En blöt och väldigt kort jul

Snökristallerna glittrade i ljuset av den stjärnklara himlen. Isen låg hård och blank över Stora Gryten. Vintern hade kommit till Bränntorp dan före dopparedan. Jag och Sebastian var så glada över att väderleksrapporten som vi uppdaterat oss på varje dag visat flera grader för varmt. Vi värmde upp den kalla råa stugan inför jul och inför att familjen skulle komma på besök och såg framför oss en jul full med friluftsliv och skridskoåkande.

Dagen efter vaknade vi till plusgradernas förbannade slaskvinter med isiga hala gator och vatten på isen. En skridskotur hann vi med på en blaskig sjö innan mamma kom och vi smakade på sillen. Brasan brann så härligt i stugan så rugget där ute störde oss ej.

Julafton kom och med den fler familjemedlemmar. Sofie, Mathias och hunden Murphy och julen firades som den bör med massa mat, paket och nötter. Brasan värmde våra hjärtan och skratten klingade i taket.

Under en halvdåkuglig film Sofie och Mathias tog med sig Murphy för att lägga sig i gäststugan. Elen hade slagit av där nere och ville inte bli fixad så de fick krypa ner i sovsäckarna i en cirka åtta grader varm stuga. Som att sova i tält. Jag erbjöd dem att sova inne hos oss men de valde äventyret. Lika bra det för när Sebastian skulle lägga in en sista gång i kaminen upptäckte han att den gått sönder. En stenplatta i kaminens innertak hade spruckit och hela innertaket hade ramlat ner.

Julen fick ett abrupt slut. Ingen värmande kamin, inget mys i stugan. Vi fick alla krypa långt ner i sovsäcken denna natt. Som tur var hade vi iallafall två fungerande element och två varma hundar.

Morgonen i stugan var inte så farligt kall som jag fasat för. Vi njöt av en god frukost och vinkade sedan av Sofie och Mathias. Mamma stannade några timmar till och behöll Murphy så att vi alla kunde gå en långpromenad i skogen innan vi packade oss hemåt några dagar tidigare än tänkt. 

Skogen var grön och fin som vanligt. Där gjorde sig inga missöden med överbelastad el eller trasiga kaminer sig påminda. Efter en stunds vandring bjöd skogen på regn och vi blev alla blöta. Att komma hem efter en två timnars lång promenad till en varm stuga är en sak. Att komma hem till en stuga med cirka tretton graders inbetemperatur är en annan. Helt okej var det. Och det fanns torra kläder i garderoben att byta om till. Men den där extra härliga mysfaktorn som skulle ha infunnut sig om vi hade kunnat lassa in ett par vedträn i kaminen och tänt på, den infann sig inte. Istället lyckades vi värma upp stugan en gead genom att sätta på ugnen och värma på lite Janssons frestelse samt genom att tända några ljus.

Efter att ha diskat i vatten från dunkar, packat och städat rullade vi alla hemåt. Både hundar och människor är oerhört glada över att vara tillbaka i stan igen efter en härlig, blöt och väldigt kort jul.

Isen är på gång i Bränntorp

https://youtu.be/UMft0mXlXUw

Morgon i parken

Jag mailar kommunen

Hej, jag läste att Boden kommun kommer bjuda sina medborgare på en laseshow på nyår istället för fyrverkerier. Jag tycker att det var bra och hoppas att Norrköpings kommun kan göra likadant. Fyrverkerier är skadligt både för miljö och djur. Hur ser era tankar och planer ut kring att ta steget att bli en kommun fri från fyrverkerier?

Husbyggara på Västernäs

För fem år sedan var jag och Sebastian tillsammans med andra vänner hemma hos Lina och Erik på Västernäs för att hjälpa dem att bygga på hus nummer ett på deras tomt. Detta hus är gästhus kombinerat med kök och det är det första huset de flyttade in i när de flyttade ut med familjen på landet. På den tiden stod det ett gammalt mögligt hus på tomten. Resten var vsioner i huvudet på Lina och Erik.

Något år eller två senare var jag tillbaka på Västernäs och hjälpte till att isolera hus nummer två som är en ekonomibyggnad med garage/förråd och familjens nuvarande sovrum på övervåningen. 

Idag ett antal år senare kommer jag enbart för att hälsa på och umgås. Något byggande bidrog jag inte med denna gång. Men vad spänd jag var över att få se vad som utvecklats på denna tomt. Den gamla mögliga boningen har ersatts av ett helt nytt hus arkitektritat och byggt av familjen själva. Byggnadsvård, ekologi, naturmaterial och återvunna detaljer. Allt detta präglar Västernäs. Dåtidens rejäla detaljer med fönster i massivt trä och klassiska färgval kombinerat med moderna ljusinsläpp där naturen blir en del av vardagsrummet. Ännu är huvudbyggnaden inte klar, det som saknas är det inre ytskicktet samt farstutrappor med tillhörande veranda både på fram och baksida. Av det jag kan se, och det är inte lite som hänt på dessa år, anar jag ett rent paradis. Att dessutom ha det bohusländska landskapet med höga klippor och massor av kust precis inpå knuten gör inte stället mindre underbart.

Fem år av byggande, två småbarn, varav det äldsta är lika gammalt som familjens tid på Västernäs, visst ligger det en hel del blod, svett och tårar bakom detta projekt. Men det är också en livsstil, ett livsprojekt och en dröm som ständigt kommer att anta nya utmaningar och former. Så imponerad jag är av Lina och Erik och vad glad jag är över att få följa deras resa.

Lina med barnen på övervåningen i hus tre, storstugan.

Utsikt från storstugan ner på hus två, ekonomibyggnaden, där familjen idag sover, tvättar och diskar.

Nedervåningen i storstugan, här kommer kök och vardagsrum vara.

Gamla innerdörrar funna på loppis och auktioner.

Lerväggar i vardagsrummet i storstugan.

Erik passar Majas baby medan hon klättrar upp för stegen för att ta sig en titt på övervåningen.

Trappen upp är ännu inte på plats men en stege funkar bra så länge, kanske inte helt barnvänligt men det går.

Erik slipar tak i köket/vardagsummet i storstugan.

Ekonomibyggnaden, hus två, samt framsidan på storstugan, hus tre.

Rejäla träfönster på storstugan, nyproduktion enligt gammal design.

Köket/ gäststugan, hus ett, bredvid storstugan, hus tre.

Här kommer det att stå en stor och ståtlig veranda om några år.

Storstugan sett från vägen.

Lina, Erik och barnen på årets första vinterdag.

Linnéa och barnen.

Aldrig en helt vanlig skogspromenad

Jag och Sebastian har tagit en lugn dag här hemma på tomten i Bränntorp. Efter en lång frukost (jag trodde jag skulle få nybakt bröd eftersom Sebastian haft en baguettdeg ståendes hela natten men den skulle visst inte bakas ut förrän på eftermiddagen) gick vi ut på tomten och lekte skogsarbetare ett tag. Det finns massa granar här som bara väntar på att få bli gallrade så att de kan växa finare.

För att vi och hundarna skulle få se något annat än bara vår tomt idag gick vi upp till en liten skog som ligger nära stugan. Så snart vi klivit in i skogen såg jagattdet lyste gult i mossan. Aldrig kan vi ta en helt vanlig promenad i skogen utan att komma hem med massa svamp. Vi ade inget att plocka i så vi fick ta av Movi hennes reflexväst och lägga svampen i den.

Till middag blir det nybakad baguette, rödbetssoppa och stekta kantareller. Jag, Sebastian och hundarna älskar livet på landet. Fick vi önska skulle vi ha så här jämt.

Min familj och jag på Pipmossen

Senast jag var på Pipmossen hade jag och min vän Sas kämpat oss fram med hundar, cyklar och kärra genom snårskog för att testa att ta oss dit närmaste vägen. Idag när mamma och Sofie var på besök tänkte jag ge Pipmossen en ny chans men denna gång kom vi med något bekvämare färdmedel på en längre men eklare väg.

I bilen på väg till Pipmossen åkte vi förbi Erstorpesjön som är en väldigt trevlig sjö. Vid denna sjö finns en gård som heter Erstorp. Det är en riktig drömgård med ett rött gulligt torp, gröna hagar, lövskog och barrskog, en grusväg med gräs i mitten och så denna sjö. Denna idyll har allt jag kan drömma om och lite till. Sofie säger att vi mår bra av att drömma. Det kan jag verkligen hålla med om. Att skapa fantasier i huvudet kring olika platser att bo på kan vara minst lika härligt som att läsa en bra bok eller se en riktig måbrafilm.

Jag fick stanna till bilen när jag körde genom gården för det var fullt av katter och kattungar som sprang över vägen upp till en lada. Mellan springorna till ladan tittade det ut fler katter både vuxna och ungar. Så nära jag var att plocka med mig en av dem som var alldeles lurvig och långhårig.

Pipmossen var trevlig att promenera runt och på. Ganska blött på sina ställen men vilka vackra färger det blir i mossen på hösten. Fikat tog vi på vägen tillbaka bid Erstorpesjön, sen åkte vi hem och gjorde creps med kantarellstuvning för det var klart att vi kom hem med svamp även fast vi gjort hårda ansträngningar för att försöka att inte se svampen idag.

Foto Sebastian Estay och Jennie Åström