Den officiella invigningen av Rövarebergets naturreservat och grillplatsen på Silludden skedde igår. Idag gjorde jag och Sebastian vår inofficiella invigning av den nya vandringsleden och eldstaden. Leden till Silludden var inte mer än en kilometer men det blev en lagom promenad i en trevligt kuperad terräng bland gammeltallar och granskog. Vi passade också på att leka lite med hundarna på vägen så promenaden blev till extra glädje för alla.
Glöden var varm när vi kom fram och vi fick sällskap av ett gäng skridskoåkare som precis höll på att avrunda sin rast med en sista skvätt kaffe. De fick avnjuta Myras missnöjessång över att behöva sitta kopplad vid ett träd när vi andra njöt av mat och eld innan de begav sig iväg för vidare tur. På något sätt måste de iallafall ha tyckt att Myra var charmig för några av dem frågade om lov att få gå fram och hälsa på hundarna och fick sig ett par rejäla kelpiekyssar på sina kinder.
Vår nya jägarstekpanna fungerade bra. Vi hittade en lång och bra pinne på vägen dit som blev ett perfekt handtag. Mot slutet av grillningen när handtaget förkolnat lite började pannan trilla av så nästa gång ska vi ta med en spik som vi kan sätta fast handtaget bättre med. Sebastian ser redan fram emot alla kommande matlagningar ute som vi kan göra med denna panna. Han har länge drömt om att laga mat över öppen eld och vi är båda trötta på detta ständiga korvgrillande.
Vinden bet i oss på udden. Jag hade inte tagit med mig mina täckbyxor som jag annars använder som rastplagg då jag inte trodde att det skulle vara så kallt ute. Detta var andra gången på ett par månader som jag ångrat att jag inte tog dem med så nu har jag bestämt mig för att jag alltid ska ha dem i ryggsäcken under vintertid även då jag inte åker skridskor och de följer med i den obligatoriska plurrpackningen.
Pannkakorna smakade gott och Myra slutade till slut att sjunga. Innan vi packade ihop fick hundarna hjälpa oss med disken. Burken med grädde var extra populär. På vägen tillbaka frågade jag Sebastian om han kunde njuta av att gå här i skogskanten och se ut över alla skridskoåkare eller om han hellre åkt skridskor. Han sa att han varit nöjd fram tills att en av de snabba duktiga skridskovännerna svängt in och hälsat på oss från isen. När Sebastian sett honom glida fram med smidiga skär ryckte det i hans skridskonärv. För egen del var jag mycket nöjd över att kunna glida fram på isen ena dagen samt att kunna njuta av naturen på närmare håll från skogskanten tillsammans med mina fyrbenta vänner den andra. Hundarnas energi och skogens mystik ger mig så mycket glädje och ro i själen. Jag kan inte kan känna annat än stor tacksamhet över livet trots den kalla vinden och avsaknaden av mina täckbyxor.
Foto Sebastian Estay och Jennie Åström
Text Jennie Åström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar