Så for kvinnan i mitt liv

Jag följer Sofia till bussterminalen. Väska på väska släpar vi ner för trappen från vårt hus. Golvet i hennes rum är dammsuget och filtarna ligger i en prydligt vikt hög. Väntandes på nästa hyresgäst.

Vi hoppar på en buss på torget Anibal Pinto. Väskorna lockar mig in i tron att jag själv ska ut och resa. En pust av spänning åker genom min kropp men jag andas tryggt ut när jag kommer på mig själv och inser att så inte är fallet. Vi skrattar och pratar oss iväg på den brummande bussen. Som så många andra gånger i varandra sällskap försvinner tid och rum och vi existerar i ett lyckligt vakuum.

Minuterna går fort och vi är snart framme. Biljettköp och inpackning på bussen. Ett sista farväl och hon far. Vägen hem tar jag till fots. Solen skiner på de gladaminnen vi samlat i denna stad. Mina steg är nabba och lätta. Jag märker snart att de är dubbla. När jag vänder mig om har jag en rödlätt vän i hasarna. Jag fortsätter min promenad smickrad av mitt nya sällskap men till en början skeptisk till dess trogenhet. En hund kan alltid komma in på samma spår som en själv. Men tappa riktning när något mer spännande dyker upp.

Min blick är riktad framåt och armarna svänger längs höften. En nos stöter i min hand och jag får åter kontakt med mitt sällskap. Hunden gör sig till min vän och vi leker oss fram på vägen. Mina snabba steg fortsätter att vara dubbla. Fram på trottoaren. Genom parken. Över vägen. När jag tappar kontakten ropar jag och snart är vännen med mig igen.

När vi korsat torget Anibal Pinto köper jag mat åt min vän. Jag tar med denne till mitt hus och bjuder på vatten i trappen utanför min dörr. Min vän äter glatt och dricker med törst. Tacksamt tar denna emot min vänskapsgest. När lunchen är slut släpper jag ut min vän i det fria igen. Men vi har svårt att skilja blicken från varandra. Vännen försvinner upp i trappan mot kullens övre delar men väner snart tillaka för att möta min avskedande blick. Så håller vi på ett tag. Jag upp för trappan mot min dörr medan den står med nosen mellan den stängde grindens spjälor. Den upp för kullen ut mot nya äventyr medan jag står och hänger över trappräcket för att få se en sists skymt av dess rödlätta svans. Efter ytterligare några försök vänder vi oss båda sloket om.

Och Sofia sitter på bussen påväg bortåt.

(Sofia, jag vet att du aldrig skulle kunna identifiera dig med en hund men det är ändå det djur jag älskar mest på denna jord så jag gör det)

Pancito

Här kommer ett recept på ett grovt bröd med honung. Trevlig bakning för den som vill prova!

1,5 dl vetemjöl

2 teskedar bakpulver

3 dl fullkornsmjöl (av valfri typ)

1,5 dl havregryn

2 dl krossat linfrö

1,5 dl vetekli

1,5 dl olja

1,5 dl honung

1,5 dl mjölk

3 ägg

1 tesked öljäst

Så går det självklart att lägga i lite russin, riven morot, nötter eller annat spännande i degen beroende på smak.

Blanda allt med händerna. Kladda och knåda men inte för mycket för det gillar inte bakpulvret. Lägg degen i en brödform. Grädda i ugn i 30 min uter låg värme. Osäker på exakt för i Chile är det gasugn och jag vet inte hur många grader det är.

En författares dagbok

Så sitter jag där och tror att jag helt har tappat förmågan att skriva. Jag biter ihop och tänker på den banala introduktionslåten till tv-programmet "Lilla sportspegeln".

"Känns början svår så blir resten lätt. Och du blir nummer ett."

Jag skissar en tafatt struktur på ett papper. Sorterar ord och meningar i en gigantisk berättelse som inte hittar öppningen ut till verkligenten.

Så pressas ett, två och tre ord fram. En mening och ett stycke. Berättelsen har börjat berätta sig själv. Som den till slut alltid gör. Men ibland är den svårframlockad. Det är då som författaren börjar fundera på att söka sig till korvförsäljandets underbara värld.

Det är som om författarskapet ibland vore en eld jag skyggt skyr. När jag sedan trotsat min vilja och närmat mig dess väsen slukas jag helt av flammorna.

Som så många andra förälskelser är den till ord och berättande en lidelsefull historia.