1Q84

I veckan läste jag ut den tredje och sista delen av Haruki Murakamis 1Q84. Ända sedan i våras har jag bara läst böcker av samma författare: Norwegian Wood, Kafka på stranden och så de tre delarna av 1Q84. Murakami skriver enkelt. Han är duktig på att beskriva och har intressanta karaktärer. Hans berättelser berör alla en förvrängd verklighet. Temat oförlömlig och oundviklig kärlek går som en röd tråd i de böcker jag läst. Att läsa ut en bra bok lämnar alltid en tomhet efter sig. Karaktärerna i böckerna blir som vänner och det ä inte allt för lätt att kort där efter göra sig vän med nya karaktärer i en ny bok där en helt annan berättlese spelar upp sig. Jag lämnar nu Murakamis gåtfulla värld bakom mig med ett stort sug att läsa vidare. För att inte bli besviken på de nya vänner jag genom texten kommer att umgås med väljer jag Jonas Gardells nyskrivna verk Torka aldrig tårar utan handskar. De unga män som här beskrivs har jag redan bekantat mig med genom SVT´s storsatsning. Efter att ha sett sista delen av den serien hade jag bara en tanke i huvudet: "Jag vill ha mer!" Den första delen av Gardells skrivna serie är både luftig och inte särskilt tjock. Ack så låångsamt jag måste läsa om den ska räcka ända till våren 2013 då del två publiceras. Det känns i luften att denna vinter kommer bära med sig fler känslor av tomhet i berättandets värld.  

En fasan bland hundratals gäss

Idag gick Sebastian och jag en långpromenad till Himmelstalund. Luften var krispig och solen kittlande. Vi var inte ensamma om att suga i oss de ljus och värme som denna söndag hade att erbjuda. Stigarna runt strömmen och ut mot Himmelstalund fylldes av soldyrkande norrköpingsbor.

Himmelstalundsfältet hade denna höstdag blivit en temporär landnings- och viloplats för hundratals gäss som troligen påbörjat sin resa långa söderut. Fåglarna brädde ut sig över fältet i långa rader och de bildade där de låg för vila samma V-form som flygande flyttfåglar skapar i luften. En lös hund på fältet fick hela flocken fåglar att lyfta och de hundratals individerna seglade trumpetande över våra huvuden där vi stod på fältet. Vingslagens brus vibrerade i luften som en svärm flygande humlor.

Gässen landade en bit bort på fältet och deras läten tystnade. Jag och Sebastian närmade oss långsamt den stora flocken igen och såg då en ensam fasan springa runt bland de hundtratals gässen. Fasanen utmärkte sig från flocken både i form, färg och rörelse då den med snabba rörelser löpte fram mellan de nu stilla gässen. Jag och Sebastian som promenerat de cirka 7 kilometer från Hageby fick ny energi av att se den utstickande fågeln. Med kvicka ben och fixerade kroppar förvandlade vi oss till två fasaner som gled över det fuktiga höstgräset. Sebastian bar med sig känslan av att vara fågel hela vägen hem till Hageby då det under mössan växt ut en fasanfjäder i hans mörka hår.

Bilder av skogen

Den ena bilden är från skogen i Tortuna, den by där jag växte upp. Det är inte just den skog där jag bodde utan skogen nära min dagmamma och min barndomskompis. Skogen vid mitt barndomshus är inte längre mycket skog att tala om. Den är på sina ställen fälld till gapande tomt kalhygge. Min barndomsskog är bland de vackraste  skogar jag minns med kuperad mark och lummiga mossgröna stenar. När jag som barn gick i skogen med mina föräldrar och hundarna brukade jag ofta hamna på efterkälken och och en frasen "Väänta på miig" ropade jag så ofta att den nästan blev som en sång. Att komma in till ett tryggt hem och laga i ordning varma mackor med stuvad svamp och te var det bästa efter en lång skogspromenad. 

En resa tillbaka till min badomsby. Det var en duggande höstdag i sällskap av mamma och Sebastian. Vi var bjudna på fika och svamptur till min barndomskompis mamma och begav oss till byn utrustade med regnkläder och svapkorgar. Det var efterlängtat att kunna visa Sebastian det ställe där jag växt upp. Bilden av att, med honom vid min sida, glida förbi mitt barndomshem har lekt med mina tankar sedan jag reste från Chile och vi skildes från varandra första gången. Jag trodde då aldrig att bilden någonsin skulle bli verklig. Denna regniga lördagen blev min läntan så verklig den kan bli. Upplevelsen av en plats som haft betydelse kommer aldrig kunna översättas till en annan människa. Jag pekade entusiastiskt ut den tomt, den skog och de åkrar jag lekt och levt på och berättade om den stora ek där pappa brukade duka upp porslin och våffelgärn och grilla våfflor till hela familjen om våren. Det hus med spetsigt tak som nu står på tomten har ersatt mitt barndomshus då den torpstomme som vi bott i, efter min familjs tid, fattat eld och vattenskadats av brandkårens släckningsarbete. Sebastian lyssnade och tittade och mamma fyllde i mina meningar.

 Det gula hus där min dagmamma bodde stod hade inte förändrats och gården och grusgången där jag envist rullat fram med en trehjuling fanns kvar. Min dagmamma var hemma och ett spontant besök ledde till skratt och glada miner. Tänk vad åren har gått och vad liten jag var då vi sågs sist. Och dagmamma har blivit mindre på både längden och brädden och har ändrat hårfärg och frisyr. Men rösten och gesterna är precis de samma och om jag blundat hade jag lika gärna kunnat vara fyra år och tjurigt förstökt styra trehjulingens grova hjul genom gruset på grusgången. Man jag var inte fyra år och jag pratade med min dagmamma om allt och inget. Och jag glömde berätta att jag ännu idag inte ätit så goda pannkakor som hon lagar någon annan stans. Jag gick från den gård där jag spenderat flest dagar i hela min barndom utan att egentligen sagt någonting alls om hur mycket jag avgudade min dagmamma. Min mamma pratade desto mer och Sebastian stod tyst vid min sida och försökte förstå vad alla sade.

Den andra bilden är från Vrinneviskogen där jag bor idag. De cirka170 km från den skog i Tortuna där jag är uppuxen bjuder även den på kantareller och mossigt lummiga stenar. Men ingen skog är den andra lik och min barndomsskog har länge bott i mitt minne som den gönaste av de grönskande skogar. Att skogsmaskiner nu den har förstört påminns jag om endast då jag ser den. Ingen plats kommer någonsin att kunna återskapas till det den en gång varit. Därför är den skog jag nu bor vid mitt nya hem. Vrinneviskogen är utmärkt som naturreservat och där ska inga skogsmaskiner någonsin köra. Det är när jag med höstsolen i ansiktet och en tygkasse fylld med frostbitna svampar som jag åter bli påmind om en tanke jag tidigare snuddat vid; den plats jag kallar mitt hem är inte mer fysisk än jag själv och inte större än att den ryms i mig och de personer jag lever med. Då förstår jag också att jag kan återskapa drömmen om att visa Sebastian den barndomsskog som inte längre existerar. Platsen har förflyttats och bor nu här med oss i Vrinnevi.

Mitt i dessa tankar om platser och hem och med höstsolen bländande i mina ögon stöter jag på vägen tillbaka till min lägenhet på Carolina Klüft i skogen. Hon är nyinfkyttad i stan och går där med en stor hund och en den man som lär vara den som fått henne att flytta hit. Det var även det en märklig upplevelse. Jag undrar vad Carolina har för känslor för skogen. Jag fortsätter att fundera på det ett tag medan jag bär med mig mina frusna svampar hem till en studerande Sebastian.