Jag vill rekommendera Fredrik Backmans sommarprogram i P1. Detta sommarprogram fick mig att tänka på två händelser eller citat från mitt tidigare liv:
1. Min teaterlärare på gymnasiet som i instruktionerna i en uppgift där vi skulle skugga, förfölja en person på stan i syfte att studera en karaktär och ta in människors beteenden säger att "tänk på att de människor som ser ut att vara de mest gråa och alldagliga kan vara de mest intressanta".
2. Min kollega på Arbetsförmedlingen i Värmdö när jag sommarjobbade på Socialtjänsten i den kommunen som efter att jag berättat att jag drömmer om att skriva böcker säger med bestämd röst till mig "du låter precis som våra klienter". Undetexten jag tolkar in i detta citat är orimliga drömmar leder till ingen försörjning.
Den ena händelsen och personen ger mig inspiration och värme. Precis som Fredrik Backman i inledningen i sitt sommarprat beskriver sig själv, som en person som inte gillar att göra roliga saker och som av nära och kära får kritik för att ha en fruktansvärd musiksmak, visar detta att det inte är det yttre livet som spelar roll utan det inre.
Det andra citatet ger mig magont. I motsats till Fredrik Backmans sommarprat som ger uppmuntran och inspiration är detta totalt platt fall. Det ironiska i detta är att jag själv idag jobbar på samma myndighet som den person som uttalade detta. Till skillnad från denna person jobbar jag med att tända hopp, inspirera och få människor att våga drömma för att i detta hitta en eller flera rimliga vägar att bygga vidare på.
Det är inte sällan som jag själv funderar över vad jag själv drömmer om. Den om att skriva en bok kommer alltid att vara återkommande. Fredrik säger i sitt sommarprat att en författare behöver två saker, dels måste den kunna skriva, sen måste den kunna berätta historier. Skriva kan jag, det är något jag älskar. Men någon historia att berätta har jag inte. Nu har jag dock blivit påmind om hur jag kan samla inspiration.
Ett tag när jag var arbetslös och bodde i Stockholm, det var faktiskt efter vikariatet på Socialtjänsten, då brukade jag sitta i parker och på pendeltåg med papper och penna och studera människor, deras rörelsemönster och utseende. Jag använde också uppslagsböcker som inspiration, de ord och beskrivningar jag fick upp gav mig uppslag till korta noveller att skriva, där just signalment från personer jag sett på stan hjälpte mig att skapa novellernas huvudpersoner. Det var en intressant tid.
Vad jag hade då, som jag till stor del saknar idag är tristess och sysslolöshet. Jag var uttråkad och tvingades att öppna upp mitt inre och fundera. Min rastlösa personlighet brukar inte tillåta allt för mycket av den varan annars. Det var ett av Fredriks andra tips, ge dig tid för att tänka ut historier.
Jag tror att denna lugna sommar på landet har varit bra för mig. Nu har jag precis kommit ner i varv och börjat leva i skärningspunkten mellan mitt inre liv och spelet av vinden i trädtopparna. Det inre och det yttre ständigt närvarande. Nu ska jag börja jobba igen och ge all min kraft och inspiration till andra. Herregud jag skulle behöva ligga kvar här på sofflocket i sommarstugan några månader till. Drömmen om boken får leva som en dröm ett tag till. Så länge försöker jag se en annan tolkning av min tidigare kollegas ord, kanske hon precis som jag jobbade med att lyfta och inspirera. Att jag lät som våra gemensamma klienter kanske var något positivt. Att jag hade modet och konsten att kunna drömma. Jämförelsen med våra gemensamma klienter var säkert bara av positiv dager, något annat verkar ju helt orimligt.
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/921590?programid=2071
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar