kusten diggar

Ljummen kustluft sveper in genom det öppna bussfönstrena. Den sveker mina trötta kinder som värmts upp an en hel natts bussresa. Utanför fönstret seglar ett bekant landskap förbi. Varm kust. Grön grönska. Centralamerika 2005. Inte alls olikt. 15 timmar pa buss med tva byten gjör mig mör. Den avslappnade reggeatonmusiken gör mig lugn. Folket ser annorlunda ut. Luktar nyduschat och värme. Jag är utomlands. Bergen är det bekanta hemma. Lyckan över att vara framme haller känslan av upprördhet över att min mobil försvunnit under resan borta.
I Bahia de Caraguez star de vita lyxlägenhetskomplexen och tittar ut över havet. Längre in mot havöns hals trängs de fattiga husen med lappade tak. Vi festar men överklassen. Whiskey pa flaket av en bil. Havets vagor beusar i nattens mörker. Jag vill inte lära mig att dansa reggeaton. Det spelar ingen roll hur det tjatar. Sex med kläderna pa är längre än vad jag kan sträcka mig. Jag snackar spanska och syskonen bredvid mig flytande amerikanska. Pa semester fran plugget i USA. Slaggar i kompisens vindssvit pa toppen av ett vitt lyxhus. Pengar fattas nog inte här. När solens stralar stekt färdigt mot mitt vika skinn lockar andra stränder.
Turistporren har nott sin topp i Canoa. Husen av bambu flirtar med vara ögon. Den vita sanden pa vägarna lockar mina fötter att skippa sandalerna. Strandbarerna kastar ut svängiga toner. Surfarkillarna har seniga kroppar med rutor pa magen. Sanden letar sig in i minsta lilla klädesplagg. Dethär är semesterparadiset i en liten ask.

Wikis och maktpositioner i en jul utan snö

Sahar det varit jul igen och jag är full av skriv i fingrarna. Tror jag ska börja med självaste julafton som egentligen inte är nagon festdag här i Ecuador. Men min handledare hade dragit igang en fest tillsammans med en skola som halls av FIIS. Mamma Carmen hade fatt uppgiften att laga mat. Festen i sig var jättetrevlig. Precis som jag gäo i Sverige at jag mig proppmätt samt tittade pa killarna pa FIIS vanliga gamla langdragna tal och en uppvisning i traditionell dans. Sedan dansade alla och denna gang var barnen de viktigaste som fick dansa i mitten. Till lunch cerverades det en mastig bönsoppa till alla samt matvete med ost och bröd. Efter den allmänna cermonin gick Asas och min familj med upp pa FIIS för att genomlida ännu en matcermoni med den mat Carmen tagit med. Denna inleddes genom att Delia, som jobbar pa FENOCIN i Quito men är fran Saraguro, höll ett tal om Asa och mig och tackade vara familjer som tog emot oss. Vi kände oss väldigt välkomna och faktum är att det bara är Delia som visar intressa för oss när FIIS samlas. Det var hon som sett till att vi hamnat här. Sedan bärjade de andra halla tal om den viktiga politiska processen alla runt bordet bidragit till. Da uteslöts helt plötsligt Asa, jag och vara familjer da vi inte alls varit delaktiga i nagon politisk process. När maten kom in blev det en väldig ritual. Innan skalarna fick ställas pa bordet skulle de cirkulera mellan händerna pa de viktigaste personerna i organistationen. Det var Potatis, mote (majs), ett marsvin som alla skulle dela pa, ost och bröd. En som jobbar i organisationen började ösa upp mat i stora lass. Den första tallriken med potatis, en stor bit ost, marsvin och en stor bit bröd gavs till kandidaten till kommunvalet. Han tog emot den och gav den till ordförande för FIIS som gav den tillbaka till kommunkandidaten. Tydligen är det en väldig prestige i vem som far mat furst. Alla tallrikar gick samma väg genom händerna pa kommunkandidaten, till ordförande och sedan till de viktigaste personerna i FIIS. I tur och ordning. När bitarna marsvin minskat radikalt och bötjat delas, likasa osten och brödet bärjade andra personer i FIIS fa sina tallrikar tilldelade sig samt vara familjer. Absolut sist när allt bröd och marsvin var slut fick jag och Asa vara tallrikar. Jag var oerhört frustrerad över denna tydliga hirearkiska uppdelning som visade sig i en banal matcermoni. Fran första början var denna fest en idé som kl¨ckts av min familj och som endast avsettde Asa, mig, vara familjer och handledare. Da min familj fragat FIIS om ekonomiskt stöd för festen var det de som drog igang den och gjorde den till sin fest för att de skulle kunna finansiera den. Nu satt allts vi som egentigen skulle ha varit ärade gäster längst ned pa maktstegen och slickade de andras fat. Saliven de lämnat efter att girigt ha slevat i sig den fina maten hade en besk smak av falska ord om solidaritet och dela lika at alla. Min respekt för FIIS minskade i takt med att jag insag att Asa och jag bara är sma fläckar i hörnet som kommer och tittar pa och beundrar den stora maskulina politiska process som dessa mäcktiga män starkt ochansvarsfullt, pa ett sätt som bara män kan, lyckas föra framat.
Snäll som pappa Miguel är gav han sin lilla marvins köttbit till mig och sade lär dig att äta marvin. För första gangen pa ar stoppade jag en seg bit kött i min mun och tuggade. För visst ville jag ta tillfället i akt och smaka av den omtalade fetmaten marsvin da jag troligtvis bara firar jul i Ecuador en gang i mitt liv. Precis som jularna i Östa blev magen mätt och rund. Den traditionella kjolen anaca satt at hart runt min midja. Mamma Carmen och jag letadre reda pa en säng och vilade middag precis som det ska vara pa jul. Matkoma och mys i soffan.
Juldagen firades med mässa i kyrkan. Den var smockfull. Bade kvinnor och män talade i talarstolen. Det sjöngs sanger till inspelad musik som var upppoppad som sjutton. Jesusbarnet sod placerad i en stor krubba gjord av naturens växter samt dakorerad med lampor som blinkade i tusen olika takter. Massor ljus tända ljus konkurrerade om julstämningen tillsammans med kyrkans lysrör. Pakostade blommarrangemang var utplacerade i hela kyrkan precis som vid alla andra söndagsmässor under aret. Det var bade sämningsfullt och osmakligt pa samma gang. Att Ecuador är ett fattigt land syns inte under ett besök i kyrkan. Religionen är allt nagot som är värt att lägga pengar pa när folk väljer att olagligt imigrera till USA för att söka sig en bättre tillvaro.
Pa eftermiddagen satt jag och Carmen och handarbetade i hennes säng. Jag berättade en historia om hur jag pa morgonen skulle frakta maträtten tamales pa bussen till hennes barn i Saraguro. Hur jag bett busscaffören att vánta en snabbis pa att jag skulle springa av bussen och ropa pa Asa. Hur jag sprungit där och ropat pa en ASa som redan akt medan jag sag bussen rulla igäg med familjens tamales. Hur jag sprang i den stekande värmen med en underkjol som begränsade mina steg för att inse att bussen var langt bortom räckhall. Hur jag senare hoppat pa en annan bil för att se att bussen med mina tamales star och tankar. Hur jag slángt mig av bilen i jagkten pa tamalesana för att pringa rakt i famnen pa en wiki (man som klätt ut sig till jul) som ville ha bade mig och pengar. Hur jag sprungit upp pa bussen och greppat min pasa, sprungit iväg i riktning mot Saraguro med en wiki som haänger mig i hälsenorna och vill ha mig samt det jag har i pasen. Jag berättade om hur han bett om att bära min pasa och jag sagt att det gör jag bäst själv. Jag berättade om hur han bönat och bett om att fa bara en av det jag har i pasen men jag sagt att det är till min familj. Om hur jag stängde porten i näsan pa honom da han ville föjla med in i huset i Saraguro. Carmen skrattade pa det glada flamsiga sätt som hon gör när hennes barn berättar historier. Hon kunden inte fa nog av mina äventur med wikisarna, hur de vill dansa med mig och bli fotade med mig. Jag blir varm om hjärtat när jag inser att jag blivit en del av familjen som gar att vara avslappnad och glad tillsammans med.

Nu är det jul i byn

Nu sitter jag och skriver i nyköpt traditionell hatt. Jag hade egentligen inte alls tänkt köpa hatt men turisthatten jag gatt runt i tills nu kändes allt för trist och att ga utan hatt i denna stekande ekvatorsol är inte pa fraga. Asa har gatt utan hatt tills nu med flagnande harbotten som resultat. Sa vi traskade in i en liten klädaffär här i Saraguro och köpte oss en varsin hatt för $11 var. Inte alls sa dyrt som vi hört talas om.

Nu har det varit jul i dagarna tva i bade min och Asas by och vi har deltagit pa bada festerna. I min by var det rätt bra drag med levande musik och barn som dansade och lekte och ungdommar som söp sig fulla. Till skillnad fran sverige där julen är en familjehägtid firas den pa Ecuadors landsbyggd tillsammans med byn. Flickorna var uppklädda i vackra kläder och pojkarna var utklädda till djur och valdnader. Könsskillnaderna stora med andra ord. När flickorna dansade var det vackra inövade uppträdanden och nar pojkarna dansade skuttade de omkring. De som hade buskliknande dräkter ruskade dem sa att mossan de var gjorda av svängde at alla hall. Jag blev uppbjuden av en valdnad som kallas Wiki. Det var riktigt kul att skutta omkring inför byns alla glada och nagot häpna ansikten till spelande trumpeter och trummor som gjorde att det spratt i hela kroppen. Efter en gemensam lunch som bestod av ris tillsammans med potatis som kokats med kött begav jag mig till mitt hus för att träffa Carmen som atervänt fran Saraguro efter att hemtat hem den traditionella anacan (kjolen), blusen, underkjolen och halsbandet till mig. Hatt blev jag utan men pa kortet jag lägger upp har jag satt pa mig hennes hatt för att utstyrseln ska bli komplett. När vi atervände hölls en cermoni och nagra tal. Sedan blev det ringdans tillsammans med den vuxna delen av befolkningen. Den liknade varan midsommardans nagot till skillnad fran att det knappt var nagra barn som vagade sig in i dansen. I en mindre mittenring dansade de viktigaste personerna i byn tillsammans med ordförande (el presidente) som hade sin maktstav med blommor pa i högsta hugg.

Efter dansen intogs honungssoppa med bröd. Den fuktiga och kyliga dimman som de senaste eftermiddagarna letat sig upp i bergen i Oñacapac jagade oss hem innan dansuppträdandena hade börjat. Men julen i Oñacapac var minst sagt lyckad. Annat var det i Tuncarta där Asa bor. Den festen hade mer en picnickänsla där folk satt och at samt spelade boll hela dagen. Inte förrän pa eftermiddagen drog det igang med lite uppträdanden som skolbarnen i de olika klasserna övat in. Men festen var stundtals mysig da vi försiktigt socialicerade oss med den minst sagt lugna byn. Jag lärde känna en liten flicka som i sina traditionella kläder sag ut som en liten docka. Hon stod tillsammans med nagra andra barn som vi hängde med ett tag. Jag tog upp henne och satte henne i mitt knä. Snällt och fint utan att protestera satt hon kvcar och plockade med mina fingrar. Med den lilla vänstra handen greppade hon mitt pekfinger sa att bara fingertoppen och nageln stack ut. Den stoppade hon i munnen för att bita lite pa för att sedan trycka min pekfingernagel mot sin högra handflata. När hon gnitit min nagel mot sin handflata ett tag sag jag att hon hade en liten röd prick där hon tryckt in mitt finger som säkert kliade. Kanske ett litet loppbett.

Jag har märkt en viss skillnad jämfört med Sverige da man här släpper sina barn fört att springa fritt precis som hundarna. I Sverige är det ständig övervakning över de sma som varje gang de gar utom synhall verkar närma sig döden. Tillexempel sa gick den lilla flickan jag träffade i Tuncarta helt "lös" och sag egentligen rätt ensam ut även fast hon studntals gick med andra nagot äldre barn. Ocksa pa festen i Oñacapac tog jag och Asa sällskap med min "boror" Juan och hans systerbarn som ocksa heter Juan. När Asa och jag ätit lunch sag vi att stora Jaun letade efeter den lille. Vi blebv gensat oroliga över att den lilla tvaaringen gatt och ramlat ner för ett stup och att vi skulle fa ta del av en familjetragedi. När vi letat igenom hela festan utan resultat sade Juan den store att han säkert bara var och lekte nagonstans. Han verkade obernekligen rätt obekymmrad. Väl hemma för att möta Carmen, ett möte jag da fasat lite inför ("Vart är Juan?" "Jo vi tappade bort honom") satt den lille och lekte pa marken bredvid Carmen som glatt stod och tvättade. Inte alls arg över att hon hittat den lille ensam pa väg hem fran en fest han tröttnat pa.

Ett annat exempel är igarkvall när jag, Carmen, Sisa och barnbarnet Danilo satt och lagade mat och at en hel kväll inne i den varma stugan i tron att lillebror Daniel var ute och lekte i mörkret och kylan. Sisa ville ga ut och leta när vi ätit upp men Carmen menade att det var för kallt. Istället började hon och Danilo leka i sängen som star inne i det provisoriska andra rummet som gjorts för att göra den enrummade stugan till en tvarummad suga. Kan ni gissa vad de hittar där om inte en sovande Daniel. Han var da inte alls ute och lekte som Carmen hade fatt för sig utan hade sovit sa sött i den lilla stugan hela kvällen. Det är ända en rätt skön syn pa barnen och samtidigt sm de leker och har kul är de anda rätt ansvarsfulla. Sisa som är att ar är en riktig storasyster at Daniel som är fyra och ett halvt. Hon hjälper ocksa till att städa tvätta och hämta saker Carmen behöver i Köket. Da ska ni inte tro att det bara är för att Sisa är tjej hon är göra allt detta. Nej Carmen har även uppfostrat storebror Brauley att laga mat, sopa, tvätta och bädda sängen sa att det ser ut som att man ärpa ett hotell. När han är hemma duger inte min bäddning utan da är det ombäddat när jag kommer tillbaka till min säng efter frukost. Nej, Carmen är en bra mamma som när jag pratat med henne verkar ha rätt bra insikt om omämlikheter mellan kön. Men sa finns det ju en och annan av sönerna som inte lyfter ett finger i koket och bara blir cerverad.

Glass och lucia

En helg i Cuanca för att träffa mina fina vänner Johanna och Linnéa. Under den helgen han jag äta tre glassar, pizza och burritos. Vi provade även danspulsen i denna stad som för övrigt var otroligt vacker med hus smyckade i den bästa kolonialkonst. Men inget lever upp mot dansen i Quito. Dessutom kostade det pengar och ga in och betala hade inte vi snala svenskar lust att göra. Nej, vi betalade oss in pa ett mystiskt endollarsställe där de som jobbade där höll pa att dirigera oss vad vi skulle göra. "Sätt er här" "Kom upp och dansa". Vi drogs upp i dansen av en olika killar som alla efter att tag blev för närgangna. Det bästa med Cuancahelgen var förstass sällskapet. Vi mös och sjöng luciasanger pa det hostel vi hyrde. Det var rätt läckert att sitta i parken i gassande sol och sommarklänning pa självaste luciadagen. Ecuador kläds med bliknande julgranar och det spalar ingen roll hur mycket jullatar de spalar, julstämningen uteblir med den varma solen och de gróna gräsmattorna och bergen.
Nar Asa och jag satt pa bussen pa väg hem började det spalar en väldigt bekant sang. Det dröjde inte mangaminuter förrän jag kom pa att det var Roxette pa spanska. Helt skumt att sitta pa en buss i Latinamerika och lyssna pa musik som är sa starkt knuten till svenskt 90-tal.

En bymötebetraktelse

Sitter pa mitt första bymöte i kyrkan i Oñacapac efter att ha bott i byn i en manad. Har inte fatt tillfälle att ga innan da mina förärdrar inte informerat mig innan om att det är. De är mest vana vid turister som antagligen inte är intresserade av bylivet pa det sättet. Klockan är atta pa kvällen och vi brukar närma oss sängen vid denhär tiden i vanliga fall. En kille jag känner fran min organisation FIIS gar upp och ner längs gangen och pratar om jord och analfabetism. Saker jag inte förstar da de är pa kichwa. Min mamma Carmen sitter bredvid mig och viskar da och da vad han pratar om. Vissa ord förstar jag da spanskan blandas in i det traditionella spraket. Tva killar hánger mot ett bord pa altaret. De haller ordning genom att nagon hang tysta ner den mumlande församlingen. En muskulös dalmatiner med lätta prickar gar fram och tillbaka i kyrkan. En bra stund star den pa altaret och tittar ut över församlingen. Bredvid mig och Carmen sitter nagra damer med stickor och garn och handarbetar. Vi sitter tätt pa den lilla träbänken vilket gör att stämningen blir gemytlig. In i kyrkan har ocksa papppa Miguel kommit och strax efter hundn Exi. Jag blir stalt över familjens hund som just nu hälsar pa kvallens första talare da en kvinna jag inte känner igen för tillfället tagit ordet. Efter att ha vandrat runt lite lägger sig Exi lungt pa altaret och myser med stängda ögon medan dalmatinern vaktar mer rastlöst bredvid. Ett litet barn bakom mig krafsar mig i byxlinningen.
Lukten här inne paminner om busslukten. En sval frisk vind som sveper in blandas med lukten av jäst, gamla kläder, smutsig hud, ingnodda säten och alkohol. precis som när jag sitter pa den skakiga bussen med öppna fönster som tar mig fran möten med FIIS i orten Saraguro till min by Oñacapac.
Hunden myser, damen mellan mig och Miguel jäspar, kvinnor handarbetar, barn leker och gnäller och FIIS killen pratar om staten pa blandad kichwa och spanska. Damen mellan mig och Miguel tittar nyfiket pa mig som sitter här och skriver. Hon fragar honom om mig och hör att hon nämner den vanliga fragan ¿soltera?.
Hunden har ihoprullad somnat pa altaret. Damerna bredvid mig har tappat intresset av den pratande FIIS killen. De har all uppmnärksamhet pa en bäbis som guppas till sömns. En ¨ldre dam med glada linjer i ansiktet och stort leende skrattar till och doppar ansiktet i händerna när den talande FIIS killen gar förbi. Han besvarar hennes leende med sin blick och hon tittar avundande pa honom. Av alla människor i den fulla kyrkan verkar det vara hon som lyssnar mest. Da och da rör hon munnen som att hon medhallande mummlar nagra ord.
En frisk doft av eucalyptus blandad med röklukt sveper in i kyrkan. Carmen somnar till en stund pa min axel. Jag lägger armen om henne och hon lutar sig närmare mig. Vad jag hört om att ecuatorianer har svart för närhet stäsmmer inte i min familj. Miguel och damen bredvid honom har somnat rakt upp och ner pa den harda bänken. Den ena med hatten pa topp oc den andra med hatten hängande över ögonen.

Sa drog det igang

Bossarna Asa och Delias besök i Saraguro satte eld i röven pa vara handledare. Imorse träffades vi som vanligt för att planera veckan. Ett möte som brukar ta max en timmeoch sen är vi klara. Men denna dag fick vi en noggrann och fin presentation av hur FIIS är uppbyggt och hur de olika är uppbyggda. Jag förstod det mesta som sades vilket jag är väldigt glad över da jag upprepade ganger fatt höra av handledaren Pepe att jag har problem med spraket. Jag är ocksa glad över att jag är sa fragvis som jag är da jag fick tillfälle att visa bade mina spanskakunskaper samt att jag var intresserad av deras arbete genom de manga fragor jag ställde. Helt klart en mycket bra förmiddag.
Efter lunch fick vi besöka centrum för utbildning, efter att ha bett om det. Vi ville gör en planering med dem för kulturellt utbyte. Vi blev visade till ett klassrum som det snart började ramla in elever i. Anita som jobbade där sade att hon gärna ville att vi skulle lära ut engelska. Da vi redan har det och känner att vi är i Ecuador för att göra andra saker ocksa föreslog vi att lära ut lite om Sverige och Europa. Hon var väldigt pa pa förslaget. Engelskan fick vi börja med redan pa en gang da eleverna var intresserade. Denna lektion blev väldigt skön och avslappnad och lärarinnan Anita var pigg pa att fraga om vad orden hette pa svenska samt säga den pa kichwa ocksa. Det blev en kallass med fyra olika sprak. Kan verkligen kallas kulturutbyte vilket är ett av syftena med hela praktiken.
Efter engelskaklassen gick vi till en annan organisation, Wampra (ungdom pa kichwa, som vi pratat med tidigare. De vill ocksa ha workshops och är främst intresserade av genus och alkohol. I januari ska vi ses igen för att pressentera ett förslag om en alkoholworkshop. Nu börjar det hända grejer och vara knappa heldagar av arbete har helt plötsligt förvadlats till heldagar da vi kommer att göra saker med FIIS, planera engelskalektioner samt workshops. Lärorikt och kul! Asa och jag tog en glass i parken för att fira!

¿Tienen dineros?

Tillbaka i Oñacapac och Saraguro efter nagra underbara dagar i Quito. Var resursperson Asa och Delia som jobbar pa FENOCIN som kommer fran Saraguro var här och hälsade pa för att reda ut läget mellan oss och organisationen. De besökte även vara familjer för att se hur det var där. Vi at alla fem, Asa parkamrat, Asa resursperson, Pepe handledare och Delia hemma hos mig. Det var jätte mysigt och min mamma berättade för dem att de trivs med mig och jag berättade ett jag trivs med dem. Asa resursperson sov ocksa i mitt hus och var förundrad över hur bra jag hade och vad söta smasyskonen var.
Sen kom vi till mötet med handledaren Pepe och viceordförande för FIIS. Den andra studerar och har sällan tid med oss, det är tal om att vi ska byta vid decambers slut. Tydligen hade han blivit vald mest för att han behövde ekonomiskt stöd. Detta möte var mindre tillfredställande. Jag hade förväntat mig att situationen med att vi inte blivit introducerade i organisationen skulle kunna redas ut bara vi fick fa fram vad syftet med var praktik var samt att problemet med att vi inte gjorde sa mycket saker oxksa kunde redas ut bara det lades fram pa bordet av personer som var mer insatta än vi. Dock fick vi bekräftat för oss att det är sa att FIIS är väldigt upptagna just nu med den politiska kampanj de för inför det kommande presidentvalet i landet. Och nej, även om detta är intressant för oss verkar det vara för mycket jobb med att introducera oss i denna. Varan handledare Peppe, som faktiskt är rätt bra under de fa timmar om dagen han lägger ner pa oss, lade ocksa fram att han tyckte det var jobbigt hur han blev bemÑott av andra i organisationen da han kom med oss. "Jaha, kan de inte stödja oss ekonomiskt, da är det ju slöseri med tid och pengar att arbeta med dem"- verkar vara den allmänna inställningen. Förvisso har jag redan kännt pressen av att kunna bidra ekonomiskt men att det var sa han blev bemött i varat sällskap var chockerande. Nej, sa sa vidare välkommen kan jag inte säga att jag känner mig i organisationen. Ända mindre nu efter att fatt höra det direkt fran dem. Viceordförande hade en allmännt irriterad röst när han pratade inför Asa och Delia. Han började med att förklara att vi kan tillföra mycket i arbetet med hälsocentret men kom sedan in pa att de maste skaffa hästar som vi kan rida pa. Da var vi ater bara turister som maste underhallas med tis och pengar osm inte finns.
Men visst finns det ljus i vardagen. Vi har träffat pa endel människor som är intresserade av ett utbyte med oss och det är nu dem vi ska ta kontakt med pa egen hand. Drömmen om att fa en klar bild av vad en organisation i Ecuador jobbar med och hur kan jag kanske lägga pa hyllan men Asa och jag far köra pa med att planera workshops i viktiga ämnen samt kontakverka pa egen hand. Men det jag tycker är mest trist är just att jag kom hit med inställningen att workshops inte är det viktigaste i min praktik här just för att jag inte vill att det ska bli: Väst lär syd lar kursen heter "Lär AV syd". Men ärligt talat vet jag inte om jag hade sa mycket förväntnigar alls och ärligt talat vet jag inte om jag var sa klara över syftet heller därför kan jag heller inte vara sa besviken. Jag far iallfall bo i en underbar familj och lära mig hur livet ser ut för smabönder som bor i Ecuador och det är ju inte fy skam det heller.
Jag har ocksa en helgresa att se fram emot till staden Cuanca för att träffa pa mina underbara vänner jOhanna och Linnéa. Det ska bli underbart att ses igen da det var tyngt att lämna alla fina klasskamrater i Quito.