En hårsmån från plogens gap

Skridskor på förmiddagen, skidor på eftermiddagen. Sådana vinterdagar har jag väntat på. Nu kom det.

Efter den stora mängden snö var jag helt inställd på att åka skidor. Sebastian som bara kan tänka på skridskor hade inte tappat hoppet och gick in på skridskonätet för att titta om det fanns några åkbara isar. Vi såg då att det fanns ett par plogad bana i Finspång. Vi tog med oss Sas och hundarna och åkte till Lunddalen i Finspång. För att vara på den säkra sidan om det inte skulle gå att åka garderade vi oss med att ta med skidutrustningen också.

När vi kom ut på isen var det bara en långfärdsskridskoåkare där innan oss. Det var vi och plogtraktorn. Isen var tio centimeter tjock. Det var bara att åka. Underlaget var toppen på sina ställen och lite knaggligt på andra. Movi hade bra fäste och höll ett ganska bra tempo där hon hela tiden strävade efter att komma ikapp mig. Molly och Sas for fram i en väldig fart. 

Tanken var att jag och Sebastian skulle turas om att åka långsammare med Movi. När jag gasade på sprang Movi efter och Sebastian åkte bakom henne får att ha koll på att hon inte blev byte för plogtraktorn. Vi åkte så en sträcka och plogen mötte oss. Movi fortsatte springa efter mig och plogen kom på samma sida som henne. Jag ropade på Sebastian; "ha koll på Movi" och då fick Movi extra fart mot mig. Emellan oss kom traktroen åkande så att snön rykte. Gubben som körde saktade in och stannade precis framför Movi som var en hårsmån från att bli utkastad i en snödriva. 

Plogtraktorn var klar vid 12- tiden och hade då plogat både Bönnern och Bleken på förmiddagen. Jag vet inte hur många rundor föraren hade åkt på sjöarna men det måste ha varit många för de plogade banorna var riktigt breda och fina. Vi kunde nu åka på nyplogad is i det lätta snöfallet utan att tänka på att hundarna kunde riskera att hamna i gapet av plogen. Jag och Sebastian hade åkt ungefär fem kilometer och övat lite på att saxa när jag började längta ut i skogen. Sas hade vid det laget redan tagit fram skidorna.

Innan vi bytte till skidpjäxor tog vi en fikarast. Hundarna fick passa på att vila i bilen en stund för att få nya krafter till nästa äventyr. Ett par nävar Frolic blev Movis fika. Vi människor satte oss på verandan till Lunddalsstugan som idag inte var öppen. Hundarna hade det nog betydligt bättre i bilen. Jag höll på att frysa händerna av mig i den snåla blåsten trots att jag hade vantar. Fikat är alltid ett kritiskt moment när det kommer till att hålla värmen i händerna.

Skogen var helt underbar. Medan det blåser lätt är det helt lugnt och vindstilla i skogen. Snön under skidorna var fluffig och träden snötunga. Jag hade bra glid och Movi fortsatt fart i benen. Trots att Movi flera gånger var på väg tillbaka till bilen i början av turen var hon fantastiskt duktig att hänga med i den djupa snön. Vi började följa ett spår som vi hittade i skogen. Det var någon som åkt på en bredare väg i skogen där träden inte hindrat snöfallet. Föret var toppenbra. På flera ställen längs spåret fanns små vildskydd med kartor utplacerade så vi kunde hela tiden hålla reda på vart vi var.

Vi åkte förbi Grosvad osm är en preparerad skidbana där konstsnö kan sprutas ut vid behov. Det var visst många som föredrog att trängas i ett preparerat betalspår framför att åka i lugn takt, i princip ensamma, i ett fulspår som vi gjorde. Jag föredrar fulspåret alla dagar. Det var faktiskt inte alls fult, kanske efter att vi åkt där.

När vi kom tillbaka till Lunddalen hade vi åkt 11 kilometer.  Med skridskoturen blev det ungefär 16 kilometer. Jag beundrar Movi som ställde upp på att springa på hal is och i fluffig snö som fastnar under tassarna så långt. Det var ingen som inte var trött när vi kom tillbaka till bilen. Jag var trött. Sebastian var trött. Movi och Molly var trötta. Men tröttast av alla var Sas. Nu var det ett tag sedan Sas var med på äventyr med mig och Sebastian, därför dog han nästan. För Movi är ju denna typ av äventyr nästan vardag.