Framgångar och motgångar i MTB spåret

Idag skulle vi cykla MTB i skogen. Vi åkte iväg på eftermiddagen när det blivit lite svalare och molnen dolde solen. Det fick bli Lilla Älgsjön då denna runda även går att kombinera med bad samt att det finns flera sjöar och tjärnar på vägen där Myra kan svalka sig.

Jag, Sebastian, Myra och Sas tog och till sjön med bil medan Jakob cyklade de dryga två milen. Det gick inte så bra för Jakob då hans broms pajade och cykeln bromsade hela vägen till sjön. Han fick ta i rätt mycket och var svettig när han kom fram.

Jakob börjar med att mecka sin cykel då vi mötts på parkeringen. Myra sprang runt och hälsade på alla och var allmänt otålig att komma iväg. Hon vet vad som gäller när cyklarna kommer fram och hon älskar det. Jakob fick inte ordning på sin broms men lyckades iallafall fixa så att den inte låg i bromsläge utan istället så att den inte bromsade alls. Han åkte iväg till skogs med bara en frambroms.

Så var vi iväg och Myra var lycklig. Vi stannade till vid vattnet så att hon fick ta sig ett svalkande dopp. Hon simmade lite och for sedan iväg framåt otålig att få börja springa på riktigt. När hon skulle ta täten föll hon ihop och låg som en skalbagge och sprattlade bredvid en sten. Jag har ju varit med om att Myra krampat förr så jag satte mig lugnt ner och bara lade en hand på hennes sida. Hon var inte alls borta denna gång utan mer som att hon låg på sidan och sparkade lite innan hon kom upp och kunde lägga sig upprätt och vila några sekunder. Sen var hon på fötter igen. Jag sa till de andra att åk ni så stannar jag på en klippa och vilar med Myra istället. Sas föreslog att vi alla tar en fika på klippan, Jakob hade ju även han ett behov av en paus efter sin cykling upp.

Myra skulle så klart inte vila. Hon skulke simma och bada innan hon kunde finna ro att sitta och vila på klippan. Vi har ju varit hos veterinären förut och undersökt dessa kramper som hon haft två, tre gånger innan. Jag frågade veterinären om vi behöver tänka något på restriktioner kring fysisk aktivitet. Jag fick rådet att inte göra det. Kör på så mycket som möjligt sa veterinären då han tyckte att det var bra att testa Myras gränser och se om och i så fall vilka sammanhang kramperna kommer. Han trodde heller inte att det var vanliga epillepsikramper då dessa sällan kommer under fysisk aktivitet utan när hunden vilar. Dessa kramper ger även större men på hunden efteråt vilket Myras kramper uppenbarligen inte ger. Ett samband jag sett med tidigare gånger är att det inte endast är kopplat till fysisk aktivitet utan även att Myra har en stark känsla vid kramtillfället. Som nu när hon väntat och laddat inför att få komma iväg och så äntligen for vi.

När fikat var slut och vi alla svalkat oss lite bestämde vi oss för att fortsätta allihop. Myra var lika snabb och pigg som vanligt men det var däremot inte jag. Jag var lite skakig i kroppen efter det som hänt och på det var jag otränad och allmänt trött så jag hamnade efter hela tiden. Min trogna hund vände tillbaka lite då och då för att kolla hur det var med mig och mina vänner väntade på mig med jämna mellanrum.

Vi stannade till vid samtliga sjöar vi passerade och Myra var i på några tiondels sekunder. Hon simmade i cirklar samtidigt som hon drack. Sen var hon klar och sprang vidare på stigen med vattendropparna farandes i luften efter sig. Att denna hund skulle vara sjuk är nästintill omöjligt att tro. Jag tror att vi får leva med att dessa situationer kan uppstå men inte låta oss begränsas av dem så länge Myra mår bra i övrigt. Hon är född till friluftshund och det ska hon få vara tills hon lämnar denna jord. Att det skär i mattes hjärta när kramprna kommer är oundvikligt men som tur är sker det väldigt sällan.

Även jag blev varm i kläderna efter ett tag och de sista kilometrarna på turen var de härligaste. Vi avslutade med ett bad i skymningsljuset och sommarkvällen kunde inte vara vackrare. Sällskapet, naturen och luften. Allt var perfekt.

Sörmland mitt nya Dalarna

Förra året åkte jag och Sebastian på olika semestrar till Dalarna för att spana in länet i jakten på den perfekta platsen att bo. I år har vi ändrat fokus. Sörmland är det nya Dalarna. Nära till sjöar, djupa skogar, skärgård och förhoppningsvis även till jobb. För att förena nytta med nöje fick Sebastian övningsköra. Vi började med att ta E4 upp, runda Nyköping och åkte till Stendörrens naturreservat. En riktig pärla som vi även besökt en gång innan.

Luften vid Stendörrens naturreservat var frisk av havet trots att solen gassade på. Vi började med att följa en slinga i skogen som vi inte testat förr. Den var barnvänlig med massa roliga stopp på vägen som även passade min och Sebastians upptäckarglädje. Vi fick se storskraken i sin holk, en gigantisk fästing, jätte svampar och en båt bland annat. Efter skogen kom vi ut vid självaste Stendörren där Myra tog ett dopp. För att komma till Stendörren och sedan vidare till Naturrum gick vi in i en fårhage där turister och får levde sida vid sida. Några får var mer framåt än andra. Vi såg en familj som satt och åt picnic vid ett bord, bredvid dem stod ett får och hängde. Sen sprang fåret och barnen tillsammans på stigen i hagen.

Jag tror att det var samma får som sedan kom fram till oss med full fart när vi gick genom hagen. Jag tänkte att det var så kul att fåret var så intresserad av Myra. Det skulle prångt fram och hälsa på henne. Nos mot nos hälsade de. Myra lät fåret hälsa samtidigt som hon var lite avvaktande. Så helt plötsligt blev det sociala fåret lite väl påstridigt och skulle stånga Myra med sin panna. Jag som var så glad att Myra fick en positiv upplevelse med fåret. Sån tur att vi inte ska använda Myra som vallhund, det hade ju inte varit så bra om hon hade blivit undvikande och inte ville vara nära fåren, precis som den respekt hon har för katter och deras viftande med klorna.

Som tur var höll sig Myra cool och jag kunde hålla fåret borta från henne så att de inte fortsatte kaxsa sig. Längre fram var det fullt av lamm så jag förstod sedan varför fåret ville sätta Myra på plats. Det var inte direkt vålsamt men ville visa att det är jag som bestämmer och du håller dig borta från mina lamm. Resten av biten i hagen passerade vi flera får men de var inte alls lika framåt som det som det sociala stångandes fåret. Många av fåren hade lamm som vilade i skuggan under bord eller båtar.

Efter promenaden gick vi till bilen och hämta vårat fika, sen gick vi ut på broarna och satte oss på en klippa där vi åt sallad och sedan en kaka. Havsbrisen var fantastiskt skön, precis sådär lagom frisk så att jag kände att jag inte behövde doppa mig i det kalla vattnet. Myra däremot tackade inte nej till ett ordentligt dopp och hoppade ett antal gånger från klipporna. För varje gång blev hoppet löngre, plasket större och hon blötare.

Ett par timmar senare återvände vi till bilen. Något mer mätta, avslappnade och solbrända. På vägen tillbaka åkte vi in i Nyköping och stannade till vid Nyköping strand där vi tog en promenad längs ån och sedan ner mot vattnet där restauranger blandas med båtar, bryggor, lekparker, promenadstråk och gröna gräsytor. Jag kan inte minnas att jag varit i Nyköping förr. Det jag såg av staden tycker jag var trevligt. Vi valde att inte gå in i centrum då det var för varmt utan hängde istället med alla andra nyköpingsbor och turister längs strandpromenaden.

Hem valde vi att köra på landsvägen som passerar Jönåker och Stavsjö. Det sörmländska landskapet med sina böljande åkrar och skogen i bakgrunden visade sig från sin bästa sida idag.

En natt på bävrarnas ö

Denna helg tog jag, Sebastian och Myra oss ut på ett riktigt äventyr. Vi packade mat, vatten och campingutrustning och drog iväg till en sjö för att paddla och övernatta. Huruvida vi skulle köra hela grejen med tält och sova ute velade vi lite inför. Vi gillar äventyr och gärna att vara ute en hel dag men det är sällan vi tar oss för att sova ute. Vi var även inne på att tälta på tomten bara för att komma igång men sen tänkte jag att det är ju bra mycket häftigare att sova på en ö så vi bestämde oss för att prova och det är vi så klart glada över att vi gjorde såhär i efterhand. 

Sebastian satt fram i kanoten och paddlade med all sin muskelkraft. Jag satt bak och styrde samt läste kartan. Vi startade vid kanotnedfarten på Östjuten, följde kanten moturs, in och ut ur vikar. Sen lyfte vi över kanoten till Mellanjuten, paddlade hela den sjön med ett stopp för lunch och avslutade gårdagen i Östjuten igen. Jag skulle gissa att vi paddla en dryg mil igår. 

När vi började paddla var det vindstilla, eller iallafall längs den kant vi åkte. Innan och efter lunch blåste det upp så då fick vi kämpa på ganska bra i vinden. Så länge vi höll kursen nära land fick vi någorlunda lä. Jag och Sebastian bytte plats ett tag för omväxling. Han var inte lika duktig på att styra och läsa karta och jag var inte lika stark men vi tog oss framåt även då. Dock kändes det tryggt och bra när vi sedan bytte tillbaka. Jag trivs på något sätt med att vara den som väljer väg och bestämmer riktningen.

På eftermiddagen när vi skulle lyfta över kanoten i Östjuten igen hade det blåst upp ordentligt. Vi fick en rejäl skjuss av vinden sista biten tillbaka från Mellanjuten och när vi tittade bakom oss såg vi mörka moln. Vi funderade ett tag över om vi skulle slå läger nära grusvägen mellan sjöarna men det var bra tråkigt där så vi bestämde oss för att åka vidare. Längs kanten på Östjuten var det mer lä och de mörka molnen hafe inte hunnit fram så vi skyndade oss vidare och fann ganska snabbt ön vid namn Länsmansön som var inbjudande och fin. Regnet kom när vi slog upp tältet i blåbärsriset. Så vilade vi en timme i tältet och väntade ut regnet. 

Strax efter klockan sex hade det slutat regna och det passade bra att kliva upp och laga lite kvällsmat. Det blev pasta, pesto och stekt halloumi. Vinden hade lagt sig och sjön låg spegelblank igen. Efter middagen ville vi ta en promenad runt ön men vi kom inte så långt eftersom ett parti av våtmark delade av ön. Jag föreslog att vi skulle ta en tur med kanoten runt ön istället och det tyckte Sebastian verkade trevligt. Alla aktiviteter som innebär att han kommer ifrån myggen uppskattas. 

Jag kände att det gjorde lite ont i baken efter en hel dag i kanoten. Denna känsla glömde jag dock snabbt bort när jag fick se det vackra kvällsljuset över vattnet. På ett ställe precis vid ön plaskade det till ordentligt i vattnet. Jag tänkte först att det var en stor fisk men insåg sedan att det måste ha varit en bäver. Det fanns ett bäverbo strax intill och även spår av bäver långs hela kanten av ön då träden låg som plockepinn på sina ställen. 

Väl tillbaka bestämde vi oss för att lägga oss. Klockan var inte mer än nio men vi tänkte att vi kunde gå upp tidigt istället. Myra somnade som en stock på sin sovsäck. Jag och Sebastian var visst inte lika trötta. Vi lyssnade på radio och tittade ut på solnedgången. Vi hade lämnat förtältet öppet på båda sidor så vi hade sjöutsikt åt två håll. Det var ganska fantastiskt.

Plasket hördes igen ute i vattenkanten och jag antar att bävern var igång. Efter ett tag somnade vi och jag vaknade först i gryningen då jag låg en bra stund och lyssnade på tranornas tutande.

Nästa gång jag vaknade var klockan efter sju. Det hade blåst upp igen och jag tänkte att det blir besvärligt att ta oss tillbaka. Vi var inte så långt från bilen men skulle behöva korsa ett parti med öppet vatten. 

Vi åt frukost bakom en sten och packade sedan kanoten för sista gången denna tur. Så paddlade vi iväg längs kanten av ön och upp mot Björkön för att sedan ta oss ut på det öppna vattnet. Till en början gick det bra, vattnet var hyfsat lugnt trots vinden. När vi hade en tredjedel kvar kom några rejäla vindpustar som sög tag i hela kanoten. Då gällde det att styra rätt, paddla på och sitta lugnt i båten när den gungade. Vi kämpade oss fram och nådde till slut den sista kusten som vi sedan följde hela vägen tillbaka till bilen. 

Vi var nöjda alla tre när vi kom tillbaka. Myra för att ha fast mark under fötterna, jag och Sebastian för att vi hade tagit oss ut på och klarat detta äventyr. Vi har verkligen upplevt alla väder med sol, vindstilla, regn och blåst. Det mest utmanande med ett äventyr som detta tycker jag är just blåsten och att hitta rätt vägar med kanoten för att ta sig fram så säkert som möjligt. Något annat som vi båda har respekt för är stenar och stockar som kan dölja sig under vattenytan. Det är sällan kanoten skrapar i men det är ganska otäckt när en glider fram över lugnt vatten och plötsligt ser en stor sten under sig eller något som sticker upp mitt ute på vattnet. Vi kallar dessa stockar och stenar som tittar upp över vattenbrynet för krockodiler. Dessa gäller det att hålla avstånd till, de kan vara som toppen av ett isberg. Iallafall i min hjärna. 

Att vara ute såhär är både spännande, kul och läskigt. Jag antar att det är det som är äventyret. När vi vågar ta oss ut ut vår bekvämlighetszon och möta våra rädslor växer vi som människor. Sebastians rädsla för mygg, min för läskiga saker under vattenytan och jag antar bådas över att bli strandsatta på en ö. Har vi klarat det en gång så klarar vi det igen. Nu har vi sparkat igång sommarens äventyr på riktigt.

Solnedgång från tältet. Utflyktens höjdpunkt. 

Färdigpackade i kanoten på väg ut för att upptäcka sjöarna Östjuten och Mellanjuten.

Myra somnade först av alla. Matte och husse hade svårare att sova eftersom det var så ljust. 

Myra sov på sin sovsäck hela natten. På morgonen när det var lite svalt stoppade jag in henne i den. Det tyckte hon var mysigt. 

Myra och husse vid frukost. 

Blåsig morgon så vi gjorde frukost i lä bakom stenen. 

Här har vi sovit inatt, dags att packa ihop. 

Bilderna nedan är från Goprokameran.

Sanndröm eller mardröm

Det är i princip aldrig så att jag kommer ihåg vad jag drömt på morgonen när jag vaknar. Ändå mer sällan berättar jag om mina drömmar. Jag menar vem vill lyssna på någon annans drömmar? Den här gången ska jag göra ett undantag. 

På morgonen innan jag skulle åka till lägergården Brevik på Vikbolandet drömde jag en ganska hemsk dröm innehålkande en del märkliga paraleller med den situation jag befinner mig i nu. Jag tänker på hur mycket hjärnan bearbetar allt som hänt och ska hända när den drömmer. Det är som ett slarvigt ihoprullat garnnystan av tankar som krockar ihop med varandra och bildar en märklig historia. 

I drömmen skulle jag, min syster och mamma åka tåg till Stockholm. När vi kommer in på stationen har det varit en terrorattack där så människor ligger döda, det är kaos, folk springer bortåt för att söka skydd och vi får höra att vi måste ta oss vidare framåt till en mer säker plats samt att alla tåg är inställda. Innan jag förstår allvaret i händelsen är en tanke som passerar mitt huvud att jag är lättad över att inte behöva åka iväg. 

I kaoset tappar jag bort min familj och jag hamnar i ett rum där det ska vara mer säkert. Folk kommer in hela tiden och jag är aldrig säker på om de som kommer är vanliga människor eller terrorister. Det enda jag tänker på är att jag vill ta mig hem till min hund. Min familj har säkert klarat sig undan men hur mår hunden?

Jag tar mig ut ur rummet trots varningar om att det inte är säkert att gå hem. Terroristerna kan se vart jag bor. Den vandringen från tågstationen och hem är som att ta sig igenom ett tv-spel. Jag passerar fler döda, navigerar mig fram mellan hus, in i hus och genom olika rum, passerar skogar och buskage. Överallt har folk sökt skydd och även slagit läger. Några är med sina hundar och jag avundas dem som har hunden hos sig.

Efter en lång tid, iallafall en natt har passerat, kommer jag hem till min lägenhet. Jag öppnar dörren och ser en uttorkad och hungrig Myra. Hon har knappt någon energi att röra sig. Jag ger henne vatten och kanske även mat. Hon piggnar till lite. Med Myra i famnen tittar jag ut genom fönstret. Där nere på marken står en massa glada människor som sjunger och vinkar med händerna i luften upp mot oss. Jag tänker att nu är faran över. Folk firar freden. Sen slår tanken mig att det kan vara terroristerna som vill lura mig att komma ner. Där vaknar jag.

Att jag drömde denna dröm precis innan jag skulle till Brevik var inte konstigt. Jag har ända sedan jag hörde om denna lägergård tänkt att den har ett opassande namn då jag kopplar ihop detta med Breivik och Utöja. Drömmen påminde på många sätt om filmen om Utöja som spelats in med ett klipp och som skildrar ett offers flyktväg runtomkring på ön. Att min film utspelade sig på tågstationen och att jag hela tiden ville hem, hem till Myra, förklarar bara den splittring jag känner just nu med allt resande och dubbla boenden. 

Vad som hände dagarna efter denna dröm känns mer skrämmande. När jag är på Brevik berättar en kollega att Norrköpings resecentrum spärrats av på grund av en olycka. Det är någon som blivit påkörd av ett tåg. Jag tänker när jag hör detta att det var ett märkligt sammanträffande med min dröm att det skett en olycka på stationen, dock i mindre skala.

Idag får jag höra från flera håll och läser även sedan på nyheterna om att två lägenhetshus i Linköping förstörts i en explosion. Återigen kommer min dröm upp i huvudet och denna gång ned paraleller till hemmet som inte var en säker plats. 

Jag tror inte på sanndrömar men det var väldigt konstigt att dessa två händelser inträffade precis nu. Jag berättade om min dröm för Sebastian och han sa att nästa gång jag berättar om en mardröm ska han vara uppmärksam. Sebastian hade fått drömmen berättad för sig redan på morgonen men han mindes knappt något av det jag sagt då han i princip sov och svarade på tilltal utan att tänka. 

Mardröm eller sanndröm. Det kommer jag aldrig att få veta. Den kommande natten ska jag bara drömma vackra drömmar. Nu är jag i stugan och imorgon ska vi på äventyr med kanoten Kluckan. Vi tar med tält och trangiakök och ska leta upp någon trevlig plats att slå läger på. De närmaste dygnen ska jag bara drlmma vackra drömmar om friska vatten, varma klippor och lummiga skogar. Hej så länge!