Såg just dokumentären Planetens gränser på svt play. Slås av hur tydligt det går att se med det blåtta ögat att miljöförstöringen påverkar isarna i Arktis. Ett svart lager av sot, så kallat krykonit, täcker nu det tidigare vita landskapet. Krykoniten kommer från bland annat naturliga och anlagda bränder, jordbruk och koläldade kraftverk som befinner sig hundratals mil bort. Den vita isen reflekterar solen vilket tidigare varit isarnas naturliga skydd. Den svarta krykoniten drar istället till sig solstrålarna. Detta är alltså ännu en faktor till att isarna snälter tillsammans med att temperaturen ökat några grader.
Dokumentären tog mig även med till jägarbyn Qaanaak i nordligaste Grönland. Där fick jag följa med reportern på en slädtur med hundspann över isarna som blir tunna allt tidigare för varje år. Hundarna, som drar släde över isarna vid jakt, blir arbetslösa allt tidigare på året i och med att vintrarna blir kortare för varje år. De så entusiastisk arbetande grönlandshundarna skällde intensivt på tvn medan Movi susade med huvudet sött på soffkudden. Det var med både nostalgå och sorg som jag tittade på grönlandshundarna i byn Qaanaak. Dessa starka, arbetsvilliga, skällande djur, en art jag själv vuxit upp med. En av våra grönlandhundar hette just Qanak till minne av sitt ursprung. Våra hundar behövde dock inte korsa kritiska sprickor över isar som smälte allt tidigare från år till år och de drabbades inte av arbetslöshet på samma sätt som grönlandshundarna i Qaanaak då långa skogspromenader fick ersätta slädturerna på sommaren.
När jag ligger där i tv soffan och tittar på hundar och smältande isar med sot på så slås jag av samma tanke som även slagit min egen mor för en sådär trettiofem år sedan: varför sätta barn till denna grymma värld? Jag tittar på Movi som sover djupt i soffan, oberörd av grönlandshundarnas skall och forskarnas mörka berättelser om isarna och känner mig lättad över tanken att hon aldrig behöver uppleva konsekvenserna av den annalkande klimatförändringen. Att sätta ännu en människa till världen på denna redan överbefolkade jord, som dessutom med isarnas smältande kommer att krympa till ytan, är för det första en oerhörd belastning på miljön. Det är också att bjuda in en människa till en fest som för länge sedan spårat ur och där alla former av varningssystem gått varma i timmar utan att polisen ens funderat på att dyka upp.
Trots min mors kritiska inställning till reproduktion i den grymma värld vi lever i sitter jag här i soffan och tillåts filosefera över livet. Det är med viss skräck inför den framtid hon gett mig men också med en oerhörd tacksamhet att även jag får vara med och delta en stund på denna stundtals grymma och många gånger vackra fest. Om jag ska våga bjuda in fler deltagare återstår att se men som för många andra innan mig kan egoismen komma att segra och dörren öppnas upp för fler trots att vi befinner oss i elfte timmen.
Klockan klämtar, det är något svart på isen i Arktis, jag tycker på något sätt att vi borde få bort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar