tisdag 30 mars 2021

Det är roligt att veta att en lever

Vilka galna dagar det varit från helgen fram till idag. Som jag skrev om tidigare fick jag ett ryck i helgen och drog igång att vi skulle rensa inför flytten. Jag gick ner i källaren och tog upp massa saker vi inte använder så fotade jag och sålde på Facebook. Ganska många annonser och det har kommit lite folk och hämtat saker jag ställt ut i trapphuset. Det mesta har varit billigt så det går hyfsat lätt att sälja. 

Vi hade ju lite tankar på att hyra en möblerad lägenhet i andrahand och det var därför jag kom på att vi skulle sälja av en stor del av våra ägodelar. Sen upplevde jag att vi inte fått så mycket respons av dem vi skulle hyra av och det kändes också fel att sälja alla möbler som vi just skaffat. Inte så ekonomiskt och miljövänligt direkt. Då kom vi in på tanken att köpa lägenhet igen och helt plötsligt kändes det som att det är självklart att vi ska göra så. Det blir billigare i månadskostnad och vi har någonstans att förvara våra saker. Nu kollar vi efter rymliga ettor och har redan bokat in oss på två visningar under en sedan tidigare planerad tripp till Östersund då vi ändå ska träffa vår säljare på Trivselhus. 

Det har varit en del turer med banken då vi har lite mycket investeringar på gång men nu har vi iallafall fått klartecken att vi får köpa lägenhet i Östersund så länge vi har sålt vår lägenhet i Gävle innan tillträde på den nya. Då blev det bråttom att få ut vår nuvarande lägenhet till försäljning. Ett par samtal senare med mäklaren som vi sedan tidigare inlett samarbete med och sen var lägenheten ute på hemnet samma dag. Då var jag glad att vi varit på väg att flytta tidigare. Fotografen var hos oss för ett halvår sedan. Jag minns hur jag väntade med att skörda tomaterna på balkongen för att det skulle bli fint på bild. Knappt en tomat syns på bilderna men grönt och fint är det iallafall. 

Visningen tyckte mäklaren att vi kunde ha redan direkt efter påsk. Jäklar vad stressad jag blev men jag tackade ja till det eftersom vi är borta dessa dagar och då slipper vi in i det sista städa bort alla spår av hundarna. Vi hade just dragit upp massa grejer från källaren och skulle nu på några dagar. Fixa iordning inför visning. Först var jag lite paralyserad och visste inte vart jag skulle börja men när jag väl satte fart gick det undan. De saker som inte sålts på Facebook åkte ner i källaren igen och lite in i bilen som kommer gå en sväng till stugan. Sen var det bara att gnugga och gno i kök och på väggar. 

Nu har det mesta kommit i ordning och jag har till och med tvättat fönstrena. Idag satte jag och Sebastian oss i soffan för att pusta ut strax innan nio. Innan dess har det inte varit mycket till rast på hela dagen för någon av oss. Jag som är ganska rastlös och ändå har svårt att sitta still på möten passade på att dra runt med min skurtrasa under de timmar som vi hade Skypemöte på jobbet. 

Till råga på allt så höglöper Myra och hundarna är lite jobbiga att ha hemma nu. Redisan har lite mycket känslor som han inte alltid vet vad han ska göra av så han kan vara rätt intensiv vissa stunder av stunder av dagen. Myra ligger med mig i köket när jag jobbar och gör inte mycket väsen av sig men får hon tillfälle flirtar hon gärna och gör sig söt inför Redisan så hon gör det inte lätt för honom att hålla känslorna i styr. Sen är båda duktiga och lyssnar när jag säger till dem. De är som två magneter som dras till varandra som jag hela tiden måste se till att de är isär. Dessa känslor som Redisan har gör att han drar mer i kopplet, kissar oftare och piper mer. Om möjligt mer ska jag säga då han redan innan är duktig på att dra, kissa och pipa. Nu när vi sitter i soffan är det inga problem. Nu ligger de bredvid varandra helt avslappnande i vardagsrummet men när de står upp och rör sig sätts känslorna i gungning igen. 

Det ska bli skönt när visning, Myras löp och Redisans hormonrusch är över. Det blev lite mycket på en gång men det är också roligt att veta att en lever.






fredag 26 mars 2021

Vi ska göra det här en gång till nu

Nu när det är klart med jobb för oss båda i Östersund börjar det sjunka in att vi kommer att flytta ganska snart. Ett år har vi nu bott i Gävle och det är dags att packa väskorna igen. Jag hade gärna stannat ett tag till bara för att pusta ut men jag är väldigt tacksam över att ha löst jobbiten. Jag kommer att börja i mitten av maj. Det går förvisso bra att jobba på distans under en tid men jag siktar på att flytta upp relativt snart efter att jag börjat. Sebastian börjar 1 juni och behöver vara mer på plats. Det är nog ett bra datum att sikta på.

Så nu är det nya frågor som snurrar i mitt huvud. En lägenhet har vi på gång att hyra i andrahand. Den kommer att vara möblerad. Vi har funderat på att hyra ut vår egen lägenhet i Gävle möblerad. Vi har också funderat på att hyra förråd och istället sälja vår lägenhet. Så har vi funderat på att köpa en lägenhet i Östersund istället så att vi kan ha våra möbler och saker med oss. Sen har vi funderat på att sälja alla våra möbler och rensa bland våra saker. Varför betala dyra pengar för att de ska stå i ett förråd oanvända i drygt ett år. 

Sist vi flyttade rensade vi massor och sålde eller gav bort en hel del möbler. Ännu finns det mycket kvar som vi skulle kunna rensa ut. Till denna lägenhet har vi köpt lite möbler, mest från IKEA. Lägenheten är dock väldigt luftigt inredd så i det stora hela har vi inte mycket möbler alls. 

Jag är väldigt förtjust i saker och viss grejer som väcker minnen hos mig har jag svårt att göra mig av med. Jag kan ändå känna en lättnad när jag gör mig av med saker. Så mycket jag äger som jag inte behöver eller använder. Just nu lutar det åt att vi flyttar med så lite saker som möjligt, kanske hyr ett litet förråd. Också säljer vi lägenheten i Gävle på en gång och slipper därmed känna att vi har ansvar över att sköta något som är så många mil bort. Jag tror att det kan bli bra. Vi ska göra det här nu en gång till. Sen har vi flyttat klart. Det är bara att bita ihop och börja rensa.

tisdag 23 mars 2021

Vad hände med jobbet?

 Ni kanske undrar vad som hände med jobbet i Östersund. Det som jag lyckades strula till det på intervjun. Min hjärna är snabb på att hitta alternativa lösningar för att förbereda mig om jag inte går vidare. När jag sist sökt jobb på Arbetsförmedlingen, till den tjänst jag har idag i Gävle, hann jag planera att jag skulle skola om till sjuksköterska. Då tog det flera veckor innan jag blev kallad på intervju. Sen hände allt jätte snabbt och jag började jobba före Sebastian fast han fick besked långt innan mig.

Denna gång tänkte jag att sjuksköterska är lite väl lång väg att gå. Jag behöver ha en lön ganska direkt om jag ska bygga hus. Bristyrken måste det ju fortfarande vara och något jag ändå kan vara intresserad av. Det jag kom på var målare. Det var ju kul att måla om i stugan även fast jag slarvar med förarbetet. Nog kan jag lära mig det. Men ack vilken oro jag kännt ändå. Att söka jobb i pandemitider är inte lätt, allra helst när jag själv är verksam i ett yrke där det råder hög konkurrens om jobben. 

Idag låg jag ute på balkongen precis efter att ha avslutat ett möte för lunch när jag hörde att det ringde från Skypen. Det var den andra chefen som var med på intervjun. Hon ringde för att meddela att jag fick jobbet i Östersund. Som jag blev glad och lättad. Jag hade det lite på känn för jag hade inte riktigt kunnat vänta ut detta besked så jag råkade skicka iväg ett mail igår till den chef jag haft mest kontakt med. Jag hade fått svar bara ett par minuter senare om att jag kommer bli kontaktad tisdag eller onsdag. Tack vare den bekräftelsen och den hint det mailet gav slapp mitt hjärta hoppa upp i halsgropen idag när jag blev kontaktad. Jag visste att de skulle ringa och jag hade på känn att budskapet var positivt. 

Jäklar vad det tar på krafterna att söka jobb. Och denna gång var nog lite över det vanliga för mig. Nu ska jag slappna av och fira! Jag fick jobbet trots att jag inte klarade testet OCH kom försent till intervjun 🙏😆🙏


tisdag 16 mars 2021

Hundträning och Husdrömmar

Om förra veckan präglades av tankar på jobbsök så har denna vecka hittills upptagits av hundträning och husdrömmar. Ni kan säkert lätt gissa vad jag själv föredrar och det är så klart det senaste. Det känns som att jag håller på att läka min hjärna från att koka över. Så skönt det är att få tänka på saker som jag själv kan kontrollera och där jag ser framsteg.

För att börja med hundträningen som till största del sker med Redisan. Myra är också med på ett hörn men vi tränar på saker hon redan kan och det nöjer hon sig så bra med. Bara hon får vara med och får smaka godis är hon nöjd. Med Redisan har jag precis kommit på att jag vill utveckla apporteringen. Han är jätte duktig på att hämta apporten och springa med den till mig. Dock vill jag utveckla det så att han även kan ta den i munnen och hålla kvar, sitta med den i munnen vid min sida samt lämna den till mig i handen. Att träna hund är en hel vetenskap och alla moment behöver tränas in i små delar för att kunna sättas ihop till en helhet. Jag har aldrig förr tränat en hund i lydnad från början till en hel helhet. Med Redisan får jag lust att testa för jag tycker att han är väldigt tacksam och rolig att träna med. Det är inte alltid jag vet hur jag ska gå till väga men jag har stor hjälp av vänner på sociala medier, både genom att jag ser hur de tränar samt att jag får värdefulla kommentarer. Idag kom jag in i en positiv spiral av utveckling. Det började med ett problem och sen kom den ena lösningen efter den andra genom att vi testade oss fram och fick hjälp av vänner på sociala medier. Det var så kul att se hur mycket vi utvecklades bara från första lilla träningspasset på förmiddagsfikat till sista lilla passet strax efter middagen. Jag hade inte kunnat drömma om en bättre träningskompis än Redisan. Mitt hjärta fylls av djup tacksamhet över att han har kommit in i mitt liv för knappt ett år sedan. 

Så till husdrömmarna som upptar knappt halva min hjärna. Det blir bara knappt halva eftersom hundträningen upptar större del. Jag och Sebastian har ett favoritprogram över alla andra. Så klart Husdrömmar på SVT med Gert och Anne. För det första handlar programmet om hus och byggnationen av hus. För det andra är Gert och Anne väldigt bra programledare. Till skillnad från andra program som Det sitter i väggarna och Vem bor här, så tycker jag aldrig att dessa programledare upprepar sig. Varje program har något nytt och spännande att komma med och de blir inte förutsägbara som de två tidigare nämnda. Jag kan sitta i tv soffan och störa mig på samma saker när jag tittar på Vem bor här. Men nu säger hon ju det igen, det hon alltid säger, upprepar jag om programmledarens invanda komentater. På samma sätt som jag stör mig på att vissa programledare blir papegojor sitter jag själv i tv soffan och är en papegoja. En meta papegoja. 

Igår tittade vi på program ett i denna sesong, ett program vi tidigare missat, och såg Gert och hans fru Karins egna husprojekt med bland annat ett enplanshus i form av en lada. Sebastian hoppade till direkt och blev väldigt kär i idén med en lada, som för övrigt är väldigt mycket på mode nu. Så väcktes hans dröm om ett enplanshus och vi som precis skrivit under säkert hundra papper för att bygga ett tvåplanshus. Jag vet att jag tänkt att jag gillar enplanshus men jag har också tänkt att de tar upp större yta av tomten. Sen har just Move Home som vi först trött att tomten var kopplad till inte något för oss optimalt enplanshus. Så vi valde det vi valde för att vi tyckte det var bäst av de alternativ vi hade att tillgå då.

Sen visade det sig att tomten inte var bunden till en viss husleverantör och vi kunde egentligen välja fritt vad vi ville. Det blev i sig svårt då för många valmöjligheter gör att jag inte kan välja alls. Vi var ändå nöjda med vårt val och skickade in dessa cirka hundra papper. Allt frid och fröjd fram till att Sebastian ser Getts hus i Husdrömmar. Nu när vi får möjlighet att förverkliga vår husdröm kan vi inte ta första bästa resonerar Sebastian. Sagt och gjort. Nog kan jag hålla med men vi har ändå skrivit på och skickat in allt. Då får du ringa säljaren på Move Home sade jag och förklara att du blivit inspirerad av Husdrömmar. Och det gjorde Sebastian. Han sa just det och han berättade om Gerts lada. Som tur var gillar vår säljare också Husdrömmar och hon förstod precis. Samma förmiddag satte hon sig ner och gjorde en ny tomtritning med det hus vi nu fallit för, detta från Trivselhus som är Move homes moderbolag som vår säljare på något sätt också tillhör. Hon gjorde en ny kostnadskalkyl och vi fick veta att det går att skriva kontrakt för ändring av hus även fast ansökan om bygglov redan skickats.

Nu är det inte någon lada som vi fastnat för men dock ett enplanshus i vinkel. Fördelen med det mot det förra är att alla större fönster tittar mot baksidan av tomten mot skogen. I det bi beställt tittade de mot baksidan och mot grannen. Enplanshuset har en altandörr från sovrummet ut mot skogen, i det vi beställt var sovrummet på våning två. Enplanshuset har ett rum mindre men resterande rum är något större. Det vi beställt har fyra rum förutom vardagsrum och kök, lite i största laget. 

Vi har två komplexa tankar gällande storlek på hus. Å ena sidan vill vi inte bygga för stort då det inte är miljöeffektivt att använda onödigt mycket material samt värma upp ett för stort hus. Å andra sidan vill vi inte bygga för litet när vi ändå bygger. Vi vill kunna ta emot många gäster och vi tänker också att om huset mot förmodan ska säljas vidare vill folk som köper hus på landet inte bo allt för litet. Prismässigt är det inte många hundra tusen som skiljer ett litet enplanshus från ett vinkelhus eller tvåplanshus. Så vi landade i att det kan vara en bra kompromiss att iallafall gå ner ett rum i storlek. Prislappen på vinkelhuset var lite dyrare och det är troligen för att det är Trivselhus och inte Move Home. Väntar vi med solcellerna så blir det ungefär samma pris. Vi får tänka på miljön när vi sparat ihop mer pengar. 

Placeringen på tomten blir lite annan eftersom vinkelhuset är bredare. Så det får inte plats bredvid garaget utan glider ner lite på mitten av tomten. Först tänkte både jag och Sebastian att så kan vi inte ha det. Men när vi funderade lite såg vi fördelar med att tomten blir delad i två rum och att det går att söka skydd från vinden på olika sidor av huset. Vi minns hur vi uppskattade att vår tidigare sommarstuga hade en tydlig framsida och baksida, det var som två tomter i en. 

Trivselhus tar tre månader längre tid att bygga och det kommer säkert dröja ytterligare innan vi fått iväg rätt papper för eventuellt byte av hus. Men den som väntar på något gott väntar gärna lite längre. Och vips har jag köpt mig lite mer tid för den fråga som min hjärna valt att ta paus ifrån denna vecka. 

Hundträning och Husdrömmar. Jag får nog aldrig nog!




söndag 14 mars 2021

Här och nu

 


Bilden ovan är fotad under gårdagens utflykt till Axmar bruk tillsammans med våra goda vänner här i Gävle. Jag håller för fullt på att berätta om förra veckans andra pinsamma händelse, om än lite roligare än untervju-incidenten jag skrev om i tidigare inlägg. 

Jag var ute med hundarna och det hade precis kommit några centimeter snö av kvalitén mjuk och halkigt. Vi går på en cykelbana och på en gräsplätt några meter ifrån oss går en man med en hund som bor i vårt område och som Myra har skällt på tidigare. Myra skäller inte ofta på andra hundar men det finns ett par enstaka som hon inte gillar. Jag tänker att det är ett bra tillfälle att träna mina hundar så jag hivar fram godis och försöker få kontakt. Mina hundar står och tittar tyst på hunden på gränset, jag får ingen kontakt. Jag fortsätter att försöka få kontakt, lägger godis på marken, försöker sätta hundarna ner. De fortsätter titta tyst och uppmärksammt på hunden där borta. 

Så säger jag till hussen där borta att min hund brukar skälla på hans hund. Jag antar att jag precis ska försöka förklara att jag därför försöker träna dem med godis när båda mina hundar börjar dra mot hussen och hunden som nu står ungefär fem meter bort. Jag är nog inte helt beredd så jag tar ett kliv fram på den hala snön och ett till. Hundarna drar och jag åker med ståendes mef fötterna på snön. Sen faller jag i marken varpå jag ligger ner och håller i hundarna medans de drar mig fem meter över snön med händer och huvud före. Snabbt går det ochjag hinner inte ens tänka att jag ska ropa åt hundarna att stanna. De hade ändå inte lyssnat i detta läge. På en halv sekund är vi framme hos husse och hunden. Husse får bort sin hund som fräser till åt mina hundar som nu kommit fram. Jag ligger ner på marken och ber om ursäkt samtidigt som jag får mina hundar att sätta sig. Jag fortsätter att förklara att jag ville träna mina hundar med godis då min ena hund skällt på hans. Husse säger att det gick bra och sen säger han går nu. Hussen går med sin hund och jag kravlar mig upp på mina ben igen. 

Oskadd och knappt ens blöt fortsätter vi vår promenad. Det var andra gången denna vecka jag tappat fotfästet, denna gång bildligt talat. Det var inte speciellt roligt när det hände men jag kan lova er att det var roligt att återberätta den historien.

Efter förra veckans incidenter har jag en känsla av att det bara kan bli bättre. Och för att det ska kunna bli det måste jag också vara snäll mot mig själv. Det är så lätt att fastna i grubblerier och fundera över varför vissa saker blivit på ett visst sätt. Dessa tankar blir sällan konstruktiva och brukar ofta komma till slutsatsen att nu måste jag släppa dessa tankar och gå vidare. Så fick det bli och jag såg till att göra roliga saker som att pyssla och vara ute i naturen med mina vänner denna helg. Lite meditation och att skriva på bloggen är också bra terapi för mig, så även att träna mina hundar. Och det ska gudarna veta att de behöver tränas dessa två. 

En sak som hände i veckan som gjorde mig riktigt glad var att jag via Facebook fick kontakt med en gammal kompis från pluggtiden. Jag visste att hon en gång flyttat till Jämtland men inte vart exakt eller om hon var kvar. Hon dök upp i mitt flödde då hon skrivit en sak som delats. Så började vi skriva till varandra och jag frågade vart hon bor nu då jag själv ska flytta till Jämtland. Det visade sig att hon och jag kommer att bli grannar på Rödön. Hon bor i sista huset innan vårt nybyggarområde tar vid. Hur liten är inte världen och så glad jag blev. Jag fick veta att hon trivs väldigt bra och det verkar vara fin grannsämja. Hon skrev om ett odlarprojekt som hon vill dra igång med de nya grannarna. Där och då blev min framtida flytt verklig för mig. Och jag fick en känsla av att allt vi drömt om faktiskt kommer att bli på riktigt. Både jag och Sebastian trivs väldigt bra med att ha människor runtomkring oss samtidigt som vi söker lugnet på landet. En egen härd och med möjlighet till samvaro med folk nära. Tidigare grannar har många gånger blivit goda vänner till oss och det är vår förhoppning även denna gång.

Det att min framtida flytt och det liv jag kommer att ha när jag flyttar till huset blev mer verkligt, det gjorde mig också lugnare. Jag tänker att det hus och den plats vi ska flytta till om ett drygt år. Det är en plats som jag och Sebastian kommer vilja åldras på. Med den tanken blir jag heller inte lika stressad. Jag har troligtvis många år framför mig i Jämtland. Samtidigt trivs jag väldigt bra med de vänner jag fått här i Gävle, både privat och på jobbet. Jag landade i tanken att jag faktiskt inte har bråttom. Nu vet jag vilken riktning mitt liv kommer att ta men när och hur nästa steg blir får jag ta lite som det kommer. Framtiden finns alltid där framme i horisonten men jag vill leva här och nu.






torsdag 11 mars 2021

Berätta om ett misstag

En av frågorna i intervjun igår handlade om att jag skulle berätta om ett misstag jag gjort. Om detta var en intervju någon gång i framtiden skulle jag berättat om just denna intervju. Istället berättade jag om en misslyckad matchning av en praktikplats. Egentligen var detta exempel inget misstag insåg jag i efterhand eftersom jag trots allt ändå gett en person en chans att komma ut på arbetsmarknaden även fast det inte gick vägen denna gång. En annan fråga handlade om hur jag beter  mig i en stressade situation. Där hade jag kunnat säga, titta på mig nu så ser ni. 

Hur blev det nu så här? Ja, den pinsamma sanningen är att jag tog fel på tiden. Intervjun som jag själv lyckats ordna genom att ringa chef efter att urvalet av kandidater redan hade gjorts. Chansen jag fick trots att jag inte klarade testet om deduktiv slutledningsförmåga speciellt bra. Och som jag förberett mig för denna intervju. Jag visste ju någonstans att det läggs mycket vikt på dessa frågor där jag ska beskriva olika situationer och att även dessa poängsätts. Så denna gång hade jag tänkt och förberett mig. Samma morgon sa jag till Sebastian att jag har intervju kl 17.15 och att han kan gå ut med hundarna då. När jag sade den tiden blev den som en sanning för mig fast egentligen var det sluttiden för intervjun. En bokning hade jag gjort i min kalender och jag hade letat upp länken för videomötet och lagt där. Jag hade också tittat på tiden flera gånger så jag tänkte väl att jag inte behövde titta på bokningen igen även fast jag annars brukar dubbelkolla en viktig tid.

Eftermiddagen gick och det fanns lagom med jobb att göra. Jag försökte spara lite på mina krafter så att jag skulle vara fräsch till denna sena timme. Så kom det in lite intressanta arbetsuppgifter som kontakt med en journalist som ville göra ett reportage om vårt projekt. Jag satt som bäst och samordnade kontakten med journalisten och en deltagare när jag blev kontaktad via Lync av den ena chefen som höll i intervjun. Hon undrade var jag var, klockan hade passerat 16.15 och ja, jag satt i godan ro och jobbade. Efter det kände jag inte så mycket ro men däremot fick jag iväg Sebastian och hundarna snabbt som ögat och satte mig framför datorn ett antal minuter försenat för att leverera en intervju via videolänk. Intervjun gick trots stresspåslaget och skammen över att ha tagit fel på tiden helt okej. Men vad gav jag för intryck? Ett par ordentliga ursäkter men jag skippade bortförklaringar. Jag sade som det var att jag tagit fel på tiden. Och nej, jag brukar inte vara sen in i möten. Det känns ju så där att jag gett ett så dåligt första intryck. 

Som frågan i intervjun antyder. Berätta om ett misstag du gjort, inte berätta om du har gjort ett misstag. Alla begår misstag och ju jobbigare det känns, desto längre från vår egen bild av oss själva är dessa misstag. Det har jag lärt mig nu. Det blir spännande att se om jag i framtiden kommer kunna berätta om detta misstag i termer av att det ledde till något gott eller inte. Det återstår att se kära läsare. 


torsdag 4 mars 2021

Insläppt via bakdörren

På förmiddagen blev jag kontaktad av rekryterande chef i Östersund och fick veta att jag nu är kallad på intervju. Det var skönt att jag blev insläppt via bakdörren nu när jag inte fick använda finingången. Frågan fortsatte dock att snurra i mitt huvud hur framtida utvecklingsmöjligheter ser ut för mig på denna myndighet samt hur denna orättvisa slår mot många andra som kanske inte fått möjlighet att använda bakdörren.

När jag sedan pratade om detta med min nuvarande chef fick jag höra att myndighetens ledning ändrar rekryteringsmodellen efter den kritik som framförts. Mer om detta går att läsa i fackförbundet ST's tidning Publikt. Jag tackar dem som gått före mig in i detta orättvisa system och drivit frågan uppåt så att denna förändring blivit möjlig. Det hjälper att göra sin röst hörd, glöm inte det!


onsdag 3 mars 2021

Med fokus på nålsögat

 Att söka jobb idag är verkligen som att försöka ta sig igenom ett nålsöga. Jag blev så glad när jag såg att det fanns flera tjänster att söka på min egen myndighet i Östersund, varav en tjänst var samma roll som den jag varit anställd som den största delen av min tid inom denna myndighet, vilket är snart tio år. Jag sökte samtliga jobb och fick ganska snart ett mail om att jag erbjöds att göra ett par tester. Det ena var en form av självskattningstest som landar i en beskrivning av hur jag är som person i jobbet och i interaktion med kollegorna. Där kände jag igen mig ganska väl och tyckte att det gick bra. Det andra testet var en form av logiskt sudoku där jag skulle placera in olika figurer på rätt plats i ett rutnät. Till att börja med var jag stolt över att jag ens förstod instruktionerna, sen tyckte jag att det gick väl okej eftersom jag klarade några uppgifter men resultatet talade om för mig att jag hade svårare att lösa uppgiften än andra. Det kom även en tilläggs information om att jag löst uppgiften ganska snabbt och ganska noggrant. Lite tvetydigt kan jag tycka men okej.

Det gick några dagar och jag kom vidare i rekryteringsprocessen på fler av jobben jag sökt på min myndighet. Fortfarande var det tyst från den tjänst som är samma som den jag har idag som jag hade sökt först. Jag tog och ringde den chefen för att kolla läget och hen var överraskad över att få ett samtal från en kollega i Gävle. Nej hen kände inte igen  mitt namn och nej vad konstigt att du inte blivit kallad på intervju vi håller ju på med dessa nu. Jag förklarade mina misstankar att jag kanske inte kommit vidare i rekryteringen på grund av detta logiska matematiska test som jag inte gjorde jätte snabbt för att just matte och logiskt tänkande inte är min starkaste sida. Jag kan tänka mig att chefen i fråga kliade sig i huvudet när hen svarade att så kan faktiskt vara fallet. Myndigheten har nu bestämt att det är dessa tester de ska gå på när de kallar kandidater på intervju och nej då var inte jag bland de 20 som klarat testet snabbast. Jag fick helt och hållet medhåll om att detta test inte på långa vägar får med helheten i en rekrytering och att en person som jobbar inom myndigheten borde få komma vidare i rekryteringsprocessen ändå. Chefen lovade mig att titta på om det fanns något hen kunde göra och hen tackade mig för att jag ringt upp.

Jag vad ska jag säga. Jag blir mer än trött på detta. Att söka jobb idag är oerhört tufft. Att det dessutom ska vara så svårt att komma byta tjänst inom den egna myndigheten. Jag har många gånger tidigare funderat på vad jag egentligen vill jobba med och den frågan har jag inte något klart svar på. Nu känns det som att den frågan är mer aktuell än någonsin. Min syster skämtade om att jag skulle bli bloggare och influenser men det blir som svårt att få lånelöfte och bygga hus på det yrket. Fortsättning följer, den som lever får se.


tisdag 2 mars 2021

Från Östergötland till Jämtland

Det har varit tyst här på bloggen ett tag men nu är det dags för mig att berätta vad som pågått i mitt och Sebastians huvud de senaste månaderna eller egentligen året. Vi har landat rätt bra i Gävle, eller iallafall jag. Men vi hade nog egentligen andra drömmar och såg genom att vi båda fick jobb i samma stad en möjlighet att ta steget att prova på något nytt. Det var inte lätt att lämna Östergötland och jag ska vara ärlig och säga att vi så många gånger varit på väg att flytta tillbaka. Sebastian som redan dag ett kände att det jobb han börjat på inte var för honom har haft en del kontakter med arbetsgivare i Linköping. Och vi båda som så mycket längtar efter att flytta ut på landet och köpa hus har varit i Linköping ett par gånger på husvisningar. Även fast jag försökt intala mig själv att det är vackert däromkring så har jag haft svårt att se mig själv ute på östgötaslätten. Norrköping var annorlunda, det var skogar, branter och mängder av sjöar. Linköping har aldrig tidigare lockat mig men där ett tag med en längtan tillbaka till Östergötland, med den ändå varierade naturen om en ser till hela länet och det sociala sammanhang vi hade där, var jag beredd att se Linköping som min framtida stad. Jag var nära. Men det kändes ändå inte helt rätt. Det var ingen dröm. Det var gott nog.

Så kom vintern till Gävle och jag blev åter påmind om varför vi flyttat. Vi var trötta på dessa långa milda vintrar som är som en ändå lång höst. Nu slumpade det sig så att vintern kom till hela Sverige bara för att vi sökt oss aningen norr ut. Och jag vet att Gävle inte har de bästa vintrar men några grader kallare är det ändå här. Jag fick mersmak och det fick även Sebastian. Jag sa till honom att nu när vi ändå flyttat från Östergötland, ska vi inte ta och fortsätta i den riktning vi påbörjat, alltså norrut. Sebastian var inte sen på att tacka ja. Så kom Östersund på tal. Den stad vi pratat om så många gånger men aldrig besökt. Det dröjde inte länge efter att vi återupptagit den tanken förrän Sebastian hittade ett jobb där som han tyckte var intressant. Sök det sa jag och på den vägen är det.

Tre månader har gått sedan dess och en jäkla lång och omfattande rekryteringsprocess. Under den tiden har vi hunnit utse en tomt, designa ett framtida hus, som för visso är på helentreprenad. Det passar oss som har så svårt att välja när det blir för många valmöjligheter. Vi har hunnit prata med banken och få lånelöfte för tomt och byggnation av hus. Jag har hunnit söka jobb jag inte fått och jobb jag ännu inte fått svar på. Sebastian har varit på fyra intervjuer för samma tjänst och gjort ett antal tester. Idag kom svaret och det var positivt. Vi ska inom en rimlig framtid flytta till Jämtland och det är där vi tänker att vi ska leva och bo. Det känns overkligt och rätt på samma gång. En dröm vi haft i bakhuvudet så länge blir verklighet. 

Hade det inte varit för Corona och flytten till Gävle där vi levt i ett mycket mer begränsat socialt sammanhang än tidigare vet jag inte om vi vågat. Det som hindrat mig tidigare är att Östersund är så långt bort. Nu har vi levt ett år med minimal fysisk kontakt med tidigare vänner och med vår familj. Det har inte spelat någon roll om vi bott i Gävle eller om vi bott hundra mil bort. Vi har ändå varit isolerade från de flesta kontakter utanför vårt län. Och vi har klarat det ganska bra. 

Jag kommer tycka att det är jobbigt att bryta upp igen. Jag har fått några få riktigt fina vänner här i Gävle, både privat och på jobbet. Naturen häromkring har inte imponerat mig. Den kan varken slå Östergötland eller Östersund. För mig är de två viktigaste sakerna som avgör om en stad är trevlig att bo i de människor som bor i den och den natur som omringar staden. Sen behöver några praktiska saker som boende, jobbmöjligheter och möjlighet till nödvändiga inköp finnas så klart. Gällande naturen går det hyfsat snabbt att få en bild av hur det ser ut. Gällande människorna kan det ta flera år att bygga upp ett sammanhang och komma rätt personer som just jag trivs att vara med in på livet. Gävle hade absolut potential för det senaste och det tror jag faktiskt att de flesta städer har bara en är beredd att ge det lite tid. Denna gång var vi inte beredda att ge vår nya stad mer tid och vi följer våra drömmar norrut. Följ med oss på vår resa om du är nyfiken. Från Östergötland till Jämtland med ett stopp i Gävleborg.