Bilder fran resan- Kusten

Vandring i torra varma bergen i Churute.
Krabba som bor i mangrovetrasket i Churute.
Mangrove i Churute.
Bad i Mangrovetrasket.
Fiskare kommer ater efter att ha letat fram krabbor ur sina halor.

Strandliv i staden Playas.
Pa tur far att titta pa delfiner.
Rora faglar.
Jatter som jag motte pa i byn Agua Blanca.
Lerbad i Agua Blanca.
Hus i Agua Blanca.
Strand norr om Puerto Lopez.
Var mortocykeltaxi som tog oss pa en dagstur.

Bilder fran Resan- Cuenca och Saraguro

Jul i Saraguro.
Vattenfall i min by Oñakapak tillsammans med brorsan Marco.
Linnéa tillsammans med min bror Daniel pa julavslutning i skolan.
Min familj i huset i Cuenca.
Bror Braulios underbara son Toni.
Mamma Carmen med barnbarnet Toni.
Familjens hundar Exis och Pancho samt grannens raggiga hund.
Jag med familjens kattunge pa terassen i familjens hus i Cuenca.

Bilder fran resan- Quito och Chimborazo

Picnic med Linnéas familj.
Linnéa med pappa Carlos och dottern Natalie.
Faret i Linnéas familj.
Linnéas by.
Linnéas familj.
Barn som vi traffade pa i Guamote, lillflickan heter Jennie Maria som jag.
Varma bad i Papallata.
Varma bad i Papallata.
Quito, utsikt fran Panecillo.

Puerto Lopez

Sitter pa ett internetcafé med utsikt mot havet och lyssnar pa salsans gungande rythmer. Aven denna dag har varit aventyrsrik. Linnéa och jag har tagit oss nagot mer norrut langs kusten och ar nu i staden Puerto Lopez med dess manga backpackers, fiskare, strandbarer, hostals, snackor och hantverk. Det finns mycket att upptacka i omgivningarna. Idag akte vi pa en ganska lang tur med en motorcykeltaxi som tog oss till en by som heter Agua Blanca (Vitt vatten). Dar vandrade vi runt med en guide i en torr skog och tittade pa olika fornfynd samt badade i en sjo som luktade agg av nagon konstig gas. Vi fick smorja in oss med lera som skulle vara bra for kroppen.

Vi kom ocksa till en strand dar vi hittade en grotta att ga in i. Jag och Linnéa hittade massor med vackra snackskal slipade av havet dar. Jag blir sa sugen att pyssla ihop nagot vackert hantverk med dessa. Pa klipporna kryllade det av spindelliknande krabbor. Det var en riktigt haftig upplevelse.

Imorgon blir det Isla de la plata som ska vara liknande Galapagos med faglar och skoldpaddor. Dar ska vi ocksa snorkla i ett korallrev. Sen vill jag rida hast till den mer tropiska skogen hogre upp i bergen i San Sebastian. Jag hoppas att Linnéa vagar folja med pa denna tur samt att hennes myggbett och solbranna ska ha lugnat sig tills dess.

Playas

En slapp dag vid stranden. Underbart efter tva intensiva veckor i bergen med mycket resande. Vi har nu kommit till koststaden Playas som ligger tva timmar fran Guayaquil. Pa formiddagen hyrde jag och Linnéa ett parasoll med en varsin solstol i. Nar vi satt dar kom olika forsaljare forbi och vi kapte nastan allt som erbjods. Vi ar ju pa semester sa vad fan. En man salde en kokosnot till oss som vi med sugror surplade vattnet ur. En annan salde klyftor av en saftig vattenmelon. Sen kom smyckesforsaljarna och de ar svara att motsta. En kvinna fick gora en tillfallig tatuaring i form av en skoldpadda pa min arm och en annan kvinna flatade Linnéas har sa att hon nu ser ut som en afrokvinna. Luften har ar varm och flaktande. Havet ar ljummet.

Igar da vi med guide vandrade runt i ett naturreservat med mangrovetrask och torra skogsbekladda berg var det hemskt varmt. Luften stog helt stilla och jag var verkligen nara smaltpunkten. Mangroven var riktigt haftig med sina grona lummiga buskiga trad och med sina rotter som gar som ett spindelnat en bra bit over marken. Linnéa och jag hoppade i den salta bruna floden som flot genom trasket och det var en haftig upplevelse. Jag stoppade huvudet under vattnet horde jag sprakande ljud av skogen. Det var tydligen sma backar av vatte som fyllde pa floden som hordes. Guiden hade mycket intressant att beratta om djur och fauna. Till exempel lever det krabbor i sma hal under mangrovetraden. Krabborna lurar pa att det ska falla ner gula lov fran traden. Da kommer de ut ur sina hal och nyper tag i laven. Val nere i halen tuggar de sonder loven for att sedan ata dem da de nastan ar jord. Mangrovetraden tappar gula lov aret om trots att det aldrig ar host. Detta hade nagon smart forklaring som har att gora med att traden ville spara pa klorofyllet. Vi sag ocksa en rakodling i naturreservatet och vi fick veta hur dessa, om de inte var ratt byggda som denna odlin var, overgodde mangrovetrasken. Innan Rafael Correa blev president fanns 7 000 hektar rakodlingar inom erservatet, nu har antalet hektar minskat till 1000 for att skona naturen. (Med reservation for att sfiffrorna inte ar hel ratt men dock propsitionerna). Efter denna tur komm Linnéa tillbaka med kroppen full av myggbett som ar roda och kliiga. Jag klarade mig undan med nagra prickar runt fotterna och handlederna.

Pa eftermiddagen idag at jag en god skaldjurssoppa har i Playas. Jag sag da mangrovetraskens sota krabbor framfor mig med dess blaa klor och uppstaende gula ogon. Det fanns ocksa jatterakor i soppan. Allt detta gjorde mig lite ont men soppan var en fantastiskt god varriation mot det annars mycket friterade alternativ som erbjuds har pa kusten. Allt som ar atbart gar att fritera. Tur att inte de goda batidosarna innehallande farska frukter mixat med kramig mjolk tagit sig ett varv i fritosen innan de cerveras.

Kram pa er fran en milt flaktande kuststad!

Jul i byn

God jul fram mig till er alla! Jag skulle skicka vykort till nagra av er men bestamde mig for att jag ska skicka dem da jag kommer hem. Dels for att det skulle kosta flera hundra kronor totalt, enligt hur de tagit betalt da Linnea skickat och dels for att jag inte hann i tid till posten innan de stangde. Jag ar inte sa ofta i centrum av stader utan har hallit mig pa utkanten dar jag och Linnea kan traffa vara familjer.

Nu har julen firats i dagarna tre. Linnea paminner mig om att det ar julafton och hur gloggen kokas hemma i Sverige. Jag glommer hel tiden bort det och saknar inte den svenska julen speciellt mycket. Lite sugen har jag dock varit pa knack och kola da jag suttit har i Ecuador och atit billighetsgodis och traiga vanlijkex som delas ut som julklappspasar till sra och sma. Dagen innan julafton var jag och Linnea hemma hos mamma Carmen och alla syskonen for att ha en familjemiddag innan nagra av oss skulle aka vidre till Saraguro. Det var en trevlig tillstallning med grillat griskott och mycket ecuatroiansk ringdans. Familjen hade ocksa forberett en rolig lek och en bit efter midnatt var det filmvisnin, som jag sov framfor. Sa det var en riktig helkvall. Och jag kanner mig VERKLIGEN som en del av familjen och kanner att jag kommer att aka tillbaka. Aven Linnea uppskattar min familj och de har bjudit in hene i gemenskapen.

Det var fint att komme tillbaka till Saraguro och byn Oñakapak. Linnea och jag akte dit med bror Marco och hans fru Yolanda. De ar underbart fina de tva. Marco och Yolanda tog oss med till ett vattenfall i byn, dit jag tidigare varit. Byborna hade nu byggt en stig i bergen sa att vi kunde folja vattenfallet hogre upp i bergen. Stigen var smal och hade rasat pa ett stalle, nedanfor var det branta stup. Lite lsakigt var det att ga dar men mycket heftigt och ett fantstiskt aventyr. Vid det tredeje vattenfallet hogt upp i berget badad vi. Hundn Pancho om fatt folja med till Saraguro var ocks med pa promenaden. Han skramdes av de forsande vattnet och var inte glad da vi badade. Nar jag skulle bara honom fram till en overgang over vattnet var han sa radd som att han kramade sig fast i min arm med framtassarna. Hunden ville inte slappa min arm da Marco som skulle bara honom over stromme skulle ta honom. Gronskan som var i berget var tropisk och underbar.

I byn traffade jag aven min handledare Pepe Condolo och hans fru Rosa med deras fyra manader gamla son Alexis samt Carmens basta kompis Rosa. Efter att ha letat ett tag hittade jag aven pappa Miguel pa en fest drickande spriten chicha. Miguel var valdigt glad och forvanad att se mig. Jag var glad att se honom ocksa da ovriga familjen inte lamnat mycket informatin om honom. Full var han dock och det var han aven da jag traffade honom dagen efter. Alla jag traffat i byn har tre inlednde frgor: Nar kom du hit? Nar ska du aka? Nar kommer du tillbaka? Till alla har jag sagt att jag ar har NU men det verkar vara svart att inse.

Linnea och jag ar nu i Loja i sodra Ecuador dar vi vantar pa en nattbuss som ska ta oss till kuststaden Guayaquil. De senaste dagarna i bergen har varit varma och soliga och varmere kommer det att bli. Fran Guayaquil ska vi ta oss till ett naturreservat med mangrovetrask och hoppas att fa aka lite kanot i floderna. Famljen har vi lamnat nu och eventuellt kommer vi att besoka dem ett par dagar igen om resan tillater.

Gog jul halsar Jennie fran ett tropiskt Ecuador!

Små djur

Pa muren utanfor huset sitter en duva som familjen hittat skadad for en tid sedan. Den kan inte flyga och bor nu med oss. Den har aven sallskap av tva honor som under natten sover pa muren. En liten kaninunge bor i ett kaninhus pa garden. Den brukar hoppa runt inne pa golvet i kaket och i vara sovrumm. Jag sover pa overvaningen och trappen dit bestar av hoga trappsteg men kaninen hittade trots det upp till mog inatt. Jag vaknade av att den hoppade runt pa golvet. Husets katt har en kattunge pa nagra veckor. For ett par natter sedan gjorde katten mig sallskap i sangen. Jag vaknade till av att det rorde sig och trodde att det var syster Sisa som rorde sig bredvid mig men sa titttade jag at sidan och sag ett katthuvud torna upp sig. Under tacket rorde det sig och jag trodde att det var en svans men snart insag jag att det var den lilla, lilla kattungen som letat sig in under tacket. Jag lat dem stanna over natten och fick sedan hora att de inte brukar ligga i sangen.

Dar min familj bor, pa en kulle i Cuancas forort, promenerar manniskor med kor och får och gatorna ar fulla av hundar. Insprangt mellan vagar och hus finns ocksa gronsaksodlingar. Landet ar aldrig langt borta i Ecuador och bonder som letat sog narmare staden haller fortsatter att bruka jorden och nyttja djuren.

Med familjen

Svenska igen. Jag orkar inte skriva pa engelska. Sorry.
Till slut kom jag fram till min fantastiskt fina familj i Cuenca efter att ha spenderat tre kalla natter uppe i bergen ovanfor Riobamba dar Linneas familj bor. I Riobamba fick vi ptatis till frukost, lunch och middag. Linneas familj var valdigt vanliga och hade och morfat ifamiljen tog val hand om oss. Han lkorde oss runt i sin bil for att visa olika byar och annat. Han var den mest pratsamma och nastan skrek da han pratade. Resten a familjen var blygsamma och samtalen handlade till stor del om fragor kring vad saker kostade.

En dag blev vi bjudna pa lunch hemma hos morfar och da var det soppa med pasta i. Ur soppan fiskade jag ocks upp en marsvinstass med klor och allt. Jag at med god aptit och forsokte att inte titta pa klora da jag bet av kattet. Linea kunde dock inte gnaga pa tassen da den paminde henne for mycket om marsvinet santiago hemma i Goteborg.

Under mina tva dagar uppe i bergen fick jag veta att tva olika krockar skett pa vagarna till byn. Vid en av krockarna dog bada forarna. Vid den andra minns jag inte hur det var. Det gar bara att konstatera att vagarna iEcuador ar livsfarliga. Staten har gjort manga forbattringar med bade vagar och hus. Men nu nar vagarna till byarna ar battre, forut var de bara av grus och lera, nu av asfalt, kor folk ocks nabbare. De som bor y byarna anvander fortfarande vagarna att promenera med djur och barn pa bade i morker och i dagsljus. Det ar egentligen ett under att inte fler olyckor sker. Gallande hus har familjer i Linneas by fatt sma hus byggda at sig med rinnande vatten, kalldusch och toalett. Linneas familj som inte haddetoalett innan hat fatt ett nytt hos vid sidan av sitt gamla.

Min familj bor i Cuenca i ett hus som de hyr. Det var inderbart att se dem igen och spannande att se skillnaden mellan folk. Jag fick varma kramar nar jag kom och jag med Carmen och mina broder och systrar ar det inte svart att prata. Familjen har blivit storre da 18-aringe Luis har fatt en nyfodd beby och 23- aringe Braulio har ett barn pa ta ar. Lilla babyn har varit i Cuenca denna vecka och saknar nog sin mamma i Loja. Storebros Juan och mamma Carmen vaktar bebyn da pappa Luis jobbar om dagarna. Lillasyster Sisa ar omhandertagande som vanligt och glad att se mig. Hon ar duktig i skolan och vill bli doktor. Jag och Carmen har varit pa utflykt bade idag ock igar och hon uppskattar att fa se Cuencas omgivningar da hon annars ar mycket hemma i huset. i hade emd oss lilla tvaaringen idag och han ar sa glad och sot och hoppig. Pappa Miguel ar kvar i Oñakapak och honom vet jag inte mycket om. Hundarna Exis och Pancho bor med famlen i Cuenca och ar lika fina osm innan. Pancho har dock forlorat sin sans da en bil kort pa den och den bliv sa ful sa familjen beslot sig att klippa av den med sonen och veterinarstudente Marcos hjalp. Nu vantar Sisa och Daniel och jag ska dra mig. Vi ses!

The day after

Yesterdays advanture seem to have been as dangerous as we imagined. Today I heared from a man working in a rainforest travelagency that one car with tree people had driven into the fallen mountain because of carelessness. He was also there yesterday and saw thwe people in the car. They where unconcious and he couldn't tell of there where alive. Another car had fallen down from the old gravel road and one person died. A bus was about to wiggle down the hill but mad it. It's unbelivable that I was there.

Another day of adventures

I'll try to write in english now so you all will understand me. Sorry if I'm not so perfect. It`s a bit confusing when my brain is programed in spanish.

Hres comes a strory about my last two days in Quito. I just came back from a daytrip to Papallacha that is a resort with hot springs. It's really nice situated, in the middle of the mountains on the way to the rainforest from Quito. I and Linnèa had a really relaxing day with green suroudings. We went from one swimingpool to another with diffrent temprature of warm whater. The bustrip there was much slower then I thought and I got a bit stressed by the slow ecuadorian way of driving where the bus stops tu pic up a new passanger in every corner. But in the end we arrived and had a wounderful day until it was time to go back.

Our plan was to take the bus again but we met a nice man that was on his way to Quito so we got to travel with him. I guess that everyone that ever have been driving in any kind of mountain can imaginge how the roads are, narrow and curvy. In that kind of road you dont want to get in trouble but I can tell you that we really did. After driving a while we met cars and buses turning around. It wasn't easy for the buses to do the turn but in Ecuador everything is possible. We kept on driving a bit because we thaught that we might be able to pass by where the other cars were escaping from. We got quite chocked when we saw that the road no longer existed and instead there was a hill of earth. Yes, the mountain had fallen down on the road and the only way back to Quito was an eaven more narrow road made of gravel. Our driving friend was not happey abouy having to drive on thet road and he was also afraid of runing out of gas. Quite a few times we had to stop bacause of traffic coming from the other direcction. It was very critical when buses had to meet buses but the patiency of the people made it possible every time without absolutely any margin. I was so glad beeing in a car and not a bus but was scared me was if the bus in front of us wouldn't have mad it with the consiquence that we would also would have been stuck in the mountains over at least the night.

Luckley we made it until the end of the narrow road and could finaly connect to the mainroad leding to Quito. I still don't know what is goning to happend with te buses and cars going in the direction up to te rainforest. There where quite a few cars with us driving to Quito on thet road and for every car it got more difficult to drive because of the mod. What also buther me is that there was no plan for this and I guess that there still is'nt any. Why do the government let buses and cars drive up a road up to the mountains wham te road is damaged and when there is no return? Do they eaven bather?

Yesterday it rained and hailed so rough that I tought the roof would fall apart but linn'ea and I have also had nice experiences from here. We have been walking and experienced Quito with new eyes and dancing to the rythms of Quito once again. Tomorrow we are leaving the big town heading down to the south of the mounteins where our families are waiting.

Quito

Vid 17 tidenen 13 decempber 2011 landar jag antligen i Quito igen. Nastan ett dygn forsenad. Det blev en tripp till Colombia igar kvall da kaptenen pa vart flygplan beslutade att vadret i Quito var for farligt for att kunna gora en landning. Vi var redan da ca 2 timmar forsenade fran starten i Miami da personalen pa flygplanet beslutade att kasta ut en person med sitt bagage efter att alla gatt ombord och efter att alla vaskor var inpackade. Att vanta pa flyg och pa flygpklatser ar bland det segaste som finns. Det gick en ilning genom hela kroppen nar vi fick beskedet att vi inte kunde landa i Quito och jag blev pa riktigt radd. Men Colombia tog emot oss med oppna armar. Efter ytterligare timmars vantan pa flygplatsen i Cali hade det bokats ett lyxigt hotell och taxi in till staden cCali at oss 187 perspner som blivit tvungna att nodlanda i grannlandet. Det blec inte mycket somn for mig denna korta natt da jag som vanligt var hungrig men det var anda skont att slippa flygplatsmiljon under nagra timmar.

Drt ar fantastiskt kul att vara tillbaka i Latinamerika pa nytt. Att kanna sig hemma i spraket och kulturen. Det kanns konstigt att vara bara ett land ifran Sebastian och inte traffas men jasg vet att var tid kommer. Den 23 december ar jag inbjuden till Cuenca pe an familjereunion. Carmen, Sisa, Daniel och Marco med familj: Har kommer jag!

Semester

Semester. Jag fryser. Jag tar en pepparkaka till fukost. Eller kanske två. Pepparkakor är som knäckebröd. Det går att ha smör och ost på. Jag har sovit i elva timmar. Vinden har båst över taken hela natten. Min lägenhet är tom nu. Allt är i lådor igen. Att packa kräver en teknik av god precision och ett gott omdömme. Egentligen hade jag velat slänga minst hälften av allt jag äger. Jag hatar att se alla saker samlade. Det tynger mig. Men snart åker jag iväg med bara en väska på ryggen. Den packningen är jag nöjd med. Bara det mest nödvändiga. Också jag.

Jag fryser fortfarande. Kan jag vara trött? Jag är förväntansfull. Och rädd.

När jag kommer hem ska jag packa upp. Då börjar en ny resa i en annan del av staden. Brevet ligger fortfarande på bordet. Jag sneglar på det över mina pepparkakor. Migrationsverket, tillståndsenheten. Sebastian får komma hit. En myndighet har bedömt att vårt förhållande framstår som seriöst. Det känns tryggt. Jag har ett seriöst förhållande. Eller jag menar, det framstår som seriöst . Allt enligt normen. För det är väl ytan som räknas. Jag litar på Migrationsverket. Men vänta här. Jag lyssnade nyligen på radioprogrammet Importerad fru. Är det det som är ett seriöst fårhållande? Att utnyttja någon annans beroendeställning? Nej, Sebastian, det är ju inte så vi vill ha det. Vi får väl hitta vår egen väg. Precis som alla andra.

Nu ska jag ut i det gråa vädret för att växla pengar. Vi ses i Ecuador eller någonstans på vägen.

Fågelkör vid Klarsjön

Amanda ställer ner kaffekoppen med en smäll på soffbordets mörka marmorskiva. Hunden Alice tittar upp med en trött blick och sjunker åter in i drömmen där hon fritt sprang runt på ett fält tätt i hälarna på en en hel kull ulliga katter. Klockan slår tio och dagen har ännu inte kommit med några överraskningar. Likt gårdagen och dagarna innan dess. Amanda drar pekfingret över den uppslagna tidningen på bordet framför henne. Hennes ögon skummar igenom dagens evenemang, välgörenhetskonsert, gudstjänst, julmarknad, vävsöndag. Hon faller för den femte aktiviteten som dagens tidning erbjuder; fågelvandring vid Klarsjön. Amanda har länge velat använda den kikare hon ärvt av faster Theresia men aldrig kommit sig för att ta sig ut i vildmarken. När tillfälle nu erbjuds packar hon sin handsydda läderryggsäck med varmt kaffe och ostsmörgåsar. Alice får på sig sitt bästa röda koppel och lämnar drömmarna om vida fält och ulliga katter hemma i hundkorgen.

Raka i ryggen promenerar de tillsammans mot busstationen ett par kilometer bort. Morgondimman som fortfarande ligger tät fuktar deras mustacher. Amanda har klätt sig varmt med svarta stövlar och djupröd kappa. Hon tittar stolt ner på Alice som bär sin gröna klövjeväska med fickor fyllda av hundkarameller. Ett secondhandfynd som Amanda inhandlat i hoppet om att hon och Alice skulle börja motionera mer men som blivit liggande som ett hån i byrolådan. Alices vankar nöjt fram längs vägkanten och gungar sin rygg så att karamellerna skakar i väskan. Hon vädrar med nosen och känner doften av torkad blodpudding sippra fram. Hennes öron fladdrar till i vinddraget efter en lastbil som dånar förbi på vägen.

Framme vid busstationen letar de sig fram till bussen som ska ta dem mot klarsjön. Där står redan ett helvt dussin fågelskådare och väntar. Amanda ryggar till när hon ser alla entusiaster och funderar på att vända om. Hon kommer att tänka på allt hon skulle kunna pyssla med där hemma. Torka av kaffepannan, stryka dukar och läsa de sista bladen i dagens tidning. Kanske skulle hon kunna städa ur Alices hundkorg och torka lite mera blodpudding. Ett högt skall får Amanda att landa på busstationen igen och Alice drar dem båda fram mot folksamlingen. Hunden ger ifrån sig ett lyckotjut och slänger sig i armarna på en dam med ulligt hår som böjt sig ner mot Alice.

"Vilken underbar krabat och vilken fin väska du har!", utropar damen.

Alice slänger sig på rygg när damen kliar henne på magen. Öronen breder ut sig på marken så att Alice ser ut som et störtat leksaksflygplan. När damen kliat klart slänger sig Alice upp på alla fyra igen och ruskar gruset ur den mjuka pälsen på öronen. Hon passar på att hoppa upp och ge damen en kyss i det ulliga håret och fantiserar om att det är en peruk av ulliga kattungar som sitter i damens hår.

"Det var en glad kompis", säger damen medan hon torkar bort hundsaliv från sin kind.

Amanda skrattar ursäktande och tittar ner i marken.

"Vad roligt att ha med en hund på fågelskådningen", fortsätter damen, "vi är alltid samma gäng som åker hund har vi inte haft med sedan Jorge började ägna sig åt jakt."

"Vi skulle egentligen bara...", börjar Amanda när damen får syn på den gamla kikaren som sticker upp ur ett sidofack.

"Titta vilken fin kikare. Den kommer du att få glädje av idag"

Damen som heter Rosanna hälsar ordentligt på både Amanda och Alice och presenterar dem för hela gruppen. Amanda slappnar av mer och mer för varje person som kommer fram för att presentera sig. Hon lär känna taxiföraren Kristoffer, hemmapappan Ali, hästuppföderskan Johanna, pizzabagaren Lennart och läkarstudenten Sahra. Alla lika glada amatörer som Amanda.

Bussen rullar in och den glada gruppen letar upp sätena längst bak. Chffören stänger av radion så snart alla tagit plats. Hon vet att det inte är någon idé att lyssna på hiphop när detta gäng tågat in på bussen. Amanda som hamnat bredvid Sahra får en snabb introduktion i vilka sånger de brukar sjunga under färden och när motorn på bussen startar tar de sex fågelskådarna ton. Amanda som inte sjungit sedan hon slutat grundskolan och beskådar noggrant sina medresenärers gapande munnar. Alice lägger huvudet på Amandas svarta stövlar och drömmer sig lyckligt bort. Hon ser en kör av feta färgglada fåglar sittandes vid en grund gjyttjig sjö. Hon ser sig själv ta ett dopp i sjön och hur leverpastejsgodisarna flyter upp ur klövjeväskan när hon plaskar runt. I ett rus av fågelsång och leverpastej svävar hon fram över landsvägen. Hennes matte Amanda ler försiktigt under kragen av sin djupröda kappa. Hon mimar och blåser ut små pustar av luft i takt med sången och snart vågar de formade läpparna släppa fram försiktiga ljud som slukas upp av den stora massan av sång som fyller bakre delen av bussen.

När denna dag är slut kommer Amanda att ha druckit kaffe vid stranden av en djup klar sjö tillsammans med med sina sex nya vänner. Hon kommer att ha gått över stock och sten och ramlat över bäckar och hon kommer stolt ha visat upp sin kikare och lånat ut den till alla sina nya vänner. Hon kommer att ha klappat sin hund och känd en enorm känsla av kärlek då hon sett hur den vanligtvis mycket trötta hunden skuttat fram på stigen runt sjön med sin fina väska på ryggen. Hon kommer att ha en varm bommulsmjuk boll av skratt, sång och prat i magen då hon återvänder hem. Det kommer inte vara förrän hon sätter nyckeln i dörren på väg in till sitt varma hem som hon kommer reflektera över att hon inte sett skymten av en enda fågel. Men den insikten kommer hon att släppa så snart hon återgår till att planera inför nästa söndag med sina nya vänner.

Södra Solby

Köksklockan har slagit tio och Kurt häller upp två koppar nykokt kaffet från kannan som puttrat på den varma vedspisen. Hösten är en årstid han uppskattar då han äntligen får tända eld i spisen och höra ljudet från de sprakande stockarna. Under sommarhalvåret kokas kaffet på elspisen. El och kaffe är enligt Kurt en dålig kombination men det går att dricka. Visst gör det det. En fluga surrar till och fastnar i flugfångaren ovanför köksbordet. Lena ställer fram leverpastejsmackor med inlagd gurka på. Kurts underarm klibbar mot den feta vaxduken då han sträcker sig efter sina favoritmackor. Lena tar ett bett av mackan och tuggar långsamt medan hon funderar över när frosten kan tänkas komma i år. Hon sneglar ut genom fönstret och beundrar de täta pelagonerna på trappan utanför. Kurt sörplar i sig en skvätt kaffe och kommenterar att idag blir nog den sista som de kan torka tvätten ute. Luften börjar bli allt fuktig och sval. Årets skörd av soltorkade skjortor och T-tröjor ligger på hög i byrolådan. Kurt som tog en ren imorse insöp doften av tvättmedel och sol. En skrynklig rand följer hans tröja över bröstet och in under armhålororna som ett mine från de timmar den fladdrat på klädsträcket. En detalj som varken Kurt eller Lenas ögon noterar. Nej, deras blickar är mer tränade i att upptäcka svamp i skogarna och spår efter älg och räv. Efter ekonyheterna på radio kommer klassisk förmiddag. En annan förmiddag hade Lena tagit fram sina oljefärger och satt fåglar och landskap på pränt men idag går hon fram till radion och rattar in en annan kanal. Hon tar handen runt midjan på Kurt och för honom närmare sig i takterna till den ljuva vals som strömmar ur högtalarna. Lena dansar med Kurt till klangen av vals och kvittrande fåglar. De dansar till doften av nyfallna löv och vindtorkad tvätt, till spraket från vedspisen och till susande träd. De lägger sina kinder emot varandras som om de förstod. Som om de visste att denna dag skulle finnas kvar i deras hjärtan länge. Att smaken från det veduppvärmda kaffet just denna höstförmiddag skulle ligga kvar på Kurts tunga många år framöver. De dansar som om det inte fans någon morgondag.

Frosten kom tidigt i år. Lena skyndar sig ut morgonen efter dansen för att ta in sina pelagoner. Hon halkar till på trappan och bryte lårbenshalsen. Ett gammalt skelett läker långsamt, det vet alla. Veckorna går och hösten blir till vinter. Kyla tränger sig in genom fönster och dörrar. Kurt äldar i vedspisen tills gjutjärnet glöder. Kurt eldar och vinterkylan viner. Lena har svårt att ta sig fram i snön och än mindre hugga ved. Kurt hugger ved för dem båda men orkar inte med den takt som kylan slukar veden. Ett par veckor efter nyår, när förmiddagskaffet serverats och leverpastejsmackorna intagits, bryter Lena de senaste månadernas tystnad. Björkbackens seniorboende kommer slutligen på tal. Kurt tar det bättre än hon väntat. De har ju fortfarande varandra. Och minnena och fåglarna i olja har de kvar. Så får det bli. Så fick det bli.

Björkbacken tog emot dem med öppna armar och annonsen i tidningen löd “Södra Solby, charming lantidyll med möjlighet att skapa egen prägel”. Kurt vägrade att öppna tidningen den dagen. Lena klippte ut annonsen och sparde den i sin hemliga låda. Kaffet på Björkbacken är bryggt med elmaskin. Gott enligt Lena och drickbart enligt Kurt. Sällskapet runt bordet är riktigt trevligt. Kurt och Lena väljer själva när de vill umgås. Lena har lärt sig att spela poker och Kurt tittar nyfiket på. Dagarna på Björkbacken går oväntat snabbt men det händer att Kurt lägger sig på kvällen med en saknad i magen. Då kryper han extra nära Lena och kan nästan känna doften av soltorkade kläder.

Lillan på tur

Igår köpte jag en cykel. Hon fick heta Lillan för sin vackra färg. Djupt lila och vinröd. Lillan har en cykelkorg som kan bära allt jag finner trevligt att ta med mig, som till exempel äpplen om vi råkar åka förbi en äng full av äppelträd. Just det hände idag när jag och Lillan åkte ut på promenad. Jag trampade och trampade och Lillan rullade oss ut på en landsväg. När vi for fram på vägen ropade Lillan att jag skulle stanna. Jag tvärbromsade med Lillans högsta växel i och Lillan pekade ut mot en gräsäng. Där fanns flera vildvuxna äppelträd med massor av äpplen på. Lillan och jag åkte in i gräset och vi började plocka. Ingen av oss är speciellt höga så vi nådde bara till grenarna längst ner. Lillans korg fylldes ändå till brädden och sen bestämde jag att vi skulle trampa hem igen. Lillan protesterade ganska vilt för hon gillade äventyret. Hon försökte få mig att klättra upp i ett av träden men mina armar tog mig inte upp. Så bar det av ut ur gräset på vingliga hjul. Sådär som det blir när högsta växeln är i och Lillans cykelkorg är full med äpplen. Väl ute på landsvägen fick vi upp farten igen. Lillan rullade på så att jag knappt behövde trampa. Det kittlade i magen av skratt varje gång vi for över en ojämhet i marken. Då hoppade äpplena rakt upp i luften så att det såg ut som att de skulle flyga ur. Jag blev så imponerad av Lillan som lyckades fånga upp äpplena igen. Inte ett enda åkte ur. Nu är vi hemma igen och Lillan står i stallet. Jag längtar redan till vår nästa tur.

Flickan på perrongen

Mitt i människomyllret, en lördagskväll på T-centralen, vandrar en osynlig flicka på perrongen. Hon är i övre tonåren men hennes osäkra utstrålning gör henne betydligt yngre. Med svävande steg förflyttar sig flickan några meter uppåt på perrongen. För att planlöst vända sig om, dra sin tunna hand genom det vågiga håret och omplacera den tomma blick mot slutet av perrongen. Så vandrar hon sakta upp och ner med nätta fötter mot det svala stengolvet. Varje omvändning med en bestämdhet och ett mål. Under den sista halvmetern av promenaden upprepas en vilsekommenhet i hennes uppenbarelse. Hon håller sig hela tiden nära det stora gapande hålet där de susande tågen träder fram. Volangen längst ner på hennes vita kjolen rör sig sakta av vinden från förbipasserande. Världen utanför flickan har ett annat tempo och flickan är inte där. Hon befinner sig i ett annat århundrade, i en annan mer dyster men också mer befriande verklighet. I handen bär hon en papperskasse med en sönderläst bok i. Boken är hennes enda vän och samtalspartner.

Baksuget av ett ankommande tåg för flickan med snabba steg fram till perrongens slut. Hennes tomma blick blixtrar till när den möter tågets svaga ljus från långt in i tunneln. Det ilar till i magen på betraktaren. Hon tittar bort, vill inte se flickan hoppa. En tung insikt kommer till betraktaren som genom en uns av mänsklig kärlek hade kunnat stoppa detta. Ett ord. En varm hand på flickans axel. En bekräftelse om flickans existens. Om dock endast från ett enda par frånvarande stockholmsögon, under dessa enstaka väntans minuter, men med stor betydelse för en osynlig flicka vars närmsta vän är en sönderläst bok.

Tåget bromsar in framför betraktaren. T-centralen fylls av partyglada kratt och rop och av klanget av urdruckna ölburkar som faller mot perrongens hårda stengolv. Kvällens resenärer stegar in genom dörrarna till tåget då en susning går tvärs igenom folkmassan. Flickans lätta fötter svävar åter igen upp för perrongen. Denna gång med blicken fäst på ett mål långt bortom den undre världen. Betraktaren sträcker snabbt ut handen i ett tafatt försök att slutföra sitt minimala kärleksuppdrag. Men flickan kan inte motta betraktarens värme. Hon är blott en vålnad på besök på den brottsplats som fört henne in i ett liv av oändlig värme.

Farligt vatten

Jag vaknade denna tidiga morgon av att en bomb sprängdes av i mitt hus. Det brakade och dånade och halva undervåningen sprängdes bort inklusive större delen av trapphuset och porten för in och utpassagerande. Jag låg i min säng och funderade på hur jag denna lustiga morgon skulle klara av att ta mig till jobbet. Mitt hus saknade ju nu utgång och trapphuset var söndersprängt. Under tiden jag funderade lyssnade jag på hur åskan fortsatte att spraka och braka. Sen gick jag upp och åkte till jobbet. Åskan var inte en tillräcklig anledning att stanna hemma.

Frukostfilosofi

Ännu ett rum lämnat. Väskor står packade. Vid tillfällen som dessa funderar jag vad jag sulle kunnat ägna min tid åt om jag inte flyttat så ofta. Jag konstaterar med ironiskt allvar; säkert inget mer betydelsefullt.

Så far jag vidare. Mot jobb och härligheter. En frukost i det blommiga köket kanske aldrig kommer upplevas igen. Jag undrar vad jag tappat på vägen. Jag undrar vad jag får med mig när jag går. Blommorna vinkar ett sista adjö. Jag tar minnet av dem med mig på färden. I höst befinner jag mig i en annan världsdel.

En hyllning till våren

Getingen på rutan anar regnet. En snabb skur så kommer stillheten. Fåglarna som hållit andan börjar åter kvittra. Klara droppar tynger grenarna i skogen. Lyften som sipprar in i mina byxben är betydligt friskare nu än innan. Getingen surrar och vill ut. Rutan vill inte ge med sig. Åskan dundrar och stadens ljud tar vid. Bussar och bilar plaskar fram över de nybildade vattenpölarna.

Dunder och plask och heta mornar. Så var sommaren här redan i maj. Värmen trycker lika hårt som vinterkylan ilar. Sverige byter skepnad från en månad till en annan. Ett nordiskt vinterland med gnirtrande meterdjup snö och mörkblå stjärnhimmel blir snabbt ett paradis med exotisk värme som lockar Eva och Adam att gå nakna över ängarna.

Knoppar slår ut och blommor vissnar. Getingar söker skydd mot regnet som aldrig kom åter. Våren tog slut långt innan majkörerna tagit första ton. Sommaren rasar och isar smälter. Grannen grillar kött som om denna sommar var den sista. Men det skulle komma många fler. Alla efter långa regnperoder av dalande snö. Alla lika långa och olustigt heta. Tropikerna har kommit för att stanna. Vänligaste granne; byt livsstil nu!

En sommardag i maj och jag njuter

av hoppet om att många dagar efter regn återstår att leva

Fredagen som aldrig kom åter

På cykel ner mot stan far vi. Jag skjutsar mamma som skrattar och pratar dialekt. Hon ska till sjukgymnasten och hade tänkt att gå, men minuterna sprang iväg och hon blev sen. Tidsoptimist.

”Suckla inte omkull”, skrattar mamma bakpå pakethållaren.

”Nej, nej jag ska söra försiktigt i svängarna”, svarar jag med mammas skojiga tillgjorda dialekt.

Vi rullar och far och gruset smattrar under däcken.

Pappa ligger på sjukhus med ett ihop lappat hjärta.

Jag skjutsar mamma. Vi pratar dialekt. Hon hoppar av i en korsning. Jag far vidare mot slangarna på sjukhuset. Skrattar och får vårgrus i munnen. Tänderna knastrar. Slangarna i pappas mage sörplar. Hjärtat tickar på skärmen ovanför hans säng. Det ritar berg och dalar med sina jämna slag. Hjärtat gick att laga men själen förblev trasig.

Pappa har en trasig kropp. En trasig själ. Ett trasigt självförtroende. Och ett ihop lappat hjärta. Jag tuggar grus och pappa har skärsår på halsen. Mamma är 60 år och älskar att prata med dialekt. Pappa pratar plågor och hugger sig i hjärtat. Slangarna på sjukhuset sörplar och livet blev inte bättre efter döden.

Pappa och jag pratar om våren och planteringar. Hans paprikaplantor har börjat gro hemma på fönsterbrädet. Slangarna rasslar till och vi blir åter tysta. På sjukhuset kan inte våren nå oss. Knoppande blommor har blivit till susande fläktar. Snödroppar har blivit till näringsdropp i blodet. Jag tuggar grus och pappa får blåsa i ett litet rör. Han tränar lungorna och vickar långsamt fötterna upp och ner. Försiktigt föds han på nytt.

Pappas flickvän stirrar in i en vägg. Pappa stirrar rakt fram och min blick flackar. Inte prata döden. Inte prata döden.

”Och ute är det fortfarande sol.” Tystnad och flackande blickar. ”Det blåser minde också. Skönt.”

Skönt. Obekvämt. Förjävligt.

Jag skjutsar mamma på cykeln.

”Suckla inte så fort!”

Vi skrattar och pappa lider. Han rullar sina fötter och blåser i sitt rör. Ute skiner solen. Hemma ligger kniven nydiskad på köksbänken.

Pappa har flyttats från de tickande apparaterna och hör nu bara vinden i fläktarna. Livet på avdelningen är tryggt. Tiden står still och blir till en oändlighet. Inte pappa emot för han trivs med långsamma rutiner. Hemma i skrivbordslådan ligger självmordstankarna ihopknycklade. Här är han på tryggt avstånd ifrån dem. Här är alla människor snälla och bjuder på nyponsoppa. Hemma på hans gata är folk lyckliga och har jobb. Pappa stannar helst inne för han har ingen lycka att visa upp. Världen är för stor för att sortera. Men livet på avdelningen får plats även i pappas hjärna.

Mamma och jag äter räkmacka på ett konditori. Pappa står vid fönstret och tittar på torra löv som blåser förbi. Han ser en fågel och ett träd. Mamma och jag tittar på varandra. Vi skrattar och tuggar våra handskalade räkor med majonnäs. Mamma pratar med hela kroppen. Jag följer hennes händer med min öppna blick.

Pappa tittar ut genom fönstret. Hans flickvän tittar på hans glada läppar när han berättar för mig vad han ser. Pappa sörplar soppa ur ett sugrör. Jag skrattar och han ler finurligt. Så var han glad igen. Som om de otäcka tankarna aldrig funnits. Som om kniven alltid legat nydiskad på köksbänken.

Det är vår och pappa har ett ihop lappat hjärta. Nu vill han också laga sin själ. För livet är för vackert för att punktera.

Så gick en fredag i mitt liv och kom aldrig åter.

Blixtar i parketten

Hon skurar golvet med sina kläder. Som en mätare far hon över parketten. TVn står på. Hennes vadmuskler spänner sig för varje förflyttning.

Hon skurar golvet och rör sig som en mätare. Åderbrocken lyser lila på de spända vaderna. Det blixtrar och drar under nylonstrumporna. TVn blinkar till. Åderbrocken bildar ett lysande mönster på parketten. Björkarna har slagit ut. Ett frö irriterar hennes öga. En tår fuktar det glänsande golvet. Fingrar smattrar vid de trasiga kläderna.

Hon skurar golv och drar kläder var dag. Munnen smakar såpa och fötterna parkett. Ryggen rör sig koncentrerat. En mätare. Lila blixtrar för henne framåt mot TVns tjut. Ett smatter, en doft och ett skrik. Sedan börjar allt om igen. Mätaren. Klädesplagget. Smaken av såpa. Också vadmusklerna som långsamt drar ihop sig. Och slappnar av.

Klockan slår och för tiden framåt. Snart är det natt och då ska hon flyga över taken. Över parketten och över björkarna. Imorgon börjar allt om igen. Men just idag existerar ingen morgondag.

Bloody sunday/ jag skriver mig förbi

En nerblodad kvinna kommer in i mitt kök och frågar vilket badrum hon kan använda. Hennes vita klänning och hennes blonda hår badar i den djupröda saften. En man dyker upp bakom henne med lika röda markeringar på magen och på kinden. Kramar i blod.

En blixt står utanför mitt köksfönster och slungar in ljus med jämna mellanrum.

Det är sådant som händer om man bor i ett sekelskiftshus. Ett hus som ligger ute till försäljning och som upptäcks av fotokonstnärer och filmskapare. De som vill göra konst i originalmiljö. Blommiga tapeter och rött blod. Hallen utanför mitt rum är full av discorök. Jag bor bakom kulisserna. Liv passerar förbi och jag står med öppen mun och bara ser på.

I fredags kväll när jag kom hem var ett annat filmteam på besök. Dörren stod öppen och människor sprang ut och in. Husets värme och trygghet hade vädrats ut. Några stressade människor höll på att packa ihop det sista och kilade sedan iväg. Kvar blev jag i ett tomt hus som brukats av människor jag inte känner. Knarren från deras steg i trappan dröjde sig kvar i timmar efter att de gått. Jag vred om nyckeln i dörren till mitt rum två varv innan jag gick och lade mig. Aldrig kan man så noga veta vem som råkat bli kvar i husets många skrymslen och vrån. När jag vaknade morgonen därpå var allt tyst igen. Nyckeln var dock svår att vrida tillbaka så jag blev kvar ett tag i mitt trygga rum. Utlåst från världen och de surrealistiska scenerna som utspelats innanför mina väggar.

Jag blundar och funderar över hur mycket som fattas innan jag själv blir knasig. Jag undarar varför filmarna hittat in i mitt liv just nu.

Pappa bor på avdelning 95. Vid ett fönster mitt emot hans rum sitter en tjej och skriver. Pappa presenterar henne som författaren. Hon skriver på en bok berättar han. Min dotter är också författare säger pappa. Det är jag. Det glädjer mig att vara författare i pappas ögon. Pappa har sett hur jag skriver. Jag skriver mig förbi de otäcka i livet. Det som jag kan måla med ord blir vackrare än verkligheten. Då är det lättare att förstå det. För några veckor var det pappa som badade i blod. Inte hemma i mitt kök men hemma hos sig. Han hade inte använt teaterblod som kvinnan i mitt kök gjort. Det är historia nu. Jag har skulpterat det i ord. Så fungerar det för mig. Och för tjejen i fönstret. Kanske det också är så för filmarna som springer runt i mitt hus. I så fall är de hjärtligt välkomna tillbaka.

T

Hon som hoppade visste inte att vi var fler

-

-

-

-

-

-

Som skulle åka med tunnelbanan denna morgon

Stig-Berit vid rälsen

Det är eftermiddag. Stig-Berit Lurbäck sitter på ett intercitytåg från Nattavaara på väg mot okänd ort söder ut i Sverige. Hon vaknade av att tågen inte gick som de skulle. I femtiotvå år har hon bevakat tågen anlända och avgå från Nattavaara station. De förtiotvå första åren i hennes liv var tågen på prick i tid. Sedan hände något med tidtabellerna. När Stig-Berit vaknade för trehundraförsta gången av att det förbipasserande nattåget till Narvik var försenat klarade hon inte mer. Nu sitter hon på söndagsavgången mot Boden och tittar ut över de mörka skogarna. I en röd koffert som står tätt omsluten av hennes nylonstrumpsklädda ben har hon packat ner de få ägodelar som blivit kvar i hennes hem efter att den ena efter den andra familjemedlemmen flyttat ut. Där ligger bland annat tre blommiga vardagsklänningar som varit hennes mammas, en virknål och de två första banden av Svenska män och kvinnor, med betoning på män, från 1942 respektive 1944. Hon fashineras ofta av Emelie Flygare-Carléns gravallvarliga blick som spänner i läsaren och av Henrik Christianssons välkammade mustasch.

Stig-Berit är en vän av ordning och renlighet. Som barn älskade hon att dra en tät kohornskamm genom sitt tjocka vågiga hår. Idag står dock hennes gråvita hår på ända som en mjuk och lummig mosse. Skägget är av grövre slag och har vuxit ut så att det sticker henne på halsen. Det var i samband med att den sista brodern i familjen flyttade ut ur huset som kohornskammen med tillhörande sax försvunnit från sin plats på hyllan i badrumsskåpet. Stig-Berit har sedan den dagen ständigt varit på jakt efter ett liknande hårvårdsset i byns ICA-butik men har var gång blivit lika besviken då hon endast mötts av materialen plast och metall i dessa föremål. Hon har nu en svag förhoppning om att hon ska hitta den sax och kamm hon sökt efter i någon av de butiker som södra Sverige har att erbjuda. Vart i Sverige hon kommer att hamna har hon dock ännu ingen aning om. Hon har hört mycket om universitetsstaden Uppsala och har en liten tanke om att fara dit om hon hittar någon lämplig biljetter.

Stig-Berit drömde som tonåring om att studera vid universitetet. Eftersom hon hade fördelen att växa upp nära tågstationen hade hon kunnat ta sig till universitetet i Luleå på bara dryga två timmar. Det hade hon noga observerat under sina resor till Luleå för att besöka den välbärgade avlägsna släktingen fru Klinga. Det trevliga med dessa besök var att Stig-Berit fick möjlighet att smyga sig in på universitetsområdet. Hon försökte så gott hon kunde smälta in bland studenter och portföljer fulla med böcker. Att Stig-Berit blott var tretton år på den tiden försvårade faktumet att passa in. Men genom att sträcka på ryggen och promenera med fokuserad blick kunde hon en gång ta sig in så långt som till studentbiblioteket, utan att någon urskiljde henne ur högen studenter. Fastern var för övrigt mycket sträng och snålade inte på kritiken riktad mot Stig-Berits enkla familj och bostad. Besöken pådrevs från familjens sida för att befästa viktiga släktband till den välbärgade fru Klinga. Då Stig-Berit var den yngsta och mest näpna i familjen var alla de resterande medlemmarna väl överens om att hon bäst skulle lyckas med uppdraget att smörja frun inför kommande arvsfördelning. Frun var dock till åren kommen, hade familjen konstaterat, och pengar visste de att det fans gott om. Den duktiga och lydiga Stig-Berit tog sin uppgift på stort allvar och for iväg till Luleå ett par gånger om året. Trots denne släktings stränga, kalla och rent ut av otrevliga bemötande lyckades Stig-Berit skapa en betydelsefull relation med fru Klinga. En del av arvet betalades så ut till familjen Lurbäck strax efter fruns död. Den familjen troga Stig-Berit hade inget att säga till om då det beslutades att dessa pengar skulle gå till att borra ett nytt hål i brunnen. Det tidigare hålet som var beläget just i ett köldstråk i Sveriges kallaste stad hade inte varit djupt nog vilket bidragit till att vattnet alltid frös om vintrarna. Pengarna räckte dock inte till att borra tillräckligt djupt så kylan förfrös vattnet även i den nya brunnen. Inte en krona hade det blivit över till Stig-Berit och hennes drömmar om att studera. Hoppet om framtiden hade förvandlats till ett hånande fruset hål på tomten. En djup kall avgrund som var dag lockade henne med att falla.

När nu Stig-Berit sitter på intercitytåget, som för första gången ska ta henne längre söder ut än till Luleå, studerar hon de många männen och de några kvinnorna på bilderna i sitt andra band av Svenska män och kvinnor från 1944. Hon slås av vad lik den allvarliga Emelie Flygare-Carlén är den sedan länge avlidne fru Klinga. En kniv sticker till i hennes mage då hon påminns om hur livet missgynnat henne. De granar och åter granar som passerar utanför tågfönstret speglas förminskade i hennes glasögon. Hon somnar till och och ser bilder på vaxade välkammade mustascher framför sina ögon. I sina drömmar sitter hon med trimmat skägg i en stor föreläsningssal. En bläckpenna hon håller i sin hand bränner in långa meningar hon inte förstår sig på i en skrivbok. Stig-Berit väcks hastigt av att tåget är försenat till bytet i Boden. Hon inser snart att hon har de försenade tågen i Nattavaara att tacka för den struktur som hennes liv just förlorat. Hoppet kommer med en varm blodsrömmning till Stig-Berits bröst. Väl frame i Boden går hon raka vägen till biljettkassan där hon köper en enkelbiljet till Uppsala.

Till universitetsstaden Uppsala glider Stig-Berit in med gnisslande tågbromsar en solig tisdagsmorgon. Det första hon gör är att ta reda på vart CSN ligger. Sedan sätter hon sig på ett café där hon dricker kaffe och studerar förbipasserande människor. Aldrig tidigare i sitt liv har hon kännt livsglädjen sprätta i kroppen som nu. Hon blir kvar till skymningen. Då har hon druckit elva koppar påtår och pratat med sju övriga gäster på cafét samt fått tips om vart hon kan övernatta. Nu återstår bara att packa upp den röda kofferten och radera Nattavaaras tågtider ur minnet.

Morgonen därefter vaknar Stig-Berit på en gästvänlig juriststuderandes soffa. Hon känner sig tung och yr i huvudet efter att ha sovit en hel natt utan att störas av varken kölddrag eller försenade tåg. Solen lyser in mellan de nerdragna persiennerna. En söt doft av vårblommor når hennes näsa. Inga ljud hörs. Hon dröjer sig kvar på soffkanten i några minuter. Njuter av att inte veta vilka sysslor hennes dag kommer att bestå av. Nu slipper hon hämta vatten hos grannen som bor fyra kilometer bort, vilket hon gjort sedan hon var barn. Hon slipper övertala denne om att hon inte kan stanna på kaffe med surnad mjölk i. Efter att familjens två mjölkkor sålts i brist på pengar hade hon haft svårt att komma på ursäkter för att gå hem. Det hade ofta slutat med att Stig-Berit, inställsam som hon varit, stannat för både en och två påtårar medan hon lyssnat på grannens sjukdomshistorier. Hade hon haft riktig otur hade grannen kvickt tagit fram kortleken innan Stig-Berit hunnit tackat för kaffet och resa sig upp för att gå. Så hade det kunnat gå en hel förmiddag innan hon kommit hem. 

Eftermiddagarna spenderade hon ofta med sina böcker. Förutom de två banden av Svenska män och kvinnor, med betonong på män har Stig-Berit ett dussintal kända klassiker hemma. Hennes favorit är Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. Den har hon läst till pärmarna fallit sönder, tejpat och läst om samt tejpat och läst om många många gånger. Stig-Berit sneglar mot bokhyllan i lägenheten hon befinner sig i. Det är många författare hon inte känner till. Hennes ögon faller på en titel av Johanna Nilsson. De i utkanten älskade. Det är något med bokens utstrålning som tilltalar henne. Hon lånar med sig boken och gör sig i ordning för en promenad på stan. Stig-Berit väljer ut en av de tre klänningarna från sin mamma. Hon tar en grönblommig. Den passer hennes färger. En spegel i hallen gör henne påmind om sin burriga mustasch och hon styr kosan mot en frisörsalong.

“God dag, jag heter Stig-Berit och jag vill klippa mig”, hälsar Stig-Berit medan hon artigt tar frisören i hand.

Frisören tittar med stora ögon på Stig-Berit som om hon förväntar sig något mer, eller ingenting alls.

“Herr…fru…?” frågar frisören efter en paus av tystnad.

“Stig-Berit”, svarar Stig-Berit självsäkert och så sätter hon sig ner i frisörstolen.

Hon kan för sitt liv inte förstå vad denna stela människa har i ett serviceyrke att göra men förlåter frisören med förklaringen att det trots allt är tidigt på förmiddagen och att hon säkert sovit dåligt. Frisören letar förvirrat rätt på en sax och en kam, som till Stig-Berits besvikelse är av materialet stål och inte kohorn. Hon börjar så försiktigt dra kammen genom Stig-Berits täta hår.

“Nå, vilken typ av klippning vill ni ha?”, frågar frisören. “Herr eller dam alltså?”

“Jag tar det det som är billigast”, svarar Stig-Berit, “men glöm inte att trimma skägget och att kamma mustaschen.”

Så blir Stig-Berit klippt till herrpris och har så ledes sparat in trettifem kronor jämfört med damfriseringen. För de pengarna går hon till ett café där hon köper kaffe och en ostfralla som hon avnjuter i långsam takt samtidigt som hon läser De i utkanten älskade från pärm till pärm.

I fem månader stannar Stig-Berit i Uppsala. Hon har då läst över hälften av all litteratur som finns tillgänglig på Uppsala universitetsbibliotek samt avslutat kursen Ortsnamn och personnamn med godkända betyg. Att hon var den enda i Sverige med ett juridiskt könsöverskridande namn hade hon inte kunnat föreställa sig innan, men att Nattavaara betyder skaftberget var hon väl medveten om. På hyllan som behandlar natur och turism har Stig-Berit betat av alla böcker. Det var vid den delen av biblioteket som hon började inse att hon saknade Nattavaara. I Uppsala finns inga mjuka bergstoppar som lyser orangea i kvällssolen och ingen knastrande snö som håller henne sällskap under gryningspromenaderna. Det är knappt så att hon vågar erkänna det men hon saknar sina vattenbesök hos grannen om förmiddagarna. Och hon saknar tågen. Inte minst de försenade.

Stig-Berit är en människa av rutiner. Det har hon länge varit väl medveten om. Hon tackar tågen för att hon vaknat denna söndagsnatt för fem månader sedan. Universitetet var precis så fantastiskt spännande som hon förestall sig. Bortsett från att fortsätta med sina små rutinerna har hon stora planer för framtiden. När hon kommer tillbaka till sitt barndomshem ska hon putsa upp det och göra det fint. Hon ska köpa böcker från bibliotek och från loppisar runt om i Gällivare. Dem ska hon fylla hela sitt vardagsrum med. Hon ska baka och frysa in, koka saft och ladda kaffebryggaren. Hennes hus ska bli vandrarhem och nattöppet café. Tåg-Berit ska hon döpa det till. Hon har redan fullbokat i två veckor under sommaren. Det är hennes vänner från universitetet som kommer. Stig-Berit kan knappt vänta. Kanke vattengrannen kan hjälpa henne att virka nya gardiner. Och köket ska målas om. Det pirrar och det snurrar i hennes kropp. Hon snurrar och planerar hela vägen tillbaka till Nattavaara.

Att falla

Britta sitter bakom en stor ek och spanar på lejon. Vinden susar i den skimmrande kronan och sätter trädet i gungning så att rötterna knakar och brakar. Något stort flaxar till bakom hennes rygg. Hon vänder sig om och får se skymten av en silvrig Tukan. Sakta smyger hon sig upp för trädets stam för att se vart Tukanen tog vägen. I samma ögonblick passerar ett lejon under hennes fötter. Hon fryser till och ändrar färg på sin fjäderdräkt. Eken omsluter henne och hon blir ett med de tisslande och tasslande ljuden från diverse insekter och småfåglar. Helt stilla är hon, det är knappt så att hon andas. Så griper plötsligt trädet tag om hennes arm. Försiktigt försöker hon ta sig loss men greppet blir hårdare. Lejonet har passerat så flykten är fri. Blodet i armen pulserar och trycket ökar mer och mer. Hon drar med all sin kraft för att få bort armen. Ju mer hon kämpar destå hårdare blir ekens grepp, nu har den fattat tag om hela hennes kropp. Britta skriker och grimasherar. Det drar och sliter i hennes hud. Hennes svett bidlar en forsande flod på marken under henne. Trädet bedövar henne med en lukt av ruttna kemikalier.

Britta slutar kämpa. Hon ger sig hän åt eken.

“Nu kan du komma åt och tvätta under armarna”, säger assistenten på Skogslyckans äldreboende. “Hon har blivit svagare på bara några dagar”

När Britta släppt kontrollen tränger stammen in i henne med en enorm kraft. Svetten blandas med ekens säv och Britta blir kall i hela kroppen. Så lättar greppet och hon faller. Kroppen är fri och kan äntligen andas. Hon landar mjukt på en sovande brunbjörns rygg. Där ligger hon ett tag och känner in björnens djupa andetag.

“Vi får se till att hon får något lugnande innan vi byter på henne till kvällen,” är det sista som sägs innan trädet stänger dörren.

Skogen står åter tyst framför Brittas ögon. Hon återgår till att spana på lejon.

UngMun

Snön smälter långsamt i fågelgrytet trots att hålduvans nykläkta ungar värmer den tunga luften. De lätta fjäderdräkterna skuttar i takt med deras andetag. En vinunge tittar nyfiket in i den lekfulla atmosfären. Hålduvornas fågelmunnar smattrar i takt med varandra. En välkomstsång till vinduvan. Någon röd matta finns det ej att rulla ut men till fågelgrytet är alla ungmunnar välkomna.

En eftermiddag ramlade jag in på en författarskola på Kulturhuset. En övning jag fick göra var att dela på sammansatta ord och sätta ihop dem till nya. De nya orden imspirerade mig till dikten ovan.

Sömnlös

Jag vaknade på morgonen av att orden började ta plats. Min kropp strejkade efter nattens festligheter. Solstrålarna som nådde min säng satte fart på kreativiteten. En mening konstruerades och blev kvar i mitt minne. Jag somnade lättad om men vaknade en stund senare av att meningen ville ut och ner på papper. Min trötta kropp fick ge vika för orden. Dagen passerade i vänners sällskap. Sång till frukost, blommiga tapeter och salladsblad på mackan. Jag svävade.

När kvällen kom fanns det ätligen mer tid till att skriva. Oredn flög ut och letade upp sin rätta plats in meningarna. Tangenterna smattrade i timmar. Natten tog vid och trötheten fann min åter. Orden var dock inte klara med sitt smattrande och sängen blev stående tom i väntan.

Skapandet har ingen lag och kreativa hjärnor har inga behov.

Dagen efter kom med baksmälla.

Dagen då orden kom

Jag ska berätta för er hur det gick till. Som sagt hade jag levt med skrivtorka i månader men bestämde mig en solig vårdag för att det får vara nog. Till min stora lycka bjöd en skrivarglad kompis med mig på ett författarseminarium redan nästkommande dag. Seminariet i sin helhet tillsammans med inspirerande samtal med de vänner jag gick med hjälpte mig att kliva över den hindrande muren. Hur gör man för att komma igång att skriva?

Jo, jag gjorde såhär:

Lördagmorgon. Packa ner block och penna. Öppnar mina ögon för alla intryck som finns omkring mig. Stänger av den målfokuserade hjärnan som har siktet inställt på ett fysiskt mål. Travar iväg till Roslagsbanan som tar mig in till stan. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Jag tänkte nu samla citat från Stockholms gatu- och lokaltrafikliv. Den friska promenaden och de öppna tankarna fick mig att minnas ett citat jag hört på Roslagsbanan för månader sedan.

Det var ett barn som sagt följande till en person som jag tolkade var dennes mamma:

"Mamma du är en kille, mammakille"

Så fort citatet nu kom till mig stannade jag för att notera det i blocket. Här skulle inga potentiella skrivarstoft få flyga iväg. En vanlig dag då jag varit på väg till jobb eller annat hade en sådan tanke aldrig slagit mig. Att det skulle behöva dröja fram tills nu innan detta fantastiska citat skulle fångas in och bevaras till inspirationsbiblioteket.

Hela kollektivtrafikresan spenderade jag genom att förvandla utvalda delar av det jag såg och hörde till textsnuttar i min skrivbok. Det var en häftig känsla att sitta mitt bland de objekt som jag studerade och skriva ner dem på papper. Som om jag gjorde något hemligt förbjudet på öppen gata utan att bli sedd.

Blocket i min väska hindrar mig från att springa fram. Det får mig att sätta mig på en parkbänk och minnas dofter från min barndom. Det får mig att se skrattvecken under ögonen på dem som sitter bredvid mig på tåget. Det får mig att se livet och påminner mig om att leva det.

Russin

Jag vet inte om det var alla resor på de serpentinformade vägarna, pelikanerna på stranden med det glittrande vattnet i bakgrunden, den stilla havslinjen, de mjuka bergtopparna eller det mer avslappnade livet i sig. Under mina månader i Latinamerika producerade min hjärna ständigt meningar som ville ner på papper. Det fanns alltid en historia som ville berättas.

Livet i Sverige får min penna att klumpa sig. Min skrivarhjärna har torkat ihop till ett litet russin. Också all denna reklam i brevlådan. Jag har glömt att sätta upp en skylt. Men "ingen reklam, tack" hjälper inte om jag prenumererar på DN. Slår upp tidningen på morgonrn i gott hopp om att ta in någon spännande nyhet. Och det slår aldrig fel. Mina ögon faller automatiskt på första bästa reklaminslag. Den stjäl all uppmärksamhet av det som händer i världen. När jag stirrat tillräckligt länge på de sportskor som reas ut med medföljande text är morgontheet snart uppdrucket och det är dags för nya uppdrag. Detabbartiklarna och världsnyheterna får samsas om den sista slurken.

Nu är det slut på russindagarna. Jag gick till biblioteket och lånade en bok. Varken världsnyheter eller Stadiums realisation gör mig tillräckligt inspirerad. Och orden måste få cirkulera. Livet blir mer spännande så.