tisdag 15 juni 2010

Postkulturkrock



"Har du varit med om någon kulturkrock då?", har jag kunna få höra då jag bott utom Sverige. Folk förväntar sig oftast att flytten till ett land bortom födelselandet ska innebära en rad möten med knasiga kulturer. Dock måste jag säga att jag har haft ytterst svårt att svara på den frågan fram tills nu då jag återvänt till Sverige.

Redan i gymnasiet började jag krocka med min egen kultur. Jag är en tjej från landet som vuxit upp med knäna i morotsodlingarna och fötterna i skogens gröna mossa. Jag vill minnas att jag ägnade endel tid åt att drömma under min barn- och tidiga ungdom, trots att jag var en person med livlig energi. Barndomens dagar på landet hade iallafall en hög grad av njutning.

Höstlöven föll, vintervindarna isade, tussilagon blommade och glassar svalkade varma sommarkroppar. Barndomen flög iväg och jag började sakta men säkert socialiseras in i den kravfulla vuxenvärlden. Under mitt första år på gymnasiet flöt jag mest med. Jag gjorde det jag skulle men inget mer. Betygen blev godkända och jag var nöjd med det.
Men så hände det som händer allt för ofta. Jag ändrade plötsligt studestrategi till en mer prestationsinriktad. I takt med att svårighetsgraden ökade satte jag också en allt högre ribba för mina studiemål. Jag minns hur jag om kvällarna kämpade mig igenom matteböcker, historietexter och engelskaglosor som envist slank ur mitt minne trots att jag skrev dem om och om igen.
Där någonstans började jag känna hur min andning förändrades. Och under en lektion med inriktning på den egna hälsan lade jag upp minskning av prestation och stress som ett långsiktigt mål.

Jag fortsatte att springa genom livet. Arbeten utfördes och universitetsstudier inleddes. Jag älskade att promenera i naturen. Men takten var oftast skyhög. Jag hade alltid brottom vart jag än skulle.
Där någonstans under andra året av mina universitetsstudier brast det. Jag satt hemma in min lägenhet, efter ett jullov tillammans med mina studieböcker, och grät över att jag inte kom vidare med ett enda ord i min B-uppsats. Jag pluggade och grät. Pluggade och grät. Till slut visste jag inte längre varför jag grät. Jag bara grät.

Jag hadde då nått kulmen på min kulturkrock. Efter att ha dumpat en psykolog som ville få mig att tro att jag inte hade någon egen identitet tog jag mitt förnuft till fånga och försökte ändra min livvstil. Jag kämpade för att stå emot en djupt rotad idé om att alltid uträtta något. En idé om att tiden är kort och måste utnyttjas rätt. Jag unnade mig själv att stirra in i väggen. Att sitta i soffan med en kopp the. Att bara fundera och att inte fundera. Ibland minskade jag till och med takten på mina promenader. Men det var svårt att stoppa snabba fötter.

Ecuador och även Chile bidrog med de sista dropparna som fattades för att uppfylla mitt långsiktiga mål från gymnasiet. Där fanns en lunk som jag tidigare aldrig upplevt. För första gången på åratal slutade jag att kämpa mot tiden. Från att alltid ha kommit till officiella och inofficiella möten fem minuter innan utsatt tid började jag komma över en halvtimme försent nästan jämt. Det fantastiska var att världen aldrig gick under.

Den första juni landade jag den senaste gången åter på Svensk mark. Stockholm blåste mig runt med stark vindkraft, men jag var snart åter på det landställe som ständigt finns i mitt hjärta som jordens mest natursköna plats.
Familjen tog emot mig med öppna armar. När fredagsmiddagen avslutats började lördagens måsten att planeras in. De gamla omvårdades medan färgburkar öppnades. Snart badade hela stugan i ett orange-vitt lödder av målarfärg, disvatten och nybakad rabarberpaj.
När bök och stök var avklarat fick skogen äntligen återförenas med min naturlängtande själ. Genom kamerans lins blev jag ett med blommande blåbärsris och ståtliga tallstammar. Jag tog mig tid att njuta. Till ljudet av susande träd somnade jag till på en mossbeklädd sten drömmandes om hur jag vill leva mitt liv.


Trädens susande var dock en kort dröm.
Krocken som kom med Sverige fick mig ännu en gång att trycka på ömmande knappar om prestationer och livets värde. Snart stod jag åter med målarpenseln i min hand. Tårarna rann sakta ner för mina kinder. Det var inte färgen som var problemet, utan min kultur som sakta äter upp mig inifrån. Den här gången visste jag iallafall varför jag grät.
Det har förändrats från början av min resa.



söndag 13 juni 2010

Stockholm is so full of life


Stockholm is full of life. So is my time here. Every day I meet different friends and different groups of people.

Stockholm is full of life. Stockholm is changing. Stockholm never gets boring. Yesterday I went to a house party. We drank wine. Today I went to another party, we drank the. I laugh and I talk. I meet so much people.

Stockholm i so full of life. So am I. When I get home I have a little bird inside me. I don't know why I can't give my bird enough love.

Stockholm i s so full of life. The life runs trough me. I'm moving around and and so are everyone else. The bird is leaving me.

Stockholm i s so full of life. My bird is crying. I can't give it enough love.

Stockholm is destroying life. Please wait my little bird. I'll come with you.

Text: Jennie Åström
Foto: Sofie Åström

fredag 4 juni 2010

Paper paper

Bank paper, insurance paper, tax paper. Get money, pay money, save money. Choose that pension saving company, choose your bank, your future. Feel safe, feel happey. I can't see the forest for all the papers. Could it be because the threes has been cut down.
I throw my papers away, close my eyes and fly away to the green forest where the blank sheets have there origin. At least I can pretend that I drop the control of my personal institutionalized life. But at work I'll keep on turning papers. I'll be a paper robot controlling your life instead of mine.

tisdag 1 juni 2010

Wat's up Sweden

It's five a clock in the moarning and it's daylight. Sweden is crazy. I woke up half an hour ago of the sunlight knocking on the window. My body was akin of tierdness after travelling. I stayed in bed but couldn't go back to sleep. The birds are singing and the day is waiting for my appearance. At least it won't be difficult to get up in the morning. Oh, that I'll see when I start working...



Vuelvo a vivir en ti pais

I left Chile and I´m on my way back to Sweden. I feel pain and happiness at the same time. When I was at the airport waiting for boarding the only thing I could think of was a fare away future. If I work a lot, do exercise, read and sleep. Then I won´t feel the pain and the time will go faster, I thought. I wanted to wrap myself up and roll in to the future. Skip seis months of my life.

The airport is a vacuum. I was a vacuum.


At the airplane a started read a book Sofia gave me. It´s written by a Swedish therapist and talk about life, fears, love and insecurity. Eave dough I recognized a lot of what it said it helped me a lot in this moment of changing country and home. The worst thing I can do is to wait for living. To set out a date for when the life starts. And the strongest person is the one that live all her fears and show her weakness.

I left Västerås for Limerick. That was a great fear for me. The I left Limerick for Västerås. And Västerås for Cork, Cork for Norrköpng, Norrköping for Nässjö and Nässjö for Saraguro. I left Saraguro for Stockholm and Stockholm for Valparaíso. And now last Valparaíso for Stockholm.

You may all think that I´m a strong fearless woman. I keep on getting to know new places and people. The fact is that it scares me every time a leave my house for another. And every meeting with a new person is a challenge. But like people say it´s actually true that everything that doesn´t kill me make me stronger. I get to know the scary world out there and I get to know myself trough the people I meet.

I did cry when I left Chile. A various times. My head and chest aced. Except from that my eyes got whet it all happened inside me. It´s a bad habit I have. Not to cry out loud. I will try to be better on showing my feelings. Crying doesn´t hurt. It´s not crying that hurts. Showing my fears and weaknesses doesn´t harm me. It´s not showing them that make me go under.

Some of you may say that I met “the” love en Chile. That´s not true. It doesn’t exist one live in my life. But I met “a” love. A very important one. I write a lot about love in my book. I´m not going to tell you everything because I want you to read it when/if it get published. For many years I´ve asked myself what love is. For a while I believed that I never had loved. In Chile I explored that love wasn´t a new feeling. The happiness I´d felt for my life and my relations before was and are love. Physically leaving a great love for a time doesn´t mean that I´ll stop loving. I´ll chare my life with all of you that have been following me from Sweden in Chile and you that still are back in my beloved South America.

I can´t deny that the distance sucks a lot. It really scares me that the world is so big. However I do, wherever I go, whenever I get to know, I´ll always have to leave anyone behind for a time. I´ll have to live with that, and get to know the distance as I get to know the new places.

No matter where you are: Valparaíso, Buenos Aires, Västerås, Stockholm, Saraguro, Göteborg.

El presente es nuestro.

El futuro es nuestro.

Vivimos la vida.

Compartimos la vida.

Amamos la vida.

Hi, it´s Jennie writing.


I´ve decided to change language. I should have done it a long time ago. I know. It´s just that I don’t feel at home with the English language. The idea anyway is to reach you all my reading friends. And it doesn’t matter if my English sucks because google translate sucks even more J