Under de tre dagar Sas besökt mig har vi kört friluftstriatlon. Dag ett paddlade vi, dag två blev det vandring och dag tre cykling. Äventyr från förmiddag till kväll är vår melodi, gärna kryddad med en rejäl snårskog att ta oss igenom. Eller?
Jag hade spanat in en spännande rutt på kartan med blandade vägar av grus, asfalt och en kortare bit av stig genom en skog. Rutten skulle ta oss förbi Pipmossens naturreservat som jag gärna ville kolla om det var ett trevligt utflyktsmål. Sen skulle vi kunna åka vidare till sjön Hunn för ett dopp i de trakter där vi dag ett paddlade. På så sätt skulle cirkeln vara sluten och alla nöjda. Kanske alla utom Movi som fick stanna hemma idag. Det räckte att släpa på Myra och Molly i cykelkärran och så hade det dessutom blivit lite väl mycket äventyr för gamla Movi på sistone.
Det började bra med en fin grusväg genom fält, skog och gläntor. Grusvägen blev sen till en fin stig. Stigen försvann en bit och vi fick släpa cyklarna vid sidan av en åker. Jag som gick och drog på hundarnas kärra fick kämpa en del men det gick bra. Hundarna tog sig så klart fram av egen maskin. Så blev det grusväg igen och livet lekte fram tills att vi skulle ta den där sträckan på skogsstig för att åter ansluta oss till en grusväg då framne vid Pipmossen. Vi hittade skogsstigen som skulle leda till Pipmossen och kunde följa den. Efter en bit blev den mer och mer sönderkörd av skogsmaskiner. Lerig och gyttjig. Det gick inte att gå på stigen, än mindre att dra cyklar och en kärra på den. Dessutom visste vi inte riktigt vilken stig vi skulle följa då den delade sig åt alla håll. Hur vi än gick blev det fel. Vi orienterade med Sas karta i mobilen, pluppen låg hela tiden strax vid sidan av den stig vi skulle ha följt.
Efter att ha provat några stigar som alla lett oss fel bestämde vi oss för att orientera rakt igenom skogen mot grusvägen som vi såg på kartan. Myra fick som vanligt gå först och hittade hela tiden bra stigar eller öppningar i terrängen som vi kunde ta oss fram på. Jag drog cykeln med kärra och Sas orienterade med kartan för att se till att Myra valde en stig åt rätt håll. Helt plötsligt gick vi in i en vägg. Terrängen åt det håll vi skulle var helt tjock och igenvuxen. Här började vår tuffa del av "cykelturen" som nu blivit något helt annat. Utan machete fick vi koppla bort kärran från cykeln och bära denna genom snåren. Det blev ett steg framåt och två steg bakåt när vi hela tiden var tvungna att vända om för att antingen bära kärran eller den sista cykeln. Två personer med tre stora saker som skulle bäras eller dras genom snåren. Granars grenar smekte och piskade våra halsar. Björkris och torra kvistar piskade och rev våra bara ben. Ett äventyr var detta sannerligen. Vi skrattade, svor, kände oss starka, modiga och stundvis uppgivna. Vi förflyttade vår blå prick på kartan myrsteg närmare grusvägen. Vi gick ziczac genom snåren i strävan att hitta de små öppnigarna för att över huvud taget komma fram. Små gläntor i skogen blev andhål och ingav samtidigt falska förhoppningar om att skogen öppnade upp sig och blev en grusväg. Utan kartan som vi lade allt hopp till hade jag fått panik i denna terräng. Men nu var det bara att kämpa, några millimeter till så skulle vår blåa prick hamna rätt.
Sju hundra meter fågelvägen och ett antal hundarna meter längre av släpande och ziczackande senare ropar Sas till mig att han hittat en stig som verkar funka. Jag släpar mig fram till honom och kliver rakt upp på en grusväg. Vi skriker och skrattar. Äntligen framme. Tänk att lyckan över att hitta en grusväg kan vara så stor. Vi klarade det.
På kartan hade vi inte kommit mer än en tredjedel av vår planerade rutt men efter denna insats var våra kroppar och psyken helt slut. Fikat som vi sedan intog vid naturreservatets ingång smakade väldigt gott. Vår vägvisare Myra tog sig en välförtjänt tupplur under fikabordet. Jag tog mig en titt på mossen innan vi drog vidare och fick precis se ett par tranor lyfta sig över den öppna mossmarken. Jag kände definitivt att jag ville komma tillbaka till denna mosse och upptäcka mer men aldrig någonsin fler gånger genom stigen (den obefintliga) i skogen.
Så rullade vi på grusväg. Magen var påfylld med mat och vätska. Livet hade kommit åter. Vi styrde mot vattnet och var snart där. För att komma ut på klippor fick vi åter igen vandra genom skog. Nu hade äventyrslusten i våra ögon slocknat. För varje kvist som slog mot våra bara ben och för varje tallgren som smekte våra svettiga halsar reste sig nackhåren på oss. När vi framne vid klippan satte oss ner och kände de första regndropparna på våra kroppar gick musten nästan ur oss. Men vi höll gott mod. Äventyrare klagar inte över lite regn. Det var bara att söka upp en tall och sätta sig för att äta upp det sista fikat. Någon badlust infann sig aldrig även fast regnet passerade. När vi sen tittade på kartan såg vi att vi inte ens träffat rätt vad gäller sjön. Det var inte alls Hunn vi tittade ut över utan Erstorpesjön. Cirkeln var inte alls sluten, Hunn låg en bit bort. Men nu var vi urless på att äventyra. Nu skulle vi bara låta granarna smeka oss en sista gång på vägen tillbaka till cylarna och sen trampa fort som bara den den sista dryga milen tillbaka längs grus- och asfaltsväg. Vi delade på jobbet att dra hundarna i kärran och vips var vi hemma efter ungefär tusen blinkningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar