Looking behind my back

IGE Nordics plans of minebreaking in Rönnbacken outside Tärnaby might provide 250 jobs. 20 miljon tonnes will be broken every year wich would be the largest mine in Västerbotten history.

Sigrid Strångberg from Tärnaby in the south of Vilhelmina, Sweden.

The quotation above taken from the newspaper Västerbottens-Kuriren might be written in a positive way but tis large-scale braking of the mineral nickel will affect the minority of same that live in this area. When I for the first time looked behind my back I saw that a global problem I'd been caring for in other countries is about to happen in the country that I call my own.

I've been living in Ecuador and Chile learning about the indigenous people and their struggle against international companies exploitation their land. I've also red a lot about the organisation MST in Brasil and how they by land occupations are fighting for their constitutional rights.

The world is all connected and I know that my consuming habits do affect minority's over the world. We live in a global network and caring about farmers in Latin America do make sense. What really made me feel ashame though is when I first heard about the plans of mining in Västerbotten in the north of Sweden. It was on a lecture arranged by Latinamerikagrupperna that works with indigenous people in Latin America. The'd invited Sigfrid Strångberg from Tärna in South of Vilhelmina where this miner is going to take place.

Sigfrid Strångberg is working for the rights of same and is herself identifying as a same. Her story about how the same where she lives have lost the possibility of fishing and caring reindeer really affected me. According to the law, only the families that worked with raindeers when the latest law about same was written 1971, are allowed to be called same. Only the juridical accepted same are allowed to have reindeers. That means that being a same is something that you inherit from your parents. It doesn't matter weather you culturally live like- and identify yourself as a same, you wan't have the right to work and farm as your cultural origin if you aren't a same on the paper.

Not being able to have raindeers is one of the discriminating facts that had affected the family of Sigfrid Strångberg. She also talked about how international companies had affected their area by not taking responsibility of the roads that their machines had destroyed and about the loss of fishes in the lakes because of the contamination.

With the mine industry the same in the area are about to loose everything. 250 new jobs isn't worth much if the natural and cultural multitude is being destroyed. The same in the area has given their last word in this question by appealing the construction of this big-scale mine to the authorities. Their own municipality hasn't done anything against the mine.

"A group of young people visiting us in tis part of North Sweden reacted with: Is this really Sweden?", Sigfrid Strångberg said. I told her that I identified with that reaction and that I really appreciated her lecture about minorities in my country.

Let's make the struggle global! Let's make the hope global!, is a well known quotation for those who work for indigenous rights in Latin America. In my picture of a global world I want to add my neighbors in the north. I hope that affected minorities will unite their voice and start chairing their experiences over the nations. Let's all open our eyes to include local as well as global in our conception of the world. Together we are stronger!

Text and photo: Jennie Åström

The hunger of the city

When I saw this photo at the exhibition at Kulturhuset in Stockholm I just couldn't stop looking. So many details. I just found one person popping out of a window doing some strange thing, pulling something like, but even though he was the only one visible at the photo I could imagine someone in every window, behind every curtain. I's unbelievable how many persons that are living in one building. That's what's so fascinating about this photo. The huge number of tenants, the details, the pattern that makes the individuals disappear behind their curtains. They are all a part of the anonymity of the city, and they will still be as long as the city is hungry for more. I wounder for how long we will accept to be a part of this machine, to eat and be eaten in the wheel of over consumption. Those who win today might loose tomorrow. The only thing that doesn't change is the anonymity.

The name of the photographer is Jens Assur and the exhibition can be seen at Kulurhuset in Stockholm until the 26th of September 2010.

Running

I don't know if I do like running. But I run a lot. I run to be able to feel the existence of my body. To feel my heart beating when I reach the top of the last hill. To feel the drops of perspiration running down my neck, the pulsating heat in my face. There are moments when I forget the existence of my body. When I forget to breath. This is not one of them.

When I run my lungs swallow liters of oxygen. I feel them outside my body. They are so big that my body can't hold them inside me. I don't like the feeling of having my lungs outside my body. But I love to get them back aired and used to their maximum.

When I ran today I passed by two rats. Rats could never give me any good. They escaped quickly and so did I. There are lots of them in Stockholm. My heart beats harder every time I see them. The rats know to run faster then I. It doesn't help me anyway. I still hate them.

Sometimes I run to the bus. That kind of short running is a good feeling even in the moments of running. My legs turn into feathers. But the wind isn't able take me. I know exactly where I have my feet.

I saw a man today. He was running with two different legs. One leg looked like my legs, the other looked like a iron strip that helped him jump like a kangaroo. He seemed to be pleased being able to run with one leg and jump with the other. I'm also pleased even though I don't rune like a kangaroo with my left leg. At least now when I'm back home again with my lungs inside me.

Text: Jennie Åström

Photo: Sebastian Estay

Don't tell me I'm naive

When I sat at the bus waiting for it to take off my eyes got stuck at a blinking lamp at the wall outside the window. The lamp was pink and had the shape of a square. I'm sure it's been there since the 80's. I stared at the lamp and listened to the almost inaudible sound of a crackling radio that I located from the speakers above me. The crackling and the blinking made a rhythm. This would be a great starting scene in a film, I thought. For a while I forgot that a sat at the bus taking of for work. I was only thinking about what a great film could come out of this scene.

The moments when my brain start to think creative like that are few. I've been working constantly for two months now. At work I meet only people with problems, trying to solve their lives. I get the feeling that in this small world that I share with my workmates only contain two groups. Those who have succeeded with there life and those who have not. To succeed is to have a more or less well payed job, to have somewhere steady to live, to be able to save money to the retirement and to consume clothes and jeweleries and a nice dinner every now and then. Not to succeed is not to have a job, not to have money to spend, not to be shore about where to live next, and most of all; not to bee ware about the seriousness in the situation. There are two groups according to the climate where I work; the employees in the office and the clients.

To have to work and live in a discourse that serious about life really affects me. I start to think like it. I try to structure my life according to the plan. But it only ends up in one way. I keep on identifying myself as the clients more than the employees. It wouldn't bee a problem if it wasn't for the discourse; that I've failed if I don't live in a secure world with a steady salary and somewhere to life for the next few years. I don't want to be like THEM, will I?

With this discourse in my mind there isn't much time for dreaming. That makes the blinking lamp and the crackling radio at the bus quite amazing. The thought about my dead dreams reached me today, when I took a walk in the forest at lunchtime. I was trying to find a topic to start write about but my brain was empty. I started to construct sentences in my head but I only found pieces of story's that couldn't be put together. A few ours of puzzling and I actuality started to put sentences together. My head started to wright about my life and my dreams. I was the topic I'd been looking for. I knew I was close to something great.

The few times when I've told my colleagues at work that I want to be an author, they've only laughed at me. One said: "you sound like our clients", another asked how I'll be able to support my life economically. Is a matter of fact; it do exist other groups of people. They are few tough. It's a great effort to risk the halfboring life of security for the dreams.

Now that I've started seeing every second of my life as a part of a story, I feel more alive. It's only when my creative mind is wide open that I feel my life being closer my dreams.

I'm gonna live a happy life, working as a writer, living as a poor.

Only if I want to see it I'm not so far from there.

This summer l'm going to send my book to the publisher.

Wish me good luck.

Text: Jennie Åström

Photo: Sebastian Estay

Postkulturkrock

"Har du varit med om någon kulturkrock då?", har jag kunna få höra då jag bott utom Sverige. Folk förväntar sig oftast att flytten till ett land bortom födelselandet ska innebära en rad möten med knasiga kulturer. Dock måste jag säga att jag har haft ytterst svårt att svara på den frågan fram tills nu då jag återvänt till Sverige.

Redan i gymnasiet började jag krocka med min egen kultur. Jag är en tjej från landet som vuxit upp med knäna i morotsodlingarna och fötterna i skogens gröna mossa. Jag vill minnas att jag ägnade endel tid åt att drömma under min barn- och tidiga ungdom, trots att jag var en person med livlig energi. Barndomens dagar på landet hade iallafall en hög grad av njutning.

Höstlöven föll, vintervindarna isade, tussilagon blommade och glassar svalkade varma sommarkroppar. Barndomen flög iväg och jag började sakta men säkert socialiseras in i den kravfulla vuxenvärlden. Under mitt första år på gymnasiet flöt jag mest med. Jag gjorde det jag skulle men inget mer. Betygen blev godkända och jag var nöjd med det.

Men så hände det som händer allt för ofta. Jag ändrade plötsligt studestrategi till en mer prestationsinriktad. I takt med att svårighetsgraden ökade satte jag också en allt högre ribba för mina studiemål. Jag minns hur jag om kvällarna kämpade mig igenom matteböcker, historietexter och engelskaglosor som envist slank ur mitt minne trots att jag skrev dem om och om igen.

Där någonstans började jag känna hur min andning förändrades. Och under en lektion med inriktning på den egna hälsan lade jag upp minskning av prestation och stress som ett långsiktigt mål.

Jag fortsatte att springa genom livet. Arbeten utfördes och universitetsstudier inleddes. Jag älskade att promenera i naturen. Men takten var oftast skyhög. Jag hade alltid brottom vart jag än skulle.

Där någonstans under andra året av mina universitetsstudier brast det. Jag satt hemma in min lägenhet, efter ett jullov tillammans med mina studieböcker, och grät över att jag inte kom vidare med ett enda ord i min B-uppsats. Jag pluggade och grät. Pluggade och grät. Till slut visste jag inte längre varför jag grät. Jag bara grät.

Jag hadde då nått kulmen på min kulturkrock. Efter att ha dumpat en psykolog som ville få mig att tro att jag inte hade någon egen identitet tog jag mitt förnuft till fånga och försökte ändra min livvstil. Jag kämpade för att stå emot en djupt rotad idé om att alltid uträtta något. En idé om att tiden är kort och måste utnyttjas rätt. Jag unnade mig själv att stirra in i väggen. Att sitta i soffan med en kopp the. Att bara fundera och att inte fundera. Ibland minskade jag till och med takten på mina promenader. Men det var svårt att stoppa snabba fötter.

Ecuador och även Chile bidrog med de sista dropparna som fattades för att uppfylla mitt långsiktiga mål från gymnasiet. Där fanns en lunk som jag tidigare aldrig upplevt. För första gången på åratal slutade jag att kämpa mot tiden. Från att alltid ha kommit till officiella och inofficiella möten fem minuter innan utsatt tid började jag komma över en halvtimme försent nästan jämt. Det fantastiska var att världen aldrig gick under.

Den första juni landade jag den senaste gången åter på Svensk mark. Stockholm blåste mig runt med stark vindkraft, men jag var snart åter på det landställe som ständigt finns i mitt hjärta som jordens mest natursköna plats.

Familjen tog emot mig med öppna armar. När fredagsmiddagen avslutats började lördagens måsten att planeras in. De gamla omvårdades medan färgburkar öppnades. Snart badade hela stugan i ett orange-vitt lödder av målarfärg, disvatten och nybakad rabarberpaj.

När bök och stök var avklarat fick skogen äntligen återförenas med min naturlängtande själ. Genom kamerans lins blev jag ett med blommande blåbärsris och ståtliga tallstammar. Jag tog mig tid att njuta. Till ljudet av susande träd somnade jag till på en mossbeklädd sten drömmandes om hur jag vill leva mitt liv.

Trädens susande var dock en kort dröm.

Krocken som kom med Sverige fick mig ännu en gång att trycka på ömmande knappar om prestationer och livets värde. Snart stod jag åter med målarpenseln i min hand. Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Det var inte färgen som var problemet, utan min kultur som sakta äter upp mig inifrån. Den här gången visste jag iallafall varför jag grät.

Det har förändrats från början av min resa.

Stockholm is so full of life

Stockholm is full of life. So is my time here. Every day I meet different friends and different groups of people.

Stockholm is full of life. Stockholm is changing. Stockholm never gets boring. Yesterday I went to a house party. We drank wine. Today I went to another party, we drank the. I laugh and I talk. I meet so much people.

Stockholm i so full of life. So am I. When I get home I have a little bird inside me. I don't know why I can't give my bird enough love.

Stockholm i s so full of life. The life runs trough me. I'm moving around and and so are everyone else. The bird is leaving me.

Stockholm i s so full of life. My bird is crying. I can't give it enough love.

Stockholm is destroying life. Please wait my little bird. I'll come with you.

Text: Jennie Åström

Foto: Sofie Åström

Paper paper

Bank paper, insurance paper, tax paper. Get money, pay money, save money. Choose that pension saving company, choose your bank, your future. Feel safe, feel happey. I can't see the forest for all the papers. Could it be because the threes has been cut down.

I throw my papers away, close my eyes and fly away to the green forest where the blank sheets have there origin. At least I can pretend that I drop the control of my personal institutionalized life. But at work I'll keep on turning papers. I'll be a paper robot controlling your life instead of mine.

Wat's up Sweden

It's five a clock in the moarning and it's daylight. Sweden is crazy. I woke up half an hour ago of the sunlight knocking on the window. My body was akin of tierdness after travelling. I stayed in bed but couldn't go back to sleep. The birds are singing and the day is waiting for my appearance. At least it won't be difficult to get up in the morning. Oh, that I'll see when I start working...

Vuelvo a vivir en ti pais

I left Chile and I´m on my way back to Sweden. I feel pain and happiness at the same time. When I was at the airport waiting for boarding the only thing I could think of was a fare away future. If I work a lot, do exercise, read and sleep. Then I won´t feel the pain and the time will go faster, I thought. I wanted to wrap myself up and roll in to the future. Skip seis months of my life.

The airport is a vacuum. I was a vacuum.

At the airplane a started read a book Sofia gave me. It´s written by a Swedish therapist and talk about life, fears, love and insecurity. Eave dough I recognized a lot of what it said it helped me a lot in this moment of changing country and home. The worst thing I can do is to wait for living. To set out a date for when the life starts. And the strongest person is the one that live all her fears and show her weakness.

I left Västerås for Limerick. That was a great fear for me. The I left Limerick for Västerås. And Västerås for Cork, Cork for Norrköpng, Norrköping for Nässjö and Nässjö for Saraguro. I left Saraguro for Stockholm and Stockholm for Valparaíso. And now last Valparaíso for Stockholm.

You may all think that I´m a strong fearless woman. I keep on getting to know new places and people. The fact is that it scares me every time a leave my house for another. And every meeting with a new person is a challenge. But like people say it´s actually true that everything that doesn´t kill me make me stronger. I get to know the scary world out there and I get to know myself trough the people I meet.

I did cry when I left Chile. A various times. My head and chest aced. Except from that my eyes got whet it all happened inside me. It´s a bad habit I have. Not to cry out loud. I will try to be better on showing my feelings. Crying doesn´t hurt. It´s not crying that hurts. Showing my fears and weaknesses doesn´t harm me. It´s not showing them that make me go under.

Some of you may say that I met “the” love en Chile. That´s not true. It doesn’t exist one live in my life. But I met “a” love. A very important one. I write a lot about love in my book. I´m not going to tell you everything because I want you to read it when/if it get published. For many years I´ve asked myself what love is. For a while I believed that I never had loved. In Chile I explored that love wasn´t a new feeling. The happiness I´d felt for my life and my relations before was and are love. Physically leaving a great love for a time doesn´t mean that I´ll stop loving. I´ll chare my life with all of you that have been following me from Sweden in Chile and you that still are back in my beloved South America.

I can´t deny that the distance sucks a lot. It really scares me that the world is so big. However I do, wherever I go, whenever I get to know, I´ll always have to leave anyone behind for a time. I´ll have to live with that, and get to know the distance as I get to know the new places.

No matter where you are: Valparaíso, Buenos Aires, Västerås, Stockholm, Saraguro, Göteborg.

El presente es nuestro.

El futuro es nuestro.

Vivimos la vida.

Compartimos la vida.

Amamos la vida.

Hi, it´s Jennie writing.

I´ve decided to change language. I should have done it a long time ago. I know. It´s just that I don’t feel at home with the English language. The idea anyway is to reach you all my reading friends. And it doesn’t matter if my English sucks because google translate sucks even more J

Hundarna på min gata

Det här är min gata. Den vaktar jag.

Jag och min kompis.

Vi är alltid tillsammans. Då vi vaktar gatan.

Kommer det en annan hund får den veta vilka som bestämmer här.

Ibland är det en snäll hund. Då blir vi vänner.

Det häner att jag ibland går en bit längre ner på gatan. Det är spännande att se nya nosar.

Runt hörnet finns en fin-fin matplats. Men den ligger tyvärr inte inom mitt revir.

Jag låter den stora burriga hunden slicka sina kartonger.

Jag har det ändå bäst på min del av gatan.

Karin och pelikanen

Karin gillar djur.

Alla sorters djur.

Gosiga hundar.

Och vackra fåglar.

Pelikaner är roliga.

På håll.

Ja, där borta.

Stanna där, pelikan.

Nej, men nej!

Dumma fågel.

Det där var inte kul.

Karin gillar inte fåglar som skräms

Demonstranter bemöts med tårgas

Det är tidig förmiddag i Valparaíso den 21 maj. Dagen då president enligt tradition talar i kongressen för ett fåtal utvalda personer. Med tredubbla kravallstängsel är orådet runt kongressen avstängt för allmänheten. På torget Plaza Victoria, nio kvarter från kongressen, ställer protestanter från politiska partier och studentorganisationer upp sig för att tåga de fyra kvarter upp mot kongressen, innan avspärrningarna börjar. Målet med demonstrationen är att ta sig fram till avspärrningarna och med gemensam kraft försöka sig ta igenom dem. Syftet är att visa sitt missnöje över den uteslutande politiken där folket utestängs och glöms bort.

Piñerakritiska slagord fyller luften när tåget sakta börjar röra sig framåt. En stor fråga bland demonstranterna är det marknadsinriktade utbildningssystemet där statliga universitet tar terminsavgift.

"Piñera, Chile är inte till salu!" utropas av de demonstranter som står längst fram i tåget. Framför dessa rör sig en stor skara pressfotografer. Pressleg och orangea band skiljer dessa från demonstranterna. Symbolerna ska skydda denna yrkesgrupp mot militärpolisens våld. På ett flertal fotografer sitter en gasmask fastspänd i kameraväskan för att underlätta dokumenteringen av den mäst våldsamma delen av demonstrationen. Med skydd bakom min kamera ansluter jag mig till denna grupp då jag följer tågets färd upp föer gatan.

Några av Valparaísos hundgäng tågar med demonstrationståget upp mot avspärrningen. Med jämna mellanrum fastnar de fyrbenta vännerna på bild. De är en lika stor del av Valparaísos stad som dess tvåbenta meddemonstranter.

Tåget stannar till vid Salvador Allendes plats för allmänna tal, några meter innan avspärrningarna. Ett flertal diskurser svävar ut i den allt taggade atmosfären. På andra sidan stängslen står ett band av uppställda militärpoliser som markerar att det allmänna rummet där är avstängt. En svag vindpust lägger sig över demonstranterna som för en stund paketeras in i en lugn atmosfär.

Talare lägger ner sina stödord i fickan och ansluter sig till tåget. Fanor höjs i skyn och luften delar sig framför demonstranterna som med all sin kraft dånar fram mot kravallstängslet. Metallen klingar då stängsel skjuts upp mot stängsel. Människoklumpen backar och tar sats igen. Militärpolisens vattentankar svänger in på gatan bakom avspärrningarna. Med hög fart närmar de sig demonstranterna. En dov singnal avfyras samtidigt som kamikalieblandat vatten sprutas mot demonstranterna.

Jag som hållt mig på en sidogata några meter bort närmar mig åter demonstranterna efter att militärpolisens vattentank backat tillbaka. Så närmar sig männsikomassan igen, jag drar mig tillbaka och strax därefter dundrar vattentanken fram. Så håller det på ett par gånger innan några av demonstranterna börjar kasta sten mot militärpolisen. Så tvärvänder alla och springer mot mig bort mot den närliggande parken. Militärpolisen har släppt sina tårgasbomber.

Jag följer med den uppjagade folkmassan in i parken. Flera personer döljer mun och näsa i halsdukar, andra kniper ihop ögonen, samtidigt som de springer bortåt. Lyften blir allt mer stickande. Ögon, hals och näsa irriteras mer och mer för varje andetag.

Oron fortsätter inne i parken. En liten militärbil åker med hög fart diagonalt genom hela parken. Stora militärbussar och tankarna omringar parken från tre hörn. Ett flertal demonstranter haffas. Dessa kommer att få betala böter. Ännu en utgift som står dem i ryggen tillsammans med skolavgifter och hög bokskatt som finns kvar från Pinochets tid.

Efter att demonstranterna ännu en gång ställt upp sig. Sprungit upp mot avspärrningarna, hindrats av vatten och tårgas springer de åter in i parken som fylls av både militärpoliser och demonstranter. Jag tar mig med lugna steg ut ur parken för att dra mig tillbaka ner på för den gata där allt började. Ögonen fortsätter att svida men annars är jag oskadd.

Intryckt mot en husvägg sitter en raggig hund och skakar i hela kroppen. Pälsen är fuktig och det är inte helt osannolikt att även denna madborgare drabbats av de kemikalieutspädda vattnet som gör att tårgaseffekten ännu starkare.

Att militärpolisens våld skakar om stadens invånare råder det ingen tvivel om. Kanske gamla sår från diktaturens Chile rivs upp, kanske nya planteras. För den raggiga hunden kommer denna dags skräck sitta kvar en lång tid framöver.

Jag återvänder till mitt trygga hem efter detta låssaskrig. Det är uppenbart att det finns en stor agressivitet från båda håll. Våld bemöts med våld. Men det är nog ändå hos stadsmakten det börjar. En mer accepterande politik där makten under inga omständigheter utnyttjades skulle eliminera den agressiva uppgivenhet som drivit dessa medborgare idag.

Fler bilder från demonstrationen:

http://megagalerias.terra.cl/galerias/index.cfm?id_galeria=50892

Upp upp upp upp Ner

Det var en kväll som ett par fötter var ute och gick på Valparaísos gator. Da hade sällskap av tre andra par fötter. Alla skrattade och skämtade. På sin väg hem från en middag med mycket mat och en liten skvätt vin vandrade de ner för en av stadens många och långa trappor. Mörkret dämpades av gatulyktor både på nära och långt håll. Fötterna tog sig lekande fram med hopp och skutt, de bar sina vänner och lät bäras. Vägen ner för trappen var bekant och fötterna fick extra fart den sista biten ner mot platån där trappen till hemmets dörr leder upp.

Högerfoten hör hur vänsterfoten skriker till. Den ser sig om i det dunkla ljuset och upptäcker att vänsterfoten stigit ner i ett litet hål vid sidan av trappen. Skriket omvandlas till skratt. Det spelar ingen roll vilken form smärtan demonstreras, men ut måste den. Lungornas kraft att pumpa ut ljud förflyttar fokus från vänsterfotens bultande kropp.

De friska fötterna hjälper alla till att få upp den sjuka foten för den sista biten trapp. In genom proten och i säng. Det pysslas om och lindas. Högerfoten drar en djup suck då den inser att den inplanerade denskvällen inte kommer att bli av.

Nästa dag vaknar de två fötterna till en kvittrande höstdag. Högerfoten känner sig pigg och glad och har mycket stor lust att följa med de övriga fotvännerna på äventyr. Vänsterfoten ligger nedbäddad på en kudde och beter sig som en död fisk. Då det är svårt att få liv i den bestämmer sig de sju friska fötterna för att hjälpas åt att frakta fisken. Dagens utflyktsmål är inte långt men bor man i en trapp är det också en trapp man måste ner och upp för då man ska ut. En promenad som vanligtvis tar tio minuter tog denna gång lite drygt tjugo. Sju trötta fötter sätter sig till ro framför en tv som visar fotboll. Vänsterfoten som leker fisk protesterar inte mot denna hjärndödande sport. Högerfoten gläds åt det fotbollstittande sällskapet då den för länge sedan tröttnat på att dela sin tillvaro med ett dött havsdjur.

Nio timmar senare, efter matlagning, film och mycket annat börjar det stora äventyret att ta sig tillbaka hem. Ner för en trapp, upp för en backe, en bra bit slätmak och så den sista gigantiska trappen, ner och upp. Högerfotens hjärta dunkar som efter ett gympapass när nyckeln sticks in i dörren. Vänsterfoten leker fortfarande död fisk.

När de två fötterna vaknar upp till ytterligare en kvittrande dag har de gett upp tankarna på utflykter. Högerfoten lägger sig rastlöst till ro vid sidan av sin fisklekande vän, bitter över att Valparaíso är uppbyggt av trappor och uppförsbackar.

http://www.youtube.com/watch?v=v1owunijGRo

Sofia regrese a su casa

En dag när Sofia kommer hem upptäcker hon att katten dricker mate.

Livet efter tsunamin, i väntan på havets återkomst

En månad efter den stora jordbävningen som drabbade Chile letar fiskaren Bruno Castro minnen utanför det hem som totalförstördes av tsunamins vågor. Tillsammans med 635 andra familjer bor han i ett katastrofläger utanför fiskebyn Tubul. Lukten av havsbotten sprids i bland de ödelagda husen och påminner om förlorade försörjningsmöjligheter. Trots att vintern närmar sig är den hjälp som nått de drabbade ytterst provisorisk.

Fiskebyn Tubul som ligger i regionen Bío-Bío tillhör en av de värst drabbade i Chile. Tsunamins vågor, som kom två timmar efter de kraftiga skalven, har gjort hela byn obeboelig. Vattnet strömmade in i samtliga och hem lämnade reliker av alger och döda fiskar i hela byn. Större delen av husen närmast kusten har rasat. Drygt tre veckor senare bor stadens 635 familjer fortfarande i provisoriska skjul och tält. Då havets krafter jagat bort fisken, som var dess främsta inkomstkälla är de nu helt beroende av hjälp utifrån.

- När det nu inte finns något arbete kvar för oss tror jag att många kommer att imigrera, säger fiskaren Bruno Castro, 49.

Han går på den havsbottendoftande stranden med en fiskkrok och samlar minnen ur resterna av sitt rasade hus. Med vågornas kraft flyttades det 20 meter in mot land.

Han är tacksam över att de lokala brandmännen[1] uppmanade byns medborgare att springa upp i bergen då jordbävningen skedde. Tack vare detta klarade sig alla personer undan tsunamins vågor. Nu väntar han på att regeringen ska hjälpa honom och de övriga drabbade med mat och bättre bostäder.

- Nu kommer vintern och med den kylan. Då blir det svårt för oss i lägren, säger han.

Studenten Marisol Palacios Chaer, 22, har åkt ner till Tubul för att dela ut 140 matpaket inhandlade med donationer från Sverige.

- Folk förtränger de de varit med om för att kunna överleva. I Sverige hade de fått psykologer men här får alla klara sig själva, säger hon.

Samma dag som hennes hjälp når lägren delas även kläder, bröd samt godis och leksaker till barnen, ut. Allt kommer från lokala och internationella volontära krafter.

Evelin Vilo, 35, delar ett skjul i ett av katastroflägren med övirga familjemedlemmar. Likt många andra provisoriska hem är detta byggt av virke hämtat från deras rasade hus i Tubul. Väggarna är tunna och trångboddheten är stor. Rinnande vatten finns ej.

- Vi är inte rika men vi hade det vi behövde. Vi tänkte på framtiden och planerade för barnens utbildningar. Nu har vi börjat om från noll, säger Evelin.

Hon som lärt sig snåla på det vatten lägret tilldelats, står och diskar i klor till ljudet av en brummande generator. Omställningen från livet innan tsunamin är stor. Spartaniteten och beroendet av hjälp utifrån är större i lägret medan integriteten är mindre. Familjerna lever även med en ständig rädsla för nya efterskalv och havsvågor.

Brandmannen Rodrigo Alexis Tralma Norambuena, 29, som besöker Tubul för andra gången, oroar sig för det oförändrade läget.

- Regeringen borde bygga upp bättre bostäder åt de drabbade men när detta kommer att ske vet jag inte. Dessa familjer lever lika provisoriskt idag som de gjorde precis efter jordbävningen, säger han.

Skrammlet från Evelins kök skär genom den tunna väggen och fyller den del av hemmet som släktingen Rosa Malhuén, 62, sitter i.

- Detta är bara sånt jag ser på tv. När jag såg jordbävningen i Haiti grät jag en vecka efteråt. Det var så fruktansvärt att se hur folk förlorade allt. Nu har samma sak hänt mig. Mitt hus var allt jag jobbat för, säger Rosa.

Hennes man Juan Reime, 67, som genomlevde den stora jordbävningen i Valdivia 1960 oroar sig likt Bruno Castro för den famtida sysselsättningen.

- Nu är det bara att vänta på att fisken kommer tillbaka så att vi kan börja jobba igen. Detta kan dock ta över ett år, säger han.

Vid den största chilenska jordbävningen i historien fick Juan vänta ett och ett halvt år på att fisk och skaldjur skulle ta sig till den lokala kusten igen. När havets vågor ännu en gång fört bort dess liv till djupare vatten, under det som är Chiles näst största jordbävning i historien, är risken stor att småfiskarna som är beroende av det lokala fisket drabbas hårt även denna gång.

Behovet av hjälp kommer leva kvar så länge de folket står utan bostäder och inkomstmöjligheter. Den kommande vinterperioden med regn och kyla kommer öka behovet av kläder, mat och framförallt mediciner. Frågan är hur länge den provisoriska hjälpen kommer att nå de drabbade utanför den ödelagda fiskebyn i regionen Bío-Bío.

En bit bort från Bruno Castros före detta hem står fiskarkollegan Juan Carlos Martines Salgado, 41. Han har kommit för att titta till sitt rasade hus och ge mat till den trogna hunden Ladie som inte vill lämna familjens ägor.

- Vårt arbete är här så vi kommer inte att flytta. Jag hoppas bara att vi kan hålla oss borta från sjukdommar, säger han.

Om hunden Ladie kommer kunna bo med familjen i framtiden är dock osäkert. Likt andra hundar som stannat kvar bland djurkadaver och döda fiskar i den obeboeliga byn finns risken att hon dragit på sig infektioner. Det är inte omöjligt att regeringen, när de väl bestämmer sig för att städa upp byn, tar sig an även dessa trogna husdjur.

Naturens krafter är starka nog att skaka om en hel fiskeby. Att dess invånare är ännu starkare råder det ingen tvivel om. Ur spillrorna av sina tidigare liv började de redan första dagen efter jordbävningen att resa provisoriska bostäder. Ammi Cederström, 20, som tillsammans med Marisol och Rodrigo Alexis åkt ner för att dela ut matpaket i lägren lade märke till den starka solidaritet som fanns bland de drabbade trots nödsituationen.

- Jag möttes av en otrolig gästvänlighet. Folket här hjälpte oss att lasta av bilen, de erbjöd oss tält och delade med sig av den lilla mat de hade. De är inte alls sådana tjuvar som man ser på tv, säger Ammi.

TEXT: JENNIE ÅSTRÖM

FOTO: SEBASTIAN ESTAY OCH JENNIE ÅSTRÖM

Artikeln finns publicerad på:

http://latinamerika.nu/i-vantan-pa-havets-aterkomst

---

[1] I Chile är brandmannayrket volontärt och utförs i många fall vid sidan av studier eller annan sysselsättning.