Blöt hund

Spåret efter en blöt hund som nu har torkat. Imorgon blir världen blöt och skidspåren som vi hasat fram i kommer att förvandlas till små bäckar.

Det snöar stjärnor

Jag tog en kvällstur på skidor genom skogen. Stora stjärnor har snöat hela eftermiddagen. Träden var tunga av snö och flera stammar och grenar hängde tunga ner över spåret. Vissa stammar och grenar hade gått av av alla stjärnors tyngd och låg som tappade tändstickor över skidspåret. Jag räddade några träd från att brytas på mitten då jag slog med min stav på dess tunga stammar. Hop av snö regnade ner över mig och lättade träd rätade i svepande rörelse upp sina stammar.

Stjärnorna som snöade ner hade Sofie och Sebastian lekt fram genom filter på kameran. Jag testade att ta ett foto på adventsljusstaken som fick ett sken av flera stjärnor uppe på varandra. Jag blir konstig i huvudet när jag försöker tänka på hur det fungerar. Men det är vackert att titta på. Imorgon vill jag fota makrobilder av de riktiga snöstjärnorna. De är mycket vackrare.

Hundpussar

Jag firar jul med den väldigt kärvänliga hunden Murphy. Han är mjuk på huvudet och älskar att pussas. När jag läser en bok eller tittar på TV lan han ligga i mitt knä och jag klappar honom. Efter att han lämnat mitt knä ligger ett täcke av hans vita fina hårstrån kvar i min famn. Då tycker jag kanske att han är lite mindre gullig.

Inflyttad

Armarna värker och ryggen är trött. Adventsljusstsken med de nyinköpta led-lamporna står i fönstret och berättar om att julen snart är här. Gamla lägenheten är tömd och städad. Mamma gjorde den sista putsen. Hon var också dagens chaufför då hon är säkrare att köra när bussen skulle in på en trång innergård. Tusen tack. Efter en lång dag med möte med mäklaren, flytt, bilkörning, städ och uppackning slappnade vi av i det nya mysiga vardagsrummet med filmen Frida och julfika. Detta har varit en bra och tröttsam dag. Vi har träffat några av grannarna som var väldigt trevliga. En granne hjälpte oss att bära upp sängen.

God natt Hageby

I natt blir sista natten vi sover i Hageby. När jag och Sebastian besökte vår närmsta granne Gallerian i Hageby centrum kändes det lite trist att flytta. Gallerian har precis fått nytt besök av Finbageriet kamraterna och Hageby bibliotek. Det har varit lyxigt att kunna småhandla billigt och svänga förbi sushi stället de få gånger vi inte orkat laga mat. Vår näst närmsta granne skogen som nu står där mörk och mystisk har varit en trogen fritidsvän. Att passera förbi hästarna på vägen till och från skogen ger starka känslor av det lugna landet fast staden inte är långt bort. Den mörka skogen, hästarna och den glittrande Gallerian som nu spelar julmusik dagarna i enda kommer alla att finnas bara 10 på cykel från vårt nya hem. Det känns tryggt att Hageby fortfarande är nära hemma.

Svampar

Jag och Sebastian gick loss med vår nya rakaparat. Det slutade med att vi båda såg ut som svampar hämtade direkt från skogen. Sebastians frisyr gick att rädda med inspiration av flygplansplattan. Dock är det ingen regelrätt flygplasplattefrisyr eftersom det längre håret på toppen inte är helt jämnklippt. Drömmen var att få till en filmstjärnefrisyr med längre svallande hår på toppen som lägger sig som en våg ner över det korta håret på sodorna och ramar in de mörka glittrande ögonen. Den looken dold sig djupt inom vissa morgonfrisyrer innan vi började leka med saxen och rakaparaten. Nu är filmstjärnan mer en skolpojke till frisyren men ögonen glittrar fortfarande lika starkt. Vad gäller min frisyr fick vi jobba lite mer för att undvika svampsoppan. Sebastians frisörtalang ökar allt mer.

Träd i ljus

I adventstider tänds Norrköping upp. Värmekyrkan blir till en stor adventsljusstake och stadskärnan fylls av lysande stjärnor och glittrande träd. Under min vanliga väg till centrum paserar jag alltid förbi den stora magiska granen utanför Konstmuseet. Sedan staden lysts upp har jag försökt att minnas vart det sagolika trädet som skiner från stam och ut i varje gren finns. Så idag på väg till teatern när jag cyklade över gångbron i Strömsparken fick jag en glimt av trädet. Jag såg det lysa på andra sidan parken, uppe på en höjd vid bron där kristallkronan hänger. Trädet lyste precis lika starkt och vackert som jag mindes det. Som en saga. Skinande vacker i vintertid.

Rensa

Jag städar och sensar ut inför flytten. Sebastian pluggar inför prov och blir lessen då jag ska slänga ut vår samling återanvända glasburkar och flaskor. Samlare i själen. Vid frukost började han prata om vad vackra olika frimärken är. Snart har vi nog en frimärkssamling här hemma :-D

Saker

Nu var det dags att flytta igen. Då kommer alla saker fram. Jag älskar att titta på mina koppar och fat i vackra mönster och djupa färger. Koppara jag ärvt av farmor heter Blå Skotte. Mormorsservicen heter Blue Danube.

Minnen och design från farmor och mormors tid. Sakerna får mig att minnas. Stunder med farmor och med mormor och stunder ur min barndom. Min mormor var en riktig samlare. Jag tror att jag med kopparna också ärvt hennes samlarådra. Jag älskar också små djur. Tyvärr gör även Sebastian det. En dag kommer vi att ha ett helt zoo i keramik, trä och virkat hemma hos oss. Kanske mormor då kommer att se det och bli stolt.

Om tiden

På tåget till Södertälje. Klockan 20:09 en lördagskväll. Vi skulle till Norrköping och vi skulle ha varit hemma för en halvtimme sedan.

Dagen började med glädje över snö och en lugn morgon då jag satt  klockan två timmar innan vi skulle åka till Eskilstuna på marknad. Som det alltid blir far jag och Seba i ilfart på cykel till stationen. Jag en minut innan då jag cyklar lite långsammare och han en minut efter då han alltid blir kvar i hallen och väljer vantar eller något. Tåget väntade på stationen när vi kom fram, jag fick stanna det några sekunder för att vi båda skulle hinna på.

Då var allt bra. Vi var på väg och vi skulle komma fram som planerat för att gå på julmarknad med Sofie och Liam. Jag blir alltid lika irriterad när vi inte är i tid.

När jag var yngre var jag i god tid till allt. Minst tio minuter. Till och med i skolan stod jag och väntade tio minuter innan lektionen för att inte komma försent. Jag var alltid den som höll tempot om vi skulle gå från en byggnad till en annan.

Nu sitter jag här på tåget till Södertälje och har fuckat up tiden en andra gång idag. Vi skulla ha åkt hem till Norrköping redan kl 18. Det blev som vanligt brottom och vi sprang till stationen. Kom fram några minuter innan. Väntade i kö och köpte biljetter. Tåget rullade när vi kom upp på perrongen. Sista direkttåget hem. Biljetten betald. Missad med några sekunder. Arg igen. Vad kan vara så svårt med att passa tiden? Vad har hänt med punktliga mig?

Jo detta; jag har efter mina år i grundskolan rest och bott utomlands och faktiskt blivit mer avslappad inför tiden . Ibland. Att vara sen stressar också. I mitt jobb kan jag flexa på morgonen. Behöver sällan passa en speciell tid. På själva jobbet är jag usel på att passa tider då jag alltid vill göra och avsluta massa saker innan jag ska iväg på ett möte. Varje minut ska fyllas. Dock är jag bra på att fika. Men jag har alltid koll på klockan. Jag vet varje minut jag är för sen och spelar inom marginalerna. Däremot delar jag mitt liv med Sebastian. En sydamerikan med sydamerikansk tidsuppfattning. Om det nu finns någon tidsuppfattning alls i Sydamerika. Det är härligt att vara avslappnad inför tiden. Men tåg väntar inte. Det finns dock två hållpunkter där Sebastian aldrig tar miste på tiden. Det är då han har tvättid eller ska på pass på Friskis och Svettis. Då vi väntar på tåget övar vi på hur denna precision kan appliceras på övriga hållpunkter i livet.

Nu har vi kommit så långt som till Södertälje. En och en halv timme ska vi vänta på anknytande tåg. En halvtimme mindre än vi fick vänta i Eskilstuna.

Detta blev en konstig lördagkväll. Hem kommer vi alltid. Och vad är en förlorad tågbiljett? Det är relationen med tiden som ger mest intryck från dagens äventyr. Hur många tåg ska vi behöva missa innan vi lär oss? Kan samhället anpassas så att vi medborgare slutar med att pressa in aktiviteter i redan tajta scheman? Går det att någonsig lära om en sydamerikansk uppfattning om tiden? Om inte, kan jag träna bort den ilska som väcks inom mig när våra olika uppfattningar inte lyckas samarbeta och vi misslyckas. Det är ju bara tiden det handlar om. En klocka som tickar. Så banalt. Inget viktigare än det.

Martyrens dans

En kväll stod den där på min dörrmatta. Den äckligt söta hunden med den barnsliga blicken. Dess runda svarta ögon. De som sårat.

Jag var där då det hände. I en annan stad. En annan tid. Det var då popmusiken dominerade liv. Tygskor och upp vikta jeans var dess nötta uniform. Försiktiga blickar möttes i en ordlös dans. Jag var där. Skulle aldrig bli en del av det. Alltid vara den som stod bredvid. Betraktades på avstånd. Lite på nåder. Men jag var där och jag fick vara med ibland. I min ensamhet. Och den värkte ibland. Visst kunde den göra det. Men jag trivdes på min plats i hörnet. Betraktandes stegen av en ordlös dans.

I tre dygn satt den där. Den enormt äckligt söta hunden med den ruskigt barnsliga blicken. Utan ord på min hallmatta. Jag sparka på hunden men den flyttade sig inte ens då. Den bara satt där. Stirrade på mig med runda svarta tomma ögon.

Dansen fortsatte. Betraktaren betraktade. Gjorde några solonummer på dansgolvet. Vilka hopp, vilken energi. Nu får du lugna ner dig. Väntar i hörnet. Stampar i takt till tygskornas gummisulor. Tiden är ljuv. Takten dov. Det var väl såhär det skulle vara.

Men vad vill du säga din jävla byracka. Sluta stirra med dina äckligt runda barnsliga enormt söta intensivt svarta ögon. Ja vet att det är något konstigt som hänt. Saker är inte som innan. Du har vänt världen upp och ner. Men gå din väg din äckliga hund. Jag klarar inte av de där ögonen.

Jag dansar inga solonummer  På avstånd aldrig mer. Jag betraktar inte utan betraktas. Djupt i ögonen. Jag tar för mig. Ovant till en början. Så lätt det sedan går. Men vad har du gjort med de ordlöst dansande. Det var ju jag som skulle vara martyr. Jag skulle sitta där på dörrmattan med sogset nöjda ögon. Glad över att få vara med. Om ens för en liten stund.

Efter den tredje natten satt inte längre hunden på min dörrmatta. Världen hade vänts upp och ner och tillbaka igen. Men rak var den då inte för den var skev redan innan. Långt innan hunden dök upp. Sorgsen på min dörrmatta.

Jag saknade inte de söta ögonen. Inte det barnsliga ansiktet. Faktiskt ingentigenting av hunden. Den var så äckligt söt så att det gjort ont i mig då jag såg på den. Nej jag saknade den inte. Inte alls. Det hade någon annan gjort så att det räckte och det var därför jag hatat den. Det var därför jag sparkat på den trots att jag inte borde. Jag ångrade dock att jag gjort det. Det var egentligen inte min mening. Jag är ingen ond människa. Jag vill inte såra. Det är därför jag hellre själv väljer att vara martyr.

Nu har jag lärt mig att åter dansa. Med ögonkontakt och med fortsatt energi. Nog förstår jag varför hunden satt där. Sorgsna ögon. Tom blick. En bekräftelse på det förflutna. En påminnelse om det nu. Om det som är. Det som är så lätt att glömma. Att världen är skev. Som en hund som lägger huvudet på sned. Ett försök att förstå. Några första trevande steg. Att våga sluta vara martyr.

Alla helgon på cykel

Det blev en hösttur på cykel idag. Det gråa karga landskapet har ett speciellt lugn över sig. En vila, ett lugn, en väntan på våren. Solen kämpade sig stundvis igenom en tunnt täcke av gråa måln. Vi tog en runda som från Hageby förbi Navestad, längs motorvägen mot Söderköping och en grusväg in mot Styrstad. Styrstads kyrka tornar ståtligt upp sig på en kulle och vi passade på att göra ett besök i kyrkan och på den ljusbetäckta kyrkogården.

Atmosfären inne i kyrkan var fridfull. Det spelades några stillsamma toner av en låg musik letade sig ut ur ett par högtalare. De höga kyrkofönstrena släppte in de solljus som kämpat sig igenom de novembergrå målnen.   Jag och Sebastian satt länge och tittade på ljuset och rymden i kyrkan. Det är synd att dessa vackra kulturarv ska vara så starkt kopplade till den kristna religionen. Om inte kanske kyrkan som en lugn, fridfull plats och kulturell kunnat utnyttjas mer och av fler grupper. 

Vid en avdelning på kyrkogården fanns gravarna som påminner om bussolyckan den 25 februari 1999. Jag har hört om och sett gravar från denna olycka förut då jag besökt en kyrkogård i Smedby som ligger bara några kilometer från Styrstad. Totalt är det sju pojkar mellan tolv och 15 år som tillsammans med fritidsledare omkom i en bussolycka sin sista dag på sportlovet. Jag får en konstig känsla då jag tittar på dessa gravar där personer som idag skulle ha haft min ålder vilar tillsammans under stenar där foton och bilder av dem sportande graverats in. Alla har de samma guldblänkande datumet som markerar då tiden stannat i dessa pojkars och anhörigas liv.

Min kropp kändes kall och frusen då jag åter steg på cykeln efter besöket vid Styrstad kyrka. Jag bar med min känslan av lugn och melankoli på landsvägen från kyrkan. Blodet i min kropp började sakta cirkulera ju mer benen trampade. Den dova höstsolen värmde på avstånd.

Åter hemma i vår varma lägenhet drack vi grönt te och smoothie gjord på avocado, mjölk, honung, blåbär och havre. Fikat smakade mycket gott efter att ha upplevt alla helgon på cykel.

Lördag hela veckan

Igår var det dagen innan röd dag och mitt arbete slutade redan kl 12. Jiiippie vad skönt det var att ta en sväng på stan i dagsljus och att sedan besöka Sofia för att äta en gemensam lunch. Den enorma trötthet som som alltid infaller efter lunch kunde jag denna dag behandla med den naturliga medicinen som kallas vila. När eftermiddagen kom hade jag ny energi att pyssla och fixa hemma och Sebastian hade jag skickat iväg hem till Love så att jag kunde pyssla med lite hemligheter inför att någon här hemma kanske fyller år snart. Oj vad underbart det är att klippa och klistra. Ge mig en hög med tidningar, en sax, lim och lite tilltugg som te och choklad så kan jag vara sysselsatt i timmar. Att välja ut vackra motiv och bilder av landskap och att klippa och pussla och se färger smälta samman. Och att dessutom ha tid att vara kreativ. Tänk om det vore lördag hela veckan. Iallafall några timmar. Eller bara några flera dagar.

När allt klipp och spill från tidningar var bortstädat plingade Love och Sebastian på dörren. Då var det filmdags och vi fixade fika och lite soppa som vi åt med mitt hembakta knäckebröd. Filmen vi såg var Hungergames. En film som lämnade mycket tankar efter sig. Vi satt länge kvar i soffan och disskuterade och funderade efter att filmen var slut. Precis som det ska vara en lördag.

Nu är det söndag två dagar i rad och ikväll ska jag gå på skräckteatern Nevermore som spelas på Kvartersteatern där jag är medlem.

Sist vill jag tipsa om ett par hemsidor som kan vara roliga att använda sig av för dem som tycker om att fira lördag hela veckan:
På gång i Norrköping - Östergötland - Här kan du söka fram det du är intresserad av att göra, marknad, teater, festival föreställning mm och du kan välja vilken dag och vilken stad. Visar bara Östergötland.
Vintagekartan - Här skriver du den stad du är intresserad av och vips visas alla guldgruvor för dig som gillar att fynda på secondhand. Visar hela Sverige.
Svenska fik.se - Detta är sidan för dig som gillar att fika och som kanske har snöat in dig på att alltid gå till samma café. Ehm, jag pratar inte alls om mig själv här.. Du kan välja län och stad i Hela Sverige och du får en karta och en lista med olika cafeér utmärkta.

Ha en trevlig lördag!

1Q84

I veckan läste jag ut den tredje och sista delen av Haruki Murakamis 1Q84. Ända sedan i våras har jag bara läst böcker av samma författare: Norwegian Wood, Kafka på stranden och så de tre delarna av 1Q84. Murakami skriver enkelt. Han är duktig på att beskriva och har intressanta karaktärer. Hans berättelser berör alla en förvrängd verklighet. Temat oförlömlig och oundviklig kärlek går som en röd tråd i de böcker jag läst. Att läsa ut en bra bok lämnar alltid en tomhet efter sig. Karaktärerna i böckerna blir som vänner och det ä inte allt för lätt att kort där efter göra sig vän med nya karaktärer i en ny bok där en helt annan berättlese spelar upp sig. Jag lämnar nu Murakamis gåtfulla värld bakom mig med ett stort sug att läsa vidare. För att inte bli besviken på de nya vänner jag genom texten kommer att umgås med väljer jag Jonas Gardells nyskrivna verk Torka aldrig tårar utan handskar. De unga män som här beskrivs har jag redan bekantat mig med genom SVT´s storsatsning. Efter att ha sett sista delen av den serien hade jag bara en tanke i huvudet: "Jag vill ha mer!" Den första delen av Gardells skrivna serie är både luftig och inte särskilt tjock. Ack så låångsamt jag måste läsa om den ska räcka ända till våren 2013 då del två publiceras. Det känns i luften att denna vinter kommer bära med sig fler känslor av tomhet i berättandets värld.  

En fasan bland hundratals gäss

Idag gick Sebastian och jag en långpromenad till Himmelstalund. Luften var krispig och solen kittlande. Vi var inte ensamma om att suga i oss de ljus och värme som denna söndag hade att erbjuda. Stigarna runt strömmen och ut mot Himmelstalund fylldes av soldyrkande norrköpingsbor.

Himmelstalundsfältet hade denna höstdag blivit en temporär landnings- och viloplats för hundratals gäss som troligen påbörjat sin resa långa söderut. Fåglarna brädde ut sig över fältet i långa rader och de bildade där de låg för vila samma V-form som flygande flyttfåglar skapar i luften. En lös hund på fältet fick hela flocken fåglar att lyfta och de hundratals individerna seglade trumpetande över våra huvuden där vi stod på fältet. Vingslagens brus vibrerade i luften som en svärm flygande humlor.

Gässen landade en bit bort på fältet och deras läten tystnade. Jag och Sebastian närmade oss långsamt den stora flocken igen och såg då en ensam fasan springa runt bland de hundtratals gässen. Fasanen utmärkte sig från flocken både i form, färg och rörelse då den med snabba rörelser löpte fram mellan de nu stilla gässen. Jag och Sebastian som promenerat de cirka 7 kilometer från Hageby fick ny energi av att se den utstickande fågeln. Med kvicka ben och fixerade kroppar förvandlade vi oss till två fasaner som gled över det fuktiga höstgräset. Sebastian bar med sig känslan av att vara fågel hela vägen hem till Hageby då det under mössan växt ut en fasanfjäder i hans mörka hår.

Bilder av skogen

Den ena bilden är från skogen i Tortuna, den by där jag växte upp. Det är inte just den skog där jag bodde utan skogen nära min dagmamma och min barndomskompis. Skogen vid mitt barndomshus är inte längre mycket skog att tala om. Den är på sina ställen fälld till gapande tomt kalhygge. Min barndomsskog är bland de vackraste  skogar jag minns med kuperad mark och lummiga mossgröna stenar. När jag som barn gick i skogen med mina föräldrar och hundarna brukade jag ofta hamna på efterkälken och och en frasen "Väänta på miig" ropade jag så ofta att den nästan blev som en sång. Att komma in till ett tryggt hem och laga i ordning varma mackor med stuvad svamp och te var det bästa efter en lång skogspromenad. 

En resa tillbaka till min badomsby. Det var en duggande höstdag i sällskap av mamma och Sebastian. Vi var bjudna på fika och svamptur till min barndomskompis mamma och begav oss till byn utrustade med regnkläder och svapkorgar. Det var efterlängtat att kunna visa Sebastian det ställe där jag växt upp. Bilden av att, med honom vid min sida, glida förbi mitt barndomshem har lekt med mina tankar sedan jag reste från Chile och vi skildes från varandra första gången. Jag trodde då aldrig att bilden någonsin skulle bli verklig. Denna regniga lördagen blev min läntan så verklig den kan bli. Upplevelsen av en plats som haft betydelse kommer aldrig kunna översättas till en annan människa. Jag pekade entusiastiskt ut den tomt, den skog och de åkrar jag lekt och levt på och berättade om den stora ek där pappa brukade duka upp porslin och våffelgärn och grilla våfflor till hela familjen om våren. Det hus med spetsigt tak som nu står på tomten har ersatt mitt barndomshus då den torpstomme som vi bott i, efter min familjs tid, fattat eld och vattenskadats av brandkårens släckningsarbete. Sebastian lyssnade och tittade och mamma fyllde i mina meningar.

 Det gula hus där min dagmamma bodde stod hade inte förändrats och gården och grusgången där jag envist rullat fram med en trehjuling fanns kvar. Min dagmamma var hemma och ett spontant besök ledde till skratt och glada miner. Tänk vad åren har gått och vad liten jag var då vi sågs sist. Och dagmamma har blivit mindre på både längden och brädden och har ändrat hårfärg och frisyr. Men rösten och gesterna är precis de samma och om jag blundat hade jag lika gärna kunnat vara fyra år och tjurigt förstökt styra trehjulingens grova hjul genom gruset på grusgången. Man jag var inte fyra år och jag pratade med min dagmamma om allt och inget. Och jag glömde berätta att jag ännu idag inte ätit så goda pannkakor som hon lagar någon annan stans. Jag gick från den gård där jag spenderat flest dagar i hela min barndom utan att egentligen sagt någonting alls om hur mycket jag avgudade min dagmamma. Min mamma pratade desto mer och Sebastian stod tyst vid min sida och försökte förstå vad alla sade.

Den andra bilden är från Vrinneviskogen där jag bor idag. De cirka170 km från den skog i Tortuna där jag är uppuxen bjuder även den på kantareller och mossigt lummiga stenar. Men ingen skog är den andra lik och min barndomsskog har länge bott i mitt minne som den gönaste av de grönskande skogar. Att skogsmaskiner nu den har förstört påminns jag om endast då jag ser den. Ingen plats kommer någonsin att kunna återskapas till det den en gång varit. Därför är den skog jag nu bor vid mitt nya hem. Vrinneviskogen är utmärkt som naturreservat och där ska inga skogsmaskiner någonsin köra. Det är när jag med höstsolen i ansiktet och en tygkasse fylld med frostbitna svampar som jag åter bli påmind om en tanke jag tidigare snuddat vid; den plats jag kallar mitt hem är inte mer fysisk än jag själv och inte större än att den ryms i mig och de personer jag lever med. Då förstår jag också att jag kan återskapa drömmen om att visa Sebastian den barndomsskog som inte längre existerar. Platsen har förflyttats och bor nu här med oss i Vrinnevi.

Mitt i dessa tankar om platser och hem och med höstsolen bländande i mina ögon stöter jag på vägen tillbaka till min lägenhet på Carolina Klüft i skogen. Hon är nyinfkyttad i stan och går där med en stor hund och en den man som lär vara den som fått henne att flytta hit. Det var även det en märklig upplevelse. Jag undrar vad Carolina har för känslor för skogen. Jag fortsätter att fundera på det ett tag medan jag bär med mig mina frusna svampar hem till en studerande Sebastian.

Kom igen svenskar!

Jag höll på att sätta gröten i halsen imorse när jag läste i min morgontidning att svenskarnas konsumtion av kött ökar för varje år. 83 kilo kött per invånare under år 2009, 85 kilo kött per invånare under 2010 och den beräknade siffran för 2011 är 86 kilo per invånare. Det blir i genomsnitt 1,6 kilo kött i veckan. Då får vi också tänka på alla svenskar som avstår att äta kött vilket betyder att medelköttätaren äter betydligt mer än ett 1,6 kilo per vecka. Duktigt!

Denna ökade köttrend är ärligt talat grymt onödig. Det finns roligare sätt att slita på vår miljö på om vi nu alls ska slita på den. Jag är medveten om att vissa människor njuter av att sätta tänderna i en köttbit och jag kräver inte att hela Sveriges befolkning ska sluta på stört. Jag ber bara att varje person drar sitt strå till stacken och försöker minska sitt frossande istället för att öka det. Forskning visar att kött inte ens är nyttigt. Rött kött ökar cancerrisken betydligt och begränsningar till ett halvt kilo i veckan eller inget kött alls rekomenderas. Snätta, kom inte med argumentet att du behöver dina proteiner. Det finns andra sätt att inte proteiner på som inte utmanar miljö, djur- och människohälsa på samma sätt. Bönor och nötter är utmärkta proteinkällor och med frukt och grönt kan vi få i oss en mängd mineraler och vitaminer. Jag tänker även på argument jag hört liknande "men jag äter inte så mycket kött, jag äter kyckling". Visst kyckling är inte rött kött och det må vara bättre för din hälsa men djurhållningen lär värst i klassen. Den som följde SVT's serie om kött i Sverige kunde se hur tätt sammanpackade kycklingar sopades upp med borstliknande armar för att sedan föras till slakt. Köttätande är en sanslöst sjuk industri. Det tror jag var och varannan svensk har vett att förstå men varför fortsätter vi att blunda? För den som inte klarar av att leva utan kött verkar forskning kring odlat kött öka. Jag hoppas innerligt för dessa personers skull att kött snart kan odlas tillsammans med kol och morötter på den egna bakgården. I väntan på detta rekomenderar jag varmt marinerad tofu (se bild nedan). Dock är detta livsmedel inte heller oproblematiskt då soja odlas där regnskog tidigare växt. Men det är iallafall förstahandsnäring och vem vet vad kossorna köttätande svenskar äter har satt i sig.

Färglägg så din tallrik med mer frukt och grönt! Toppa med bönor, frön och nötter. Tillsammans kan vi vända trenden. Varje kilo gör skillnad!

Hemma i Sydamerika

Äter frukost i mitt nya hem i Hageby. Mormors tallrikar, farmors bestick. Många frukostar har jag ätit på detta porslin innan. Både på besök och i mitt eget hem. Mitt kök är fint. Ett riktigt kök där jag har mitt bord. Jag ser ut mot en gård, ett träd, ett hus och en väg. Det känns mysigt. Mitt rum är fullt av kartonger. Jag är trött i kroppen. Efter resan och tidsomställningen. Efter att ha flyttat. Jag vill inte titta på kartongerna. Bara packa upp.

För en dryg vecka sedan låg jag på en strand och tittade upp på palmer. Jag flöt runt på botten av ett hav och beskådade färgglada fiskar. Sedan hamnade jag på ett grönt berg tillsammans med färgglada tyger. Nu är här i Hageby. Det går så snabbt att fysiskt förflytta sig. I Ecuador hälsade jag på alla på spanska. Det är så trevligt att säga God morgon, god eftermiddag och god kväll. I Sverige säger vi Hej. Är det verkligen så vi tar kontakt med varandra?

Mina grannar pratar spanska. Jag tänker att de är från Chile. Var och varannan människa i Hageby centrum pratar spanska. På sommaren växer det palmer vid centrum. Jag var besviken då jag kom hit och såg att de tagit bort palmerna. En underlig del av mig trodde att allt var möjligt. Att det kunde växa palmer på vintern i Sverige. I sommar ska jag drick en apelisnjouce under en palm och lyssna på mina grannar då de pratar spanska. Jag är säker på att jag kommer att trivas här. I sommar är också Sebastian här. Jag ska visa honom allt det grönskande.

London Heathrow

Da har jag flygit over hela Atlanten och ar nu ater i Europa. Klockan var bara en timme over midnatt, ecuatoriansk tid, nar jag landade i London sa jag har inte sovit en blund pa hela resan trots att det i London ar morgon och natten ar forbi.

Pa langflyget han jag se tre filmer och dricka ett antal glas vetten, the eller jouser. Jag borjade att titta pa filme One day som var over forvantan bra. Nar jag laste boken tyckte jag att den var allt far tralig. Jag vet inte vad det ar med mig nu for tiden, om det ar aldern, distansforhallandet eller resor med manga moten men en film eller bok om karlek eller relationer kan allt locka fram en och annan tar. Sedan tittade jag pa filmen Dolphine tale. Den handlade om en delfin som raddats ur havet och far en ny fena. Da jag halsat pa delfinerna i Ecuador kandes denna film extra fin och jag hannn falla manga tarar under dess gang :) Sist tittade jag pa actionfilmen Drive som jag tyckte var riktigt bra. Blodig och hemsk men ocksa vacker med bra musik med mycket kansla.

Nar jag satte pa telefonen efter landning kom verkligheten ifatt mig. En malare fran Norrkoping har hort av sig och vill att jag ska valja tapeter da han ska tapetsera idag eller imorgon. Darfor sokte jag i panik upp Internet for att fa nagon idé om vilka tapeter det finnns att valja mellan. Illa att hyresvarden inte informerat mig om detta!!!! Jag fragade dem om tapeter men de sade da att det inte behovdes.

Vi ses snart i Sverige!

Sista bussresan

En tva timmars busstur tillbaka till Quito fran Otavalo. Jag suger i mig av varje sekund. En gammal skranglig buss med nersuttna saten, en riktig bybuss ska ta oss in till storstan. Jag och Linnèa ar, enligt min bedomning, de enda utlandska pa bussen. Linnèa sitter langst fram och jag i mitten langst bak. Jag har utsikt over de fulla satena och mittgangen som fylls pa med resenaren under resans gang. Vi passerar sjon San Pablo vid foten av vulkanen Imbabura. Molnen har lattat och vulkanen blottar sin grona fot och morka maktiga avlagsna topp. Jag och det unga paret bredvid mig tittar med ett samforstaende leende pa varandra da den imponerande naturen nar oss dar vi sitter i bussatena. Mannen har en beby i sitt kna. Han fixar och baddar sa att den ska ligga bra pa sin filt. Barnet ar tva manader gammal berattar han da jag fragar. Stark nacke, konstaterar jag nar bussen skumpar fram och bebisen som nu ligger pa mage kampar upp med huvudet.

Efter att ha pysslat lite till med barbet ligger barnet nu pa rygg i pappans kna. Det tittar pa mig med stora ogon. Foraldrarna vaggas snart till somns av den skumpande bussen och bebisens ogon ar fortfarande klarvakna. Utanfor bussfonstret tornar berg och ater berg upp sig. I fjarran sticker en mork topp upp over ett molntacke. En flod rinner nere i en gronskande dahl. Mina ogon ar lika oppna som bebisens. Jag kan inte sova bort denna sista skumpande resa genom ett imponerande Ecuador.

Vi narmar oss Quito och faraldrarna vaknar till. Bebisen har slummrat nagra minuter under resan, efter att ha atit lite brostmjolk. No forbereder foraldrarna for avstigning och pappan lagger barnet, invirat i en filt, pa mammans rygg. Ett skynke sveps runt barnet och knyts over mammans brost. Den lille som varit tyst under hela resan borjar nu gny. Mamman ruskar sin kropp fran sida till sida och den lille stillas. Bussen rullar in pa stationen och jag tar farval av den lilla familjen samt av skumpande saten, grona landskap och nyfikna medresenarer.

Resande utan guidebok

Da linnéa var i Riobamba med sin familj var jag ensm i Otavalo en dag. Jag bestamde mig for att besoka sjon Cuycocha in bit uppe i bergen. Pa hostalet jag bodde pa fick jag tips om hur jag tar mig dig och jag begav mig av mot bussstationen. Pa bussen motte jag ett franskt par som skulle pa samma utflykt. Jag tog sallskap med dem sa att vi kunde ta en taxi sist biten upp for bergen tillsammans. Da vi narmade oss byn Quiroga fragade jag passageraren bredvid mig vart vi bast hoppar av for att sedan ta taxi till sjon. Jag fick tydliga instruktioner om vartifran taxin gar och tog med mig det franska paret av fran bussen och upp pa flaket pa en liten pick-up som vantade pa gatan. I vinden pa flaket pa vag upp for berget borjade den franska killen pa knaglig spanska prata om hur deras guidebok beskrivit resan upp till sjon. Han var orolig att vi inte skulle komma ratt da gideboken beskrivit ett annat satt samt att det kunde finnas flera sjoar. Som jag forstatt det fanns det bara en som denna och val uppe var vi helt ratt.

Under mina sista dagar pa resan har jag mott en del backpackers som inte kan spanska och ar helt beroende av sin guidebok, Lonely Planet, pa resan.
"Har star det att resan till Mitad del mundo" tar 40 minuter och kostar 40 cent", sager australienaren till sin kompis da vi vantar pa en gemensam taxi, som jag bestallt, fran Condorparken.
Istallet for att bladdra i en guidebok fragar jag nagon pa gatan eller en busschaffor om vagen. Alla spannande resmal som jag och Linnèa besokt har vi kommit i kontakt med genom tips fran manniskor vi mott under resan. Ett tips ar mycket mer levande a ett forskrivet blad. Det ar en manniska som delar med sig av sina personliga erfarenheter. tt resa med spraket oppnar upp for kontakter med manniskor och varje litet mote stannar kvar i minnet for att tillsammans bilda ett vackert kollage av landet Ecuador. Genom tips kan vi ocks komma till platser som inte kryllar av andra backpackers, utan som till storre del befolkas av likalbefolkning och inhemska turister.

Under denna resa har jag manga ganger fatt hora att jag pratar br spanska och aven att jag dansar bra. Nar jag besokte Ecuador for forsta gangen for tre ar sedan var jag nybarjare pa bade spanska och salsa. I skolan hade sprak aldrig varit min starka sida och jag hade nog svart att lara mig engelska. Det kanns fantastiskt att se tillbaka pa allt jag lart mig och att jag nu kan kanna att jag ar en del av landet och Sydamerika i stort. Jag kanner mig valdigt hemma i Ecuador och jag njuter av varje gang jag far kontakt med en ny spansktalande person eller da jag far fungera som guide at nagon som inte kan spraket.

Foton- Otavalo

En orn i Condorparken. Vi sag massor av faglar men ingen condor pa grund av regn. Alla faglar var omhandertagna da de i frihet skadats.

Linnèa och en guide sm tog oss in i en Incatunnel.

Marknad i Otavalo.

Marknad i Otavalo.

Otavalo.

Utsikt fan vart hostal mot vulkanen Cotopachi.

Kyrka i hantverksbyn Cotopachi.

Pa vandring i bergen runt sjon Cuycocha.

Pa vandring i bergen runt sjon Cuycocha.

Pa vandring i bergen runt sjon Cuycocha.

Pa vandring i bergen runt sjon Cuycocha.

En kla morgon i Otavalo.

I en blomsteraffar.

Foton- Cuenca med familjen

Syster Sisa i parken Paraìso.

Toni ch jag.

Mamma Carmen, Toni coh jag pa vag mot parken Paraìs.

Foton- Puert Lopez

Har ska vi dyka. Vackra krallrev med fargglada fiskar.
Jag och Maria pa vag att dyka ner i havet
Linnèa pa stranden i Puerto Lopez

Jag pa Isla de la plata
Piceros con patas azules en lsa de la plata