dock gärna sålt. Sen kom jag på att jag har en hel resväska med tavlor från mormor nere i källaren. Jag har en föreställning om att om jag ska flytta så ska jag kunna göra mig av med massor av saker. Tänk vad skönt att äga så lite som skulle kunna gå in i en rymlig bil. Sebastian blev direkt nyfiken på tavlorna och jag rusade ner i källaren för att leta fram dem med en liten förhoppning om att jag skulle packa upp dem och inse att jag inte ville ha dem kvar.

Väl nere i källaren fick jag flytta på kartong efter kartong för att komma in till resväskan där tavlorna låg. Ligger det massa kartonger i källaren så förutsätter jag att det finns saker i dem. Dessa var dock tomma. Originalkartongen till en brödrost från Claes Olsson eller kartongen till en plafondlampa från IKEA. Kan ni gissa om jag härjade runt med stackars Sebastian när jag kom upp. I helgen ska vi rensa och då ska varenda kartong åka.

Attans, i samma sekund som jag skriver detta kommer jag på att skokartonger som vi har en uppsjö av passar perfekt för att träna nosework med Myra. Får se om några kartonger får stanna, husse blir nog glad.

Väl uppe med den tunga resväskan med tavlorna. Nu skulle det bli Antikrundan a la Lagergrensgatan. Sebastian var lika spänd som ett barn på julafton. Det första jag packar upp när jag öppnar väskan är min gamla nalle som farmor sydde, lappade och lagade. Som jag släpade runt på denna nalle när jag var barn. Nu när jag tog upp nalle hittade mina fingrar direkt in i de skålformade kännställena där jag legat och strukit fingertopparna mot nalles mjuka päls. Det var nostalgi.


Så var det dags för tavlorna att packas upp. Oj vad fin sade Sebastian om nästan varenda en. Jag fick direkt en bild av mormors lägenhet, möbler, tavlor på väggarna och alla hennes saker. Tänk vad enskilda föremål kan väcka minnen. Och inte kan jag göra mig av med dessa tavlor. Så här i efterhand förstår jag varför jag "bokat" dem. Ja mormor har skrivit med noggrann handstil "Jennie" på baksidan av varje tavla. Istället för att rensa börjar jag istället gå runt i lägenheten och spana efter lämplig plats till en stor serie med fem tavlor samt en ensam akvarell. Serien ska få bo ovanför vår säng och akvarellen vid Sebastians skrivbord. Nu fick vi ännu mer att göra i helgen. Rensa rensa och hänga upp. Istället fick några andra tavlor åka ner i resväskan, inte kunde jag göra mig av med dem heller.


tisdag 5 februari 2019

Upp och ner precis som livet

Idag har varit en ganska tung dag. Medans snön som jag längtat efter så länge smälte ner till ett grått slask utanför fönstret satt jag på jobbet och försökte hitta mig själv i mina nya arbetsuppgifter. Från att ha jobbat i ett projekt med frågor jag brinner för och som jag varit expert på till att åter igen känna sig ny på jobbet, vara vilsen i rutiner, prioriteringar och systemstöd. Att på detta gå och vänta på svar från ett jobb som jag så gärna vill ha. Pendla mellan hopp och tanken att jag kan behöva ladda om med ny energi om det inte slutar som jag hoppas. Stämningen på jobbet är inte den bästa efter beskedet om att Arbetsförmedlingen varslar 4500 personer. Många kollegor är oroliga för att förlora sina jobb, andra funderar över hur arbetsuppgifterna kommer se ut för dem som blir kvar. Jag tillhör nog den senare gruppen. Dock även innan varslet kom var jag ganska inställd på att jag var redo för nya utmaningar efter sju år inom samma myndighet. Nu är den känslan ännu starkare med den stora skillnaden att det troligtvis kommer vara några tusen till som håller ögonen öppna för nya utvecklingsmöjligheter. Jag får försöka tänka att det för visso är många men ingen som har exakt den erfarenhet som jag har.

Ja det var lite om mina tankar nu och idag. Jag vet att jag ganska snabbt samlar nya krafter men ibland måste en tillåta sig att stanna till även när det är tungt. Något som var positivt med dagen var att jag erböd mig att stötta upp en kollega och fick följa med ut på en arbetsmarknadsutbildning för att göra uppföljningar av deltagare. Det var roligt att träffa människor och känna att jag kunde bidra med något konkret. Jag märker hur mycket jag får tillbaka av att möta människor, lyssna, ställa frågor, peppa och bekräfta. Delar jag med mig av ett leende så får jag ett leende tillbaka. Det behövde jag idag.

Tanken var att jag och Sebastian skulle åka skidor efter jobbet idag. Med två plusgrader och väldigt mjuk snö så sade vi att vi hoppar det. Jag var nära att fastna i soffan men tänkte att jag skulle må bra av lite träning så jag bokade in mig på ett jympapass på Friskis och svettis. Det var riktigt skönt och befriande att få spattla loss tillsammans med musik, en glad instruktör och alla andra deltagare. Jag är inte bäst på koordination men är inte rädd för att göra fel så jag hoppar och sträcker ut och varm om kinderna blev jag absolut.

När jag kom hem tränade jag lite nosework med Myra. Den hunden ger mig så mycket glädje. Hon går in i sin uppgift till hundra procent och svansen går när hon jobbar. Även på kursen igår var hon väldigt duktig, koncentrerad och noggrann. Det var bara första söket som hon blev överspelt och markerade fast det inte var rätt. Jag måste hitta en metod för att tagga ner henne och säkert också mig själv. Som att låta henne göra ett minisök med godis innan hon går på den riktiga uppgiften.

Upp och ner bjöd denna dag på, precis som livet, men den fick ett bra slut både på jobbet och hemma. Nu är det dags att släcka lampan och se fram emot en bra morgondag.

måndag 4 februari 2019

Vinterbilder

 Här kommer några vinterbilder som Sebastian tog under vår skidtur i Ålberga. Myra är en fantastisk vän att ha med sig i skidspåret. Hon är min äventyrskelpie som ställer upp på alla friluftsaktiviteter.




söndag 3 februari 2019

En väldigt lång mil

Bilen Humlan styrde idag mot Ålberga för skidåkning där. Jag hade läst på skidspår.se att de började pista på morgonen och räknade med färdiga spår framåt lunch. Jag tänkte att det säkert inte fanns så många andra ställen där det skulle vara spårat efter detta enorma snöfall natten bidrog till. Dambroängens IP i Ålberga bjuder på fantastiskt fina skogsmiljöer och spåren går genom varrierad terräng så det kändes som ett givet val för dagen.

Väl vid Dambroängen var vi bland de första skidåkarna på plats. Spåren hade pistats men inte körts med skoter och spårsläde. Underlaget var mjukt men snö fanns det gått om så det var bara att åka. En person hade åkt före oss så vi följde dennes spår in på milsspåret.

Vi var inte ensamma särskilt länge utan blev omkörda av tre stycken när vi stod och fotade. Strax kom de tillbaka ifrån motsatt riktning och sade att de åkt ifatt pistmaskinen. Även vi kom ifatt pistmaskinen efter en stund och valde att åka en sväng åt ett annat håll innan vi gav oss på milen igen.

Under vår färd träffade vi på flera trevliga människor som vi växlade några ord med. Vi hade ingen brådska denna dag. Det gick trögt att åka men vi njöt destomer av den vackra snötäckta skogen. En kvinna vi pratade med sade att det skulle bli plusgrader till veckan. Då blev jag lite besviken men kände ändå tacksamhet över att jag valt att ta vara på denna dag. Ett pensionärspar som var ute i en stuga vi åkte förbi berättade att de tänkte åka skidor imorgon. Då skulle spåren förhoppningsvis vara klara och det skulle bli sol. Skidåkande pensionärer i Ålberga har det ganska bra.

Mot slutet av rundan kände jag mig rätt trött. Detta var nog den längsta mil jag åkt på länge. Myra som även hon fått kämpa i den mjuka snön fick extra fart i benen på slutet när hon märkte att vi var på väg tillbaka mot bilen. 

Många backar till trots blev det inga vurpor denna tur. Men det var ju lätt att hålla farten nere när en kunde och styra bromsa hur en ville i nedförsbackarna utan att vara rädd för att förstöra några spår. Trots att de 1,4 mil vi åkte var tungkörda var det väldigt rolig att åka idag. Jag hoppas att snön stannar så att jag kan komma tillbaka snart igen.