lördag 26 oktober 2013

Flytta hemifrån

På måndag flyttar Sebastian hemifrån. Tre veckor bor han borta. Inte längre än så. Jag har längtat och tänkt på allt kul han ska hitta på. Jag har tänkt på att jag ska få hälsa på. En dag kvar sen kommer veckan mörk och grå utan Sebastian. Tomt och kallt här hemma.

Jag har bott själv i en etta i fyra år. Jag trivdes att vara själv. Jag var expert på att fördriva tiden på det sätt jag själv ville. Att äta själv, sova själv och promenera själv. Jag var expert på att ta för mig av det sociala liv som ensamlivet krävde. När vännerna skulle komma och gå kunde jag själv bestämma. Jag funderade ofta på hur det skulle vara att dela liv och hem med någon. Jag trodde att jag skulle tröttna inom kort. Partnerlivet skrämde mig något.

Nu funderar jag på den kommande veckan. Mörkret faller tidigt såhär års. Nog är jag en vanemänniska som alla andra. Att sova tillsammans är nu lika självklart som det då var att sova själv.

fredag 25 oktober 2013

En smygande längtan

Snart har jag levt i trettio år. På ett sätt känner jag ingen skillnad från när jag var tjugo. Kanske mer säker i mig själv och med detta mer barnslig. På jobbet skrattar jag gärna extra högt och slår mig på knäna för att liva upp under en annars pressad situation. Ju mer jag skrattar och flamsar med mina skrattande kollegor desto mer ansvar tar jag över mitt eget välmående. En vuxen insikt kan jag tycka.

Så snart trettio alltså. En ålder då livet ofta stabiliseras och förgrenar sig. Visst har jag en liten groende längtan inom mig. En längtan som så ofta kommer i min ålder, att få sätta pricken över i:et över det liv jag byggt upp. Att få bli en tryggt hamn över ett liv. Längtan som bor inom mig syftar dock inte på det biologiska förökandet som många av er skulle tro. Mina tankar går istället till en len, hårig vän med pigga ögon och glad svans.

Från att jag var nyfödd tills att jag flyttade hemifrån har jag delat mitt hem med två till fyra hundar. Det första jag mötte när jag kom hem från BB var en hunds blöta nyfikna nos. Som barn stod jag när ingen såg i förrådet och knaprade hundmat som om det var godis.

Mina föräldrar bäddade ner mig och min syster under ett fårskinn i släden dragen av familjens lilla hundspann om vintrarna. Vinden ven och min kropp skakade av köld där jag låg och tittade på de springande hundarna. Jag växte med hundarna och stod snart bak på släden och skrek att jag skulle bli slädförare då jag blev stor. Så snart jag blivit säker på skidor var det med en springande grönlandshund i en lina runt midjan som jag for fram över snötäckt is. Målet var alltid korvgrillning på en ö eller vid en avlägsen vik. Jag och min syster åt grillad korv så att det stod oss ut ur öronen under vinterhalvåren som barn.

Grönlandshundarna bodde utomhus sommar som vinter. Ibland på helgerna fick de komma in och mysa med familjen i tvsoffan. Det var den bästa tiden. En stor mjuk ullig hund som stornjöt av soffmyset och som mer än gärna hoppade in och spelade rollen som kudde till oss systrar. Kliade man dem på magen eller låret visste de knappt vart de skulle ta vägen av välbehag.

Om vinterhalvåret var skidåkning var sommarhalvåret båtutflykter och fjällvandring. Med övernattning i båten vid en ö eller i tält på ett fjäll. Även vid dessa utflykter var hundarna med.

Grönlandshundarna hade sin hundgård utanför mitt sovrumsfönster i mitt barndomshem. Hundarna var det första jag såg på morgonen och det sista jag såg på kvällen. Inomhus bodde bearded collien Lisa. Hon som hade sin favoritplats på en kulle med utsikt över grusvägen som band den yttre världen samman med vårt hus. Där satt hon likt tjuren Ferdinand och njöt av livet. Saknade någon i familjen en sko var det på Lisas kulle man letade och fann.

Medan jag och min syster växte blev tillökningen i form av hundar av något mindre modeller. Mina föräldrar som faktiskt träffas på en valpkurs hade tillsammans haft golden retriever, bearded collie och grönlandshund; alla stora raser. De var nu redo att prova något mindre. Till familjen kom då två cairn terriers, inte alls särskilt små hundar till sinnet men i yttre mindre förpackning. Dessa två tränades av mig och min syster men som terriers är blev det aldrig någon riktig pli på dem. Den vackra Rufus med sin intelligenta blick tog alla tillfällen som bjöds till att rymma ut till skogs och jaga rådjur. Den ett år yngre Angus höll sig lugn fram till den dag han blev ensam herre i huset. Vi hade vid det laget flyttat in till en villaförort i stan och alla hundar som gick förbi tomten förtjänade att få sig en rejäl utskällning.

Min barndom är en berättelse om hundar. Varje epok av hundar överlappade varandra. Det var aldrig tomt i huset. Jag är fostrad med och delvis av hundar. Utan hundarna hade mina föräldrar aldrig träffats. Jag har hundarna att tacka för att jag finns till och mina föräldrar att tacka för att jag fått växa upp med djur.  Med hundmat i blodet och de minnen jag bär med mig från barndomens familjemedlemmar är det med respekt jag bär med mig denna längtan efter en egen vän med svans.

söndag 6 oktober 2013

På visit i Rökstadtorpet

Idag cyklade jag och Sebastian till Rökstadtorpet. Via Internet hade vi läst om att man kan arbeta på gården som volontär och vi var sugna på att se gården. Vi cyklade Gamla Övägen ner, över kanalen och till vänster in på väg 210. Från väg 210 svängde vi till höger in på en grusväg mot Rökstad. Nu var vi ute på landet på riktigt. Vi passerade gårdar och hus och mer landet skulle det bli.

Två kilometer in och där grusvägen slutade hittade vi gården vi skulle besöka. Ett rött torp omringat av  hagar, lövträd och kullar. Vi hälsade på familjen som bodde där och visades runt till alla djur. Det fanns kaniner, Linderö grisar, arbetshästar, hönor och getter. Det bästa av allt var gårdens hund. En svart hund som såg ut som en mindre Border collie. Hunden och jag blev snabbt vänner. Den sprang lös på gården, följde oss runt och tog ibland en avstickare till högre höjder för att få överblick. På en lina i ett träd hängde håriga grissvansar och öron på tork. Det var godis till hunden.

Familjen är självförsörjande på mejeriprodukter och kött. De tar emot volontärer från hela världen genom WWOOF. Djuren matas och mjölkas dagligen och övriga sysslor görs.
Vi visades in i boningshuset och i hallen träffade jag på en kattunge. Det var en sådan svart med vita tassar. Efter att ha träffat hunden och djuren där ute trodde jag att det omöjligt kunde bli bättre men jag hade fel. I en flyttkartong låg kattmamman som var grå tillsammans med ytterligare en eller två kattungar och spann så att rummet vibrerade. Jag tog upp den svartvita kattungen i min famn. Hunden följde varje steg nyfiken på de nya gästerna i hemmet.

Med värme och en sprallig längtan att komma tillbaka cyklade jag och Sebastian från Rökstadtorpet. Vårat nedpackade fika tog vi vid Göta kanal som sprakade i höst färger. När vi ändå var ute och cyklade blev det turen längs kanalen mot Söderköping hem. En fröjd för ögat såhär års.

Väl hemma värkte benen av alla backar och motvind. Jag var nöjd och glad att jag fått en anledning att ut och cykla. Jag var också glad över att jag blivit påmind ännu en gång om det liv jag vill leva. Om inte fullt ut med grisöron i trädet och allt så iallafall till en viss del.

torsdag 3 oktober 2013

Dagens två konstverk

Idag har jag och Sebastian köpt konst.

Tavlan är Spring view of a lake av Toshiro Meda. Den ingår i projektet Second art av Frida Ek. Jag och Sebastian hämtade tavlan nyss på Fridas ramverkstad. Där fick vi se manuella skärmaskiner och verktyg som används för att göra ramar. Vi fick också en titt på samligarna av återvunnen konst som låg i sina lådor och väntade på att bli inramade och återupptäcka.

Konst nummer två är Sebastians nya ögonsten som han hämtade på posten idag. Äppelrutan heter denna. Döpt efter sin föregångare Rutan som jag fick på min 25-årsdag av min familj och som rest över hela jordklotet till Chile och tillbaka. Rutan har varit med när jag skrivit texter som reportage, min normkritiska bok, blogginlägg, jobbansökningar och mail till nära och kära. Rutan är nu sjukpensionerad men har inte slocknat helt trots att skärmen är på väg att lossna från resten av kroppen. Jag hoppas lära känna Äppelrutan och att jag kan få några inspirerande skrivarstunder även med henne.

onsdag 2 oktober 2013

Blombukett på cykel

På cykel mot lotten efter jobbet. En solig tur i kall höstluft. Lotten bjöd på ogräs och persiljerot. Grannen kom med famnen full av blommor. På vägen hem en cyklande blombukett och jag.