Igår när jag och Sebastian var och åkte i skärgården från morgon till sen eftermiddag promenerade grannarna Dorit och Ludcy Movi. Idag hade jag och Sebastian bestämt att vi skulle åka på den plogade banan på Svängbågen. Först hade vi tänkt ta med Movi men sen bestämde vi oss för att vi ville åka snabbare och träna så hon fick stanna hemma. Dock skulle vi inte vara borta många timmar.
Movi blir alltid orolig när vi springer runt hemma och packar våra skridskoryggsäckar. Denna förmiddag var det likadant. Movi ville inte äta sin frukost utan bara springa efter mig vart jag än gick. Det är aldrig roligt att stänga ytterdörren när Movi tittar på mig med nedsänkt huvud och frågar varför hon inte får följa med.
Solen sken underbart när vi i Humlan styrde mot Svängbågen. Jag kunde inte tänka på något annat än att det var tråkigt att åka ut på äventyr i det fria utan att ha hunden med. Dock var det jag själv som bestämt att det skulle bli så eftersom jag vet att vi måste åka i mikrofart om Movi inte ska hamna efter.
Väl på isen tyckte jag och Sebastian att banan var förskräckligt knölig med sönderåkt stöpis. Det fanns flera sprickor i banan som gick lodrätt och som resulterade i ett par snubblingar och ett fall från min sida. Jag ramlar ju inte. Några kortare stråk av finare kärnis fanns men aj så fort de tog slut.
Mitt och Sebastians gnäll över den fruktansvärda isen kan bero på att vi igår åkte på salt kärnis i skärgården. Vi var nog ganska bortskämda redan från start. Det kan också bero på att vi båda har korta skridskor med lös häl vilka är en fördel när en åker snabbt men inte alls anpassade för knagglig is.
Vi fick iallafall en övning i balans och benmusklerna fick jobba med alla korta skär över den ojämna isen. Solen sällskapade oss med sin värme och suddade bort våra sura miner. Efter 15.8 kilometer, när vi åkt hela banan och tillbaka utan stopp, var vi helt slut. Fikat tog vi i bilen på väg hem för att inte kyla ner våra svättiga ryggar.
Jag var glad att vi var hemma medan det fortfarande var ljust. Movi blev lycklig som vanligt över att se oss. Trots tröttheten efter den utmattande skridskoturen hade jag lust och energi att promenera Movi. Jag tog en snabb fika och gick sedan en rask promenad med Movi över Hagebys fält och upp i skogen. Vinterhimlen var otroligt vacker i sitt skymningsljus. Jag njöt av varenda steg jag tog med Movi skuttandes vid min sida, framför eller bakom mig.
Efter en timme och en kvart var vi hemma igen hos en Sebastian som sov på soffan. Jag är lätt den i familjen som har mest energi. Jag och Sebastian kan vara ute i timmar tillsammans och där är vi på samma nivå men jag har en förmåga att starta om efter en aktivitet som inte han har. Under en rask promenad i skymningen använder jag helt andra muskler än på isen så kroppen fick på ett sätt en vila.
Jag är glad att jag besitter förmågan att starta om för annars jag hade aldrig kunnat vara nöjd över denna helg om jag inte fått en dryg timme med Movi i skogen. Att se Movi med spänst i stegen trippandes förbi mig med siktet inställt på en doft som vittrar där framme är en frihetskänska i sig. Jag älskar att åka skridskor och jag vill utveckla min teknik samt uppleva sjö- och havsis men det går inte en tur utan att jag tänker på hur gärna jag velat ha med min älskade hund i det fria. När två intressen inte alltid går att kombinera gäller det att ha energi så att det räcker till båda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar