måndag 30 mars 2009

Där hemma

Borta bra men hemma bäst. Jag längtar tillbaka till Ecuador. Jag känner mig oerhört lugn och samlad med tanke på de kulturella och tidsmässiga omställningar som jag varit med om inom loppet av några dagar. Dans i Quito. Sömn i värmen på en parkbänk i Miami. Intagandet av den europeiska luften för första gången på fem månader skedde i London. Med Big Ben i ryggen vandrande jag på Londons gamla kullerstensgator med en italiensk glass i handen. Den inköptes av en svensk kille. Skånsk dialekt. Brittisk dialekt. Spansktalande längtan. Det är först när jag sluter ögonen och släpper mina tankar lösa i sömnens värld som jag inser hur borttappad jag är i glappet mellan de olika världsdelarna och kulturerna. Att vakna upp ur sömnens grepp är som att stiga av en berg och dalbana full av loopar. Min hjärna kämpar hårt för att förstå vart någonstans i världen jag befinner mig. Sist jag vaknade sov jag på en madrass på golvet hemma hos ett par vänner i min gamla studentstad Norrköping. En kamera på ett stativ stirrade ned på mig och innan jag fått ordning på min tillvaro och hört Petters lilla förlåt, för att han klev på mig på väg till toaletten, var den ända rimliga lösningen att jag befann mig i ett filminspelningskyffe i Hollywood. Jag är i alla fall glad för att svenskar antingen tittar ner i backen och kniper ihop munnen när man möter dem eller tittar mig i ansiktet och snabbt drar upp mungiporna mot öronen, för att sedan gå tillbaka till sitt ursprungsläge, det raka sträcket under näsan. Då slipper jag fundera på vilket språk min, så annars invanda, obligatoriska, hälsningsfras ska läggas fram på. ”Buenas días”, ”Hello, how are you” eller vad säger man? Bara ett enkelt hej och en nick. Nej, jag leker svensk och kniper mun. Enklast så. Här är det ingen som hälsar glatt på alla passagerare på bussen då den stiger på. Här är det ingen som frågar vart jag ska, var jag kommer ifrån och när jag tänker komma tillbaka när jag går på vägen. Ska jag vara ärlig så minns jag inte ens om jag mötte någon när jag gick på vägen mot tågstationen. Jag glömde titta. Jag glömde vara levande. Ta in verkligheten. Tidspressen har redan fångat mig. Jag sitter och skriver på tåget. I Ecuador kunde jag färdas i timmar, halva dygn, utan att ens orka ta upp en bok. Folk åkte buss, inget mer, kanske på sin höjd nystade upp sitt garn för att förbereda inför en stickning. Nu när jag gick på tåget var det full aktivitet med datorer, att läsa morgontidningen eller att via mobilen reda upp affärsärenden och planera in ett lunchmöte. Lunchmöte. Det vill till att man använder tiden på rätt sätt. Där finns inget utrymme till att komma försent. Sitta på en parkbänk och vänta. Fundera.

Också var det det här med gamla vanor. Har jag en gång lärt mig att papper inte får slängas i toaletten så är det ju så det är. Det förstår väl vem som helst att det blir stopp om man slänger papper i toaletten. Finns det ingen papperskorg till hands på en toalett i Ecuador slänger folk pappret i ett hörn. Det är väluppfostrat för inget får slinka ner i toaletten. I Sverige vet jag ju att det får det men jag känner mig ond, som en syndare, som en som smiter från reglerna. Och hur är det föresten på SJ? På toaletterna i London? Jag vet inte. Jag minns inte vad som är det normala på de olika platserna. Frukostvanor. När jag upptäckte att min svenska syster hade köpt kornmjöl och att det bara var att rosta för att göra majica blev jag glad. Nu kunde jag fortsätta att dricka ecuatoreansk välling även i Sverige. Tänka på mamma Carmen och känna en smak av den svala morgonbergsluften. Att örten hierba louisa eller citrongräs, fanns i ett av de goda gröna teerna jag brukar köpa fick mig att känna att jag haft en anknytning till Ecuador längre än jag känt till landet. Men den svenska perfektionismen bekymrar mig. Att äta frukost i ett hem där allt och lite till finns samt där varje sak står på sin rätta plats känns ovant. Ingen kall luft som sipprar upp mellan golvspringorna och kyler ner den stol jag sitter på. Väggarna är rena och noggrant pyntade med passande tavlor och vykort. Vart är spiken som knippen med hierba louisa alltid hängde på? Vart är korgen med frukt och grönt som alltid stod på golvet och blottade sin botten när veckan började lida mot sitt slut och det var dags att ta den till söndagsmarknaden för påfyllning? Här stod maten snyggt uppradad i ett fyllt skafferi och kylen brummade på för att hålla hemmets värme borta från de många färskvaror som inhandlats. Kylan utanför hemmets trygga väggar nådde aldrig den mat jag nu åt. Men i mitt hem i Ecuador var natten den enda nedkylaren för de färskvaror jag där intog.

Stilfullheten gjorde sig även påmind då jag klev på ersättningsbussen från Västerås till Norrköping. Bybussarna i Ecuador var gamla avdankade med nedslitna säten och lösa hängande sladdar framme vid chauffören. Öppnings- och stängningsmekanismen till dörrarna styrdes med en spak. Dörrarna var för det mesta alltid öppna och ibland hängde en man i öppningen som hoppade av för varje ny passagerare som skulle på och hoppade inte på förrän bussen börjat rulla. Långfärdsbussarna som tog mig runt Ecuador var oftast snygga och nya. De såg ut precis som man tänker sig att bussar ser ut. Men bussen i Sverige hade denhär lilla extra designen som bara svenska saker har. Designad in i minsta detalj. Strömlinjeformad fram i fören. Allt för att visa att designern tänkt till. För att skära vinden i farten. För att vara perfekt, stilfullt. För att vara svenskt. Naturen utanför fönstret känns däremot mindre designad. Allt jag såg var skog och jag blev förvånad över att allting var så platt. Vart hadde alla berg tagit vägen? Vart var alla kurviga vägar? Nu var vägarna bara platta, platta så långt ögat kunde nå. Skogen och åkrarna sträckte ut sig över ett sydligt Sverige som tidigare aldrig någonsin varit så platt som det nu uppenbarade sig i mina ögon.  

onsdag 25 mars 2009

Ecuador ville inte slappa ut mig

Sista kvallen. Dansa hela natten. Tidig morgon, fard mot flygplats. Overkligt att vara pa vag till Sverige. Skulle jag verkligen lamna Ecuador. Nej. Pa flygplats. Incheck. Ingen overvikt. Puh. Ko till passkontroll. Framme vid disken. Slanger upp passet. Vart ar ditt id-kort som du fick med ditt visum? Eh... Linn, har du detdar kortet de fragar efter? Johanna, vad menar det? Ingen forstar. Nej, sager passpolisen, ditt visum ar inte registrerat. Du maste registrera det. Far en adress till migrationskontoret. Det ar inne i stan, darifran vi kom. Vi var pa flygplatsen. De andra kom inte heller igenom. Men oj, hur kunde det bli sahar? Vi skulle ju flyga. Oforstaelse, uppgivenhet, hopp om att det kommeratt fixa sig. Ak nu sa hinner ni tillbaka, sager en tullpolis. Utan somn, utan frukost. Nu skulle jag jaga tiden i kampen om uppehallstillstand for att fa lamna landet. For trott for att forsta. For trott for att inte forsta. For trott for att bry mig. Vi hade en timme och tjugo minuter pa oss. Taxiresan dit var lang. Pass skulle kopieras, foton skulle tas. Utterligare passkopior, med farg skulle goras. Vi var elva stycken. Mycket koande. Allt kostade. Pengar skramlades. Samtal ringdes for att fa flyget att vanta. Val i taxin igen var det tio minuter kvar. Det skulle kunna ga. Flyg har vantat forr och vi var elva personer. Lattare att vanta an att packa ut varat bagage igen. Vi kunde inte gora annat an att skratta hela taxiresan fram till terminalen. Fu sjutton vad fula vi blev pa id-korten. Thorbjorn sag ut som en droghandlare, jag som att jag nyss blivit bestulen pa mitt liv. Vi skrattade sa att vi kiknade. Pa flygplatsen mottes vi av vanner som kommit aningen tidigare. Flyget hade akt. Mycket illska fanns i luften. Tarar falldes. Jag var fortfarande likgiltig. Trott. Oforstaende. Glad over att min packning inte akt till Miami for att hamna pa ett snurrande band utan mig att plocka upp den. Nu regnar det och jag ar tillbaka i Quitos centrum dar jag borjade dagen. Min parkamrat Asa och Linn sitter pa flyget. De blev klara med visumet furst och tog en taxi. De hann pa. Nio ar vi som blev kvar. Jag myser lite till i Quito och kampar med min trotthet. Andra promenerar for att parrera illskan. Johanna och Linnea vill dansa mer. Nu borjar vi om fran borjan. Reser imorgon. Hoppas vi...

söndag 22 mars 2009

Tusen karamar hade inte varit nog







Sá kom sista natten jag sov med familjen I Oñakapak. Pá morgonen var jag förväntansfull över att fá träffa mina vänner i Saraguro som tillsammans med sina handledare tagit sig ner till landets sydliga delar för att ha de sista mötena och utverdera praktiktiden. Samtidigt kändes det nostalgiskt och sorgligt att äta den sista frukosten det lilla köket med sviktande golvplankor och lág dörr öppning som jag med jámna mellanrum slár huvudet i.

Det var märkligt att se mina vänner komma vandrande pá gatorna i Saraguro. En värld som jag och Ása sá lánge levt i, bortomde andras förstáelse. Mina vänner var tilltuktade efter tárfyllda avsked av familjer och byar. Nágot som för de flesta var de sváraste de nagonsin gjort. De var avundsjuka pá mig och äsa som fortfarande var kvar i varan värld men á andra sidan hade vi det svára kvar och att sitta pá möte tvá hela dagar i vetskapen om att familjen som jag snart skulle länma fanns i narheten var inte lätt. Det kröp i hela min kropp och mina tankar drog sig hela tiden till huset i saraguro dit de minsta syskonen Sisa och Daniel gátt efter skolan.

Äntligen hade eftermiddagen pá första mötesdagen kommit och vis kulle alla áka pá utflykt för att titta pá vattenfallet Virgen i Oñakapak. Jag visste att ingen var hemma i mitt hus och tyckte att det skulle bli lite sorgligt att áka tillbaka till ett hem tom pá min familj. Mamma Carmen hade hoppat in som vikarie pá sjukhuset och pappa Miguel var kvar i byn men jobbade säkert med jord och djur uppe i det andra huset. Jag kunde inte leva om jag inte fick träffa nagon frán min familj sá jag tog med mig nágra vánner för att gá förbi huset i Saraguro för att sedan kliva pá bilen till Oñakapak darifrán.

Sisa och Daniel: Jag stegade in genom porten till familjens andra hus med mina fyra vänner bakom mig. Gick ner för betángtrappan till innergárden dár det alltid hángde tvätt pá tork samt luktade kiss. Kycklingarna kvittrade frán det lilla hus det fátt byggt át sig men mer ljud kunde jag inte höra. Huset verkade tomt. Letade mig in i ett av de mörka sovrummen utan fönster. I sängen längst in hittade jag Daniel lekandes med sina jämnáriga syskonbarn.Lättad över att se min lillebror slängde jag mig efter honom och tog upp homom I min famn. Stolt bar jag ut honom till innegárden för att visa upp honom för mina vanner som väntade där ute. De smältes snabbt av hans bedárande blick och glada nätta leende. Vi faoljde med Daniel in i sovrummet for att hanga med de underbart sóta lekande barnen. Vi fotade, filmade, kramades och lekte. Fotsatte upp till vägen för att i sällskap med barnen vänta pá bilen. Jag kunde inte släppa blicken frán min lillebror, omfamnade och busade med honom. Strax kom lillasyster Sisa och min lycka blev total. Hon halsade pá mina vänner som hon bara kände igen frán kort. Stod framför lutad mot mina ben och mage sá att jag kunde krama henne hárt. För en stund var vi enade och skulle aldrig, aldrig skiljas. Jag och barnen som jag levt och bott med sá länge. Barnen som jag sjungit, dansat, lekt och gjort läxor med samt irriterats pá dá de högljutt lekt och hoppat i sängarna.

Miguel: I Oñakapak träffade jag pá familjens vän Rosa, pappa Miguels kusinbarn. Hon tog sällskap med oss nedát i byn dá hon skulle samla gräs till sina marsvin. Med Rosa, som varit en stor del av mitt liv i byn, och min vän Johanna vid min sida gick jag förbi mitt tomma lásta hus. Utanför dörren stod dräktigam I vanliga fall spinkigam hunden Piñina och viftade pá svansen. Mina favoriter Rancho och Ekis befann sig pá andra platser. Promenaden till vattenfallet gjorde mig otálig. Jag ville inte besöka ett vattenfall som jag redan sett den sista tiden i min by. Det enda jag tankte pá var att leta upp Miguel och hundarna. Skyminngen var pá ingáng när vi besteg berget upp mot byn. Tillsammans med Linnéa, Johanna och nágra ecuatoreanska vänner gick jag ännu en gáng det hus som samma morgon hemmet för familjen och mig. Jag stannade till utanför köket och överraskades av det svarta lilla yrvader som dansade fram för att lika glatt som vanligt halsa pá mig. Mitt splittrade hjärta samlade sig ännu en gáng till en helhet i mötet med Pancho som blivit en kär vän med sin glädje och sitt trogna sällskap dá jag vandrat pá vägen i tröttnad pá att vänta pá bussen. Tillammans med Pancho, Johanna och Linnéa tittade jag för sista gángen pá utsikten frán min farstukvist. Majsfälten som växt sig högre än en människa under tiden jag varit här, husen i byn där honor vandrat runt knutarna och bergskammen som leder mot landets norra delar. Allt detta som jag sett i solens glans, regnets fall, dimmans fukt samt i nattens gnistrande mörker. Mu hade skymingen fángat majsens grönhet och allt sveptes upp av ett rött ljus. Mörkret lade sig for varje steg jag tog pá den leriga stigen upp mot vägen. Uppe vid bussens vändplats hade natten redan tagit för sig av bylivet. I Mörkret hörde jag en bekant röst som alltid halvt ropade när den pratade. Den vita tröja jag skymtade bortom en vetefärgad hund var Miguel tillsammans med Ekis.När vi fátt syn pá varandra sprang jag fram och omfamnade en varm och spritluktande far. Mihuel var full av rus och gjädje över att se mig. Han hälsade oblykt pá mina svenska och ecuatoreanska vänner. Efter att ha pussat pá den stolta Ekis tog jag med min far in I bilen till Saraguro for att som inbjuden gäst äta middag med mitt sällskap. Pá blandad kichwa och spanska konverserade han med mig och mina vänner. Det var kul att se hur Miguel trivdes i várat sällskap under bussfärden och middagen och jag var stolt att ha honom med trots att han var aningen berusad. Senare pá kvällen skulle lillebror Louise dansa folkdans för oss tillsammans med sin dansgrupp men pappa Miguel hade inte ro i kroppen att invänta dansen. Han tog som vanligt tagit min hand, lade sin kind mot min och klappade mig pá axeln, för att sedan försvinna i mörkret mot nya äventyr. Detta skulle bli sista gángen jag ság pappa Miguel.

Carmemen och de större bröderna: Dá mötene var slut och de sista timmarna i Saraguro var räknade började den stora demonstrationen som FIISfolket länge väntat pá och hárt jobbat för att förbereda. De annars relativt lugna gatorna fylldes av bönder I indígenakläder som viftade med röda banderoller och ropade slagord om socialism och stöd till Saraguros första ursprunsfolks borgmästarkandidat. Bakom en stor röd banderoll där det stod "Onakapak presente" tágade mamma Carmen fram i sällskap av bysn president, tätt foljda en stor del av byns befolkning. Det var mäktigt att se sá mánga bönder samlade och dá det var ett av mina sista ögonblick i mitt Saraguro kände jag mig aningen hedrad. När alla stid samlade vid parken och oavbrutet ropade slagord under en solig himmel tog jag en sväng i parken för att leta reda pá Carmen och bjuda in henne att sällskapa med mig och övriga vänner sista middagen. Jag fick även äran att äta middag med Rosa och en vän i byn som lärt mig göra breda parlarmband. Carmen gick tidigare frán middagen för att hämta ovrig familj till det sista avskedet. Rosa och den andra vännen frán byn hjälpte mig, Johanna och Linnéa med väskorna dá vi trängde oss fram i folkmassan. Carmen stod pá plats med Daliel, Sisa, Luise och David när vi kom fram till bussbolaget som skulle ta oss till Cuenca for en näst sista dans under natten och sedan oss vidare tidig morgon vidare mot Quito och finalen. Jag hálsa de pá dem alla. Nar jag kom fram till David hoppade Brauleo, som kommit frán Loja fram som en stor överraskning. Sisa gick snart vidare och lekte med sin vän och jag började den stora farvälrundan med Carmen. Vi kramade varandra hárt och länge och utbytte ord om framtida saknad, försiktighet i livet och tacksamhet över den tid som varit. Luise varma kram fylldes av ord om syskonvänskap och jag klappade hans lánga hár medan vi kind mot kind bestamde att vi skulle dansa i orienten ytterligare en gáng dá jag kom tillbaka. David höll mig i sin famn och sade att han inte skulle släppa mig om jag inte sade att jag kom tillbaka. Brauleo log blygt och busigt dá jag omfamnade honom och tackade för de goda soppor han lagat át mig. Daniel skrattade omfamnades och lekte med mig och bröderna. Jag fortsatte farvälkramarna och utbytet av tacksamma ord tätt mot örat med Rosa, hennes döttrar och váran vän frán byn. Broderna skrev sina mailadresser mi min kalender och Brauleo fyllde sidorna med ord som jag inte skulle fá läsa förrän jag var lángt borta. De accepterade och älskade mig som en del av familjen och farvälet gjorde att jag kom dem närmare än nágonsin. Bussen var försenad och jag började känna att det blev utdraget.Ville bara att det jobbiga skulle ta slut.Carmen ringde sonen Juan som var pá behandlingshem I Cuenca och jag fick ta farväl av honom. Hon fixade ocksá sá att sonen Marco och hans fru som vi skulle dansa med skulle möta oss pá stationen i Cuenca. Det kändes skönt att fá áka till ännu en medlem ur familjen Guamán Poma. Bussen rullade in pá gatan framför oss. Jag kramade ännu en gáng om min familj och byvänner som ställt sig pá en rad pá trottoaren. När jag kommit till den sista varma hárda kramen borjade jag om. Nu blir det sista kramen viskade jag för varja famn jag omfamnade. När jag gick upp mot ledet i riktning mot bussen tittade jag pá Brauleo som stod furst, en sista, sade han och log mot mig. Sá hade jag kunnat fortsätta att krama min familj i evigheter. Carmen fick den längsta sista kramen och dá kom hennes tárar. Nu máste du g pá bussen Jennie. Jag lämnade dem bakom mig och vinkade frán fönstret pá en rullande buss. Brauleo som är den mest verbala av dem alla vinkade med hela kroppen och mitt hjärta kvävdes lángsamt á vi rullade de första metrarna pá Saraguros gator.Jag blundade och ság bilder av mina familjemedlemmar framför mina ögonn. Scener om vár vardag tillsammans spelades upp innanför mina ögonlock. Jag lutade mitt huvud mot Linnéas och tillsammans skumpade vi fram pá vägen mot äventyret som skulle leda mot slutet pá vár lánga resa.



onsdag 18 mars 2009

Vegeterianen i mig fick lägga sig




I mándags gjorde jag en grej som stred emot min identitet som vegeterian men som ändá gjorde att jag kände mig solidarisk. Som jag planerat gick jag till grannbyn och inhandlade marsvin som pressent till familjen. Hade hört att man kunde köpa tvá smá för $10. När de sedan växer upp kan de para sig och bli fler samt min familj kan sälja marsvinen när de är stora för $20. Nu pá slutet har Carmen flera gánger nämnt att de inte har nágra pengar och dá de blev bestulna pa 30 marsvin vid nyár tyckte jag att det kunde vara en fin gáva att ge bort som avskedspressent. Nágot som kan växa och hálla familjen med mat, antingen direkt eller genom pengarna de tjänar. Problemet är just dá att det är kött men dá marsvin är en sá stor näringskälla här hade de iallafall förr eller senare skaffat sig fler. Dá marsvinen var billigare än jag tänkt och killen som sálde dem inte hade växel sá blev jag tvungen att köpa ett till för billigare pengar. Valde ut tvá fina honor med lángt hár och en hane som de skulle kunna para sig med. Stolt gick jag hem pá vágen till min by med tre marsvin i en säck. Lite orolig för att de lág dár och inte kunde andas samt klämde sönder varandra, men sá försiktigt bar jag dem, sá försiktigt.
Pappa Miguel var pá väg ut när jag kom och Carmen var i köket. jag bad Miguel gá till köket fór att vänta pá mig där. Hämtade ett fotografi jag skrivit till dem, där jag sitter vid en grillplats i snön med full vinterklädsel. Furst gav jag dem fotot och Carmen läste noga allt jag skrivit, tittade pá kortet och tackade glatt för att de fátt ett fint kort pá mig. Sá räckte jag fram säcken med marsvin och sade att det var för att de varit en sá fin familj till mig. Carmen omfamnade mig hárt och länge och började gráta. Jag vet inte om det var för att hon ännu en gáng blev pámnind om att min avfärd var sá nära eller om det var av tacksamhet till marsvinen som de troligen behävde mycket väl. Miguel hade ögonen torra men ság även han lite smátt rörd ut. Jag omfamnade dem báda oc vi stod där alla tre i ett ögonblick som inte riktigt gár att beskriva känslomässigt.

Morgonen därpá, som var en av mina tredje sista i byn, gick jag upp tidigt. Solen höll precis pá att gá upp utanför fönstret och liften inne i huset var kylig. Jag át tog nágra tuggor pá ett halvt äpple som säkert barnen skurit bitar av till frukost innan de i sin hast sprungit iväg till en tutande buss. Morgonen hade en smak av svesk höst. Solen lyste rakt in i mina ögon när jag tillsammans med Carmen och Miguel gick mot huset där djuren och odlingarna finns för att titta pá de nya marsvinen. Mössan och koftor höll min kropp varm när jag gick pá vägen som fortfarande var fuktig av nattens dagg. I gräset lystes de smá vattendropparna upp och bildade tusentals diamanter. ändast mina händer var kala som bergen framför mig och kyldes ner av morgonluftens kyla. Denna, en av mina sista morgnar i byn Oñakapak, var en av de vackraste. Bara en timme senare när vi átervände frán djuren fär att äta frukost hade solens strálar värmt upp byn och det hade blivit högsommar.

Igárkväll gav jag ett par bilder jag framkallat pá mig och familjen samt valde ut nágra bilder som jag hade haft med mig pá mig och mamma frán Sverige. Carmen kollade pá bilderna och nár hon kom till den första pá mamma ropade hon "!Carlota!" och pussade pá bilden, "!Que bonita, es comó esta viviendo!". Hon blädrade vidare och stannade vid en ny bild pá mamma som hon skakade om samtidigt som hon ropade "!Carlota, escuchame!" Ocksá strattade vi báda tvá. Hon är härlig min mamma Carmen och hon saknar min mamma i Sverige.

måndag 16 mars 2009

Avskeden närmar sig med stormfart

Nu har den sista veckan med familj och vänner i Oñakapak, Saraguro kommit. Pappa Miguel frágar hela tiden vilken dag det är jag ska áka och räknar hur mánga dagar det är kvar. Lillebror Daniel fragar vilken timme jag áker till mitt land. Att hálla reda pa tidenverkar inte vara det lättste och det spelar ingen roll hur mánga gánger jag säger hur mánga dagar och nätter det är kvar. Det är jobbit nár de frágar för det gör mig pámind om att livet tillsammans med familjen snart är slut. Jag har sagt att jag säker kommer komma tillbaka men om jag gör det blir det ju inte samma avslappnade vardagsliv som vanligt. En visit som máste fyllas med värde och prestige. Pappa Miguel säger att hans hjärta kommer att dö om han inte fár se mig igen. Det är ord som ligger tungt i mitt bröst, även om de bara är symboliska. Kommer vi bara att kunna prata via internet, gár det att ringa frán ditt land?, är frágor som han cksa ställt ett antal gánger.
Helgen spenderade jag i Cuanca tillsammans med min kompis Elizabeth som jag lärt känna pá en festdag som var i veckan. Hon bjöd mig att hälsa pá och dá vi kommit bra överens när vi träffats tänkte jag att det skulle vara kul att lära känna henne mer för att ha en jämnárig kompis i Cuenca. Elizabeth läser sista áret pá universitetet till speciallärare och hon var väldigt intresant att diskutera med. Vi hade samma syn pá mycket saker och till skillnad frán mánga andra hade Elizabeth inte gift sig vid ung álder och skaffat barn utan levde ensam och trivdes med livet bortom tvásamhetens kompikationer. Vi utbytte även ord pa teckensprák dá hon lärt sig endel ecuatorianskt teckensprák för sitt kommande arbete. Vissa tecken var liknande, andra skiljde sig helt. Nu har jag tvá intressanta vänner i Cuenca och mäste helt enkelt tervända. Den anda är Carmens gifta son Marco som gärna pratar mig mig om politik och byorganisering.