Det finns något som jag när jag åkt skridskor med Bråvallaskrinnarna hört mycket om men aldrig förr upplevt. Nu på senaste tiden när det varit rätt kallt är det flera som drömmt och hoppats. Idag bar äntligen ett gäng fulla bilar, packade med skridskoåkare och utrustning, av mot St:Anna. Äntligen hade isen lagt sig i skärgården och ett förtiotal förväntansfulla åkare skulle så få skrinna på saltis. Det tillfället bjuds inte varje år.
En timmes samåkning och bilfärd så var vi framme vid Mon där starten gick. Grupp fyra som jag och Sebastian åkte med delades upp i två lag med olika ledare då vi var för många för att åka tillsammans. Isen var till en början rejält knagglig och jag kämpade med att hitta balansen med mina nya korta skridskor med lös häl på detta underlag. När vi kom ut lite blev isen betydligt bättre och det var bara vissa övergående partier med ojämnheter. Resten var blank salt kärnis.
Salt kärnis är mjuk och seg. Därav bildas vackra formationer över stenar och upp på klippkanter. Saltisen lägger sig som fluffiga moln över de runda stenarna istället för att knäckas på tu och bilda en toppig spricka som den hårda sötisen gör. Jag och Sebastian upplevde saltisen otroligt hal, nästan som att den var täckt av vatten fast det var minus tolv grader ute. Det var flera gånger som vi båda upplevde att skridskon gled iväg i sidled under fötterna på oss mitt i ett skär. Det var lite läskigt men vi fick båda tillbaka kontrollen över skridskon när det hänt.
Det var härligt att åka skridskor i den miljö som vi i somras paddlat kajak i. Skärgården var full av kobbar och skär. Med skridskor slickade vi kanten av dessa och kom närmare skärgården än vad vi någonsin kommer med en kajak eller båt. Den mjuka solupplysta isen tillsammans med St:Annas kobbar och skär var en fantastisk kombination.
Vår grupp åkte totalt 32 kilometer och tog två raster. Jag och Sebastian blev lite trötta på slutet speciellt när vi åkt på ojämnheter. Vi var dock båda lite besvikna över att vår grupp var den av de som var ute som åkte kortast. Vi hade lätt kunnat pumpa ut några kilometer till ur benen för att komma upp till 40 kilometer och istället hoppa några av de snackpauser som blev. Det var flera andra i gruppen som flitigt anväde stavarna på slutet vilket var ett tecken på trötthet så tempot anpassades antagligen efter det. 32 kilometer på salt kärnis är iallafall mer än jag någonsin åkt tidigare på saltis eftersom jag började på noll i morse så jag är ändå nöjd.
Nedan följer ett par bilder Sebastian och jag tagit samt ett par bilder jag stulit från skridskonätet som tagits av ledaren Åke Brandt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar