tisdag 31 januari 2017

Världens mest fredliga

Movi har en egenskap som jag tycker är så vacker. Hon gillar inte bråk och bus. Hon har för visso svårt att skilja på om det är på låtsas eller ej men bråk som bråk.

Igår höll jag och Myra på att busa i soffan. Myra nafsar då i min arm och morrar på ett lekfullt sätt. Movi tyckte inte att Myra skulle busa med mig. Hon gick då tyst och fredligt upp i soffan och ställde sig över mitt knä. Så var buset slut. Helt lugnt och fredligt.

Idag var det Sebastian och jag som busade i soffan. Sebastian kittlade mig och jag skrattade samtidigt som jag protesterade. Jag kittlade Sebastian och han skrattade och protesterade. Movi tyckte inte att vi skulle busa med varandra. Så vips hade jag en stor aussie i knät och så kom inte Sebastian åt att kittla mig mer.

Movi har sitt eget fredliga sätt att tala om att det får vara slut på bråket. Hon använder sin egen kropp för att skydda den som hon anser bör skyddas. Och den som bör skyddas är den hon är mest trogen, i dessa fall matte.

Jag ser på Movi som en trädkramare som använder sig själv som redskap för att kämpa för det goda. Utan att göra ett ljud ifrån sig parerar hon faran med sin stora beskyddande kropp och stannar tills lugnet åter lagt sig över skogen, eller i detta fall, vardagsrummet.

Två lunkade och en snabb i spåret

Idag bestämde jag mig för att ta med hundarna på en kort joggingtur. För Movi skulle det bli den första på länge och för Myra skulle det bli den första någonsin. Jag övervägde ett tag om Myra skulle få börja springa lätt eller om jag skulle vänta tills hon fyllt ett år. Så tänkte jag att hon redan springer som en galning när hon är lös samt att en kort och långsam joggingtur inte skulle göra någon skada. Hon är en nätt liten kelpie som redan utvecklat fina muskler.

Alla iklädda reflexvästar tog vi bilen upp till elljusspåret i skogen. Movi sprang i halsband bredvid mig. Hennes koppel binder jag runt magen så följer hon min sida utan att jag märker av henne. Myra som hade sele började dra direkt. Nu var det ett tag sedan hon hade sele då hon börjat gå fint i halsband. Myra måste ha anat att någon kul skulle hända för hon hade full energi framåt redan från start. 

Jag märkte ganska snabbt att Myra inte kunde dra runt på mig i spåret på det vise som hon gjorde i början så jag släppte henne lös trots att vi delade språret med fler motionärer. Myra drog iväg som en pil och jag ropade åt henne att stanna då jag tyckte hon var för långt bort. Så väntade hon in mig och fick springa vidare en bit innan jag bad henne stanna igen. Så höll vi på en stund och det gick bra ave att få möte på det sättet. Myra brydde sig mer om att få fortsätta framåt än att hälsa på mötande motionärer.

När vi sedan fick ett par framför oss blev det svårare. Då ville myra hela tiden dra iväg efter dem och jag kände att jag inte kunde springa och tjata på henne att stanna hela tiden. Då skulle det kommandot tappa betydelse nu när hon precis blivit så duktig på det. Jag kopplade istället Myra och hon fick fortsätta dra runt på sina två lunkande vänner. När hon sprungit av sig lös den första biten gick det bättre att ha henne kopplad.

När vi sprang i spåret passerade vi en hel grupp av människor som stod och stretchade i en stor ring mitt i spåret. Myra som sprang först rakt in och igenom ringen var lite sugen på att flirta med dessa människor. Men jag fick henne att behålla fokus framåt och hon fortsatte framför mig förbi alla människor.

En runda som denna blir både motions-, lydnads- och miljöträning. Det är kul när flera roliga och viktiga saker går att kombinera. När vi var i mål fick Myra gå lös igen för att göra ifrån sig innan hon skulle ini bilen. Just för att hon var så duktig så lyckades hon då stoppa en cyklist. Hn tvingade fram lite kärlek från denna genom att ställa sig i dess väg och sedan bjuda på sin charm så att cyklisten bara var tvungen att hälsa fråga om hon fick hälsa. Ur vardagslydnadssynpunkt skulle jag så klart inte låtit Myra hoppa upp på cyklisten och hälsa men allt kan inte ske korrekt hela tiden.

När hundarna varvade ner i bilen tog jag ett varv runt spåret på egen hand. Det var skönt att springa efter att hundarna värmt upp mig samt med egen kraft utan en galen kelpie som ligga och drar där framme. 

Inte nog med att Myra haft en trevlig tur i spåret. När vi kom hem fick hon möjlighet att hälsa på grannens katt som hon inte träffat på länge. Myra var lös på innergården då hon sprang på katten som låg och mös i gräset. Katten är inte rädd för hundar men är inte heller förtjust i att leka med Myra. Myra var helt överlycklig och dansade runt katten, lade sig framför den, hoppade och gjorde sig till för att få någon respons. Det enda katten gjorde var att backa lite och tydligt visa sitt ointresse. Myra började långsamt inse att hon inte vunnit kattens hjärta denna gång men jag är säker på att hon kommer att försöka lika varmhjärtat nästa gång de ses.




söndag 29 januari 2017

Fjärrkommando till skogs

Idag var en riktig friluftsdag. Jag rastade hundarna 40 minuter på morgonen och åkte sedan iväg några timmar för att åka skridskor ett par mil med mina vänner och Sebastian. När vi kom hem efter skridskoturen var det fortfarande ljust så jag tog med mig hundarna till Vrinneviskogen för ytterligare en promenad på cirka 40 minuter.

Nu är vi alla nöjda här hemma. Den friska luften och motionen har tröttat ut allas kroppar. Jag glädja över dessa dagar då jag både kan åka skridskor samt ge mina under den stimulans som de behöver. Nu när dagarna börjar bli lite längre räcker både ljuset och energin till båda.

Jag har börjat ta bilen till Vrinnevi ganska ofta trots att det tar bara cirka 20 minuter att gå upp till skogen. Men vill jag ta en kortare promenad där hundarna kan ringa fritt på fält och i skog är det ett väldigt bekvämt alternativ. Då slipper vi lägga hela promenaden på att gå på gråa vägar utan kan njuta av grön skog hela turen.

Myra är fantastisk att ha med i skogen. Jag är inte alls rädd längre för att hon ska fara iväg och hoppa på andra människor då folk passerar förbi på korsande stigar. Förutom att Myra alltid håller sig nära mig och kommer efter mig om jag ropar på henne och själv vänder om så har jag märkt att hon också blivit väldigt lyhörd. Jag har sedan hon var valp tränat henne så att hon stannar vid trottarkanter. Detta kommando "stanna" får jag nu även användning för i skogen. Myra kan fara iväg som en raket och ha extra studs i benen då hon får syn på en människa längre bort. Jag behöver nu inte längre kalla in henne och vänta på att människan ska passera. Jag kan ropa åt henne att hon stannar och hon fryser på stigen. Så ser jag att hon är sugen på att gå vidare och hon börjar krypa ett par steg framåt. Jag säger då åter till henne att stanna och hon fryser till igen. Så har människan på den korsande stigen gått förbi och jag kan ge Myra ett frikommando och hon far iväg rakt fram. Detta gör vi så länge vi inte får mänskligt möte, då behöver Myra komma till min sida vid sidan av stigen.

När jag märkte att Myra är så duktigt på fjärrkommandot "stanna" fortsatte jag att göra detta några gånger på kul. Det märks att Myra tycker om att jobba på detta sätt under promenaderna. Hon blir så uppmärksam och får sån otrolig energi av att ha stannat och fått ett frikommando. Många gånger då Myra stannar av sig själv så vill jag ge henne en belöning. Jag märker då att det oftast inte är godbiten som är det intressanta utan uppmärksamheten från mig samt frikommandot då hon får gå vidare. Ja, även de gånger då Myra självmant stannat blir hon glad av att jag säger att hon kan gå vidare. Så när vi nu tränar på fjärrkommando inser jag att jag inte behöver ge henne godis som belöning, det är träningen och farten framåt som är belöningen.

Movi går snällt bakom mig hela promenaden och lämnar inte min rygg mer än ett fåtal gånger då hon blir allt för frestad att stå vid stigens kant och lukta lite. Då hon gjort det kommer hon skuttande efter mig med kraft i hela sin trettonåriga aussiekropp. Ibland försöker jag få Movi att gå framför mig så att jag får njuta av att titta på henne men då blir hon bara terroriserad av Myra som springer fram och tillbaka och in i Movi så det dröjer inte länge innan Movi parkerar bakom mig igen. Varje varelse har sin plats i ledet, det har blivit väldigt tydligt hur denna flock ska röra sig framåt.
















Australian mates Friska Myra, Australian kelpie, 9 månader
Fätorpets Styvmorsviol "Movi", Australian shepherd, drygt 13 år

Gott samarbete på Glottern

En video publicerad av Jennie-Sebastian (@jennieseba)


Idag blev det en vänskapstur med långfärdsskridskor på Nedre Glottern. Alla deltagande hade en funktion. Sara var turens samordnare. Hon var den som kom upp med idén och meddelat alla tid och plats. Dana var isspanaren och kökvinnan. Hon hade teståkt både Övre och Nedre Glottern ett par dagar innnan för att trygga vår tur samt konstatera att isen nog var lite bättre på Nedre Glottern. Sebastian ansvarade för att dokumentera färdspåret samt att göra eld då vi hade rast. Madde som var ny i gänget ansvarade för att hålla stämningen på topp. Jag fick vara turens ledare med ansvar för att vi höll oss på isen samt åkte i en bra takt som passade alla. Som färdledare ansvarade jag också för att hitta en trevlig fikaplats på en vindstilla klippa. Där kunde eldansvarige göra upp en brasa som vi avnjöt i sällskapet av rimfostade tallar och andra skridskoåkare i fjärran.
Glottern är en trevlig sjö med många vikar att åka i. Jag och Sebastian passade på att göra detta till en tecknisk tur, med hjälp av vikarna testade vi att saxa både till vänster och till höger. I lugn takt med hög koncentration så släppte det för oss båda och vi saxade som aldrig förr de sista kilometrarna. Några fall blev det också, Sebastian fick in ett par under sin saxningsträning. Jag föll några meter innan vi var i mål, på ett isparti som var lite bucklig stöpis. Skridskon sprack framme i bindingen och jag höll nästan på att inte få av mig den. Framför mig såg jag hur jag skulle bli tvungen att ta av mig pjäxan och gå de hundra metrarna till bilen i bara strumplästen. Men med lite våld och ett par hårda slag på bindningen med pikens huvud hoppade den spruckna plasten rätt och jag kunde knäppa av mig skridskon.
När jag tänker efter undrar jag vem av oss som ansvarat för kontakten med vädergudarna. Den personen gjorde ett väldigt bra jobb. Vi fick en mycket fin tur i detta frostlandskap med endast en lätt vind vissa partier. Jag ber väderansvarige att fortsatt ha en bra relation med vädergudarna och odrna så att kylan stannar många veckor till.

En video publicerad av Jennie-Sebastian (@jennieseba)









tisdag 24 januari 2017

Myra boomerang

Dagen innan löning för nio månader sedan föddes Myra. I sju månader har Myra varit inneboende hos oss och varit del av vår familj. Det verkar som att hon vill stanna och det är jag och Sebastian glada för. Idag när jag var ute med Myra i skogen tänkte jag på att hennes australienska drag var väldigt tydliga. Jag tänker på Myra som en boomerang. När jag släpper henne lös kastar hon sig ut i den vida världen med full kraft och det ser ut som att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Så helt plötsligt, precis som en boomerang, bara vänder hon sig om i motsatt riktning och springer mot mig. Så håller det på fram och tillbaka. Ibland kastar sig boomerangen iväg kortare bitar och ibland far den iväg riktigt långt så att jag inte ser den, då kan det dröja en liten stund innan den kommer tillbaka men de är dessa gånger som den kommer med starkast återvändande kraft. Det är riktigt häftigt. Ja gillar dessa kelpies från Australien. Riktigt smart uppfinning och konstruktion måste jag säga.

Jag och Myra håller på att lära oss hur hennes krafter fungerar. Idag innan vi gick in i skogen tänkte jag släppa henne på ett grönområde och ta vägen upp till skogen genom en stor upplyst pulkabacke som egentligen är en mindre avdankad slalombacke. Där tänkte jag att det skulle vara perfekt att Myra sprang runt med sina boomerangkrafter utan att störa någon. Så till min besvikelse upptäckte jag att backen användes av ett gäng trailrunners som körde konditionsträning. För ett ögonblick dumpade jag idén att släppa hundarna och gå uppför. Men så tänkte jag att backen ändå var rätts tor och om jag och hundarna höll oss på ena sidan när vi gick upp skulle avståndet vara tillräckligt stort för att Myra inte skulle bli frestad att springa runt och besvära löparna.

Så jag gjorde det. Jag släppte min australienska boomerang och hon for mycket riktigt iväg i full fart upp för backen. Så ropade jag in henne och hon kom tillbaka med samma kraft, fick en godis och fick lova att springa igen. Allt enligt planen. Men vad sjutton det var ju en löpare även på vår sida av backen, och den har Myra satt fart efter utan minsta tecken på att vilja vända om. Jag känner ju till hennes förmåga och vet att hon förr eller senare kommer tillbaka till mig. Frågan är bara när. Inte är det lönt att ropa heller när hon redan är så långt bort.

Jag ser Myra försvinna bakom ett backkrön tätt bakom löparen som kämpar med sin backträning när jag själv går och ställe mig uppe i buskaget vid sidan av backen i hopp om att Myra ska tappa intresset för leken med löparen och istället börja fundera över vart jag tog vägen. Jag står där och småfnissar samtidigt som jag skäms. Rätt gött är det faktiskt att få gömma sig nu och slippa stå mitt backen och försöka ropa in en ouppfostrad halvgalen kelpie. Jag hinner varken fnissa eller skämmas speciellt mycket innan Myra kommer farande ner för backen med en kraft hon aldrig haft förr. Jag ger ifrån mig ett diskret ljud för att hon ska se mig där jag står i buskaget och hon svänger om i en fantastiskt elegant båge och springer rakt emot mig. Utan att säga ett ord kopplar jag min australienare och vi tar den långa mörka vägen upp till skogen och elljusspåret istället. Jag kände att det var slutlekt med löparna för denna kväll. Nu slipper jag fundera på vad som är starkast, suget att springa efter en människa som rör sig, som faktiskt i en kelpies ögon skulle kunna vara en borttappad flockmedlem, eller viljan att ha full koll på matte. Det sista lär vi få öva på lite till.






lördag 21 januari 2017

Jag lever, därför drömmer jag

Mina husdrömmar fick jag lägga på hyllan denna vecka. Jag fick besked från banken att jag visst kan få lånelöfte för en mindre villa men det förutsatt att jag säljer min lägenhet först och det går ju inte. Jag och Sebastian får vänta med våra husdrömmar tills han pluggat klart och vi kan göra en gemensam affär. Jag var lite nedstämd ett par dagar efter att jag insett faktum. Kanske inte så mycket för att jag fått bekräftat att vi inte kommer kunna flytta till hus på ett tag utan snarare för att jag förlorade en dröm och ett mål, något att se fram emot och planera inför. Vad skulle jag då ägna mina kvällar åt när jag inte kunde sitta och surfa på Hemmet engagera mig i trevliga små hus som låg ute i närområdet.

För drygt ett år sedan var mina tankar och fulla fokus på min dröm att skaffa en kelpievalp. Nu lever jag den drömmen fullt ut. Min vardag har verkligen blivit mer rik med vår nya familjemedlem. Efter att Myra flyttat in började jag drömma om en sommarstuga. Så klart att min lilla kelpievalp skulle ha ett ställe där hon kunde springa fritt på gräset. Att en dröm går i uppfyllelse skapar utrymme för nya drömmar. Livet blir rikare genom drömmarna som går i uppfyllelse och också av de fortsatta drömmarna. Efter en tid växte sommarstugedrömmen till en husdröm och ett tag trodde jag att det skulle kunna vara möjligt. På ett sätt kan jag känna att om jag flyttat till ett hus inom närtid så hade jag ändå fortsatt att drömma, antingen om ett annat hus eller fler djur.

När jag och Sebastian idag vandrade en vandringsled runt sjön Mäseln formade vi vår nästa dröm. Huset ligger fortfarande på hyllan men en sommarstuga skulle ju fortfarande vara väldigt trevligt kom vi på. En liten, enkel som kan ligga längre från stan än ett bostadshus kunnat göra då vi inte dagspendlar till en sommarstuga. Helt plötsligt kändes sommarstugan som det självklara valet. Drömmen om en insynsskyddad tomt med oändlig natur runt omkring oss, långt från stadens vägar och brus. Varför inte. Och vi måste ju nödvändigtvis inte vakna upp på landet varje dag. Att kunna cykla hem på lunchen och rasta hundarna är ju trots allt väldigt praktiskt och bra mycket billigare än hunddagis. Hemmet kommer således fortsätta att gå varmt här hemma. Och efter alla dessa turer har jag lyckats engagera Sebastian i mina drömmar så nu kan vi sitta och dregla tillsammans över pittoreska stugor och torp. Han drömmer lika mycket som jag om att dricka en kopp kaffe på en solig veranda samtidigt som vi lyssnar på fåglarna och ser hundarna springa fritt i en lummig trädgård som inte kräver allt för mycket skötsel. Ja för vi ska ju fortfarande ha tid för oändliga turer i skog och mark.







Rastplagg

När vi är ute på äventyr så tar jag och Sebastian alltid fram ett rastplagg då vi stannar för att fika eller grilla. Efter rörelse när kroppen är varm och go är det skönt att ta på sig något. Stillasittande blir vi snabbt kalla utan en extra jacka och kanske även ett par termobyxor. Rasten är halva nöjet med att vara ute i naturen. Det är då vi stannar upp och verkligen ser naturen. Då får vi något varmt i magen och ny energi till vår fortsatta tur.

Movi gillar också rasten. Hon gosar in sig i sin varma päls och strosar gärna runt för att se om det finns lite matrester på marken. På rasten får hon några godbitar att tugga på och det gillar hon.

Myra hon är mer för rörelsen. Nöjet med rasta har hon inte ännu förstått. Är hon lös fortsätter hon springa runt, gnaga på pinnar och hoppa på oss människor som förökar rasta i lugn och ro. Är hon kopplad står hon och skriker eller gnäller. Med rörelse i benen kom hon till rastplatsen och med rörelse i benen vill hon fortsätta därifrån.

Jag har tänkt på att jag ska skaffa ett rastplagg även till Myra. Hon har inte samma gosiga päls som Movi och mår säkert gott av att få på sig något varmt då vi är stilla.

När Sebastian storhandlar och jag rastar hundarna brukar vi träffas inne på djuraffären. Igår när vi gjorde så sprang jag på några Hurtta vintertäcken som var sänkta till halva priset. Det var några få kvar och alla såg stora ut men jag tog mig iallafall en titt på dem. Så dök jag på ett som faktiskt verkade vara i Myras storlek. Jag fick hjälp av en i butiken at prova och det satt fint på henne. Myra förvandlades från en kelpie till en skalbagge eller en liten ponny. Faktiskt tyckte jag att hon blev rätt söt. Jag slog till på det sista täcket i Myras storlek. Nu äger Myra ett aldelens eget vind- och vattentätt vintertäcke i materialet Houndtex. Ja, så klart går det ju inte med ett vanligt Gore-texmaterial till hunden i marknadsföringssammanhang.

Myra fick inviga sitt rastplagg idag trots att det inte var så kallt. Hon behöver fortfarande träna på att ta det lugnt på rasten. Jag och Sebastian fick lyssna på en vacker melodi från Myras sida under hela tiden vi stekte och åt våra pannkakor. Vi låtsades att hennes gnäll var fågelsång och till slut lät det faktiskt riktigt sött. Vi sa iallafall att vi rastar fram tills att hon blir tyst. Efter att hon fått slicka gräddbyttan var hon rätt nöjd och vi kunde packa ihop våra saker endast till vindens sus.







fredag 20 januari 2017

Lunchpromenad utan drag i kopplet

Jag avnjuter min friskvårdstimme under en lunchpromenad med hundarna denna fredag. Myra har blivit så duktig på att gå i koppel att jag börjat byta ut selen mot halsband. Jag behöver påminna Myra ibland om att ta det lugnt men hon är över lag väldigt duktig och kämpar inte alls framåt med samma kraft som när hon har sele. Då och då tar Myra spontan ögonkontakt och då får hon en karamell. Ibland fortsätter hon gå fint och titta mig i ögonen även efter att hon fått sin belöning. Godiset skulle inte räcka till alla gånger Myra går riktigt fint så belöning med ord får också duga.

Promenaden kombinerade vi också med att båda hundarna fick springa lös på ett berg. Myra lekte med en leksak och tränade på att hämta den till mig då jag kastade. Vilken lycka det är att se Myra springa med leksaken i munnen med full galopp och sprudlande lycka i ögonen.

Movi finner glädje i att stå och nosa på en fläck samt att få strosa fritt i sin takt. Alla är vi glada vårt sätt.

Foto Erika Johansson

söndag 15 januari 2017

Murphy, Myra och Movi på film


Skridskosightsing på Tisnaren

Idag tog Jakob med sig mig och Sebastian på en skridskotur i hans hemtrakter runt sjön Tisnaren. Vi fick en rejäl guidning runt sommarstugor, arkitektvillor, slott och vacker natur. Det var en ren njutning att skrinna cirka tre mil i denna miljö. Till råge på allt hade vi glansis och strålande sol. Ibland är livet aldelens extra underbart.