Jag och Sebastian hade planerat att vi skulle åka skridskor idag. Vi gjorde iordning matsäck medans vi åt frukost men ingen hade egentligen någon energi. Vi bestämde oss för att vila lite och känna av läget. Sebastian somnade på sängen och jag bestämde mig för att åka upp i skogen istället med hundarna efter att ha vilat på soffan. Vi fick en underbar promenad jag och hundarna till en försiktig vårsol som sipprade ner mellan träden.
En dryg timme var vi ute. Myra sprang som vanligt som en tok. Hon och jag tränade som vanligt på inkallning och att hon skulle stanna under promenadens gång. Som vanligt var hon super duktig. Så kom vi till det stora öppna fältet. En cyklist kom åkandes på andra sidan fältet och Myra såg den. Jag fick kontakt med henne och ropade stanna, i någon sekund tvekade hon innan hon bestämde sig för att cyklisten var mer intressant än blodpuddingen jag hade i fickan. Hon sprang efter cyklisten över fältets bortre hörn. Myra blev mindre och mindre i mitt synfält. Cyklisten tvekade ett par gånger om den skulle fortsätta framåt med den lilla svarta i släptåg och Myra gjorde det samma, skulle hon fortsätta eller vända. Men så länge hon såg långt där borta i diagonalen mig och hörde mig ropa verkade det funka bra att springa. Fältet var ju som sagt stort och sikten oändlig.
Jag tröttnade på att ropa, speciellt eftersom vi fått publik. Ett par hade stannat på spåret vid sidan av fältet och tittade på oss. Jag tog med mig Movi och vände om mot buskaget vi kom ifrån. Jag hann inte gå många steg innan jag bakom min axel såg att Myras minimala kropp blev större och större. Så var hon åter vid min sida och hon satte sig lydigt på kommando. Hade hon inte fått springa så det räckte under denna timmes promenad så fick hon sig iallafall en rejäl urladdning där på fältet. Livet är spännande med en Myra. Jag kan inte mer än skratta åt dessa företeelser. Jag har så många gånger varit ute till skogs och försökt få fatt på våra terriers som familjen hade när jag var barn. De kunde vara ute tills de var hungriga om de kom lös. De sket totalt i om de såg och hörde oss eller inte. Med Myr vet jag att hon aldrig skulle försvinna utom mitt synhåll och jag vet att det aldrig dröjer många minuter innan hon tröttnat på att vara olydig. Dock är det inte så kul för eventuella cyklister och löpare att få nån hon som förföljer dem.
Förutom promenaden i skogen har jag mest legat på soffan idag. Jag har känt hela veckan att jag har behövt vila upp mig. Det är skönt att slappa till en viss punkt. När kvällen kommer efter en hel dags slappande känns inte kroppen direkt mer utvilad utan bara som ett segt geléhallon. Alfons pappa säger att det är bra att ha det tråkigt. Det mår hända att det kan komma något gott av att ha tråkigt efter ett tag men att ha tråkigt är egentligen inte min grej.
Denna kväll piggar jag upp mig med att tänka på att jag imorgon ska åka och titta på en digitalkamera som jag funderar på att köpa. Tack och lov för konsumtionssamhället för att det finns något att pigga upp sig med en dag som denna. Jag ser fram emot att kunna ta fina bilder när jag är ute med mina hundar i skog och mark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar