Idag skulle jag och Sas vandra runt sjön Stora Gryten. Vi tittade på kartan och förberedde oss på att gå genom endel svår terräng, gjorde iordning matsäck och drog iväg. Vi hade gått ett par kilometer, nyligen kommit in i den snåriga skogen där Myra ledde vår väg när Sas hund Molly skrek till och började halta. I samma veva hittade jag en hel koloni gula kantareller under ett träd nära vattnet. Dessa skulle fylla en tredjedels påse, vi skulle släpa på denna påse i handen hela resten av promenaden i hopp om att hitta fler men de skulle bli de enda i en annars snustorr skog.
Sas kollade igenom Molly men hittade inget sår eller annat fel på tassen. Hon fick fortsätta framåt men valde att gå på tre ben. Vi gick en bit till för att se om Molly skulle repa sig, eventuellt hade hon bara fått en sticka. Så kom vi fram till en liten strand där hundarna fick dricka och svalka sig. Molly fortsatte hoppa runt på tre ben och tvätta sin tass. Så helt plötsligt, som om det inte var nog med en hund, börjar Movi gå extremt konstigt. Hon liksom går lite vingligt med bakdelen och vänster baktass sparkar rakt ut vid varannat steg som om den hade ett eget liv. Movi nästan springer ifrån oss med sitt galna bakben som sparkar. Jag blir livrädd. Vad sjutton har hänt med Movi. Jag springer ifatt henne och tar henne tillbaka till stranden för att undersöka benet. Hon far runt i halsbandet när jag fångar henne. Jag lägger henne på sidan och bakbenet fortsätter sparka rakt ut. Sas känner igenom Movi medan jag håller henne. Inte ett fel upptäcker vi förutom att benet sparkar. Movi får gå igen. Hon går ner i vattnet och svalkar sig, fortfarande med ett bakben som sparkar nu med ojämna intervaller.
Jag och Sas står bara och gapar. Nu har vi tagit oss ut i vildmarken och är halvvägs på väg att runda Stora Grytan när två av tre hundar blivit handikappade och vi inte har en susning om vad som hänt dem och vad som är fel. Vi bestämde oss för att vända tillbaka med någon genväg eller för den delen lätt väg fanns ju inte. Movi kunde gå, till och med springa och verkade inte ha ont. Molly skuttade fram på tre ben utan större bekymmer. Vi började vår vandring hemåt.
Jag och Sas kunde inte annat än skratta åt det lustiga gäng hundar vi hade med oss. Myra som hela tiden ska vara först och i svängarna är så snabb så att mossan ryker. Molly som trebent skuttar fram. Movi som går så fint och sansat bortsett från att hennes bakben helt oberäkneligt far ut då och då utan förvarning. Alla tar de sig fram utifrån bästa förmåga. Vi vandrar och navigerar utifrån kartan för att hitta bästa stig hem och slippa de värsta snåren.
Efter ett tag, ungefär halvvägs hem börjar Molly mer och mer stödja sig på sin fjärde tass och Movis spasmer i benet har nu markant avtagit. Så när vi inte har långt kvar går alla hundar helt normalt igen. Det var som att Mollys sjuka ben smittat av sig och de blev friska samtidigt. Varför behöva oroa sig över bara en hund när en kan oroa sig över två.
Jag och Sas avslutade denna märkliga promenad med ett dopp hemma vid bryggan. Matsäcken som vi släpat med oss som vi skulle ha ätit på andra sidan sjön intog vi istället på bryggan. Sen gick vi upp till stugan och gjorde svampsoppa. Svampen tänkte vi att vi fick från skogen som plåster på såren för allt tok som hände. Nu i efterhand när vi visste att hundarna mådde bra igen kunde vi bara skratta åt hur lustigt de, speciellt Movi, betett sig. Vi funderade på vad som kunde ha hänt men kommer inte på någon bättre förklaring än att Movi fick kramp eller sendrag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar