Idag tänkte vi ta en tur på Svängbågens plogade bana. När vi kom dit såg vi att halva Norrköping tänkt samma tanke. Det fanns inte en millimeter att parkera på vid P-platsen vid väg 55. Vi körde vidare och ställde Humlan på grusvägen mot Tjalvestugan.
Vi ville ändå köra hela banan så vi började med den tråkigaste biten ner mot väg 55 för att sedan vända uppåt med lätt motvind. Då vi fått upp värmen i kroppen kände jag att vi sparkade på ganska bra. Jag och Sebastian tränade på att åka på rulle efter varandra så att vi hjälptes åt mot vinden liknande som flyttfåglarna gör. Vi hittade en bra takt och åkte och åkte, på rulle och enskilt.
Jag har en kompis som är en suverän skridskoåkare. Jag har haft en del sällskap av honom denna vinter. Han brukar säga till mig om han känner sig lite hängig att vi åker iväg på en kort och långsam tur. När vi väl är ute blir det ändå tre mil i min snabbaste takt. Tack vare min vän har jag utmanat mitt skridskoåkande. Efter några turer med honom är mitt snabbaste betydligt snabbare än innan och jag har lättare att ligga och trycka i ett hyfsat tempo under en längre stund istället för att stanna och pausa hela tiden.
Idag var min och Sebastians medelhastighet 17.8 kilometer per timme och vår maxhastighet var 23.6 kilometer per timme. Vi åkte förbi varenda sparkande och stakande åkare på hela Svängbågen. Fanns det någon snabbare än oss idag så satt den personen och käkade korv då vi kom åkande. Så var också fallet eftersom vi under pausen träffade på en av Sveriges snabbaste skridskoåkare, den gamla orienteraren Mats Röjgård. Han måste ha fått sitt namn efter hur han röjer fram i skog och över is med eller utan skridskor på.
Dagens tur skulle bli en snabb motionstur och sen hem. Därav hade vi bara vatten och nötter i fikapackningen. Nu hade vi dock sån tur att vi åkte rakt in i en invigning av ett nytt naturreservat. Därav alla människor som var ute kom vi på sen. Länsstyrelsen hade iallafall dukat upp med korv och dricka, kokande kaffe över öppen eld och hela kittet. Landshövdingen var där och skulle inviga samt representanter från kommunen, företaget Holmen som ägde skogen och massa andra viktiga människor som Anja som plogar banan, herr Röjgård och alla andra glada skridskoåkare. Nu stämmer det inte riktigt för Sebastians del att vi snabba smidiga skridskoåkare kom åkandes rakt in mot landshövdingen och compani och gjorde en sån där frän skridskosväng där skridskorna bara skriker och isflagorna flyger som pudersnö i luften. Sebastian bestämmer sig istället för att testa metoden att glida in framför folket och göra ett fall där han flyger rakt upp i luften och liksom sitter i luften med benen rakt ut och hela kroppen i nittio graders vinkel under en hel sekunder innan kroppen faller rakt ner fortfarande sittandes så att han landar med hela sin tyngd ner rakt på stjärten hårt ner i isen. Den entrén bestämde sig Sebastian för att testa och jag mår säga att den drog till sig en hel del uppmärksamhet. Om inte hela klungan av folk stannade upp med korv i halsen och funderade hur de gick så gjorde iallafall halva det.
Mätta i magen och glada i hågen åkte vi sedan vidare den sista biten mot Humlan efter att ha lyssnat på landshövdingens tal om naturvård. Hon skickade med mig att jag skulle vara stolt över att bo i Norrköping som har så mycket skyddad natur samt ännu ett naturreservat från idag. Och det är jag verkligen. Stolt och glad. Inte minst över att jag har förmånen att åka så mycket skridskor på alla dessa vackra sjöar i Norrköping med omnejd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar