Köksklockan har slagit tio och Kurt häller upp två koppar nykokt kaffet från kannan som puttrat på den varma vedspisen. Hösten är en årstid han uppskattar då han äntligen får tända eld i spisen och höra ljudet från de sprakande stockarna. Under sommarhalvåret kokas kaffet på elspisen. El och kaffe är enligt Kurt en dålig kombination men det går att dricka. Visst gör det det. En fluga surrar till och fastnar i flugfångaren ovanför köksbordet. Lena ställer fram leverpastejsmackor med inlagd gurka på. Kurts underarm klibbar mot den feta vaxduken då han sträcker sig efter sina favoritmackor. Lena tar ett bett av mackan och tuggar långsamt medan hon funderar över när frosten kan tänkas komma i år. Hon sneglar ut genom fönstret och beundrar de täta pelagonerna på trappan utanför. Kurt sörplar i sig en skvätt kaffe och kommenterar att idag blir nog den sista som de kan torka tvätten ute. Luften börjar bli allt fuktig och sval. Årets skörd av soltorkade skjortor och T-tröjor ligger på hög i byrolådan. Kurt som tog en ren imorse insöp doften av tvättmedel och sol. En skrynklig rand följer hans tröja över bröstet och in under armhålororna som ett mine från de timmar den fladdrat på klädsträcket. En detalj som varken Kurt eller Lenas ögon noterar. Nej, deras blickar är mer tränade i att upptäcka svamp i skogarna och spår efter älg och räv. Efter ekonyheterna på radio kommer klassisk förmiddag. En annan förmiddag hade Lena tagit fram sina oljefärger och satt fåglar och landskap på pränt men idag går hon fram till radion och rattar in en annan kanal. Hon tar handen runt midjan på Kurt och för honom närmare sig i takterna till den ljuva vals som strömmar ur högtalarna. Lena dansar med Kurt till klangen av vals och kvittrande fåglar. De dansar till doften av nyfallna löv och vindtorkad tvätt, till spraket från vedspisen och till susande träd. De lägger sina kinder emot varandras som om de förstod. Som om de visste att denna dag skulle finnas kvar i deras hjärtan länge. Att smaken från det veduppvärmda kaffet just denna höstförmiddag skulle ligga kvar på Kurts tunga många år framöver. De dansar som om det inte fans någon morgondag.
Frosten kom tidigt i år. Lena skyndar sig ut morgonen efter dansen för att ta in sina pelagoner. Hon halkar till på trappan och bryte lårbenshalsen. Ett gammalt skelett läker långsamt, det vet alla. Veckorna går och hösten blir till vinter. Kyla tränger sig in genom fönster och dörrar. Kurt äldar i vedspisen tills gjutjärnet glöder. Kurt eldar och vinterkylan viner. Lena har svårt att ta sig fram i snön och än mindre hugga ved. Kurt hugger ved för dem båda men orkar inte med den takt som kylan slukar veden. Ett par veckor efter nyår, när förmiddagskaffet serverats och leverpastejsmackorna intagits, bryter Lena de senaste månadernas tystnad. Björkbackens seniorboende kommer slutligen på tal. Kurt tar det bättre än hon väntat. De har ju fortfarande varandra. Och minnena och fåglarna i olja har de kvar. Så får det bli. Så fick det bli.
Björkbacken tog emot dem med öppna armar och annonsen i tidningen löd “Södra Solby, charming lantidyll med möjlighet att skapa egen prägel”. Kurt vägrade att öppna tidningen den dagen. Lena klippte ut annonsen och sparde den i sin hemliga låda. Kaffet på Björkbacken är bryggt med elmaskin. Gott enligt Lena och drickbart enligt Kurt. Sällskapet runt bordet är riktigt trevligt. Kurt och Lena väljer själva när de vill umgås. Lena har lärt sig att spela poker och Kurt tittar nyfiket på. Dagarna på Björkbacken går oväntat snabbt men det händer att Kurt lägger sig på kvällen med en saknad i magen. Då kryper han extra nära Lena och kan nästan känna doften av soltorkade kläder.
