I helgen hade jag och Sebastian spanat ut över gärdena i Vrinnevi för att se om det möjligtvis skulle vara något bra skidföre. Nu ett par dagar senare när det kommit några fler flingor snö bestämde vi oss för att testa om skidkunskaperna satt kvar i kroppen även i år och denna sesong.
Sebastian skulle egentligen stått på ett par skridskor idag på Göta kanal så jag var inställd på att åka iväg till skidspåret med bara Movi men jag var ändå inte så förvånad när jag kom hem och såg att även Sebastian var hemma. Spårvagnen han skulle tagit till Folkborgen där han skulle ha mött upp resten av skridskogänget hade passerat framför näsan på honom.
Det känns som att det var jag som var mest besviken över att Sebastian missade skridskoturen på Göta kanal. Eller så visade han inte det för mig. Chilenaren i Sebastian sitter djupt rotad och en minut hit och dit är inte så lätt att hålla reda på. Om det så innebär att en får vända tillbaka hem med packad skridskoryggsäck och äta sin matsäck hemma istället så är det bara att leva med faktumet att klockan tickar snabbare än uppfattningen ibland. Nog om detta med tiden. Min och Sebastians olika uppfattnig om tiden är en berättelse för sig men jag antar att vi långsamt drar åt en något mer neutral mitt. Jag var iallafall glad att få sällskap i skidspåret.
Skidföret var helt okej och den året gamla vallan som blandats med lite nyss påkletad ny valla bet hyfsat bra i underlaget. Movi började med att springa på det vanliga spåret medan jag och Sebastian var i skidspåret men sen delade dem sig så vi fick ropa in Movi. Hon lade sig då bakom mig i skidspåret, jag lät så vara för det var varken naskinkört eller särskilt slätt. Det var också flera djur som sprungit i spåret på flera ställen. Eftersom det inte var några andra åkare ute så slapp vi få skäll för att vi hade hunden med.
Vackert var det att åka över fälten. Vi tog även ett par varv på det mindre fältet vid dammen. Movi pulsade fram i snön som hon aldrig gjort något annat och fick sina tassar rensade från snö ett par gånger.
Då vi var åter på det stora fältet fortsatte vi det varv medurs vi påbörjat och åkte mot parkeringen. När det var en bit kvar sa jag till Sebastian att jag skulle vända om och åka ett varv till moturs för att få åka i den långa nedförsbackacken. Då jag ville åka lite snabbare fick Movi följa med Sebastian den kortare vägen till bilen.
Jag sparkade igång skidorna och tänkte på hur underbart skönt det är att staka sig fram på ett par skidor. Hela kroppen får verkligen vara igång utan att det behöver vara en extrem ansträngning. Jag sparkade, gled och stakade och tänkte på att jag verkligen älskar vintern. Jag tänkte på skillnaden mellan skidåkning och skridskoåkning. Skidor är enklare att ta sig ut på, de kräver ingen säkerhetsutrustning då en åker på land. Med skidor behövs av samma anledning inget sällskap så skridskor är istället en mer social sport. Det har sin charm båda två. Skridskoåkning är mer svävande medan skidåkning är mer stavande. Det förra är mer vilosamt för kroppen och det senare får igång blodcirkulationen mer. Iallafall för mig.
Så mycket hann jag tänka innan jag svängde över fältet och åkte på motsatta sidan. Sedan såg Sebastian på andra sidan fältet. Jag såg Sebastian och såg Sebastian men såg jag Movi. Jag tittade runt Sebastian, hon var inte före och hon var inte efter honom. Jag tittade lite till men såg ingen Movi alls på andra sidan åkern. Hon var väl för liten och för ljus för att upptäcka tänkte jag och slängde av en händelse blicken över min egen axel. Där stod Movi, precis bakom mig. Vart annars hade jag egentligen väntat mig att hon skulle stå.
Jag fortsatte i spåret medan jag skrattade så att tårarna rann åt mitt oväntade sällskap. På Facebook och Instagram är det otroligt vanligt att folk skrattar så att tårarna rinner. Ansiktet som skrattar så det gråter är vanligare än något annat glatt, ledsamt, argt eller neutralt ansikte, ja vanligare än någon annan känsla. Det har jag hört på p1. Jag förstår varför det skrattgråtande ansiktet är så vanligt, jag använder det själv ofta. Det är så roligt det ansiktet och jag önskar ofta att jag faktiskt själv hade så roligt. Nu är det tyvärr så att varken jag eller någon annan skrattgråter så otroligt ofta men gör vi det inte i verkligheten kan vi iallafall göra det på sociala medier. Idag fick jag dock skratta så att tårarna rann. Mitt skratt som bara nådde mina och Movis öron kom med mitt oväntade sällskap, tårarna med fartvinden men jäklar vad unerbart det kändes.
Takten var ju att Movi skulle få slippa springa sista varvet men nu när hon valt det själv så fick hon allt springa. Avståndet mellan oss ökade rejält i nedförsbacken men hon hann ifatt när backen slätade ut sig och det kärva underlaget under skidorna tog ut sin rätt. Jag stakade mig fram med Movi bakom mig hela vägen till bilen där Sebastian satt och fikade. Jag hoppade in bredvid honom i bilen och åt min del av fikat. Det var för kallt att sitta ute i skymningsland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar